av Olycklig Make

Sisyfos
lör, 2020-07-18 - 00:17

Kan rekommendera dig olycklig make att läsa lite på beroendesidorna om du inte gjort det redan. Finns några trådar från andra sidan som ger fruns perspektiv.
Angående rose tror jag att hon tog chansen, frun din, att dricka legitimt när du hade en vän där. Och som du säger så hade hon troligtvis tagit nåt redan innan Om hon inte vill sluta kan du inte tvinga henne. Det är ingen idé.

Du kan däremot fortsätta att vara tydlig med att hon inte kan dricka med dig. Du funderade kring om du skulle berätta för vännerna på er gemensamma semester. Tror hon skulle se det som ett svek, men jag tycker att du ska prata med henne om dina tankar kring det. Jag hör till de som är beroende och skammen i det är tung att bära, men den är också min. Jag väljer att dricka. Att släta över.. försöka dölja.., etc som anhörig är också ett sätt att hjälpa till att upprätthålla beroendet. Däremot kanske det inte är din sak att basunera ut det om det inte uppstår en situation när du måste välja att dölja elller berätta.

4 dagar nykter det visar nog ändå att det du har sagt har tagit skruv. Att börja grubbla över alkoholkonsumtionen är också att rannsaka sig själv och kanske att bli väldigt självupptagen (kylig) ett tag. Hoppas att det är så det ligger till med henne.
Jag tycker att du gör helt rätt som säger ifrån. För mig blir det en hjälp att min sambo inte tycker att det är ok att jag dricker hemma. Det är lätt att trappa upp om man kan dricka hemma också.
Tror också att ni skulle vara hjälpta av att prata med nån, särskilt när det finns en bitterhet hos din fru som hon skyller sitt drickande på.

Självomhändertagande
lör, 2020-07-18 - 07:19

Jättebra att säga "Du kan däremot fortsätta att vara tydlig med att hon inte kan dricka med dig."

Min sista gräns som jag satte till mitt ex var att jag inte ville bo med honom längre. Jag bad honom flytta. Jag hade prövat göra slut med honom massor av gånger innan och en gång var det nästan att det blev så. Vi var ifrån varandra i 10 dagar. Jag bodde då hos mina föräldrar och han i min lägenhet. Jag förstår ju idag hur sjukt det var. Jag åkte iväg och bodde ensam på hotell ett par nätter för att få återhämta mig. På hotell i Sverige. Ännu sjukare.

Jag kunde nämligen inte berätta för mina föräldrar hur illa det var.

Han gjorde mig inte fysisk illa. Däremot så gjorde han mig nog psykiskt illa förstår jag. Igår svarade jag inte honom. Han har hela tiden något som krisar eller är akut och behöver mig. Jag betalade till och med hans frisörbesök ett halvår senare efter att han hade flyttat och ingen annan ville betala.

Sedan när han har fått in pengar genom tillfälliga jobb så har han aldrig sagt, du ska jag swisha den där tusenlappen till dig. Nu kostade inte hans klippning en tusenlapp, men han hade minus på kontot och han bor i ett land där allt är dyrare och valutakursen från SEK blev högre i förhållande till valutan där han bor.

Oj, det var bra det här. Att skriva det. Jag förstod att även det som var ett lån i ursprungsläget blev till en gåva och jag valde att se det så. Jag gjorde det valet. Sen sa jag stopp. Det handlar om den där djävulsdansen antar jag.

Tack. Det är så bra för mig att läsa och skriva i din tråd.

Jag citerar även detta "Angående rose tror jag att hon tog chansen, frun din, att dricka legitimt när du hade en vän där." och för någon som har börjat medicinera med alkohol kommer att ta alla chanser som finns.

Mitt ex gick till systemet efter jobbet (då han hade jobb i en kort period som han blev av med pga alkoholen då han var konsult och fick inte förlängt uppdrag) och köpte en vinkartong eller cider. Han gick till Ica och köpte en sprite och så fyllde han den flaskan med den alkoholhaltiga drycken.

Det fick jag veta senare, att han hade hållit på så i flera år. Idag så ser jag direkt vem som har spetsat sin flaska med läsk. Det är tydligen ganska vanligt. Jag har varit i en bransch där 10 % blir alkoholister. Det var också en orsak att jag slutade i den branschen.

Det var alkohol överallt, på middagar, vinprovningar, konferenser, fredagspuben inne på arbetsplatsen. När bussen lämnade företagets adress och skulle rulla till en idyllisk skidort för konferens så satt ett gäng längst bak och öppnade sina burkar. Värre än på gymnasiet.

Jag hatade att mina manliga chefer och kollegor sa olämpliga saker till mig i deras berusade tillstånd.

Usch. Det var länge sedan. Hör att det pågår fortfarande. Verkligen usch!

Det är faktiskt inte konstigt att kvinnor tar till alkohol när de är med om en massa kommentarer och skit på arbetsplatserna. Bara en poäng. Jargonger behöver ändras och attityder.

Det räcker inte med #metoo.

Olycklig Make
sön, 2020-07-19 - 11:23

Vi är nu iväg med goda vänner på semester, frun skulle först absolut inte följa med då hon absolut skulle dricka 1,2 eller 3 glas rose med vännerna och hon ville inte känna sig övervakad....
Hon följde med ändå och några glas blev det igår för henne, jag själv höll mig till alkoholfri öl.
Hon hade faktiskt köpt med sig en flaska alkoholfri Rose som hon drack det första så någonstans sitter det ju lite grann av vad jag sagt men hon blev väldigt känslosam frampå kvällen.

Slutade med att vi satt själva utan barn och pratade.
Hon var ledsen för att allt hon önskat sig de 9 senaste åren var någon att prata med, jag hade inte gett henne eller överraskat med någon kärlek eller romantik under dessa år.
Tyvärr hamnade jag i fällan då allt återigen var mitt fel, sa till henne att visst jag hade kunnat prata mer under dessa år, men att jag inte gett henne någon kärlek eller romantik var jag inte med på, blev själv jätteledsen när man hör att det man gjort och ställt upp på i 9 år inte betytt något....

Hon tyckte inte detta fungerade längre och jag håller med , fortsätter det så här kommer det aldrig fungera.
Vi pratade inte något om drickandet, ville inte ta upp det igår. Men allt var mitt fel, hon ville inte lyssna på vad jag hade att säga om dessa saker utan avbröt.mig hela tiden så tillslut är man ju så frustrerad,
Då klagar hon på att jag gick in i en försvarsställning och ja det gjorde jag väl antar jag....inte lätt när man inte får prata till punkt.

Jag sa att vi behöver nog gå och prata med någon tillsammans men även att hon nog behöver prata någon själv och för att reda ut sitt inte men det var inte alls det handlade om.
*suck* fy vad energi det här tar.
Vi lyckas inte alls möta varandra...

Vaknade nu på morgonen och la mig och bara kramade henne.....
Får se vart denna dagen tar vägen......

Självomhändertagande
sön, 2020-07-19 - 11:46

Att börja där, med beröring. Tappar en det så tappar en allt. Människor är ett levande djur som behöver närhet, flocken och allt vad det innebär.

Jag blir rörd. Jag kan analysera massor. Men avstår. Tror att samtal kan hjälpa er tillbaka. Om ni vill. Det är så vanligt bland småbarnsföräldrar.

Behoven. En mamma som får oxytocin (må bra hormon) genom ett spädbarn. Beröring. Hur det kan gå. Lite sömn. Irritation. Kommunikation. Flykt.

Om ni båda vill arbeta med relationen, så kan även hennes flykt till alkohol försvinna.

Jag har också flytt med alkohol tills jag insåg att det inte var hållbart. Och jag blev sjuk. Då började jag jobba med mig själv.

Allting går.

Det viktigaste är att ni kommunicerar.

Ta vara på varandra!

bara.jag
ons, 2020-07-22 - 10:43

Läser din tråd och vill börja med att ge dig en stor kram.

Det här kan bli något bra.
Ni har börjat prata och din fru har börjat ändra sig och är nu medveten om problemet.

Vad har då orsakat problemet?
Vad flyr hon ifrån?
Hur kan ni hjälpas åt att komma vidare? Vad kan hon förbättra och vad kan du förbättra?
Hur kan ni tillsammans ändra på livssituationen så att hon känner att det blir lättare att hålla sig borta ifrån alkohol?

Jag tror och hoppas att ni kommer att lösa detta tillsammans om ni lyssnar på varann och din fru får möjlighet att analysera vad hon flyr ifrån ellervad ho vill "dämpa". ❤

Mina tankar kring detta jag läst.
Önskar er framgång och lyckade två!

Självomhändertagande
mån, 2020-09-14 - 19:42

Jag vill skicka en tanke och jag hoppas att du och din fru har en bra kommunikation och balans.

Oavsett hur det varit och ska bli. Så önskar jag er balans. Jag blev tacksam för att du läst vad jag skrivit och att du gav mig en återkoppling på det. Det kändes bra och jag har funderat mycket på hur du har det. Och din fru.

I alla fall.

Ta hand om dig och dina närmaste!

Olycklig Make
mån, 2020-09-14 - 23:57

...sen sist!
Jag kände att vi behöver hjälp så jag bokade familjerådgivning åt oss.
Några dagar senare fick jag en överraskningsfest av min fru när jag fyllde 40 i somras, blev glad som bara den när massor av vänner stod där i trädgården.
Festen var kul, dock så hamnade vi i gräl igen med varandra fram på natten...
Vi började dock prata dagen efter ordentligt då vi insåg att det här inte fungerade alls. Jag var igentligen färdig då och kände att nu var det slut.
Min fru spelade ut barnkortet, skulle jag förstöra för våra barn och skiljas, deras liv skulle bli helt förstörda för framtiden och hela den baletten så jag stannade igen.
Vi gick sedan på parterapi några gånger tillsammans och jag kände hela tiden att det är ju bara jag dom tar på mig skulden till våra problem.
T.om familjeterapeften avbröt samtalet till slut och sa till mig att det här är inte bara ditt fel, vi pratade om alkoholen, hennes kontakt med en kille som hon döljde för mig i över två år, m.m allt kom upp och jag kände bara mer och mer att jag måste ta mig ur detta, samtidigt som jag någonstans kännde att vi skulle klara detta....för barnens skull....vi har ju ibland mysigt.... alla dessa ursäkter!

Jag gick sedan själv på terapin och fick då bekräftat även av terapeuten att jag tog på mig alldeles för mycket av problemen, att hon oxå läst av min fru att hon gärna skyller ifrån sig och förstärker det mesta hon berättar och känner.
Där och då grodde ett frö igen inom mig att det här kommer aldrig bli bra mellan oss så för 2 veckor sedan var jag ute på promenad med en kompis som funnits där som stöd för.mig i flera år och pratade riktigt djupt.
Kom fram till att jag inte mått bra på flera år , alltid varit något dåligt vi pratat om under våra promenader/träning vi hållit på med i 5-6 års tid.

Morgonen efter tyckte mi fru att jag var så avståndstagande och då kom allt upp.
Berättade hur jag mådde och hur jag kände och känt länge.
Så hon frågar.mig till slut, "så det är slut nu då?" Ja, svarade jag jag orkar inte mer nu.
Så vi ska nu skiljas, vi har pratat med våra närmsta vänner och även våra barn.

Frun har varit helt förstörd och anklagat mig för allt möjligt, men jag känner att det biter inte längre. En sten föll från hjärtat den dagen och tänker inte gå i den fällan igen.
Vi är iallafall överens om att vi måste kunna vara vänner i fortsättningen för barnens skull.
Tyvärr har hon börjat smygdricka igen senaste veckan.
Märkte att hon druckit ikväll och tog upp detta med henne, hon försökte bortförklara allt ihop som vanligt men jag lät henne inte köra över mig,
Jag sa till henne att hur ska det gå när du har barnen själv varannan vecka om du börjar nu igen?
Tror hon fick sig en rejäl tanleväckare igen. Tyvärr är jag rädd att det kommer att fortsätt men jag tänker inte dansa denna djävulsdans mer.
Vi bor under samma tak tills någon av oss hittar ett nytt boende, sen får den andre bo kvar några månader för att barnen ska vänja sig i en lugnare takt innan vi säljer huset.
Jag har pratat med.bägge barnen och det har kommit fram att bägge har tänkt och funderat om inte vi skulle gå isär ett längre tag så ingen av barnen blev direkt överraskade.
Självklart är de ledsna och mycket känslor och tankar för dem som virvlar runt.

Detta blebmv en lång kort summering av de senaste 2 månaderna.
Hursomhelst, jag mår bättre nu när beslutet är taget, jag vet att jag gjort rätt beslut.
Flera av mina närmaste som vet historien nu säger att jag gör rätt val.

Nu säger jag godnatt.
Tack för att ni finns :)

Självomhändertagande
tis, 2020-09-15 - 21:59

Är bra. Det låter som du har landat bra i ditt beslut. Just nu. Vem vet hur framtiden blir. Kanske ni hittar tillbaka till varandra eller inte. Jag har ett äldre syskon som jag lyssnat på i många år kring om hen ska separera eller ej. Jag har agerat som ett stöd och inte prövat påverka, men jag påverkade så att hen inte gjorde bort sig. Det fanns en attraktiv kollega som jag hörde om och jag gick in och varnade för att det skulle inte vara bra om en fantasi som eventuellt skulle bli verklig. Båda verkade vilja prova något annat utanför kollegazonen. Jag såg till att inget hände då, för jag tänkte på barnen. Men i efterhand. Jag skulle aldrig ha lagt mig i. Nu bad min mamma mig om att lägga mig i. Fast hon visste inte orsaken till att hen mådde dåligt.

I alla fall. Så tänker jag att var och en behöver finna ut själv. Vad som är bäst. Och en vet inte förrän en provar. Det är bra att du sätter ord på hur du mår. Och det är bra att du pratar med din vän. Att sätta ord via detta forum samt att prata med en vän. Det är en process.

Allt har sin tid säger en del äldre. Det är ett bra talesätt, tycker jag. Det låter som du har en bra plan. Och det låter som du tar hand om dig nu. Det är du värd. Att få rå om dig själv en stund. Landa i förändringar och du kan formulera livet ditt precis som du önskar ha det.

Det är klart att ni ska vara vänner. Du bestämmer hur du vill leva. Din fru bestämmer ju hur hon vill leva.

Ta hand om dig!

Tröttiz
ons, 2020-09-16 - 08:53

Hej. Så det blev ett skilsmässobeslut.. Vad jag snappat upp, har ni haft jobbigt en längre period. Till slut orkar man ju inte.

Gällande barn, känner ju de av vibbar i hemmet - om det är ett lyckligt hem eller inte ...

Sköt om dig.

Azalea
ons, 2020-09-16 - 20:47

Det måste ta sin tid innan vi når vår botten och kan ta beslutet. Stanna eller gå.......
Oavsett vilket så när du nu väl kom till din botten, vägskäl eller vad man ska kalla det så var du mogen för beslut.
Jag kände när jag kom dit att det blev ett lugn på något sätt och mitt beslut blev inte svårt då.

Kram till dig och vi finns alltid här?Azalea

Oslo
tors, 2020-09-17 - 18:04

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Oslo
tors, 2020-09-17 - 18:04

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Olycklig Make
ons, 2020-09-23 - 07:51

Sedan jag läste boken om art bli fri från medberoende/djävulsdansen och att jag hittade detta forum hjälpte mig i min egen resa.
Jag lyckades tillslut få klarhet i mina egna känslor och tankar jag burit på så länge.
Vi gick på familjerådgivning och det gav mig oxå bara mer beslutsamhet då jag insåg att jag måste tänka på mig själv och barnen.
Jag har nu tackat ja till en lägenhetnsom jag får tillträda i mitten av December.

Min fru har varit i en rejäl svacka sedan jag meddelade att jag ville skiljas och har tyvärr hittat vin flaskor gömda igen.
Hon har inte vilja ta hjälp mot detta än men jag hoppas hon honser vissa saker.
Hon har varit rejält bitter mot mig men efter ett samtal hon hade med vår 9åriga dotter så klarnade nog vissa tankar.

Hon har nu sagt att hon förstår beslutet och att det ska inte vara vi, det gör bara då ont efter allt vi varit med om säger hon.

Vi får se vart allt tar vägen men jag känner mig starkare och mer beslutsam för varje dag som går.

Självomhändertagande
ons, 2020-09-23 - 13:00

Hej, viket stort beslut du tagit. För dig själv och för ditt liv vidare. Jag är säker på att du har gjort ett val som känns bra för dig och jag tror att du kommer att upptäcka så mycket nytt och så mycket glädje för dig själv i livet. Det låter som du gjort allt du kunnat och du är bara ansvarig för dig och dina barn. Du är inte ensam om att det blev så här.
I en relation är båda lika ansvariga. Men om en människa missbrukar så handlar det om så mycket mer. Hoppas att du landar väl i egen bostad i december. Och landar i dig själv i din nya situation.
Allt gott!

Olycklig Make
fre, 2020-10-02 - 19:23

....jag har ju valt skilsmässa från min fru pga drickandet och flera saker, hon höll sig lugn under några veckor men nu har hon druckit till och från igen de senaste veckorna, vad ska man göra?
Vi kommer att bo under samma tak ca 2 månader till innan jag får tillgång till mitt nya boende.
Kom hem nu ikväll och ser direkt att hon druckit igen och nu stod vinflaskan helt öppet framme, samma sak förra helgen men då fick hon "dåligt samvete" och gav tetran till sin kompis för att det inte kändes bra, dock har hon varit och hämtat vin nån kväll i veckan där istället.

Vad kan man göra, jag har ju valt att skilja mig, ska man bara blunda, har jag rätt att kräva något av henne?

Tröttiz
fre, 2020-10-02 - 20:27

Beklagar att det blivit på det viset. ? Men förstår ditt val att skilja dig.

Jag har inte barn själv men vill komma med mina spontana tankar.

Vad man har rätt att kräva? Menar du juridiskt, moraliskt?

Vad jag tänker på först är barnen, var är de i allt detta? ? Min tanke är att man måste skona dem i detta så gott det går. Och där är ju du den som ser klart. Vad jag utläser i det du skriver, är inte din fru kapabel till detta och det hamnar då på dig att se till att de under omständigheterna mår bra.

Kram. ?

Oslo
fre, 2020-10-02 - 21:52

Nej alltså jag vet verkligen inte.

Jag håller med tröttiz här, fokusera på dig och barnen. Går det på nått sätt att markera till barnen att du tar avstånd från henne när hon dricker. Att du och barnen tex kan sätta er tillsammans på ett eget rum och se på film och äta popcorn, bara ni.

Eller på nått annat lungt sätt visa inför dem, att jag accepterar inte detta, och jag finns här för er.

Lättare att jobba med det du kan göra istället för att kräva nått från henne tänker jag.

Som du kanske fått med deg så kommer jag att kräva 2 PEth test i månaden för att mitt ex skal få ha eget ansvar för barnen 50%. Men det är evt nästa steg för deg. Det kan vi prata om i december ?

Så nej, jag tror inte du kan göra så mycket. Jag är ju absolut nyfrälst på boken du rekommenderade och har gengivit så många citat att folk snart kommer tröttna på mig. ? Men det finns så mycket klokt där, så jag lägger med ett kort utdrag som du känner igen:

Tro på att det inte är dina gränser som gör att den beroende väljer att dricka. Hon kommer att dricka ialla fall. Det är ett faktum som du står maktlös inför. Helt ärligt så kommer du att börja förstå att du faktiskt kan bete dig lite hur som helst, den beroendes missbruk kommer varken att bli bättre eller sämre. Det är ju inte din platå, inte din business.

Ønskar deg en fin helg!

Självomhändertagande
lör, 2020-10-03 - 08:35

Jag känner igen tankarna. Efter ett taget beslut.

Jag har ju inga barn och kan inte sätta mig in i den situationen helt. Tycker att dessa ord från Oslo är bra;
"Eller på nått annat lungt sätt visa inför dem, att jag accepterar inte detta, och jag finns här för er."

Jag minns hur glädjen över att mitt ex ville flytta och göra slut fick mig att känna mig lung. I 6 år var jag medveten om mitt medberoende. Däremot så var jag inte medveten om hur sjuk jag var i att vara medberoende. Det har jag lärt mig här. I detta forum.

Mitt ex ville komma tillbaka. Inte bara en gång. Jag sa nej. Aldrig. Det kommer inte att hända. Det kommer inte hända oavsett om du "lyckas" med att bli nykter, bli förmögen igen och betalar tillbaka pengar för alla år jag försörjde dig med ränta och mer därtill.

Jag har sagt att jag vill inte ha något från honom annat än vänskap. Och vi har vänskapen igen. Vi känner varandra utan och innan.

Däremot så finns det stunder då han inte lyssnar. Då lägger jag bara på. För hans beteende ibland är ohållbart och jag har övat på alla tänkbara sätt.

Det är inte optimalt att jag lägger på. Men vi pratar om så tunga saker. Både han och jag har varit utsatt för människor som gjort oss ont och när det handlar om överlevnad så är det tungt.

Vi är de enda som upplevt en del svårigheter tillsammans och vi blev varandras terapeuter. Väldigt osunt. Men ingen terapeut vi gick till kunde hjälpa oss.

I alla fall. Nu får du en möjlighet att se din frus verkliga beroende. Ur ett annat perspektiv. Efter att du tog beslutet att lämna. Det kan vara värdefullt för dig. Att se det med nya ögon.

Och öva på att möta situationer som det är. Ägna dig åt dig och barnen. Prata med dem. Jag vet inte deras ålder. Men de behöver en vuxen som är frisk och som de kan lita på. För alltid.

Se deras behov. Då är 2 månader inte en lång tid. Tänker jag. Bygg förtroendet med det. Och se vad de är oroliga för. Helt ur deras perspektiv. Då får du tiden att gå.

Och kommentera inte allt detta för din snart ex fru. Hon förstår inte. Hon är sjuk.

Ta hand om dig och dina barn. Må gott!

Olycklig Make
lör, 2020-10-03 - 09:36

...för era ord.
Det stämmer jag koncentrerar mig på barnen så mycket jag kan.
Nu kommer det att låta som en medberoende talar och det förstår jag.
Hon har inte druckit några mängder nån gång, hon har druckit ett glas per tillfälle skulle jag tro.
Det som skrämmer mig mest är HUR fort jag märker att hon är påverkad på så lite vin. Hon ramlar inte omkring, sköter sig själv och barnen utan bekymmer, inte säkert att barnen märker det ens.
dock märker jag de små singnalerna direkt, långsamma ögonlock, den lite mer uppsträckta hållningen, pupillerna blir stora, och hennes tonläge blir annorlunda.
Jag är ju mest rädd att hennes kropp har tagit skada av alkoholen i den graden att den påverkas på en gång även av väldigt lite.
Jag påpekade detta till henne i veckan då vi hade en diskussion om det men hon skyller på allt annat i livet.
Skilsmässa, jobbet, släktingar som blivit sjuka m.m
Hon har vad hon berättar till mig iallafall tagit mer hjälp av läkare och psykologer för sin psykiska hälsa, påstår att hon bla fått tabletter mot sin rökning som skall hjälpa henne att minska den...!!
Hon kommer aldrig berätta för mig om hon tagit upp sitt alkoholproblem med en läkare eller psykolog.

*suck*

Nordäng67
lör, 2020-10-03 - 11:49

Taskig barndom, jobbig chef, stress och mycket annat. Vissa människor, alkoholister och ej alkoholister, vill inte ta ansvar för sig själva eller har inte kommit dithän att dom har förmågan än. Dom ursäktar sitt eget "dåliga" med att andra fick dom att...eller något fick dom att...! Det beror absolut inte på dom själva, dom är offer för omständigheter, synd om dom jämt. Har själv varit en sådan person, en stackars medberoende person. Det var ALLTID synd om mig och jag kunde aldrig styra mitt liv enligt mig själv. Var det inte min psykiskt sjuka mamma som orsakade drama i mitt liv så gjorde mitt supande ex det. Tack och lov har jag nu ställt mig upp och tagit kommandot i mitt liv. Numera vet jag vem ansvaret för mig vilar på: mig själv. Bra att du har tagit kommandot i ditt liv. Låt din fru skylla sin vinkonsumtion på vad och vem hon vill. I sista änden blir det ändå hon själv som står där och får ta ansvar. Det blir hon som får svara på era barns frågor när dom vuxit upp och förstår. Det är hennes kropp som tar skada även om hon skyller på något annat. Och om hon tar upp sina problem med sin läkare är hennes sak. Du behöver egentligen inte veta. Förstår att du vill veta. Samlade själv på så mycket information det bara gick när det gällde problematiska människor i min omgivning. När jag ser tillbaka inser jag att jag inte hade någon som helst nytta av den informationen. Den tog bara onödig plats på "hårddisken". För vad kan man göra med den? Typ ingenting! Tänk på dig själv och era barn nu! Kram