kropp kopplar av och rensar ut och städar.....njut av storstädningen som du inte behöver göra själv annat än att bara anpassa dig ! Skillnad mot dammsugning och torkning golv :-))

Fortfarande trött, sover och vilar/gör inget sängliggandes 22 timmar per dygn ungefär. Tog mig ut på en promenad i morse på 30 minuter men var helt slut när jag kom hem. Så det var inge bra idé.

Har fått provsvaren och har inga fel där, så det är väl i huvudet då antar jag. Men detta är inget nytt. Bara att vänta ut att jag känner mig mer energifylld. Det kunde dock inte komma snabbt nog då jag ska till psykologen i morgon för min utredning. Vi ska sitta hela förmiddagen och jag vet inte hur jag ska orka. Känner att det är mos i huvudet och det kommer ta all min energi. Kommer säkerligen bli sängliggande en hel vecka för det, det kommer bli en sån urladdning. Kan inte ringa och sjukanmäla mig till det, det kan innebära att jag får vänta månader innan nästa chans, det är inte aktuellt. Sen kanske det är bra att jag inte är på topp heller när jag ska dit så de ser, men är väldigt bra på att dölja det där för andra.. och även om jag inte ska så går det av ren natur, har ju gjort det hela livet.

Har ätit glass till frukost, inte särskilt vettigt. Men när jag var liten så sa en doktor till mig att "är man sjuk så får man äta glass till frukost". Så det tar jag fasta på. Detta går ju helt emot mina nya rutiner, men jag behövde väl bara det helt enkelt.

Väljer att inte dricka i dag, ja även om jag skulle vilja så skulle jag inte orka.. varken handla eller dricka. Men väljer att inte dricka för att jag inte vill. Istället vilar jag mig inför morgondagens pärs.

Dagen för sista (tror jag) delen i min utredning (NPF). Min mor ska också följa med och bli intrervjuad, men hon är ju av den åsikten att det inte är något fel på mig. Jag mår bara lite dåligt ibland (och det sistnämnda är väl inte fel).

Det har som sagt varit några tuffa dagar, är så känslosam så bara jag får en tanke i huvudet så blir jag tårögd eller börjar lipa. Orkar inte vara så i morgon. Vill inte visa mig bland folk så.

Hoppas jag kan få några timmar sömn i dag, men jag har sovit så mycket på dagen att det nog kan bli svårt. Det löser sig, jag kan inte stressa över sånt som jag inte kan påverka. Och får de i morgon se ett sammanbrott på mottagningen så kanske de mer kan förstå att det faktiskt är något "fel" med mig. Annars så förstår typ ingen...

Det blir nog inte att jag skriver förrns efter mötet i morgon, så det blir senare. Vi får se, hoppas att jag mår lite bättre då i vilket fall.

AmandaL

Lycka till på ditt möte imorgon ensam1984! Jag har också varit på möten när jag mådde som sämst, jag grät också mycket, hela tiden nästan, men mig kom man fram till att jag inte hade någon diagnos annat än djup depression. Tack och lov är jag ute ur det mörkret just nu ?? Tänker på dig och ditt möte imorgon ?

Det får gå som det går helt enkelt. Var rädd om dig, och var snäll mot dig själv.

Gillar din mammas inställning, men förstår samtidigt att du kanske behöver hjälp på något sätt. Ibland är det en enorm hjälp att bara veta vad man ska förhålla sig till.

Kram ?

Då sitter jag här, urlakad, känslosam, överväldigad och trött. Nu är mötet över, det tog 4 timmar och jag är helt slut. Men vilken bra psykolog, hon var inte mycket äldre än mig och inte alls stel eller som stereotypen av en psykolog kan vara.

Det blev ett fint samtal, jag bröt samman några gånger men tror jag fick ur mig det mesta. Hon summerade hur hon såg på mig så perfekt, det kändes som att hon kände mig. Hon sa något i stil med att mitt självförtroende utåt (det andra ser) är starkt, men självkänslan inåt är icke existerande. Jag är som två personer/roller, där inga delar existerar tillsammans. Jag är mig på jobbet och jag är mig när jag är med mig själv - och de två rollerna är totalt olika. Det är så sant. Och jag vet inte vilken roll som är den sanna, och vilken som är skapad.

I vilket fall, min mor var också där och berättade en del saker som också gjorde mig ledsen. Det var sanna saker men det blev väldigt känslosamt för mig. Speciellt när hon förklarade hur jag såg på relationer i form av en partner. Alltså hur ska jag kunna ha en relation och vara med en annan människa och ta hand om när jag knappt kan vara med och ta hand om mig själv!? Det är så ledsamt att höra, men sant. Psykologen trodde dock att jag inte vill vara ensam, trots att jag är osäker. Tror visserligen det med, men vet inte om jag inte vill vara ensam för att det förväntas av mig att jag inte ska vilja vara det, eller om jag faktiskt inte vill det innerst inne.

När jag var på väg hem köpte jag sushi, den är så sinnessjukt god här i stan. Tanken slog mig att "nu borde jag passa på och gå in på systemet och fira", men icke. Det blir inget firande - vad har jag att fira? Och om jag nu ändå skulle vilja fira att utredningen är slut så kan jag göra det utan A. Får för övrigt svar om några veckor då jag ska komma till ett uppföljningssamtal. Vare sig jag har en diagnos eller bara ligger på spektra så har psykologen lovat att jag ska få hjälp framöver. Det känns fantastiskt skönt, att veta att 1 år efter jag sökte kontakten så får jag den hjälp jag behöver (eller har behövt sen långt innan).

Väljer i vilket fall att inte dricka i dag. Istället vilar jag mig, försöker att bara vara ledig och ta en timma i taget.

Hej,
Skönt mötet gick bra (även om det var känslosamt och jobbigt) och att psykologen var så fin och inkännande! Det kan nog bli bra att du får stöd av henne att hitta igen vem du är!

Vila nu :-)

Blir så glad när du säger att du blev bra bemött ❤️ Min äldsta dotter utbildar sig till psykolog och jag hoppas innerligt att hon ska göra lika stor skillnad i andras liv.

Otroligt skönt att du ska få hjälp att leva ditt liv precis som du är. Vi har alla för- och nackdelar, och allt blir bättre om man jobbar med dem istället för mot dem.

Jag har lyssnat på en bok som heter ”Konsten att fejka arabiska” om en tjej som till slut får diagnos Aspberger. Otroligt bra bok! Ökade min förståelse enormt. Och hennes mående blev så otroligt mycket bättre efter att hon fick diagnos.

Kram ?

Det är din tid NU min vän ❤️ Det gör ont i mig när jag läser igenom din nya tråd... Du har vandrat i de djupa mörka dalarna vännen min. Ledsen att jag inte fanns här och höll din hand ? Det gläder mig att höra att nya psykologen är bra. Och att utredningen äntligen är igång. Hoppeligen leder det till att du rustas med verktyg, karta och kompass på livets stig. Kram

Å Mirabelle G-S, tack för inlägget (tack ni andra med såklart). Jag behövde det, jag behövde höra från just dig, du är min person här. Tack!

I dag är det lite lite bättre, är fortfarande fysiskt trött, sårbar och gråter. Men det är lite lite bättre. I går när jag och min mor satt med psykologen så tog hon upp en gammal vän jag hade från 15-25-årsåldern. Vi var bästa vänner och behövde inte ses jämt, men när vi sågs så var det alltid så naturligt. Min mamma sa att hon var ledsen att den relationen föll då hon ansåg att det var för att jag inte orkade hålla kontakten (då vi inte bodde på samma ställe) och inte gjorde det som behövs för att man ska bibehålla relationer. Att jag tappat mycket pga min oförmåga till det ibland och mitt dåliga mående. Detta är helt sant, men blev ändå så ledsen av att höra det. Så när jag kom hem efter samtalet mellan min mor och psykologen så skickade jag ett meddelande på messenger till min gamla bästa vän. Skickade et meddelande för lite över 2 år sedan också men efter svar så svarade jag inte, ni vet när det blir sådär att man inte vet vad man ska skriva, så man väntar, och sen har man väntat för länge... (ingen kanske vet, det kanske bara är jag). Men skrev i går var jätträdd att inte få svar. Fick säga till mig själv flera gånger att om hon inte svarar så är det lugnt. Det var du som slutade svara henne och inte orkade sist, Men i dag fick jag ett glatt svar tillbaka. Och det är så typiskt henne, hon skulle aldrig döma, även om hon inte har en aning om mig och mitt mående (för det har vi aldrig talat om på det sättet, var inte öppen på den tiden). Den där bästa vännen är verkligen en sån där person som ger så mycket energi, tar ingen. Är så glad och har väldens underbaraste leende, jag saknar hennes vänskap jättemycket nu när jag funderar på det. Men vi har inte setts sen 2012 då jag började isolera mig mer och mer. Men ska skriva tillbaka till henne igen, och även om vi har våra olika liv, inte bor nära varandra så är jag så glad att jag skrev, och hon svarade. Jag är glad för det lilla.

Annars är det lugnt här hemma, det regnar ute men jag ska ta en kort promenad sen, men har inte energi för en skogspromenad så blir en kort. Sen ska jag tvätta och fixa lite i lägenheten inför helgen. Inte överila mig.

Tanken har kommit både en och två gånger att nu är det fredag, helg - nu kan du parta. Jag har inget inplanerad, inga åtaganden, inga måsten. Ingen skulle veta om jag drack, ingen vet att jag inte dricker så... Men lika snabbt som tanken kommer säger jag högt "Men det är väl en utomordentligt dålig idé, vad blir bättre av det?" "Nope" "Not today satan". Önskar att jag kunde hitta något som ger mig en liknande känsla av välbehag för stunden som man får med vin/öl eller en stor jädra godisskål ;) men tror inte det finns. Och det får vara okej. Jag överlever ändå.

Firar 6 veckor nykter nu också, nästan mer värt att räkna veckor nu men man vill ju upp till 100 dagar först. Jag vill upp till 175 dagar, för då har jag varit nykter längre än min tidigare gång. Men nummer spelar egentligen ingen roll. Kan inte tänka så, tar en dag i taget och lir det för mycket - en timme i taget. Så har jag lärt mig att göra med allt, inte bara alkoholen.

Så väljer att inte dricka i dag, istället vattnar jag blommorna och äter glass :)

Åh Ensam ❤️ Vad jobbigt det blir när känslor ska lyftas och luftas... och rörigt... Du blev ledsen för att din mamma var ledsen, men din mamma var ju ledsen för att hon antog att du var ledsen... Egentligen. Inte är hon ledsen för sin egen skull i sammanhanget. Hon antog att vänskapen som rann ut i sanden var en stor förlust för dig. Kanske så stor att den traumatiserade dig För livet, och för alltid krossade din tro på din förmåga att skapa nära relationer. Believe me, I know. Jag är den mamman. Till de barnen som inte förmår som andra. Och, har jag lärt mig, de har inte heller samma behov/önskemål/föreställning gällande vilka funktioner en vänskap ska fylla, som de flesta andra. Man får akta sig som ögat så man inte överför sitt inre drama till dem och lägger över bördan för sina egna känslor i sammanhanget på dem. Sin egen föreställning om hur det borde förhålla sig med vänskapsband för att de ska bli lyckliga, hela individer. Det blir de på sitt sätt, om jag bara inte överför min ångest över deras välmående på dem. Åh gud vad det här blev flummigt. Hoppas du förstår vad jag menar, eller att du får ut något meningsfullt ur texten iaf...

Men vad fint att du tog steget och hörde av dig till vännen, som du tänker på med värme och glädje. Och att du nöjer dig med ”det lilla”. Fast är inte det något otroligt stort egentligen... när det lilla räcker till för att skänka glädje, frid, förnöjsamhet, hopp? Ojoj nu snurrar jag verkligen till det för mig med alla mina tankemässiga kullerbyttor ? men du brukar på något vis gripa tag i dem och vända och vrida på dem tills de blir meningsfulla ❤️

härligt att du kan/orkar/vill ta upp kontakten med din vän igen !

För min del är det så att de 2 som stod mig närmast när vi var unga så är båda borta. Jag flyttade från den stan och vi tappade kontakten men kunde mötas igen för kanske 10 år sen och efter det blev fb vår kontaktväg. Lite enklare men ändå inte..... Jag saknar både svårt och svär över att jag inte tog kontakt tidigare. Nu är det ju för sent.

Skynda långsamt och ta en dag i taget !

Lugn dag, mår sakta men säkert lite bättre för var dag. Det blir ingen renovering i helgen i alla fall, måste vila ikapp innan jag försöker mer.

Har skickat svar till vännen som jag talade om i inlägget innan men ej fått svar. Men det är inte upp till mig och även om det känns som en ledsam situation i sig så är det så tudelat för mig. Jag bryr mig, men samtidigt inte. Det beror på dagsform.

Mirabelle G-S precis så är det. Små ord kan skada och göra ont så in i norden. I detta fall så är det ju sanningen, men då jag tar allt väldigt litterärt så kan det bli fel om som min mamma försöker förklara något men inte riktigt hittar orden. Jag har aldrig tappat orden så... och ibland så tror jag att min mor mår mest dåligt över att jag tappade kontakten med tidigare vänner. När jag tänker tillbaka så trivdes väl jag i deras sällskap (flera olika då vi var en större gäng) men det fanns ingen som jag var öppen med om mitt mående eller berättade en enda hemlighet. Det har kommit senare. Jag var så rädd för att visa mig annorlunda, sårbar och inte perfekt så jag höll ALLT inom mig, ingen visste. Inte ens mina föräldrar, fast de fick så snart veta.

Tror nog att jag har fått lite hopp faktiskt. Troligen därför jag är på väg upp nu i mitt mående. Men ropar inte hej, jag vet hur det kan vara. Tar en dag i taget (precis som jag tar en nykter dag i taget).

Mic, dig har jag inte sett på ett tag, har inte varit inne så mycket i andras trådar pga. mitt mående och ork men hur är det med dig? Blir lite nyktiken när du säger att du ser likheter med mig, vilka är det och hur reflekterar du kring det? Alltid när jag läser något som ligger mig nära eller som jag känner igen mig med så brukar jag reflektera utifrån den andra individens känslor. Det låter lite skumt, men ibland hittar man förklaringar och hjälp i hur andra klarar dig ur, tänker eller dylikt,

Adde, ja det där med vänner är svårt. Jag hade flera från min ungdom men ingen förutom den där tjejen som jag skulle vilja umgås med i dag tror jag. Har över lag att umgås med folk jag inte tycker är intressanta. Jag kan göra det och det syns inte på mig att jag inte gillar det, men föredrar 9/10 gånger jag umgås med folk att jag hellre var ensam bara för att samtal och individens ståndpunkter och intellekt inte ger mig någonting. Jag vet att det låter översittande, det är inte så jag menar och säger det ju självklart inte högt. Men så känns det innerst inne. Men så är jag udda och just Ensam också ;)

Det blev inte att gå till systemet i dag heller, så skönt att inte slå sönder vinglas, få blåmärken över hela kroppen och vakna tröttare än när jag la mig i morgon bitti :)

Så med det så väljer jag att inte dricka i dag, istället ska jag ta en promenad i kväll, äta lite mörk choklad och titta på finalen av Rupauls drag race Allstars säsong 5 :)

Jag började plugga på folkhögskola när jag var 20 år, och där träffade jag barnens pappa. Ett år senare flyttade jag till hans landsända, 30 mil från min barndomsort.

Jag träffar inga barndomsvänner IRL, men några har jag återknutit kontakt med via fejjan. Senast förra veckan fick jag en förfrågan från min allra bästa vän under högstadiet. Kanske skriver vi privat, kanske inte. Allt blir som det blir.

I den stad där jag bor umgås folk med dem man gick på dagis ihop med. Lite svårt att ta sig in. Men jag skiter i det. Knör mig in om jag har lust typ.

Jag samlar på relationer, jag älskar att tjöta med folk. Både väder-och-vind-prat och på djupet. Tar alla chanser - även här! Vänskap kan se ut på många olika sätt.

Kram ?

Glömde nästan att gå in här i dag. Vilken tur att jag inte missade det :)

Ja det där med vänner har alltid varit en speciell grej för mig. Det har ju aldrig känts naturligt, eller med väldigt få. Har nog alltid gett för lite i relationer av mig själv och tagit för lite initiativ. I vilket fall, det är vad det är. Jag har större problem än detta. För några år sedan hade jag i princip inte en enda vän, men vände på det och har nu flertalet som kallar mig sin vän och vice versa.

I dag har jag varit ute på en lång promenad, h så har hittat tillbaka lite. Men är fortfarande lite trött. Ska till andra lägenheten i morgon med min mor och renovera. Ev kommer en vän från en annan stad förbi, det beror på vad klockan än. Har inte träffat hon på månader och denna person är en sån som jag gillar att krama, hon är så mjuk och en sån där beskyddande person som bryr sig så mycket. En av de jag gillar mest.

På tisdag ska jag träffa några andra vänner och fika på förmiddagen, faktiskt jag som föreslog det, är glad för att jag gjorde det. Att jag tog initiativet.

Nu är det ju bara 1,5 timma kvar av dagen, men lovar ändå att inte dricka i dag, istället ska jag sova.

Kort inlägg i dag. Jättetrött då jag varit i lägenheten och renoverat. Hann inte så mycket som jag hoppats så får åka in igen ett par gånger denna vecka.

Mår helt okej just nu. Inte bra, men heller inte sängliggande. I morgon blir det en fika med några vänner, ska också försöka få in en längre promenad. Handla och lite sånt ska också göras.

Är jättehungrig just nu, har inte haft någon direkt hunger de senaste veckorna men nu har den kommit tillbaka. Svårt att gå ner i vikt när man är så hungrig. Men det har blivit lite över 7kg på ungefär en månad. Det är jag nöjd över, men fortsätter då det är mycket kvar innan jag är nöjd.

Nu ska jag sova.

Har förresten inte druckit i dag heller ☺️ Istället renoverade jag halva dagen och chillade resten.

AmandaL

Grattis ensam1984 till dina 46 nyktra dagar. Så bra jobbat ? blir stolt och imponerad, du är en sån kämpe ?? Skönt att vara trött efter att ha varit och renoverat i lägenheten, det är så skönt när man är fysiskt och psykiskt trött i kroppen efter en hårt arbetande dag ??
För att gå ner i vikt behöver du absolut inte gå runt och vara hungrig. Du går inte fortare ner i vikt för att du inte äter utan du tappar istället bara energi och din kropp börjar få på sparlåga, det är bättre att äta och hålla dig mätt men välja sunda alternativ. Hunger är inte ett bra recept på viktnedgång men hälsosamt är ?? Sov så gott och grattis igen till så många nyktra dagar ?

Man måste inte hålla fast vid gamla vänskapsband... Jag har ingen kontakt alls med någon från min turbulenta tonårs-tid. Inte heller från tidiga vuxen-åren. Har helt enkelt inte ett dyft gemensamt med de människorna längre. Förutom minnen av blöta fester, konflikter med andra grupperingar och allehanda uppträden. Inget jag ser tillbaka på med rosa filter. Jag har sporadisk kontakt på facebook med någon från barndomen, men det är pga artighet, inte för att jag egentligen vill ha dem där. Vad mig anbelangar började mitt liv min andra sväng på högskolan, när jag redan var förälder, hittade rätt och började blomma ut till den jag skulle bli ? Bytte ut mitt umgänge helt under de åren, och har aldrig känt något behov av att se tillbaka. Känner inget annat än obehag när det förflutna pockar på uppmärksamhet, som det ju gör då och då, i dessa tider av sociala medier. Min man har ett helt annat slags förhållande till barndom och ungdomstid. Starka band liksom. Hans inställning är typ ”Det vore så kul att ses ibland, men livet kommer emellan”. Jag antar man få fundera ut vad man mår bra av och köra stenhårt på sin linje. Min är solklart att lämna det förflutna helt bakom mig och ägna mig åt mitt liv här och nu. Hans borde kanske vara att viga litet tid och energi åt att hålla kontakten.

Mirabelle det är så sant. Jag måste hitta vänskapen som göt mig lycklig, och är lycklig att jag har några som jag faktiskt vill umgås med och som jag känner mig avslappnad med. Där jag kan vara den jag tror att jag är.

Har nu varit på fika med 3 av mina vänner, superfina vänner är det. Vi jobbar (eller jobbade) alla på samma skola men med lite olika professioner och är alla sååååååå olika. Alltså det är olika sexuell läggning, olika etnicitet, ålder, liverfarenhet, familjesituation.. precis allt är olika. Men vi gillar att umgås med varandra, de vågar vara totalt öppna (och jag med till en viss grad). Vi älskar alla mat och har gått ner en hel del i vikt och blivit snyggare ;) Det alla dessa tre älskar är dock även att dricka, det är inte så att de gör det jämt, men när det ska drickas... ja då ska det badas i det. Som en av tjejerna sa i dag "att ta två öl är ju ingen mening med, man super ju för att bli plakatfull". haha. Jag satt mest tyst, har inte haft några jätteproblem att dricka bland folk, mitt problem var att jag drack i min ensamhet. Men att dricka bland människor som ändå skedde 3-6 ggr per år är ju en trigger som så lätt kan sätta igång ensamdrickandet igen så det är ingen bra idé.

Trots detta, så bestämde de att vi ska ut nästa vecka på onsdag (jag jobbar på torsdagen så har en bra ursäkt). Jag orkade inte diskutera och ta upp min nykterhet i dag, jag låter detta gro lite. Får se hur jag gör. Har inga problem att gå ut och låta de dricka. Men vi skulle även till ett lite tjaskigt ställe (i mina ögon) så det lockar inte särskilt. Vi får se om jag inte kan få de att styra om planerna. Jag har tänkt att vara nykter i vilket fall. Diskussionen om varför tar jag då, jag har varit nykter i deras sällskap förut och det är ingen som dömer. Det enda som lockar med att gå ut är att få göra sig i ordning lite och titta på folk, det var så länge sedan jag gjorde det. Det var kul bara att sitta på cafét i dag *haha*.

Som sagt, det blev café i dag och sen gick jag och en av tjejerna i affärer och käkade lunch också. Det kändes så naturligt och denna tjejen är ett sånt energiknippe som alla älskar. Helt galen är hon faktiskt, fast jag gillar excentriska personer. Jag själv är ju normalt sett så grå, så det är spännande att vara med någon som vågar släppa på tyglarna och inte är så kontrollerad.

Det blev lite onyttig mat i dag också, men höll mig inom rimliga gränser och som svar på AmandaL, brukar inte gå runt hungrig. Men hade ätit lite för mycket glass så jag hade inte utrymme att äta så mycket mer. Brukar (just nu) annars inte göra det och lägger upp dagen med näringsrik mat så jag inte blir hungrig men ändå går ner i vikt.

Gick även förbi systemet i dag ett par gånger då vi var i en galleria. Jag tittade in, det såg tomt ut på vissa hyllor. Det var min notis. Inget sug, ingen önskan om att dricka :)

Så väljer att inte dricka i dag, istället blir det att se på vänner (för 58:e miljonte gången), fixa lite hemma och planera resten av veckan.