av Livrädd igen

Tröttiz
sön, 2020-07-26 - 19:34

När veta då man ska gå. När är gränsen nådd. Hur mycket ska man anpassa sig. Det vet bara en själv, ack så jobbigt.

Det man kanske kan göra är att skriva dagbok och sätta ett datum en tid framåt i tiden? Känns saker och ting jobbiga, så kanske man får vägledning hur agera genom att ta fram dagboken. Annars kanske tiden går och man kastat bort en stor del av sitt liv som kanske inte varit helt hundra. En tanke bara.
Sköt om dig. ?

Livrädd igen
sön, 2020-07-26 - 19:39

Jag har varit här förut. Det är snart fyra år sedan. Då var jag rädd och kände mig fruktansvärt ensam. Jag hade lämnat min sambo (vi har levt tillsammans i 26 år). Jag bodde ensam i två månader innan han lockade hem mig med löften om guld och gröna skogar. I våras fick jag nog igen. Jag flyttade och bodde borta i två månader igen. Under denna tiden hann han att misshandla mig, vilket jag polisanmälde. Han har nu druckit sig till dåliga levervärden och går på kontinuerlig provtagning. Senast hade värdena blivit sämre igen och han har ingen förklaring till det. Det har jag... Han dricker precis som förut men är bättre på att smyga med det.
Jag har otroligt svårt för att hålla mig borta trots alkoholism och våldsamheter. Vi har ett underbart hus på landet med eget stall till mina hästar. Och jag vantrivs otroligt mycket i en lägenhet. Dessutom känner jag mig osäker på hur jag ska klara mig på egen hand. Det är i princip han som styr mig. Han lovade återigen att allt skulle bli annorlunda bara jag kom hem igen. Och här sitter jag nu... han går ut till garaget flera gånger varje kväll. Utom fredag och lördag då det är "tillåtet" att dricka och han då dricker öppet. Jag längtar bara bort. Vi har inga gemensamma barn.
Hur sjutton ska jag ta mig ur detta? Jag vågar inte ens ta upp saken längre eftersom han blir våldsam. Och jag märker ju att det blir värre och värre. Han brukar ta ifrån mig mobil, husnycklar och bilnycklar.
Jag inser ju att han aldrig kommer att ändra sig. Och han anser själv att han inte har några problem, trots provtagningen. Han har dessutom fått läkemedel mot missbruk.

Bestemor
sön, 2020-07-26 - 20:29

Han har dej helt i sitt våld nu. Begränsar dej genom att ta ifrån dej MOBILEN så att du inte kan ringa efter hjälp!
Begränsar dej genom att ta dina bilnycklar så att du inte kan fly!
Husnyckel....är det för att du ska underkasta dej och be om att få komma in?
Psykisk misshandel är det!
Kontakta kvinnojouren!
Du måste ta dej därifrån med livet i behåll.
Om du behöver stöd för att leva och hantera din vardag rent praktiskt så finns det hjälp att få. Kontakta soc i kommunen där du bor.
Du bör också kunna få samtalsstöd.
Du klarar dej bättre utan en alkoholiserad man som misshandlar dej både psykiskt och fysiskt!

Tröttiz
mån, 2020-07-27 - 00:36

Det du skriver om oroar mig jättemycket! Som att ha en "Dr Jekyll and mr Hide" i sin omgivning. Tänk på din säkerhet och försök ta dig bort från monstret ...

Jag önskar att du kontaktar socialkontoret där du bor så fort som möjligt. Din situation ser jag som långtifrån säker, du bör komma bort så fort som möjligt. Skriv gärna här hur det gått och hur du har det. ?

Banankaka
mån, 2020-07-27 - 05:34

Jag kan förstå dig. Du har ditt liv där. Landet, dina hästar. Så som du vill leva. Inte så enkelt att bara sticka därifrån.

Finns det möjligheter för dig att kunna köpa/hyra något eget? Du behöver ju inte välja en lägenhet i stan. På Alternativ-forumet brukar finnas lite billigare boenden att hyra på landet. Har du kollat där? Kanske kollektivt med andra, tills du känner dig stark nog på egna ben?

Livrädd igen
mån, 2020-07-27 - 16:08

Det är precis så känner. Jag har allt jag vill ha där jag bor. Och ändå måste jag försöka hitta en väg bort från honom. Det känns som att jag måste starta om livet från noll igen. Bara för att jag är rädd för honom.

Bestemor
mån, 2020-07-27 - 16:45

Jag känner med dej, min situation är inte lika uppenbart på bristningsgränsen. Men jag är ekonomiskt beroende av min man och vi har tillsammans byggt upp ett liv på landet med djur. Så, att lämna....
Men som du beskriver det så är du livrädd. Din man misshandlar dej. Du har polisanmält honom. Han begränsar dej. Du befinner dej i en ohållbar situation.
Därför vill jag uppmuntra dej att söka hjälp direkt. Det kan innebära att du får hjälp att se nya möjligheter för dej själv. Alla vi här på forumet känner inte till hela din situation. Råden kan därför bli lite olika.
Med en personlig kontakt på kvinnojouren eller soc. Får du ett personligt stöd. Tveka inte att söka hjälp.

Livrädd igen
fre, 2020-07-31 - 09:53

Jag har svårt att skriva då han är hemma hela tiden. Just nu är det hyfsat lugnt, eller så länge jag inte retar upp honom.

Nordäng67
fre, 2020-07-31 - 10:36

dessutom tillsammans med en person som dricker och tappar "normala" gränser. Förstår dig när det gäller dina hästar och boende, inte lätt att ge upp Om du vänder blicken till dig själv och frågar och svarar dig själv:
Äger jag bostaden jag bor i nu till hälften och har lika mycket rätt till den som min sambo?
Om inte är det möjligt för mig att skaffa ett eget boende på landet?
Är hästarna mina oavsett om jag är tillsammans med min sambo eller ej?
Ofta har ens självkänsla och självförtroende blivit helt demolerat i en sådan relation. Man tror inte man klarar sig själv. Allt känns omöjligt och man tror man sitter i en omöjlig sits. Men så är det inte. Och det är aldrig värt att riskera livet! Även om du tillfälligt måste bo i lägenhet i stan så kan du flytta ut på landet i framtiden. Under tiden kanske du kan hyra stallplatser till dina hästar? Han verkar riktigt farlig och otrevlig. Rädda dig själv, du förtjänar så mycket mer! Många kramar till dig!

Bestemor
fre, 2020-07-31 - 16:36

Ana Diez en massa låtar kom till mej
Tröst och vatten....
Lyssna på henne på Spotify

Livrädd igen
fre, 2020-07-31 - 23:21

Jag har försökt lämna. Jag har suttit ensam i en lägenhet. Men jag har aldrig känt så mycket ångest som då.
Jag vet att jag är väldigt uppskattad på mitt arbete och är en sådan person som ställer upp och hjälper alla andra. Jag har en riktigt snygg fasad. Liten gård på landet med hästar. Men det är inte många som känner mig väl och som vet sanningen.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig ensam. Inte så mycket ekonomiskt, det löser sig alltid. Utan mer hur jag ska lyckas med att skapa ett nytt liv. Och han har talat om för mig att om han inte får ha mig så ska ingen annan heller få mig. Han har begränsat min bekantskapskrets. Jag råkade acceptera en vänförfrågan på Fb från en gammal arbetskamrat, jag har inte sett honom på åtminstone 25 år. Han kommenterade ett av mina inlägg och sen var det färdigt... Det slutade med att jag fick radera mitt inlägg och nu vågar jag inte göra några nya. Jag fick veta att han var ute efter mig. Min sambo är alltså galet svartsjuk och när han dessutom har druckit så kan vad som helst hända. Han är helt vansinnig över att min vänlista inte är öppen så han kan ha koll på vilka jag har kontakt med på Fb.
Jag har en kontakt på socialkontoret och vi träffas regelbundet. Men jag känner att jag kanske inte orkar att verkligen ta initiativet att verkligen lämna. Jag vet också att nästa gång han kommer ge sig på mig kommer att bli mycket värre. Både han och jag verkar följa mönstret i detta.
Tack alla som visar omtanke! ❤

Bestemor
fre, 2020-07-31 - 23:37

Ja, nu skriver jag OM
Du säger att du har en kontakt på soc och att ni träffas regelbundet. Då är du självklart 100% ärlig i den kontakten, eller hur.
Vi anonyma " vänner," här blir väldigt engagerad av din situation och även rädd att DU ska råka illa ut.
Nu när du berättar om din regelbundna kontakt med soc så blir jag innerligt glad och lättad.
Det är precis det stödet som jag önskar dej i första hand.
Om du har det så svårt som du beskriver så behöver du stöd i din närhet. Då räcker inte vi till.
Jag önskar dej verkligen att du är genuint ärlig i din kontakt på soc. För då vet jag att du får den hjälp som är bäst för dej.
Va rädd om dej och ta emot det stöd du får. ?

Livrädd igen
tis, 2020-08-11 - 12:52

Nu har jag börjat jobba igen efter fyra veckor semester. Inga våldsamheter men mycket kontrollerande. Han har druckit i stort sett varje dag även om han bara dricker "öppet" på fredag-lördag. Jag undrar hur han tror att han ska få lägre CDT vid nästa provtagning. Han har börjat att få olika fysiska symtom som är alkoholrelaterade.
Jag har haft ett samtal med en psykolog idag, men hon är inte så kunnig i dessa frågor. Vi pratade mycket om normaliseringsprocessen. Jag funderar mycket över om jag förstorar upp min situation, det kanske inte är så farligt? Livet blir kanske inte roligare än så här? Så länge jag tänker mig för och inte gör eller säger något som provocerar honom så är det ju lugnt. Det är kanske inte något konstigt med att jag måste "uppföra mig"?

Ibland händer det att jag gör saker på egen hand, jag är t.ex. lite engagerad i en förening och ställer upp som funktionär. När man varit borta några timmar och kommer hem så har han alltid druckit. Det är inget roligt att komma hem. De gånger jag har försökt lämna honom har han rivit upp himmel och jord. Han jagar mig ständigt på telefon och talar om att han älskar mig över allt annat, han kan inte leva utan mig. Och ärligt talat så har han inte mycket utan mig. Då får jag givetvis dåligt samvete och tänker att jag ju inte bara kan tänka på mig själv.

Jag har funderat över ifall vi hade bott tillsammans i en lägenhet, hade jag stannat hos honom då? Svaret på den frågan är väldigt enkel..

Jag börjar sakta inse att ingenting någonsin kommer att förändras. Det är bara jag som blir mer och mer inskränkt. Och han som blir sjukare och sjukare. Dessutom undrar jag om han har en släng ADHD, han är något fruktansvärt rastlös. Eller om det är abstinens emellanåt. Bland de vanligaste orden jag hör är "skynda dig".

Jag har en kontakt på soc och vi ska träffas igen nästa vecka. Hon gav mig en uppgift där jag skulle lista hans bra resp. mindre bra egenskaper. Det gick inte så bra.. Snäll? Jo, men med förbehåll. Jag kunde inte komma på några bra egenskaper men andra sidan blev väldigt lång.

Jag inser faktiskt att jag är djupt nere i normaliseringen, jag vet ju i stort sett inget annat liv än detta. Och att det förmodligen kommer att ta väldigt lång tid om jag någonsin ska kunna ta mig ifrån honom på allvar. Jag vet bara inte hur jag ska orka stanna...eller gå..

Jag har nycklar gömda ifall situationen blir akut, så förhoppningsvis kan jag ta mig iväg ifrån honom om det behövs.

Bestemor
lör, 2020-08-15 - 21:33

Bra att du både har psykologkontakt och soc. Det kan ta sin tid att få insikter. Men du ska absolut inte tro att det är normalt att vara livrädd för sin partner, att tassa på tå och försöka bete sej " rätt" för att slippa utbrott och hot.
Bra att du hittar på egna saker. Vad tror du skulle hända om du vänder om i dörren och går, om han är full när du kommer?
ADHD, Abstinens av alkohol...ja inte ovanligt att självmedicinera med alkohol eller andra droger vid ADHD. Har han själv funderat på det? Dopaminsystemet/ belöningssystemet fungerar annorlunda vid ADHD.
Oavsett kan man aldrig skylla sitt beteende på en diagnos, man är alltid ansvarig över sina handlingar. Även en alkoholist är ansvarig.
Bra att du tänkt ett steg längre med nyckeln också. Jag säger bara, fortsätt att jobba med dej själv så blir du både starkare och tryggare.
Det är många andra här på forumet som har vågat ta stora svåra steg och klarat det! Du är på gång nu, fortsätt att ta hand om dej själv!