av sarashemligheter

sarashemligheter
tis, 2020-07-28 - 16:56

Jag vet inte hur detta går till. Jag skrev endast rubrik och vilket forum sedan kunde jag inte skriva inlägget så det får bli såhär i en kommentar istället, hoppas det går fint.

Detta är mitt första inlägg och jag ber er att svara med vänlighet. Jag vet att jag säkert gör massor med fel och att jag är alldeles för snäll men jag behöver stöd och råd, inga förmaningar.

Hej!
Jag är före detta fru till en alkoholist. Jag har varit väldigt medberoende och som jag ser det har jag kastat bort många många år av mitt liv. Jag skilde mig för ett halvår sedan och med facit i hand var det faktiskt lättare att leva med honom än utan honom. Han påverkar mig negativt mer idag än när vi var gifta och det är inte många dagar jag lever utan ångest.

Han blev nykter maj 2018 och fick sitt första återfall (vad jag vet) våren 2019. Sedan dess dricker han då och då. Inte så ofta när vi levde tillsammans men sedan vi skilde oss dricker han varje vecka han inte har barnen och vi har varannan vecka. Han dricker sig emellanåt stupfull och drar hem kvinnor och äldsta dottern har tagit honom på bar gärning mer än en gång. Han säger att han inte dricker när han har barnen och jag har inte hört att de misstänker att han har druckit men jag kan inte vara helt säker.

Han säger till mig, precis som när vi levde tillsammans, att jag överdriver hans drickande och att jag borde tagga ner lite. Enligt barnen är han enormt irriterad och arg. Han är pedant och perfektionist och om de tappar ett glas beror det på att de satt fel med ett ben. Tappar de mat från tallriken beror det på att de höll gaffeln fel. Det låter konstigt men det är såhär det är.

Emellanåt vill han att han och jag ska ha så lite kontakt som möjligt och endast när det gäller barnen. Då är han ofta ganska arg och anklagande mot mig. Det är jag som har förstört hans liv, det är jag som satt honom i denna livssituation som han inte alls vill befinna sig i och allt är mitt fel. Jag anpassar mig efter hur han vill ha det och när han inte vill att vi ska ha kontakt hör jag endast av mig om det är något viktigt kring barnen.

Ett par dagar senare, upp till en vecka kan allt ändra sig. Då kan han ringa och prata om sitt jobb och om något annat som händer i hans liv. Han kommer förbi och undrar om jag bjuder på kaffe osv. När han är på det goda humöret vill han ofta kramas och stå kvar länge i kramen. Jag värjer mig och han undrar om jag inte tycker om det. Jag svarar att jag inte tycker om det och att jag inte hänger med i hans svängar. Men som vanligt anpassar jag mig och bjuder på kaffe och låter honom vara hemma hos oss en stund. Jag tänker att det är för att träffa barnen men dem bryr han inte sig så mycket om när han hälsar på.
Han kan fråga om han kan följa med och bada vilket han då får. Han föreslår att vi ska äta pizza i parken osv.

MEN det goda sätter vara sällan länge. Och jag går ständigt med en klump i magen under denna tiden. Rätt som det är, från ingenstans kommer det dåliga humöret igen. Att han vill ha minimal kontakt, att jag har förstört hans liv osv. Han skriver hundratals mejl och sms långt in på nätterna. Jag brukade försöka besvara dem och jag ställde till slut mig själv frågan varför jag besvarade dem. Jag tror det handlade om att jag ville försöka få honom att förstå att allt inte var mitt fel osv. Men jag har förstått att det är lönlöst. Han kommer inte förstå.

Barnen vet att det är jag som ville skiljas. Men saken är den att han i säkert fyra år varje vecka sade att vi borde skiljas, vi levde inte som man och kvinna, det enda vi gjorde var delade ekonomi. När jag sedan väl sade att jag ville skiljas var allt mitt fel.

Vi har tre barn. Den yngsta tjejen som är 11 vill inte längre bo hos pappa lika mycket som hos mig. Hon har sagt det till honom och då var det jag som fick ett sms med att det också är mitt fel. Jag visste inte ens att hon hade sagt det till honom. Han straffade henne den kvällen med att inte ringa henne och säga god natt. Hon grät sig till sömns den natten. Efter det har hon tagit tillbaka det och han är nöjd. De pratar inte om det mer.

Varför pendlar han såhär i sitt humör? Hur ska jag bemöta honom? Kan hans drickande varannan vecka göra att han har abstinens varannan vecka när han har barnen och därför är han irriterad när de är hos honom och han måste hålla sig nykter?

Detta tär på mig och jag bara hoppas att vi ska kunna vara skilda som vänner men inte ha alla dessa konflikter jämt och ständigt.

Med vänlig hälsning
Sara

Nordäng67
tis, 2020-07-28 - 17:19

Bra att du har börjat skriva här och ventilera dina bekymmer. På forumet kan du lära dig massor genom att läsa andras trådar, skriva om dig själv och få pepp och stöd. Kanske kan du fundera över hur du själv vill att eran kontakt och ert samarbete skall se ut om du får bestämma? Man är ju så klart två om att samarbeta och man kan inte få helt som man själv vill. Men det är bra att vara ordentligt medveten om vad man själv känner, tycker och tänker. Då anpassar man sig mer lagom. Lätt att känna annars att man åker den andres "berg-och dalbana". Tryggare för barnen också om dom märker att du vet vad du vill. Om yngsta är 11 år är ju trots allt alla dina barn i den åldern att du kan prata öppet med dom. Inte "prata skit om pappa" men ändå bekräfta vad dom säkert känner när det gäller hans problem. Han verkar vara som många andra alkoholister: manipulativ. Gör saker för att det skall kännas på ett visst sätt som han har tänkt ut innan. Tänker på det du berättar att han gjorde mot dottern. Hon vill inte vara hos honom, då gör han något som gör henne ledsen och hoppas säkert på att hon skall räta in sig i ledet. En sund pappa tar dotterns känslor och reaktion på allvar och pratar ut om det på ett bra sätt. Jobbigt för dig! Kram

Bestemor
mån, 2020-08-03 - 19:35

Du kan föreslå att ni har samarbetsamtal med stöd från soc. Då får ni prata igenom barnens umgänge, tider, regler osv.
Även barnen kan få bli intervjuade och lämna sina synpunkter.
Jag tror inte att den andre partnern kan neka till sådana samarbetssamtal.
Ett annat alternativ är att göra en orosanmälan, kring hur barnen har det hos honom, om det är en sån oro du har.
Så kontakta din kommun och be om stöd direkt, bättre att reda ut saker i tidigt skede och med hjälp av neutrala samtalspartners.
För ni kommer alltid vara föräldrar till samma barn.
Lycka till!! Jag tror på en sån lösning!