Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

till ditt nya liv !
Som en present till dig själv så hoppas jag att du släpper exet och bara bryr dig om dig själv. Nu har du ett helt nytt spännande liv att börja med och där du kan skämma bort dig själv med bra grejer för din egen skull !

Ta vara på den chansen !

Lim

Tack ❤️

Jag känner igen mig katsingen, i det du skriver. Jag har också både pratat lugnt, gråtit, skrikit och förklarat. Försökt så mycket. Men inget har fungerat.

Tack för tipset andrahalvlek. Jag inser att jag kanske måste börja jobba med mig själv en del. Tack och lov har själva isärflyttandet gjort jättemycket nytta även om jag har lång väg kvar.

Tack Adde. Jag ska försöka så gott jag kan att släppa. Men herregud vad det är svårt ? Så sjukt svårt.

Vi är i alla fall sams och har bestämt att vi ska vara vänner. Och jag ska försöka att inte försöka tolka vad han egentligen menar med allt och ingenting.

Inatt hade mina barn nattgäster. Och imorse kände jag ett sting av irritation över en dålig natts sömn och över att de kom i säng så sent osv. Men så satte jag mig i soffan med en kopp kaffe nu och kom på hur det var förut. Då kunde barn knappt sova över här för jag var så rädd att mannen skulle dricka och komma hem full mitt i natten. Jag längtade så otroligt mycket till att kunna säga ja till sånt när som helst. Jag kände mig också väldigt stressad kring det för då för ett år sedan visste jag ju inte att vi skulle skiljas än. Jag såg flera år framför mig av risker. Risk för att barnens kompisar skulle möta deras pappa full på natten. Risk för att barnens kompisar skulle känna sig otrygga i vårt hem. Risk för att barnen skulle börja må dåligt osv. Risk för att mina barn aldrig skulle kunna leva normalt och öppet.

Men nu har jag blivit så van vid att slippa det där att jag till och med kan unna mig att vara lite irriterad över röran med nattgäster istället.

Jag har insett också att det inte spelar sån stor roll om mannen erkänner sitt missbruk eller inte. Jag upplever att jag har levt i många år med en aktiv alkoholist och hans drickande har förstört för hela familjen. Han ser det inte så men det behövs inte för min egen del. Det är så lätt att tro att man överdrivit allt, särskilt när den andra inte erkänner sitt problem. Men jag har bestämt att det inte ändrar på nåt. Jag vet exakt hur vi levde och hur oerhört dåligt vi mådde pga hans drickande. Såklart hoppas jag att han ska komma till insikt. Men om han inte gör det så betyder det inte att jag har tänkt och känt fel.

Kramar till er alla ❤️

Som du vet så tycker jag att du är jättestark och målinriktad..När jag läser dina inlägg, så påminns jag av mina egna erfarenheter..Jag ser och hör att du växer och blir mer och mer fri från X..Jag skulle nog lämnat mitt förhållande för en massa år sedan, men så blev det inte..Nu är jag starkare och blir mer beslutsam med det mesta med tiden..Har några gånger känt mig liten, ensam och svag..Men ju mer jag klarat av desto starkare blir man..Vet att du kommer bli det med..Stor Varm Solskenskram från Norge..❤️

Lim

Tack snälla miss lyckad för att du stärker mig i min tro på mig själv ♥️

Mannen fortsätter att dricka så fort han är ledig. Han jobbar igen efter sin semester och jag undrar jag om hans drickande nästan blir värre då. För då är han trött och utarbetad och ska maxa sina två lediga dagar på nåt sätt. Han ska hinna dricka och vila. Och i veckorna dricker han också... Det vet jag ju. Ska han jobba kväll dagen efter så dricker han dagen innan för han hinner ju ändå vila.

Han blir lite mer aggressiv i sitt drickande också. Hamnar oftare i bråk osv. I vårt liv ihop jag ju alltid tyckt att det varit värst från oktober och framåt vintern. Då brukar han bli destruktiv. Och vi är ju på väg åt det hållet.

Igår sökte han nästan gräl med mig över telefonen samtidigt som jag hade gäster hemma. Jag var riktigt irriterad för han förstörde för mig. Men det positiva var att jag var beredd att säga ifrån om det skulle krävas. Han ville komma hit senare men jag vågade stå på mig och säga att det inte funkade riktigt. Jag måste så gott jag går se till att vi inte träffas när han dricker.

Min ena son var förbi honom på kvällen för att göra en sak och sedan sa han till mig att hans pappa hade druckit. Han ville inte att han skulle komma hit till oss sedan. Då blev det lättare för mig att se till så att han inte kom hit.

Och då var han ändå snäll mot sonen. Men full. Och det räcker. Även en snäll full förälder är en läskig förälder... Det ska alla som dricker veta om.

Han var svartsjuk igår också och han berättade för sonen att han kände sig ensam. Då kände jag att om han kände sig ensam borde han hållt sig nykter och bjudit hem sina barn. Då hade jag dessutom kunnat umgås med mina gäster helt ostört.

Det är så viktigt att jag fokuserar på mina framsteg för det är lätt för mig att börja oroa mig för vintern nu och vad det ska göra med hans humör. Jag måste fortsätta stå emot och stå på mig och sätta gränser. Tydliggöra att när han är det minsta berusad så ska vi inte träffas utan det måste få bli dagen efter eller nåt. Jag har lämnat honom exakt för att slippa möta honom full.

Det är nästan så att jag får ha några planer redo och kanske till med vara beredd på att kontakta socialtjänsten om det skulle bli lika illa som i höstas. Nu skulle det vara enklare för mig tror jag. I och med att vi inte bor tillsammans. Alltså jag menar om han låter allt gå ur över barnen. Om han bara skadar sig själv låter jag det vara men om barnen skadas så vill jag göra nåt.

Jag har insett att jag egentligen bara har en vän som jag berättar allt för. Många av mina vänner vet mycket och jag kan prata men igår när mannen ringde och störde mitt i att mina vänner var här så sa jag inget. Egentligen hade jag behövt säga det för att må bra. Berätta varför jag var ofokuserad och tyst ibland. Berätta att han dricker och att han stör mig. Men jag kan inte. Det är så tabu. Och de skulle inte förstå ändå. Säkert försöka förstå och stötta men har man inte levt i det här så vet man inte hur svårt det är.

Men jag är glad att det finns en person i alla fall som jag kan säga allt till. Jag hade blivit tokig annars tror jag...

Det är en skam i att inte kunna bryta sig loss heller. Skulle jag berätta för alla hur jag har det så skulle jag behöva skämmas över att jag ändå har honom så mycket i mitt liv. Ingen skulle förstå. Jag inser ju det. Hur puckat det är att jag ens bryr mig om hans åsikter osv. Men jag önskar att jag en dag kan sluta bry mig. Jag är så trött på honom. Hur han tar sig rätten hela tiden till att styra mig på nåt sätt.

När man har barn ihop går det ju inte heller att bryta helt. Egentligen skulle jag vilja flytta till en annan stad och börja om nästan. Glömma honom. Men det går ju inte så därför tar allt sån tid.

När barnen är vuxna.. Då kan jag bli fri på allvar. Då behöver jag inte ens svara hans sms om jag inte vill. Allt beror på hur dessa kommande år kommer att vara. Om jag ens vill ha honom i mitt liv eller inte. Just nu måste jag ju.

Livet fortsätter och han är en del av det hur jag än vrider och vänder på det.

Lim

God morgon allihop.

Jag har varit vaken lite över en timme tillsammans med lilla hunden. Jag sitter ute och dricker kaffe medans barnen sover vidare. Härligt med sommarlov.

Det flög just förbi några fiskmåsar högt uppe i himlen och de skränade. Det lät så somrigt.

Den här sommaren har varit så annorlunda. Lite för mycket regn. Men den har varit skaplig ändå kanske. Kanske jag tycker den varit annorlunda också pga att det är min första sommar "ensam". Det har å ena sidan varit väldigt avslappnande å andra sidan kanske ändå lite tomt. Jag vet inte faktiskt. Jag skulle ju inte vilja ha det som förut heller. Det tomma kan ju helt enkelt vara tomrum från dåliga saker också. Kanske är jag ovan vid att det är så lugnt.

Jag skulle nog egentligen vilja ha honom nykter och hjälpsam om jag fick välja just i denna stund. Men jag kan ju inte välja det tyvärr. Men jag har lekt med tanken litegrann. Önskat att det hade slutat så. Att han hade förändrat allt och vi kunde fortsätta i trygghet som en enhet med våra barn.

Jag själv då... Jag har inte druckit på 3,5 år. Barnen säger ofta till mig att det är så bra att jag inte dricker. De minns inte att jag nånsin gjort det och kan inte tro det. De verkar tycka det är som att jag en gång i tiden åkte till månen på helgerna och jobbade extra som mångubbe. Lika osannolikt ? Om jag började dricka lite vin eller nåt nu skulle de verkligen bli ledsna. De mår så bra av att veta att varesig deras pappa dricker eller ej så har de sin mamma som aldrig gör det åtminstone.

Jag håller i min träning bra också. Har fått en rutin i den och det hjälper psykiskt (och fysiskt såklart). Träningen får mig också att uppskatta att bo själv med barnen för rummet jag tränar i brukade vara mannens tillhåll. Men nu är rummet mitt och då finns det alltid möjlighet att träna när jag vill.

Nästa vecka är min semester slut och jag blir lite vemodig nu. Så mycket tid med barnen som jag haft.... Kommer att sakna det. Nästan så att jag skulle kunna gråta lite nu.

Ha en fin dag där ute ♥️ kram!

Jättefin summering och reflektion av din första ”ensamma” sommar. Lite vemod, lite sorg, men mest glädje och stolthet!

Jag älskade verkligen din liknelse med mångubben ?

Kram ?

Du skriver och reflekterar så fint lim..Jag har ju bott själv 3 år i augusti..Minns att jag hade lite liknande tankar som du tidigare..Gjorde ju t.o.m ett litet återföreningsförsök..Men med tiden fattade jag att mitt x är i en utförsbacke när det gäller alkohol, och ingen tanke på att sluta..Även om han gjort det så har min kärlek till honom tagit slut..Visst minns jag många bra sidor hos honom, men hans dåliga beteende överskuggar med råge dom bra minnena..Tänker att du har lite liknande situation..Med tiden så sorteras allting, så det mesta klarnar..Det är så härligt för våra barn att ha en nykter förälder iaf..Mina barn har väldigt lite kontakt med detas pappa..Det blir så, när man inte minns telefonsamtal och sms man ringt och skickat..Inte heller hälsar på och umgås med sina barn.Hoppas din semester har varit givande..??..Kram..??????????

Javisst är det sorgligt när det går utför med den man älskat och byggt upp sitt liv med, jag har gjort den resan 2 ggr. Båda gångerna med missbrukande fäder. Summan är ju barnen och barnbarnen ( som jag har). Det är kärlek på den högsta nivån tycker jag. Och den högsta vinsten oxå. Så fint du berättar om ditt liv och dina tankar. Blir en aning rörd. Och vilken resa du gjort, 3,5 års nykterhet wow säger jag bara.

Om du inte lyssnat på alkispodden lim, så testa..Dom tar även upp medberoende i något avsnitt..Intressant och lärorikt..Hoppas allt är väl med dig kompis..Kram..?????????

Du skriver så fint och du gör det så bra med barnen! Du är stark! Det är sorgligt att leva ensam med barn, att inte ha vuxensällskap, inte ha någon att dela barnens upplevelser med, inte någon att umgås med när barnen somnat, inte ha någon som ligger bredvid... Tycker jag i alla fall... Men, alternativet att leva med någon som ändå inte är närvarande på samma plan är ju sämre.

Kram! Önskar dig en fin dag!

Lim

Andrahalvlek, miss lyckad, Jullan och jasmine, tack för era svar ♥️♥️

Jaa Jasmine, det är faktiskt sorgligt känner jag också. Men när jag tänker tillbaka så har det varit så även när vi levde ihop. Jag har gjort det mesta ensam med barnen. Spenderat både helgkvällar och utflykter som ensam vuxen. Bara fått sällskap när han inte hade andra planer. Alltid åkt bort till min övriga familj utan honom. Alla andra i par och så jag ensam med mina barn trots att jag var gift.

Tack Jullan. De bästa 3,5 åren har det varit. Mkt har hänt men allt som hänt har varit rätt ♥️

Jaa justja miss lyckad ni gjorde ju ett till försök. Vet du, det tröstar mig faktiskt att veta att även du hade lite hopp kvar. Då känner jag mig mindre onormal som har så svårt att komma vidare. Tack ♥️ ska lyssna på podden du rekommenderar också.

Haha ja andrahalvlek, mångubbe vore väl ett intressant extraknäck ?

Jag har jobbat denna vecka igen. Semestern är slut, men jag har rest iväg över helgen med barnen. Barnens pappa var välkommen men han stannade hemma. Jag tror jag måste bestämma mig för att försöka sluta bjuda med honom. Nästa gång säger jag bara att vi ska åka bort. Jag har bjudit med honom för barnens skull och för deras relation till sin pappa. De hade varit glada om han kom med. Men det är ju så tydligt att han inte bryr sig. Och jag känner mig både arg och sårad om jag tänker på det. Han tackade nämligen ja först. Men ett ja betyder ingenting. Dagen innan ångrade han sig.

Igårkväll gick vi från badplatsen här upp mot huset och mötte en familj. Flera vuxna och två barn. De vuxna hade druckit. Mamman till barnen var ordentligt berusad och ville hälsa på vår hund. Det ville inte han... Han morrade och backade. Jag gissar att de vuxna är skapligt bakis idag och jag tänker på barnen. Här finns dessutom vatten överallt vilket är läskigt att tänka på. Fulla föräldrar med små barn...

Jag är så glad att jag inte är där. Att jag inte dricker. Att mina barn inte ser en grumlig blick när de vill be mig om råd eller tröst. Att jag inte säger skumma saker som jag glömt dagen efter.

Jag hoppas mamman jag mötte igår hittar rätt väg snart.

Kram ♥️

Barnen, och du, invaggas bara i en falsk förhoppning om han först säger ja/kanske och sen nej.

Din barn mår bättre av att veta att deras pappa inte vill delta, och därför inte ens får frågan. Att det är hans val från början.

Om du kämpar med att sluta hoppas att han ska förändra sig, så gör barnen detsamma. Du måste föregå med gott exempel.

Typ: ”Det är inte mig det är fel på, det är han som är en idiot och som medvetet valt bort sin familj för alkoholen.”

Din barn behöver stärkas i den uppfattningen. De behöver sluta skämmas för det gentemot kompisar, och faktiskt våga uttrycka ovan. Då stärks deras självkänsla.

Kramar i massor till dig, jag förstår att det här är skitsvårt för dig. Jag hoppas verkligen att du inte upplever min ton som hård, mitt syfte är bara att vara tydlig.

Kram ?

Jag instämmer i allt vad Andra halvlek skriver i sitt inlägg ovan.

Det enda att göra är att bryta ditt medberoende till mannen annars riskerar du att föra över det till dina barn också. Och då blir det ännu svårare för dem att hantera sina känslor...?
Det är inte lätt, jag vet, men försök
att inte låta dig styras av mannens önskningar och viljor
Kram ?

Jag förstår att det är svårt att vara sådär Skör-Stark..Att man vet hur/vad man ska göra med x-partnern och pappan till sina barn..Men efter att ha varit tillsammans länge så finns band kvar och som ibland känns svagare eller starkare..Det är inte alltid lätt att vara logisk..Men nu lim har du ju gjort en så stor förändring, och fixat och donat för dig och barnen..Så grymt bra jobbat!!❤️..Det finns mängder av folk som aldrig orkar skilja sig trots ett eländigt förhållande..Ett tips kan vara att se framåt ett par år..Hur vill du ha det? Är det möjligt? Hur ska du göra för att få det? Delmål..Mål..Lite som ett projekt..?..Glöm aldrig att du gjort 2 enorma bedrifter..1: slutat dricka själv..2: Skiljt dig från en man som oftast prioriterat sig själv först, sällan dig eller barnen..Varm Kram?❤️?

Lim

Ja andrahalvlek och finalisa... Låter kanske helt knäppt men jag har aldrig sett på mitt beteende på det sättet! Att jag lär barnen samma sak. För de vet ju att jag bjuder deras pappa och att han väljer bort oss. Kanske det indirekt blir jag som får dem bortvalda nästan eftersom det är mina inviter han tackar nej till liksom. Hmmm.. Bra vinkel ni ger mig. En vinkel jag verkligen missat. Jag har varit så fokuserad på att hjälpa oss att leka familj eller nåt. Att ge barnen två föräldrar ihop. Att försöka låtsas lite till.

Kanske det gör mer skada än nytta. Eller det gör det garanterat. Jag själv känner ju hur sårad jag blir. Så det är klart att det är samma för barnen. Och det är jag som skapar det! Men jag har tänkt att barnen ska veta att deras pappa är välkommen. Ja.. Alltså det är ju medberoendet som talar. Jag vill att de ska veta att deras pappa alltid har möjlighet och ett val att vara med oss. Att han ska må bra och att jag ordnar det. Och de kommer såklart bete sig likadant tillslut. Tro att deras pappa alltid måste vara nöjd innan man själv får vara nöjd.

Tack för er hjälp att komma till en viktig insikt. Jag ska försöka jobba på att ändra det här, vilket är lättare sagt än gjort.

Tack miss lyckad också för ett jättebra råd. Att se framåt. Om några år, då vill jag (oavsett vad jag känner nu.. Vilket är mkt hela tiden och det är inte alls särskilt enkelt just nu):

1. Inte ha någon slags "romantisk" relation med honom alls
2. Våga återknyta kontakter med människor min relation förstört
3. Träffa en ny man (kanske haha. Känner att jag behöver det men samtidigt är jag väldigt rädd om den frihet jag vunnit).
4. Inte känna mig tvungen att göra saker för att hålla honom glad

Just nu är jag inte där på långa vägar men tillslut kanske. Just nu är det så illa faktiskt att jag skulle springa dit om han bad mig. Exakt nu. På med skorna och ut direkt om han ber mig.

Jag minns när min högsta dröm var att kunna sova med öppen sovrumsdörr. Och att kunna sova överhuvudtaget. Och det målet kändes ouppnåeligt men jag är där nu ?

Inatt vaknade jag med ett ryck. Fick en overklighetskänsla över hur livet blev. Kände mig ledsen. Kände att allt var så fel. Men så lugnade jag mig och tänkte att det brukade hända mig ännu oftare när vi bodde ihop. Så det är inte något nytt som kommit av skilsmässan. Det är bara nån slags nattlig ångest. Som ändå minskat faktiskt.

Det blir bra tillslut...

Kram ❤️

Men jag håller med Miss Lyckad - du har kommit SÅ långt - och tagit dig och barnen till ett helt annat och mycket bättre liv ❤️

En av de viktigaste saker vi kan lära våra barn är att de ska stå upp för sig själva och sina behov. Inte ta någon skit. Och det kan vi bara lära dem genom att föregå med gott exempel, det vill säga ta våra egna behov och känslor på största allvar.

Det är klart att du inte ska neka honom att komma hem till er, men initiativet kan komma från honom. Och han får rätta sig efter era planer.

Kram ?

Lim

God morgon allihopa ♥️

Ja andrahalvlek... Jag har gjort så som du skrev ett tag nu. Låtit honom ta initiativen. Det enda jag bjudit till är möten relaterat till vårt ena barn och lite annat relaterat till barnen. En dag bjöd jag över honom på lunch... Sådär rent vänskapligt för barnens skull. Och sånt tycker jag funkar väldigt bra. Men nu var det rätt längesedan. Om man jämför med hur ofta jag höll på förut och till o med bjöd hem oss till honom för att det skulle bli av.

Och att jag backat lite har såklart resulterat i mindre umgänge rent allmänt. Barnen var en hel del hos honom en vecka (dagtid) och jag trodde det skulle fortsätta så men det rann ut i sanden. Jag gissar att det var trevligt den veckan men att det sedan inte är lika kul längre... När det blir vardag av det liksom. Det är då han tappar intresset.

Det är mycket i livet nu kring barnen. Jag kämpar med en hel del saker och känner mig då och då rätt slutkörd. Tyvärr hamnar jag i en del bittra känslor ibland över hur otroligt oengagerad barnens pappa är. Jag har alltid bortförklarat det förut med massvis av olika saker men nu när jag bor ensam med barnen inser jag att det var just bortförklaringar. Han är inte helt intresserad av sina barn helt enkelt. Bara i teorin och bara när det passar.

Förut när vi bodde ihop kunde jag ju berätta om saker som hänt för honom kring barnen och lura mig själv att han deltog eftersom att han lyssnade en stund. Men nu finns ju inte ens det. Jag uppdaterar honom med sms och han svarar vänligt.

Jag sörjer att mina barn inte får en bättre fadersgestalt. Ibland tänker jag till o med att jag kanske hade kunnat göra mer för att få det bra mellan oss och allt men jag måste stoppa de tankarna snabbt för jag har verkligen försökt!

Jag misstänker att jag snart kommer få ett telefonsamtal från socialtjänsten igen. Det är bara en gissning men den här helgen har varit som en repris av andra helger och dagar då han blivit LOB:ad. Då svarar han inte på simpla sms och är som försvunnen i ett dygn. Jag har ju varit med om det många gånger. Och det brukar följas av ett samtal från soc eller förr när vi bodde ihop kom han hemsläntrandes på eftermiddagen.

Det irriterande är att socialtjänsten verkar tycka att jag ska säga vad han behöver. De säger till mig att det är ju inte normalt att dricka så ofta osv. Men det är ju inte jag som dricker? Så varför ska jag svara på det? De undrar om jag tycker att han behöver hjälp. Men det är väl ändå inte upp till mig? Särskilt inte nu när vi är skilda. Och barnen bor hos mig så vad han sysslar med märker vi inte av. Förutom jag då som märker det pga erfarenheter från förr. Men jag tycker nog att skulden och ansvaret ska läggas på rätt plats och det är på honom. Jag kan tycka och tänka vad som helst men det har noll betydelse. Och dessutom är det inte precis en lockande känsla att öppna upp mig till en främmande socialsekreterare över telefonen när jag är på jobbet. Om jag skulle säga att han behöver hjälp så är jag bara rädd att dra igång nåt som missgynnar mig och barnen. För det är så jag ser det... Ska folk lägga sig i så kommer han bara sparka bakut.

Ibland önskar jag att jag hade egen vårdnad om barnen. Bara för att slippa sånt här. Och för att slippa behöva hans underskrifter osv för saker relaterat till barnen. För ni anar inte vad dömd man blir. När pappan till ens barn inte dyker upp på grejer så blir man som mamma ifrågasatt. "Du måste få med deras pappa också. Han måste engagera sig". Det är inte så kul att höra för då blir det mitt ansvar att han ska ta sitt ansvar. Och jag klarar inte mer av det. Jag har hållt på i 10 år.

Hoppas ni andra får en fin söndag ♥️ kramar!

Hur skulle det någonsin kunna vara ditt ansvar att han inte tar sitt ansvar? En del jobbar verkligen på fel ställe.

Bra jobbat med att ”backa” ut ur ert umgänge. Tänk att för varje gång du och barnen slipper hoppas och tro att han ska delta, och han inte gör det, så går ni sönder lite. Nu när ni slipper tro och hoppas, och bli besvikna, så läker ni istället. Såret rivs inte upp hela tiden.

Sen förstår jag verkligen att det är en stor sorg ?

Kram ?

Lim

Tack snälla andrahalvlek ❤️

Det blev inget samtal från soc. Skönt. Men när jag frågade varför han inte gått att nå sa han att han sovit. Och så såg han väldigt obekväm ut. Nåväl.

Jag har en otroligt jobbig tid just nu. Min ena son har det väldigt svårt. Och det finns ju inget värre än när ens barn mår dåligt. Jag tappade livslusten ett tag men försöker hitta ljusa stunder.

Det är så "tur" att jag inte dricker. Jag vet inte om jag hade överlevt då ärligt talat.

Massa kramar till er alla ❤️