av Margareta_333

Margareta_333
tis, 2020-07-28 - 08:59

Jag träffade en alldeles underbar man för ett år sedan ungefär.
Allt gick snabbt, jag och min dotter flyttade in efter bara några månader.

Det hände märkliga saker, han hade som kollapser och yrsel. I backspegeln, han var ju full som f-n....
Hans psykolog sa att han hade som krisreaktioner, han förnekade att han drack.

Jag köpte allt, trots att hans dotter och ex varnade. Trots att jag någonstans i mig förstod att nåt var fel.

Förra veckan var han så dålig att jag ringde ambulans, dem ringer sen mig från tillnyktringen och frågar om jag ska hämta honom...

Något dog i mig då, jag tog min dotter och flyttade.

Jag tycker inte han har full insikt om vad han gör och gjort, han har ljugit sen dag ett, vad finns det att bygga på?

Jag är inte ens ledsen än, besviken, bedövad, arg, irriterad...

Nu får jag dåligt samvete för att jag bara vill avsluta och dra... han går på hela tiden att han nu tar tag i det här (i egenremissen till beroendecentrum har han skrivit som främsta skäl att han inte vill förlora mig och måste ta ansvar för sin familj).
Jag försöker förklara att jag inte är mottaglig, att jag inte kan ha mitt barn i det här. Han messar o ringer varje dag om vardagssaker, säger godnatt varje kväll etc.

Jag vet inte hur jag ska hantera det, livrädd att bli manipulerad igen och just nu tycker jag faktiskt inte om honom.

Banankaka
tis, 2020-07-28 - 10:24

Ska du inte bara dra då? Nu när du verkar ha kraft och inte ens tycker om honom?

Jag tycker nog det låter lite väl destruktivt. Lögner och förnekande. Jag menar att det känns som en tuff och väldigt lång väg att gå om han ens någon gång kommer sluta. Tänker på din dotter.

Man kan alltid välja ett annat liv. Han kanske är gullig som messar och ringer. Men det gör andra också.

Du får såklart göra som du vill. Kanske stanna kvar och kolla lite? Men kanske inte hoppas på för mycket?

Kram!

Margareta_333
tis, 2020-07-28 - 12:30

Tack för ditt svar... det är lite så jag känner.
Det dåliga samvetet kommer smyga sig på oavsett. Egentligen har jag inte dåligt samvete för att jag ”smiter”, det kommer när han är så kontaktsökande och jag varken kan eller vill möta honom i det...

Självomhändertagande
ons, 2020-07-29 - 06:52

Så upptäckte jag att mitt ex som levde på mig i ganska många år. Det började med att han lånade pengar och jag ändrade mitt tänkande att det fick bli gåvor. Det var nog min räddning. Att jag började tänka så, eftersom jag ofta tänkte att han skulle komma på fötter som entreprenör igen och kanske betala tillbaka och då skulle jag kunna köpa mitt hus. Jag började meditera och gick en utbildning. Och arbetade med acceptans och att släppa taget. Det var då jag insåg att alla "investerade" år, alltså att jag försörjde honom och han skulle stå för ekonomin senare, så insåg jag att senare kommer aldrig att hända. Jag vaknade i mina meditationer och insåg hur beroende han var av alkoholen.

Under vårt första år som vi levde ihop bodde vi i hans hyrda bostad och vi var ute och åt på restaurang ofta och jag ville helst laga mat och äta hemma. Men jag klädde mig fint och vi var ute och åt med vänner, tills jag sa att min sömn betyder allt för mig för att jag skulle sköta mitt arbete så minskade våra middagar ute till helgerna.

Så där höll det på. Sedan flyttade vi till mitt hem. Och jag ville inte längre följa med ut och äta, inte alls. Ställde upp ibland när vänner kom till stan. Lite som ett barn inte vill vara med och leka. Jag förstod att jag inte orkade med alla glasen med alkohol och alla samtal med bordsgrannar osv, vilket kunde vara trevligt till en början, men inte när jag började se hur det skulle fortsättas tills servitörerna hade gått hem och personalen bad oss gå. Varenda gång. Och jag orkade inte längre. Han fick gå ut själv.

Vi bröt upp för 2,5 år sedan och vi har pratat om tiden som var. Det kom fram att han har pratat med sina gamla ex och en väninna han var kär i under tonåren under hela vår tid. Inte som att han önskade dem istället för mig, utan jag vill bara säga att det är inte synd om mannen som sänder sms och ringer och behöver uppmärksamhet.

Det finns alltid någon annan som lyssnar och svarar och kanske har samma problem med missbruk. Eller så finner han en annan som också missbrukar.

Det låter som du är sund. Du tog din dotter därifrån. Bra gjort.

Lev ditt sunda liv. Visa din dotter att det var inte bra, men berätta för henne utifrån hennes ålder och förståelse, att du inte visste och var inte dömande, utan bara. Så vill inte jag leva.

Det finns så många sunda och friska fina män därute och du kan träffa en av dem.

Jag skrev, som jag brukar, mer än vad jag borde, men det blir mitt sätt att få ur mig det som jag pratar om i min vardag också. Jag levde i medberoende i 12 år och jag förstår inte hur jag kunde det. Men jag ångrar det inte. Jag har lärt mig mycket om mig själv, om andra och även om mitt ex har väldiga problem så kommer jag att älska honom för alla samtal vi haft under de åren. Han fick mig att växa. På ett sätt som ingen annan har fått.

Ta hand om dig!

aeromagnus
ons, 2020-07-29 - 08:24

Ja vi ljuger för de vi älskar mest. Vi manipulerar för att få oss framstå som bättre och för att försöka skydda att det är ok att dricka. Alkoholism är en sjukdom och den sitter djupt rotad i hjärnan, själen, kroppen. När man dricker så tänker man bara på sig själv. Jag flydde från verkligheten men den kom ju dagen därpå. Ge han ett ultimatum. Vård (då måste han genuint vilja ha hjälp) eller lämna. Du mår inte bra, din dotter mår inte bra av att leva i ett destruktivt förhållande. Min mamma var alkoholist, pappa drog med mig. Han träffade en ny, hon var också alkoholist. Samma visa igen. Så det blir inte bättre om man inte vill ha hjälp./Skrivet från en alkoholist

Margareta_333
ons, 2020-07-29 - 23:13

Tack för era svar och insikter...
Jag har väl kommit till min att det nu handlar om att reda ut alla saker så jag och min dotter kan fortsätta vårt liv i lugn och ro igen.

Jag tampas med min inre ”duktiga flicka” som viskar i mitt öra ibland att jag borde ta hand om honom, som jag brukar... hon är en del av den jag är, men jag har kontrollen. Jag vet vad jag och vi behöver, min dotter och jag. Det är kämpigt nu... mattan rycktes bort under mig... ska till en terapeut imorn och få prata med någon om det som hänt, om året som varit, om mina känslor kring det. Fortfarande ganska bedövad...
han messade idag och undrade om jag är så arg att jag inte tänker prata med honom. Jag blev förbannad, ja jag är arg, men mest är jag besviken och känner mig lurad... jag måste ha distans för att fixa att ta mig några steg framåt.

Instinkten är att fly.... och en del av mig är lite lättad, det har varit mkt kämpande innan alkoholen framkom på riktigt.

Banankaka
tors, 2020-07-30 - 06:47

Du tänker bra. Reda ut alla saker så att du kan fortsätta i lugn och ro med din dotter.

Kanske skaffa dig lite distans också?

Har läst att man vänjer sig vid nästan allt elände man kan hamna i efter 3 månader. Testade det en gång med en kille jag älskade, men som inte var bra för mig. Jag bröt kontakten i flera månader. Försökte slå bort tankarna på honom och gjorde andra saker. Det funkade för mig. Efter 3 månader hade jag vant mig att vara utan honom och kunde börja må bra igen.

Den duktiga flickan du känner, som vill stanna och hjälpa. Henne får du nog säga till på skarpen. Vissa fighter är inte värda att ta.

Självomhändertagande
tors, 2020-07-30 - 08:34

Med insikt, erfarenheter och kunskap har jag lärt mig att jag "borde" inte ha svarat på meddelanden, telefonsamtal osv....när jag gjorde slut några år innan vi bröt. Efter 10 dagar prövade vi igen. Med facit så vet jag, att jag behövde min resa med honom. Jag behöver lära mig allt jag lärt mig.

Däremot så skulle jag aldrig någonsin gå in i en diskussion någonsin igen med någon människa som jag lärt mig tar energi, kraft eller annat som jag inte gillar. Jag väljer mina strider och diskussioner.

Valen. Att välja.

Du har kanske inte alla svaren nu, men jag tror att det finns en anledning till er relation, Att det är något du ska erfara och lära dig. Liksom för din dotter.

Hela livet handlar ju om att lära sig. Lära sig att navigera. Efter sin egna karta. Dina egna vägar och du skapar den kartan nu. Du väljer vilken väg du vill gå vidare på. Om den inte finns, så får du skapa din egen väg.

Det gjorde jag. Och den var snårig med skymd sikt. Men det har blivit klart nu. Och jag väljer alltid den väg som jag vill gå, ofta gör jag som ingen annan gör. Men så har jag troligtvis adhd också och det är tydligen vanligt att en går sin egen väg då.

Ta hand om dig!

Triste
tors, 2020-07-30 - 11:42

Hej

Jag beundrar verkligen dig ❤️ du tänker på ditt barn först och främst. Han är inte ditt ansvar så ha inte dåligt samvete för det. Lycka till med allt ❤️

Styrkekramar

Margareta_333
lör, 2020-08-01 - 23:09

Åkte dit och hämtade lite av dotterns saker... han visste när jag skulle komma.... han var full!! Han nekade och nekade... tänk om han fattade att hade han varit ärlig med sin sjukdom hade saken kanske varit annorlunda....
Nu sitter han hjälplös och vill att någon annan ska lösa saken, beroendeenheten har tre månaders väntetid, vad han ska göra under tiden vet han inte och verkar mer tycka att det nu är deras fel att han dricker eftersom dem inte hjälper honom....

Han säger att han vill ju bara att jag ska vara vid hans sida hela tiden, att han älskar mig etc etc... svänger till att med dimmig syn säga -det är kört nu va?

Psykologen sa häromdagen att det är ok att bara låta saken vara en stund, att få landa lite själv.... nu handlar det mer om att packa ihop utan för mkt gråt och skuldkänslor för att han mår så dåligt.

Margareta_333
sön, 2020-08-02 - 19:20

Hans dotter ringde nyss och sa att det var dåligt skött av mig att bara lämna honom... jag har pratat med honom varje dag och han är vuxen...

O nu kommer dem socanmäla för att han blev inlagd idag och jag och min dotter är skrivna där... har redan adressändrat dock... blev så arg

Vic81
sön, 2020-08-02 - 23:53

Det har jag varit med om själv som du beskriver. Att man får bära ansvaret för att A rasar. Jag vill säga bra gjort av dig att göra val utifrån dina behov. Det är sanslöst hur mycket som läggs på våra axlar som anhörig.
Om dottern vill så kan ju hon stanna och bo hos sin sjuka pappa. Jag känner med med och förstår din ilska.

Backen123
sön, 2020-08-02 - 22:36

Men man ska ju inte sluta att förvånas över människor, tänker på dottern. Hoppas verkligen att hon tänker om, kanske blev hon chockad? Inte förstått allvaret. Men så otroligt bra gjort av dig, att kliva av

Margareta_333
mån, 2020-08-10 - 19:45

Alla dessa lögner.... eller vad dem nu är..
Nu ska han bli frisk och psykologen säger minsann att han kan dricka vin, men inte sprit, det är inte samma sak....

Men vet ni det spelar ingen roll JAG VILL INTE MER!

Skuldtripparna och gråten jag älskar dig, jag saknar dig, förstår du inte, min mamma vill att jag ska ordna det här... JAG VILL INTE!

Frågan kommer, får jag ringa dig om jag mår dåligt... ehhh nej! Jag är fortfarande så arg att jag helt opedagogisk bara skäller, vad gör det för nytta för nån?
Ge mig andrum, låt mig vara bara!

Margareta_333
ons, 2020-08-12 - 06:01

Tack, tror jag behövde höra just nu!
Flyttar så smått alla mina saker, tar på krafterna när jag bara vill skrika rakt ut åt karln att dra åt helvete, o han vill hålla mig kvar och spela på känslor av dåligt samvete etc etc

gros19
fre, 2020-08-14 - 00:15

Så frisk och sund du låter JAG VILL INTE MER kan man vara mer tydlig. Som anhörig/medberoende fick jag i ett anhörigprogram lära mig att man ska svara ja på alla dessa frågor innan man bestämmer sig.

VILL JAG DET HÄR?
KAN JAG DET HÄR?
ÄR DET BRA FÖR MIG?

För din del är det stopp redan vi första frågan så du kan skippa resten. ❤

Tröttiz
fre, 2020-08-14 - 17:10

Till MARGARETA 333.

Jag blev också tillsammans med en man fastän jag förstod att något var fel.

Nu kanske det rätta beslutet objektivt vore att jag lämnar honom pga situationer som uppstått som kanske riskerar min trygghet. Samtidigt vill jag inte det, för oavsett allt kaos så älskar jag honom. Vill också hjälpa honom.

Dessutom är jag övertygad om att jag är liksom en livlina för honom och lämnar jag honom når han absoluta botten och rasar precis.. ?

EsterHanna
fre, 2020-08-14 - 17:46

Tröttiz, jag kunde ha skrivit den kommentaren själv som du skrev.... Jag kommer inom kort vara gift med en man som ligger full på gatan. Jag har fått nog, jag kan inte vara ansvarig för en snart 40 årig man, försörja honom och aldrig kunna lita på något han säger och gör. Jag tvekar varje sekund och det är så svårt.... Jag vill inte ge bort mitt liv till något / något som inte ger något gott tillbaka... Men svårt att se på när någon faller.