av gros19

gros19
sön, 2020-02-16 - 20:32

Den bästa födelsedag jag haft så känns det just nu. Min son hörde av sig, ordnade så han fick skjuts till gården vi var på. Han var nykter och drogfri och alla var så glada att träffa honom och tyckte att han var så trevlig. Så här bra har det aldrig varit, han har ju isolerat sig under många år inte ens kunnat handla mat. Imorgon när jag vaknar tror jag nog att allt var en dröm. Just nu finns det inga bekymmer det var så trevligt och alla var så glada.

Självomhändertagande
tis, 2020-02-18 - 15:51

Läser och blir glad för din skull. För er skull. Han mår säkert själv väldigt bra att han kunde vara delaktig och att han fick vara med och fira dig med dina vänner.
När jag skrev om mindfulness som ett förhållningssätt tidigare, till känslan att vara arg så kom jag på mig själv i dagar efteråt, att jag har verkligen kunnat se på mitt egna mönster när jag brusat upp tidigare och hur jag har det idag. Det är jag tacksam för, att övandet ger resultat. Alla känslor är tillåtna. Det är hur vi hanterar dem som är intressant. Må gott.

gros19
tis, 2020-02-18 - 16:34

Ja det uppskattade han mycket och dom andra som var där också. Skönt att känna tillhörighet för honom att vara en del i ett sammanhang.

Att mindfulness berikar ditt liv och gör det lättare att hantera jobbiga känslor är skönt för dig och kan tänka mig minskar behovet av mediciner. Framför allt att det blir en bestående förändring.
Kram och tack!

HI
tors, 2020-02-20 - 00:30

Och grattis till den fina presenten som din son gav er, Vilken grej! <3

Jag känner igen mig i Nordäng67 när hon skriver hur hon svarar sin mamma i telefonen. Så svarade jag min man de senaste månaderna också. Märkte jag att han var påverkad sa jag bara "Jag märker att du har druckit och jag föredrar att prata med X och inte alkoholisten, så du kan ringa mig när X är tillbaka. Ring någon som orkar lyssna på dig eller prata med dig själv. Jag längar efter X och hoppas att han snart är tillbaka!"

Blir glad av att läsa att du fått kontakt med psykiatrin och större förståelse. Och att din son, iaf tillfälligt, verkar må bättre.
Kram!

gros19
sön, 2020-03-15 - 22:46

Nykter och drogfri men fortfarande beroende så frustrerande. Min son har inte tagit itu med sitt beroende/beroendepersonen.

Idag missbrukar han bl.a. relationer vilket är minst lika destruktivt för hans psykiska hälsa. Inga vanliga tjejer utan han väljer oftast de med en borderline diagnos. Tjejer som inledningsvis idealiserar honom och sedan nedvärderar, villket han mår förfärligt dåligt av och det triggar igång ett självförakt, skam och ofta även skuld hos honom. Dessa tjejer är experter på att trycka på dessa knappar och han har inte förmågan att ta avstånd. Något inom honom säger att dom kanske har rätt.

Blir som en drog och inledningsvis mår han extremt bra och sedan kommer abstinensen, beroendet, skammen och oförmågan att bryta det hela. En person utan beroendeproblematik hade bett dessa tjejer fara åt ....... men inte han. En sådan relation var orsaken till att han ställde sig på spåret, men tåget han stanna denna gången.

Tror inte han förstår sambandet mellan ett kemiskt beroende av droger och dessa relationer och jag har inte lyckats förmedla det till honom. Jag är mamma och dum i huvudet så klart. Han vet bäst. Det är så frustrerande jag vill banka in det i huvudet på honom, är du dum fattar du ingenting, men jag vet det handlar inte om förnuft utan om känslor. Denna maktlöshet som är så svår att hantera och acceptera. Ska pröva något jag lärt mig och det är att fokusera på mig själv istället. Samtidigt är han en del av mig så det är svårt ingen jag kan ta avstånd ifrån.

Hatar inte min son, men kan inte hantera sorgen jag känner, ibland finns han ju där, men just nu är det inte ofta och jag saknar den friska glada personen med en underbar humor. Blir så arg att det ska behöva vara så här.

gros19
tis, 2020-03-17 - 21:20

Hur behandlar jag min son? Vad är psykisk sjukdom och vad är missbruket orsaken till. Vad kan jag göra, hur är "rätt" sätt att hantera situationen.

Min son har ju, som jag tidigare berättat, utsatt sig för förfärliga situationer. Att han överlevt är ett under. Bl.a. hann tåget stanna när han stod på spåret, han var försvunnen 17 dagar och befann sig bland hemlösa i Köpenhamn där djungelns lag gäller och han har varit inlagd för ett flertal överdoser.

Det som gör det väldigt svårt är att han är drogfri undet ett par månader och sedan händer något. Det finns dagar när han är precis som alla andra och gör rätt saker dvs reder upp sin situation. Han är en väldigt positiv människa, med en underbar humor, omtyckt av alla. Hos mig finns hela tiden oron vad händer nu och alla fantasier om förfärliga situationer, vad man kallar katastroftankar. Avstånd från min son är inte möjligt, åtminstone inte för mig.

Min son har haft en lågvarig kontakt med psykiatrin, men det har inte hjälpt honom. Bor för tillfället på ett skyddat boende och personalen säger att när han mår bra har han inga prblem att säga nej till alkohol och droger, men han mår bara bra under kortare perioder. Vet inte varför men han har varit väldigt rädd ända sedan han var mycket liten och jag förstår inte varför. Har nu berättat att han trodde att dom skulle döda honom i skolan, inget han tidigare sagt till mig. Det han sagt är att pappa är otäck och på senare tid att hans pappa fick förfärliga raseriutbrott. Undrar om det är den rädslan han alltid burit på? Han var ensam när detta skedde.

Pappan försvann när jag blev gravid. Han är inte psykiskt frisk har jag förstått senare. När vi levde tillsammans upplevde jag att det var mig det var fel på, men när jag träffade hans förra tjej och hon berättade vad hon upplevt insåg jag att det var inte mig det var fel på. Kan idag se honom som en mycket obehaglig person riktigt psykiskt störd, men det mårks inte på utsidan. Honom har min son varit ensam med och jag inser idag vilken katastrof det varit. Vet inte om detta är orsaken till min sons dåliga mående, men har ingen annan förklaring. Givetvis är jag inte fullkomlig men mina andra barn, som har en annan pappa, har inga psykiska problem

Det blev långt och jag skriver för att reda ut det här för mig själv och medan jag skrivet inser jag att traumabehandling kanske skulle vara rätt för honom. Givetvis behöver han vara drogfri för att detta ska fungera. Gäller att motivera honom och hoppas att det är vad han behöver. Ska också säga att min son har diagnoserna störningar i autismspectrat, tidigare asperges, dock ganska "lindrig" samt ADD. Någon medicin har inte haft önskad effekt.

Slutligen vill jag berätta att det finns något som heter anhörigsamtal på psykiatrin, åtminstone där jag bor. Detta innebär att man har rätt till tre samtal som anhörig och imorgon ska jag dit. Känns jätte, jätteskönt och spännande.

MalmMia
tis, 2020-03-17 - 22:22

Att det finns ett djupt själsligt sår i den som blir beroende. Det känns som att du kan ha hittat ett frö till sonens sår. Jag hoppas verkligen att ni kan ta er framåt och hitta något som gör att hans sår kan börja läka.
Skönt med anhörigsamtal. Jag har gått i en anhöriggrupp 1 år och det har räddat mig. Jag fick så mycket stöd och förståelse. Otroligt skönt, jag verkligen längtade dit.

Självomhändertagande
lör, 2020-03-21 - 22:28

Jag minns när du skrev att din son nämnde att det finns något att berätta, men han var inte där än. Nu har han berättat att han var rädd för att bli dödad i skolan. Mitt ex som missbrukade alkohol var rädd för att bli dödad av sina klasskamrater varje dag. Han gömde sig på ett ställe eller så sprang han och blev förföljd av ett gäng barn. Han var vettskrämd och jag har lyssnat så många gånger på samma scenarier och han skulle absolut inte prata med en psykolog om det. Jag har förstått att det var ett fruktansvärt trauma för mitt ex, det var också en anledning till att han inte ville ha barn. Han kände som en vuxen man att barn generellt är äckliga och elaka. Det tog tid innan jag kunde förstå varför han sa det. Jag prövade att sätta mig in i hans situation för att förstå honom. Hur skulle jag må om jag blev så mobbad och var rädd för att dö varje dag? Jag skulle förmodligen må helt åt helvetet och jag skulle säkert fly på något sätt. Jag tänkte på mitt ex som ett stort barn i många år. Någon har skrivit här att en kan stanna i en ålder pga av trauman och jag minns inte exakt, men jag minns att jag tänkte att det kan vara så gällande mitt ex. Jag upplevde aldrig honom som en vuxen.
Bra att han börjat berätta. Det sätter igång en process även hos honom. Det är inte lätt att veta vad som är vad. Han skulle troligtvis ha det bättre av att träffa en stabil tjej som inte triggar igång känslor av skuld, skam och självförakt, men då tänker jag att han själv kan behöva veta att han förtjänar det. Jag minns en tid som jag själv glömde bort att jag fick vara glad och uppleva stunder av välmående. Jag var så van vid problem att problem var mitt liv ett tag. Vad skulle han kunna göra för att se på sig själv som harmonisk, välmående och känna behag. Vad kan vara hjälpsamt för honom? Att spela på sin gitarr? Några tankar som kommer upp just nu.

gros19
lör, 2020-03-21 - 23:25

Så värdefullt det du skriver. Det är mycket du upplevt och därmed fått förståelse för och kan dela med dig av. Precis som ditt ex tycker min son att barn är obehagliga, han vill helst inte vara i närheten av barn. En egenskap som inte är så tilltalande, men när jag läser det du skriver så förstår jag att det kan ju vara något sådant som är orsaken.

Jo man stannar känslomässigt i utvecklingen vid ett trauma, kan inte utvecklas vidare förrän man genomlevt sitt trauma tror jag. Kanske kan man bli medveten om det och lära sig hantera det men för att känslomässigt utvecklas tror jag man behöver genomlida det och få tillgång till den energi som finns bunden i traumat (vad fick jag detta ifrån) Ett trauma uppstår, som jag tror, när du som barn är med om en ohanterlig smärta. Ingen finns som kan hjälpa dig hantera dom outhärdliga känslorna. Det har min son upplevt och hans pappa var orsaken till traumat, dock inte av ondska. Han kunde inte bättre.

Min son har börjat betätta och det han berättar tyder på att han är vad man kallar psykiskt sjuk. Inledningsvis frågade han mig vad jag tror händer med en hjärna som hela tiden lever under konstant stress. Sedan började han berätta om att han börjat se tecken som visar vad han ska göra, skrämmande tycker jag. Han berättade också att han trodde han var utvald, hade en speciell uppgift här på jorden. Väldigt obehagligt och självklart tänker jag på historier om personer typ Breivik. Han berättade också att han hört någon skrika som om personen var i svår nöd, samtidigt vet han att det inte så, men jag blir rädd var går gränsen, när tar den andra världen över eller det kanske aldrig kommer att ske. Har ännu inte fått samtalen på psykiatrin pga sjukdom.

Självomhändertagande
ons, 2020-03-25 - 22:21

Tack för din återkoppling! Visst är det bra att dela tankar och erfarenheter. Jag tror att det är bra att vara öppen med erfarenheter för att just öka förståelsen för andra. Anonymiteten möjliggör det i större utsträckning.

Om din son skriver du "började berätta om att han börjat se tecken som visar vad han ska göra, skrämmande tycker jag. Han berättade också att han trodde han var utvald, hade en speciell uppgift här på jorden".

Är det så att han berättat för dig vad han ska göra då? Du behöver inte svara. Jag har tänkt på det där i några dagar.

Jag hoppas att du får möjlighet till samtalen inom psykiatrin snart om du inte redan haft det och om det är så att de inte vill träffas på mottagningen så borde du bli erbjuden en tid över telefon, kanske videosamtal med telefonen? Jag vet många inom psykiatrin som ändrar möten, från att träffas fysiskt till att ha möten via telefon.

Jag tänker ofta på vad min uppgift på jorden är och i tidigare sjuka hypomana skov så har jag känt att jag har varit "utvald" och ska rädda världen. Jag säger det bara för att det kanske är vanligare bland "oss" med en psykiatrisk sårbarhet att använda dessa ord, jag vet inte. Jag har varit dramatisk i mina ordval tidigare och det var också något jag gömde mig bakom då jag hade ett stort behov av uppmärksamhet.

Av alla människor som har en psykisk diagnos så är det väldigt få som begår handlingar likt ABB.

gros19
tors, 2020-03-26 - 19:17

Tack för dina svar och trösten du förmedlar.
Jo det var skrämmande att höra när han berättade, men samtidigt så säger han att han tänker så ibland, får för sig dessa saker ibland. När jag tidigare frågat honoom hur han tänker när han mår bra så svarar han, att då tänker jag inte på dom här sakerna. Han undrar också om andra människor ser tecken och jag säger att människor tolkar saker olika. Som exempel berättade jag om en vän som hade en fågel utanför fönstret. Detta tolkar hon som att hon har besök av en avliden släkting.

Tänker så här att det viktiga är vad man gör. Hur vi tolkar saker kanske inte spelar så stor roll. Mitt förhållningssätt just nu är att jag betraktar honom som en helt normal person med vissa psykotiska inslag ibland. Jag ifrågasätter inte utan pratar mer om hur han ska hantera det. Själv brukar han försöka meditera när han inte mår bra. Gör det dagligen, men i mindre omfattning när han mår bra. Sedan uppmärksammar jag det som är friskt hos honom. Att jag inte fått anhörigsamtal på psykiatrin beror på sjukdom och jag känner inte att det är akut. Jättetacksam för ditt svar ❤

Självomhändertagande
lör, 2020-03-28 - 17:10

Vad roligt att du känner så! Tack för att du säger det.
Det är så bra att ni pratar med varandra.

"Mitt förhållningssätt just nu är att jag betraktar honom som en helt normal person med vissa psykotiska inslag ibland. Jag ifrågasätter inte utan pratar mer om hur han ska hantera det." Det här måste vara det bästa att kommunicera med en anhörig. Du är verkligen en förebild!

Om fler gör som du, så får vi ett bättre samhälle. Vi kan alla lära oss att kommunicera bättre och jag hoppas att andra tar efter dig.

❤

gros19
sön, 2020-08-16 - 23:52

Jo han har kommit till rätta. Han var nykter och drogfri, men det har framkommit nu när han är drogfri att han har svåra psykiska problem och han är inlagd på psykiatrin. Bad om det själv. Han har under alla år självmedicinerat och försökt dölja sina problem. Nu får vi göra det bästa av situationen och ta reda på vad det finns för hjälp att få förutom medicinering. Tack för du bryr dig det värmer.❤

Izzy
mån, 2020-08-17 - 11:16

Vilken tur att han har kommit tillrätta! Hoppas han får den hjälp han behöver nu ??
Det är ju ett bra tecken att han själv bad om att bli inlagd.
Det är nog ofta så att de självmedicinerar för att de inte mår bra av nån anledning.
För min bror är det ju så vad jag förstår. Han har haft psykiska problem länge och även värk efter en trafikolycka och blev beroende av morfin efter det bla..
Styrkekramar till dig ♥️

Ragna
tors, 2020-08-27 - 17:44

Hej, jag blev så intresserad av det där om att du varit med i en sorggrupp för att bearbeta sorgen över din (levande) sons beroendesjukdom. Har kikat runt lite men de flesta sorggrupper verkar ju vända sig till anhöriga till avlidna. Var det en sådan du var med i, eller hittade du någon specielll, "bredare" för sorg över huvud taget, eller kanske till och med specifikt för anhöriga till beroende? Jättetacksam för tips. Kram och hoppas att det fortfarande går bra för din son.

gros19
tors, 2020-08-27 - 20:50

Hej Ragna. Sorgegruppen var fantastisk . Man bär på så mycket sorg, ilska m.m. och det går åt mycket energi att hantera det.

I det sorgebearbetningsprogram jag genomgick sörjde vi båda döda personer, men även de som lever t.ex min son men även andra som finns i mitt liv. Man valde själv vilka personer som var viktiga, men det allra viktigaste och det som kändes mest befriande var att sörja det som inte blev som man önskat t.ex. ett missbrukande barn. Vi vill ju alla att våra barn ska bli självständiga och kunna skapa sig ett liv dom är tillfreds med och att kunna ta vara på sina talanger och resutser. Alla förväntningar som inte infriades bearbetade man i programmet.

Vi skrev långa brev till personerna det gällde och varje brev jobbade man med under ett par veckor. Breven lästse sedan upp i gruppen. Det brev jag skrev till min son var så plågsamt att läsa upp så jag trodde inte jag skulke klara det, men det gick. Efter uppläsningen eldade vi tillsammans upp våra brev och därefter började man med en ny person. Idag minns jag självfaloet allt som hänt under åren, men det är inte längre laddat med känslor, en fantastisk befrielse.

Jag genomgick programmet på Rönneholms slott genom Nämndemansgården. Kanske bor du inte i närheten och då kan kanske dom hänvisa dig till något liknande i dina hemtrakter. Ring och fråga dom är väldigt tillmötesgående. Vi träffades en kväll varannan vecka så det får ju inte vara för långt iväg. Jag kan verkligen rekomendera det.

Förmodar det är ganska lugnt med din dotter just nu. Min son är ju drogfri och kämpar med sina psykiska problem. Var inlagd på psykiatrin ett par dagar, men både han och jag tror att allt blir bra till slut.❤