av Vic81

Vic81
lör, 2020-08-22 - 21:01

Du har så rätt i att jag dragits ner längre i ett hål. Det enda jag kan kontrollera är att folk i mitt liv respekterar mina gränser och inte gör mig illa, annars har man ingen plats i mitt liv. Önskar jag kunde komma dit att jag aldrig någonsin tillåter det igen. Det är den enda vägen framåt.

Kram tillbaka Tröttiz <3

Självomhändertagande
lör, 2020-08-22 - 21:52

Jag läser Tröttiz kommentar och att det är tungt att se någon gå ner sig utan att kunna göra något. Hur jag idag känner en slags likgiltighet kring hur mitt ex har valt att leva.
Jag har upplevt en del nytt detta år och inser hur duktig jag blivit i min kommunikation och även i att aldrig pröva fixa eller ordna någon annan. Det enda som jag behöver. Det är att ta hand om mig själv, så att jag fungerar som jag behöver. Och alla andra får ta ansvar för sig och sina saker. Vet inte alls hur det låter. Vet bara att det känns så himla bra och att jag idag mår bättre än någonsin. Men jag hade aldrig lärt mig att sätta gränser, vara rak, kommunicera öppet och på ett varsamt sätt och ta för mig som jag tvingats lära mig då jag levt ett liv på tå i många år och även hur jag försummade mig själv. Det finns en utdelning efter att en har passerat vissa faser.

Jag hoppas att alla här som blivit fria från sina medberoenden kan känna det. Det finns ett liv för var och en. Det finns kärlek. Det finns hopp. Det finns energi. Det finns en fungerande vardag. Det finns ett hållbart liv.

Ett steg i taget och vara i nuet. Det kommer. Eller så finns livet du vill ha redan nu. Det är redan här. Du behöver bara se det. Och fånga det. Och uppleva det. I varje ögonblick.

Må gott.

Vic81
sön, 2020-08-23 - 19:28

Kontaktade honom för att hämta mina saker. Ser honom gå in i porten med en hund (han har ej haft hund).
Han ser mig komma med bilen men går in genom trappen och stänger dörren. Igår fick jag ett drypande SMS om att han var ledsen och bad om ursäkt och nu stänger mig helt ute.

Jag blir så förbannad på mig själv som ändå ringer på dörren. Får självklart inget svar, ringer på tlf och får inget svar. Skickar massa SMS om vad jag tycker. Återigen lyckas han få dit mig. Vad har hänt med min självrespekt? Vad är det för egoist jag har att göra med egentligen, fullständigt kallhamrad.

Andas, andas, andas. Vad är det jag håller på med? Varför släpper jag inte bara en man som beter sig så illa mot mig.

Arghhh

Vic81
sön, 2020-08-23 - 21:15

Fortsätter skriva för jag behöver verkligen skriva av mig.
Nu har jag hämtat mina sista saker. Han klarade inte av att ge mig ett ordentligt avslut.Skrev till honom att jag älskade honom och kanske kommer jag göra det livet ut. Ville bara att han skulle veta, bortom sjukdomen som gör att vi inte kan leva ihop som älskar jag honom. Jag vill inte vara arg längre eller besviken. Det är en sjukdom men han har ansvar för att ta sig ur den.
Hade jag följt med så hade jag rasat. Det känns så förtvivlat hårt allting. Sjukdomen är verkligen så hemsk och jag önskar att alkoholen kunde ses som det knark det är istället för den romantiserade bild som ges av den.

Gud ge mig sinnesro. Jag bara babblar men det är så förtvivlat jobbigt att vara i den här sitsen och jag måste gå vidare. <3

Tröttiz
sön, 2020-08-23 - 21:37

... om du behöver det. ?
Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur du känner dig just nu.
Det hela blev ohållbart för dig, och du skriver att du rasat om du stannat kvar.

Har du möjlighet att prata med någon professionell i morgon, så gör det, det verkar som att du behöver det.

Ta hand om dig. ?

Nordäng67
sön, 2020-08-23 - 21:46

säga att jag tycker du var modig som skrev hur du känner för honom till honom. Tror det var bra för dig själv att sätta ord på det och också föra fram det. Lättare för dig att ta dig vidare på det sättet. Jag fick inte heller något riktigt avslut så jag förstår dina känslor av sorg och frustration. Man undrar och tänker på hur det låg till med allt egentligen. Men som du säger, det spelar ingen roll. Var snäll mot dig själv, pyssla om dig själv och unna dig sånt du tycker om. Stor kram till dig

Livetshårdaskola
mån, 2020-08-24 - 23:56

Jag är också ny här. I liknande sits. Det är som att bygga sandslott på stranden, för nära vattnet. Havet sköljer bort all sand.. jag är imponerad av din inre styrka. Och känner igen den där ångern och hoppet som inte vill försvinna. Jag är naiv och bidrar till de jävla cyklerna av uppgång och fall, det förstår jag, men jag förstår inte hur man kopplar om hjärnan. Och hur man kommer över alla uteblivna svar, förlåt, bekräftelser, brutna löften och hur man kan gå utan avslut. Går man inte sönder?.. jag har förstått att det är det som hållt mig kvar. Önskan om upprättelse, svar och ett värdigt avslut.