av Dee

Dee
tis, 2020-09-01 - 16:52

Kanske dom talar om mig som hon som är så jävla stark.
Driven. Snabb.
Den där bruden som är kul att ha att göra med.
Kanske dom talar om mig som hon som jämt var full.
Ångestfylld. Trött.
Den där bruden som var en jävla alkis och som inte kunde skärpa till sig.

Oavsett vad dom än säger om mig, så måste jag kunna få vila och beundra mig i mitt mod. I min styrka.
Men säg mig, varför känns det inte alltid så vissa stunder?
Det är som en skugga som följer mig, i vissa situationer, som jag bara inte blir av med.
I dessa situationer blir jag istället högpresterande som för att motbevisa att det som kanske viskas bakom ryggen på mig känns främmande. Det är inte längre än del av mig.

Oavsett vad dom än säger om mig, säger det kanske ibland mer om dom själva.
Varför pratade dom inte med mig om dom nu såg mitt missbruk?
Varför hjälpte dom mig inte?
Om jag blickar tillbaka så vill jag inte ha något ogjort, jag hade inte klarat av att ta ett erbjudande om hjälp för att tillfriskna eftersom min skam inför den här sjukdomen var, och är, för stor. Jag var tvungen att göra det på mitt sätt. I det tysta. Jag är så oerhört tacksam för att det vart så, och jag är så tacksam för den platsen jag är på idag, och för de få personer som har bidragit till mitt tillfrisknande, professionellt virtuellt, och de som fysiskt har bidragit med glada hejarop och stöd. (Tack!)

Det är så typiskt denna sjukdom som kallas alkoholism, att vi blir så självcentrerade och rent av egoistiska. I mitt fall finns den strimman kvar enkom när jag tänker på mitt förflutna.
Jag försöker ta ett par djupa andetag när den tanken kommer och tänka att nog har mina gamla arbetskamrater annat att avhandla än lilla mig på en återträff.
Jag försöker tänka att det säger mer om mig själv och min självkänsla i tillfrisknandet, än om mina gamla kollegor, att jag tänker på det här viset.

Jag borde verkligen släppa tanken, för jag är den som står mig själv allra närmst, och jag vet att även en jävla alkis kan ha en riktig kämparglöd och inre styrka när allt kommer omkring.

/Dee

Kennie
ons, 2020-09-02 - 17:51

Hej Dee,
Först vill jag säga att vad härligt att du fått möta den här mannen som du delar så mycket kärlek och tankar med, det låter vackert! Sen får jag känslan av att din förra arbetsplats inte behandlade dig väl och att du egentligen skulle vilja ställa dem till svars, eller misstolkar jag? Är det samma chef så kunde du kanske kontakta hen och be om ett samtal? De brast ju uppenbarligen i hanteringen när din kollega frös ut dig, och kanske kunde du fråga om de inte såg hur du mådde? Det kan ibland lätta enormt mycket att ha fått säga sitt tycker jag. Sen kan du kanske fundera på om det är någon av dem du saknar eller har höga tankar om? Om inte kanske deras tankar om dig egentligen inte är viktiga. Och som du skriver, vad de tänker och väljer att minnas säger mer om dem egentligen..
Frid och ro till dig!

Dee
tis, 2020-09-08 - 19:55

Det finns ingen rim och reson, inget vett och etikett, ingen klokskap men heller ingen dårskap, i det som är vi.
Ändå resonerar du värre än min sämsta del av min missbrukshjärna.
Och jag tycker sannerligen inte att jag blivit mindre idiot för att jag är nykter.
Säg mig, när kommer kursen idiotfri på 30 dagar egentligen?

Tid har jag aldrig tagit för givet.
Vilken jävla tid förresten?
- Gör det sen! Vänta med det! Vi har tid på oss!
Jag har sett för mycket. Jag har hållit om för många, som sagt att dom borde ha älskat mera. som borde ha varit där. Dom borde. Borde.. Borde..
Så många tomma löften, som fylls med ångest. Ånger. Saknad. Tomhet.
Nej! Så vill jag inte leva med dig! För vi har inte så mycket tid.

På sistone har jag börjat fundera på om jag kanske inte rent av älskar dig lite lätt sådär. Hela tiden, till vardags.
Jag ser att du känner samma för mig.
Det är gott. Jävligt gott. Det var hemskt obehagligt i början, alla dessa känslor som skulle gås igenom. Jag ville springa iväg. Jag ville kröka ner skallen. Få tyst i huvudet. Usch, vad jobbigt det är att känna saker!
Men en dag så frågade du mig, om jag kände likadant för dig, och helt plötsligt så blev det riktigt härligt att leva. Nykter. Spela ut hela känsloregistret. Släppa på kontrollen. Dra ner gasen i botten.
Det är väl det som kallas leva.
- Äntligen! Utbrast jag för bara någon dag sen. Äntligen är det min tur!

Men säg den lycka som varar för evigt med en rabiat ex-hustru, det är väl typiskt min otur?
- Du är solen i mitt liv! Säger du.
- Jag är kär i dig! Säger jag.
- Jag vet inte om jag klarar av att såra henne, säger du.
- Men... Ni är ju separerade! Hur svårt ska det vara att rent juridiskt bara göra slag i saken?! Utbrister jag.
- Sen du kom in i mitt liv lyser solen, det är så härligt.
"Ja men, välj soljäveln då" har jag lust att skrika i telefonen, men frågar istället med mjuk röst:
- Hur ser du på det då?
- Tja, antingen så har jag en sol som lyser klar och grann, eller så går jag in i min mörka vrå igen, går i samma spår som tidigare och lyssnar på sorglig countrymusik och fortsätter stötta henne i vardagen, för jag är rädd att hon gör något dumt för att hon är så förtvivlad för närvarande.

Eh. Är valet svårt?!

-

Notering:
Hans ex-fru är psykiskt sjuk och han är klockrent "medberoende" i hennes sjukdom.
Jag är helt förtvivlad över situationen.

Dee
sön, 2020-09-20 - 21:47

Vilken jävla röra det är i mitt huvud för närvarande.
Jag vill bara hålla för mina öron och skrika TYST! till alla tankarna.
Från att ha gått runt i min egna lilla försiktiga nyktra bubbla, där jag så varsamt bara haft mig själv att tänka på, till att ha träffat en på tok för gammal man som bara vänt upp och ner på hela min tillvaro.
Varför göra det enkelt för?
Mitt i allt det här försöker jag söka mig bort från min arbetsplats, jag har sökt en tjänst som jag gått och suktat efter nästan ett helt år och som jag har rimliga chanser att konkurrera mig till. Flera gånger om dagen märker jag att jag i tanken redan sagt upp mig eftersom jag fått tjänsten i min egna lilla bubbla, för att sen få katastroftankar kring att jag kommer att flippa fullständigt om jag blir kvar på mitt nuvarande jobb.

Det är så jävla rörigt i mitt huvud för att jag känner att jag inte borde känna allt jag gör för honom, men jag gör det. Jag kan inte förneka det. Känslan är överallt.
Här om dagen när vi satt i soffan, jag i hans famn, och glodde på TV fick jag liksom hålla tillbaka den där hisnande känslan av att frysa tiden, och sen att inte säga det jag kände att jag ville säga, att jag tror att jag älskar honom.
Jag känner inte igen mig själv. Det är fruktansvärt.
Det är fruktansvärt att få vara såhär jävla självklar och lycklig, i en sån för en utomstående kanske konstig relation!

Jag spenderar en hel del tid ute på landet nu hos den där karln som kastat mitt liv upp och ner. Jag har fått en kompis, en brun fux, som jag pussar på och gullar med. Jag går i skogen där ute, plockar korgen full med svamp och bär. Här om dagen låg jag 1 meter från en huggorm jag hittade i skogen och fotade den, där den trött försökte ta sig fram mellan rötterna. Jag är orädd eftersom jag kan ormars beteende. Jag är dock livrädd för mitt eget när det kommer till mina känslor.
Jag sitter tyst på verandan och blickar ut över fälten med fåren som betar, och jag har hittat hem.
Så pass mycket hem att när jag ska in till innerstan igen känner jag mig mer och mer malplacerad för varje dag som går.
Jag tror jag är klar med mitt boende här. Jag vill helst förvandlas till en sten som ligger tungt i någon grön mossa djupt inne i en urskog. Som ingen orkar flytta på.

Kris?
Oklart.
Kär?
Absolut.

Ge mig 10 minuter så är jag arbetslös, ihoppackad och gift!
Vad är det som händer egentligen?

FinaLisa
sön, 2020-09-20 - 22:17

Du är förälskad och då blir man precis så fullständigt upp och ner och in och ut. Hjärnan slutar fungera normalt och känslorna styr ens tankar.
Försök ta det lugnt och en dag i sänder. Njut i stunden och av kärleken och grubbla inte så mycket. Invänta besked om den nya tjänsten och gå inte händelserna i förväg.
Jag får hjärtklappning bara jag tänker på när jag var så nyförälskad...???
Kram???

Kennie
sön, 2020-09-20 - 22:32

Jag tror du är på rätt plats. Det låter vackert, verandan, skogen, djuren, mannen. Kärlek och kris har en del gemensamt, behöver inte vara något dåligt i längden, många kriser leder en framåt.

Kennie
sön, 2020-09-20 - 22:35

Är inte helt olika. Och kriser leder en ofta vidare till något bättre. Jag tror du är på rätt väg. Verandan, skogen, djuren, mannen, det låter vackert.

Berra
mån, 2020-09-21 - 09:06

Ibland tror jag du tänker för mycket, eller för långt.
Varför inte låta livets impulser få slå in, tidigare har du låtit alkoholens impulser fått styra dig när det har känts jobbigt.
Nu när de är positiva, låt dem få blomma ut, ta en dag i taget!
Inget varar för evigt och livet består av förändringar hela tiden.
Låt magkänslan få styra dig ett tag, och dina förväntningar på livet kanske ändras något när livet tar en annan stig.
Och sist men inte minst, jag avundas ditt sällskap, han kan inte få något bättre, någonsin.

Lycka till!

Berra

Dee
mån, 2020-10-05 - 21:17

1. Jag vill leva.
2. Jag vill ge av mig, nykter, i relationerna till min familj och mina vänner och till den jag håller kär.
3. Jag vill fortsätta kunna beundra mig själv för min nyktra resa och personliga utveckling.

Ibland är det allt bra gott att bara få skriva ner tre saker som betyder så mycket i nykterheten och som får mig att trivas.
Gör det du med!

Mod och styrka till dig som ännu inte vågat/orkar/fixat att ta steget, jag önskar jag kunde få bjuda in dig till min värld. Jag har aldrig ångrat mitt beslut!

Dee

Dee
tis, 2020-10-06 - 22:14

Ibland känns det som att jag borde ha fötts till något annat än människa.
Ett stort träd, en ek till exempel. I skogen. Med tjocka knotiga rötter, som riktigt slurpar upp vätan på marken av regnets kalla små droppar faller sönder när de landar vid mina rötter.
Jag skulle stå där, orörlig, i oändligheternas oändlighet.
På våren skulle jag få växtvärk av alla knoppar som prydde mina grenar, som senare brister, alla på en gång, för att bilda en prunkande grön krona av lövverk ovanför mitt huvud. Hela sommaren skulle jag stå där i min gröna skrud, och betrakta de djur som drog nytta av min närvaro.
På hösten skulle mina löv långsamt skifta färg, som om jag förläget rodnade över en sanning jag inte ville skulle komma fram, för att sedan långsamt vissna och falla av. Ett efter ett.
Vinterns snö skulle pryda mina grenar och marken nedanför, bädda in mina rötter under ett snöklätt täcke, där jag får vila den långa kalla vintern, i den tysta mörka skogen.
Jag skulle vara den där eken, som står orörlig trots stormens kraft i min trädkrona. Den där som iaktar dig som går förbi. Den som inte förhindrar ditt fall när du snubblar över mina rötter, den som känner din omfamning när du försöker räcka runt min stam, den som känner dina tårar mot barken när du förtvivlat kramar mig när du gått vilse på livets ibland snåriga stigar.

FinaLisa
tors, 2020-10-08 - 07:26

Dee, din fina berättelse fick mig att tänka på Granen i HC Andersens underbara sagobok.
En av mina älskade och sönderlästa böcker när jag var liten.
Det känns som jag måste ut och krama ett träd idag!

????

Dee
tors, 2020-10-08 - 12:43

Åh, den har jag inte läst!
Jag skulle också behöva krama ett träd idag, det var för länge sen nu!

Vinäger
tors, 2020-10-08 - 18:13

...och sorgligt på samma gång. ?Önskar så att du får träffa någon och uppleva kärleken fullt ut. Det är du värd. ?

Kram

Dee
sön, 2020-10-18 - 23:23

Jag förstår inte vart jag får endera min kraft eller likgiltighet ifrån.
Som frihetsgudinnan står jag orörlig, utan ansiktsmimik annat än när jag blir riktigt jävla förbannad, då darrar högra sidan av min överläpp medans jag spottar ur mig orden, fortfarande helt kontrollerat och sakligt till mottagaren.
Jag måste vara stark som en oxe. Hård som pansar.

Inom mig brinner det när jag måste höra på allt skit, ta emot allt skit. Det som sägs. De rena personliga påhoppen. Om min personlighet.
Kom med något konstruktivt och konkret istället för fan, har jag lust att skrika.
De verkar tro att jag ska knäckas av det jag får höra om hur min personlighet är.
De känner inte mig, och jag har aldrig visat min personlighet för dom. Den är jag jävligt rädd om.
Jag är pansar. Jag är sten. De kommer aldrig åt mig.
Jag skonar ingen som trampar på mig.
Och jag är jävligt långsint.

Om du varje dag skulle få höra hur du ska ändra din personlighet, hur skulle du må då?
Endera skulle du nog kanske börja gråta, eller så skulle du bli som mig.
Hård som pansar. Tung som en sten.
Antingen skulle du kanske försöka formatera om din personlighet likt en varg i en flock som blir anpassningsbar för att få ta del av bytet, eller så blir du som mig.
Likgiltig.

Vem som helst hade gått ner sig, ja till och med dräpts av orden.
Men jag är inte vem som helst.
I min nykterhet har jag fått en jävla power jag inte riktigt lärt mig ratta in rätt frekvens på än tror jag - det gör inte så mycket, orden som sägs om mig provocerar mig, men de kommer inte åt mig, för de vet inte alls vem jag är, men jag kan nog framstå som en fruktansvärt stark och självständig spelare i vissa grupperingar.
Och jag är definitivt inte den som är konflikträdd.

FinaLisa
tis, 2020-10-20 - 14:46

"Låt inte andras beteende förstöra din inre frid"
Tror att det är ett citat av Dalai lama...

Var dig själv Dee, annars finns ju ingen som du..?

Kram ???

Adde
ons, 2020-10-21 - 07:40

som haft förmånen att få träffa dig på några forumträffar tycker att du är precis så bra som du ska vara !!

Du förtjänar all respekt du kan få !

Dee
sön, 2020-11-08 - 21:25

Nykterheten har tillfört många nya nyanser av mig själv, min karaktär och mitt liv, men också löften till mig själv.
Löften som att aldrig ta det där första glaset och att vara sann mot mig själv.
Det är inte så lätt det där alla gånger, att vara sann mot sig själv.
Att vara sann mot sig själv innebär ju att man är sann mot sina känslor och faktiskt rädd om sig själv gentemot andra.
Jag har, under ganska många år flytt undan och tagit hjälp av alkoholen för att mäkta med. Det har varit alltifrån vänner som det inte fungerat med och som jag slagit en knut på mig själv för att göra nöjda, till killar som betett sig som as och en arbetssituation som egen företagare där arbetsbördan var långt ifrån vad en enstaka liten människa kan hantera. Men jag har gjort det, genom att köra över mig själv gång på gång tills jag sett ner på mig själv så pass mycket att jag verkligen trott på tankarna om att inte ha något eget värde utan enkom varit värdefull för mina prestationers skull.
Det träsket är ett eländigt och jävligt geggigt träsk och ganska svårt att ta sig upp ifrån.
Men jag har tagit mig igenom det, precis som med allting annat, och ur detta kom en stark individ som verkligen lärt sig att ta hand om sig själv och lyssna inåt.
På senare tid har jag hamnat i situationer som inte är uppbyggliga för mig och allt jag vet är att jag inte är på en bra plats just för tillfället.
Ibland undrar jag om det är någon form av prövning jag ska gå igenom och kanske bara ska tugga i mig det som händer på min arbetsplats, eller om det är läge att bli lite sann mot mig själv igen. Sätta ner foten, slå undan bordet och säga upp mig.
Det i sin tur har lett till en malande känsla av ifrågasättande. Det är främst mig själv och min personlighet, mina personliga drag jag ifrågasätter. Jag vet att jag har förmågan att trycka undan den person som är jag, men jag tror inte det är sunt att göra det.

En annan känsla av att inte vara sann mot mig själv är när någon säger sig känna så mycket för mig att jag plötsligt känt mig trängd och förvirrad.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utav det som är vi. Verkligheten hann i kapp, när tro byttes till tvivel och när jag känner känslor som att vara lite trängd, är det svårt att höra vad min inre röst säger.