av Spindelmannen

Spindelmannen
fre, 2020-09-18 - 18:47

Hej!

För ett tag sedan skev jag ett inlägg. Mannen fick ett ultimatum, mig och familjen eller alkoholen. Han valde alkoholen.

Inom kort får jag tillträde till lägenheten jag köpt men går och drar på en känsla som jag inte kan bli kvitt. Kanske ni kan hjälpa mig?

När jag läser inlägg/historier om anhöriga till alkoholister får jag bilden att många är arga och besvikna på alkoholisten. Det är inte jag. Jag ser honom som fin, snäll och underbar. Inte hela tiden ska jag tillägga men min syn av honom är så romantiskt på något sätt. Bilden av mig själv är raka motsatsen.

Vi har levt tillsammans i 26 år, 16 år av dessa har han druckit.

Jag önskar att jag var arg på honom. Att jag kunde tänka: dra åt skogen med dig, osv men så är det inte.

Finns det någon som känner, känt som jag som kan förklara. Jag känner själv att mina känslor är fel riktade eller något men...

Jag känner att han är mer värd än vad jag är. Är inte det konstigt?

Förlåt för konstigt inlägg men såå tacksam om någon med igenkännings faktor kan flagga, säga något. Bra eller dåligt..

Tack för att ni finns❤️

Tröttiz
fre, 2020-09-18 - 20:21

Hej.
Jag känner till viss del igen mig i det du skriver. Vi har dock olika bakgrund du och jag med vår anhöriga och hur vi lever /har levt.
Till skillnad från er har vi varit ett par mycket kort period, vi är alltså ännu ihop. Nu dricker han inte, är rätt nytt. Var hans eget initiativ.

Då han drack var jag inte arg på honom, men mäkta frustrerad över situationen. Han hade/har olika sidor. I "vanliga" fall är han genuint snäll med gott hjärta.

Däremot kan jag vara besviken och arg på MIG SJÄLV emellanåt att jag inte sade ifrån mera i olika situationer, vilket jag i efterhand insåg att stjälpte oss båda. Vi fick svårt komma genom dem. Ja, kanske typiskt medberoendemönster ...

?

Bestemor
fre, 2020-09-18 - 22:11

Jag måste erkänna, jag har sett min mans beteende som ganska normalt. Vi har levt tillsammans snart 25 år.
När jag plockade fram gamla anteckningar från början av vår tid, ser jag hur galet allt var från start.
Normaliseringsprocessen startade direkt.
Så är min erfarenhet....det tog många år innan skygglapparna ramlade av.....

Tröttiz
fre, 2020-09-18 - 22:38

.. Startade direkt även för mig är jag rädd. ?
Nu är jag orolig över att min anhöriga ska bryta med mig då han slutat dricka och kanske då inte behöver mig längre. ? Att han under sin onyktra period behövde "någon" och inte "mig". Samtidigt tänker jag att det är nu som han skulle behöva mig. Kanske han inte orkar med sig själv. Ah, dessa spretiga tankar.. Jag lär väl märka vad som händer.

Kram ?

Skrållan
lör, 2020-09-19 - 16:38

Jag kan inte säga att jag är arg på min man längre. Har förlåtit honom för det han utsatte mig för. Inte så mycket för hans skull, mer för min. Träffar honom ibland då och då. Han är trevlig och snäll, men jag vet att jag aldrig kan leva med honom mer, för han vill inte sluta dricka. För honom blir det ett tråkigt liv då.
Det är mycket man tänker att man kunde gjort tidigare. Men som min anhörigstödjare sa, du gjorde det du trodde var bäst då. Och det är ju sant.
Spindelmannen, kan det vara så att en del alkoholister blir dumma och dryga när dom dricker, och en del våldsamma. Din man kanske bara blev full. Bara en tanke att det blir annorlunda då. Att man då inte blir arg på mannen.
Jag har många gånger tänkt att det hade varit svårare att lämna om min man varit snäll hela tiden, även när han var full.

Zhelma
mån, 2020-09-21 - 15:30

Hej, jag skilde mig för 20 år sedan från ett då upptrappande alkoholmissbruk. Han fick inte direkt ett alternativ men som jag ser det valde han flaskan framför sin familj.
Jag kan känna skuld och agg mot honom som inte värdesatte vår kärlek mer och att jag inte kunde "rädda" honom.
Han var alltid ute på galej varje helg och ibland vaknade han hos någon kompis (tjejer) Han var ständigt otrogen med flaskan och jag tror han var otrogen med andra tjejer med.
Jag har svårt att förlåta honom och nu har han avlidit och jag känner på nytt skuld mot honom, blir jag aldrig av med "hans beroende" ?