av -Fru-

-Fru-
mån, 2020-09-21 - 12:29

Inte ens min allra bästa vän skulle jag kunna berätta min hemlighet för. Det går inte. I denna tråd är jag beredd på att få flera kommentarer om att jag borde lämna min man. Det fick jag när jag anonymt blev medlem för 9 år sedan, men det är inte dit jag egentligen vill komma.

Min man har periodvis mer eller mindre haft svårt att dricka sprit. i perioder har han druckit innan han ska sova mitt i vardagen, andra perioder har han bara druckit på helgerna men inte kunnat känna gränsen när det är dags att lugna sig. Det är inte så att han är full jämt men han har ett osunt beteende till drickandet. och han blir väldigt personlighetsförändrad när alkoholen slår till.
Vi har tre barn och är i övrigt ett bra team som är väldigt måna om varandra. Vi har varit tillsamman i 20 år och känner oss ofta väldigt kära fortfarande. MEN bit för bit går det som var vi sönder! Jag blir så klart besviken varje gång han lovar att dra ner på spriten och han åter igen kommer hem med flera påsar från systemet. finns det kvar dricker han upp.
Till det som knäcker mig... Han blir personlighetsförändrad av spriten och behandlar mig som skräp. inte alltid men attityden och blicken finns mer eller mindre där. Ååh vad jag drar ut på det jag vill komma till! även här... Ja, han har gjort sexuella övergrepp på mig ca 4-5 gånger. Då har jag inte räknat med "små saker". Han försvinner och blicken är bara konstig. spelar ingen roll vad jag säger för han behandlar mig som om jag inte fanns. Han gör bara det han just då gör... hårdhänt, otäck och dominant. I helgen hände det igen... Han hade ju lovat. Någonstans har jag nog bara väntat på när det ska hända, och inte OM det ska hända igen. De andra gångerna har jag varit förtvivlat ledsen. Den här gången är det som att kroppen och huvudet bara stänger av. Jag känner inte mycket. Bara en tomhet och ytterligare en stor bit från det som är "vi" har gått sönder.
Vi har pratat. Han gråter. Säger förlåt. Säger att han har problem och att han måste sluta dricka. Det har han sagt förut. Vart kommer vändpunkten?
Jag vet att han inte skulle göra mig illa annars. Men när jag ser på honom vet jag inte vem han är längre. Jag vill att han ska vara min fina man (som han såå ofta är), men jag tappar så klart tilliten.
Nu har jag sagt att jag kommer behöva lämna honom om han inte slutar dricka. Att jag inte borde ta sånt här och att jag klarar mig utan honom. Men inuti skriker jag efter hjälp med detta. Han är annars världens finaste man! som jag vill fortsätta kunna älska. Hur går man tillväga. Hur ska detta försök att sluta med alkohol bli annat än de andra gångerna... Jag är bara trött och ledsen och i behov av hans nyktra ömhet..

Moonriver
mån, 2020-09-21 - 22:01

Så ska det inte vara, men det vet du ju redan. Jag rådde min vän att polisanmäla, när det som hände dig hände henne. Hon klarade inte av det, sen hände det igen.
Hon grät på min axel och förbannade sig själv -varför gick hon inte första gången? Varför polisanmälde hon inte? Och varför förbannade hon inte honom? För hon älskade honom. Och han sa att han älskade henne, men om man gör illa någon om och om igen, vad är det för kärlek? Då har kärleken till alkoholen och fyllan ätit upp kärleken till ens partner, någonting måste ske för att balansera det igen. Om man (han) verkligen vill så går det.
Jag skriver nedan mina åsikter, om vad jag har blivit hjälpt av, och som hjälpt andra. Om jag låter hård är det av omtanke, jag blir väldigt berörd av din historia.
1. Ta hjälp, om du behöver. Vårdcentralen kan hjälpa till att fixa samtalskontakt.
2. Kommunicera tydligt, en gång till så polisanmäler du. Det är våldtäkt du har varit med om, ett allvarligt övergrepp som kan ge mycket svåra men. Han verkar (iaf delvis) inse allvaret, men kanske blir en polisanmälan (eller hotet om det) väckarklockan han behöver.
3. Ha en plan för om han dricker igen. Har du någon vän eller släkting du kan bo hos? Om inte, ta in på hotell när han dricker. Riskera inte att det händer igen. I bästa fall skulle du kasta ut honom när han dricker, men jag förstår att det är svårt. Riskera inget, men ta dig därifrån direkt. Berätta detta för honom när han är nykter, så det hinner landa lite.
4. Han måste söka hjälp. Det finns bra öppenvårdshjälp att söka, via socialtjänst och beroendevård. Detta måste (enligt mig, du bestämmer över ditt liv) ske snarast, och han måste vara ärlig med faran med hans dryckesbeteende.

Du skriver att du inte vill att folk skriver ”lämna”, och kärlek är en stark faktor i förlåtande. Men jag vill ändå säga att risken att det blir värre innan det blir bättre är rätt stor. Än så länge tycks du anse att det finns en väg tillbaka, men om den ska leda någonstans måste ni gå den tillsammans.
Ta väl hand om dig?

Självomhändertagande
tis, 2020-09-22 - 00:46

Jag ville skriva och jag skrev. Men jag raderade. Jag har inte tillräcklig tillit för min anonymitet här. Har varit så öppen om vissa saker. Jag har varit med om ett trauma som behövde bearbetas. Och idag mår jag bra. Traumat är bearbetat. Det har kostat tid. Och egna pengar. Och det var värt allt. Jag hade tankar på att ta livet av mig, varje gång jag blev påmind om mitt trauma. Ett trauma sätter spår. I kropp och själ. Och det kan göra ont. Och någon blir sjuk, allvarligt sjuk.

Sök hjälp tills du får hjälp. Börja med en vårdcentral. Hos läkaren. Om du inte blir besvarad, så går du till en AT-läkare. De är lyhörda och de har mer tid. Och de är oftast måna om att hjälpa, på riktigt.

Med omtanke. Var varsam med dig själv.

Rosette
tis, 2020-09-22 - 12:34

Du berättar att du var här för 9 år sen, berättade lite då om hur du har det och fick svar då som då inte var hjälpsamma för dig. Du har fortsatt levt under detta under en längre tid, något du känner, uppmärksammar hos dig själv nu själv är i riktning mot förändring, du vill inte ha det såhär längre. Trots att det kanske inte kändes helt rätt när du skrev sist hjälpte det kanske att få berätta, därför är du här igen, något var kanske lite befriande med att säga hur det var. Modigt gjort och klokt att följa det du känner nu, ta det som känns annorlunda nu på allvar. Du har också satt upp en gräns mot din man gällande alkoholen, kanske något du tidigare gjort eller så är det ett nytt sätt nu, också ett steg du tagit, du är på gång.

Det du beskriver om sexuella övergrepp är du tyvärr inte ensam om och vanligast är att det är just i den närmaste relationen sådant sker, av just sin partner. Övergrepp, våld, dominans. Det är svårt och ovant att se sig själv som brottsutsatt eller offer, framförallt när det är just i en så nära relation. Någon en känner kärlek för. Många känslor av kärlek har kanske bytts ut mod rädsla, tomhet och uppgivenhet. Gränser har flyttats och beteenden är normaliserade under lång tid, många år. En tar av sig själv som du skriver. Inte alls konstigt att det känns tomt och ledsamt. Kanske tankar om att inget kan hjälpa, samtidigt finns det hjälp att få och att göra det du gör nu, berättar och tar stöd är steg på vägen mot att må bättre och ge oss och andra chansen att kunna ge dig det stödet.

Vi finns här, samtidigt vill vi också berätta att det finns mer hjälp att få och du kommer kunna må bättre. Du har tagit ett ytterligare modigt steg och kanske (och förhoppningsvis) vill du ta ta fler vart efter nu, så bra gjort detta.

Ta kontakt med polis är inte alltid det första en tänker på, och inte heller nödvändigt som det första att göra, det viktiga är att du mår bra och stöd och hjälp finns utan att behöva anmäla. Det kan en göra sen, om en vill då.

Om du vill kan vi skriva lite förslag på stöd du kan få anonymt där erfarenhet och kunskap inom det här området finns. Säg gärna till, du kan skriva till oss på admin under fliken frågor.

Hoppas såklart att du fortsätter att skriva och läsa här på vårt forum!

Igen varmt välkommen och ta hand om dig!

Varma hälsningar

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kaye
tis, 2020-09-22 - 18:23

Du vill att han ska vara den fina man du vet att han är utan alkohol.
Du vill att någon ska ha lösningen.
Men den enda som kan få honom att sluta dricka är han själv.
Om du lämnar kanske han inser vad han måste göra.
Gör han inte det då , utan väljer alkoholen, så har du fått ditt svar hur sorgligt det än är.

Har du funderat på vad han skulle kunna göra mot era barn om du inte är hemma -när blicken kommer och han försvinner.

Sisyfos
ons, 2020-09-23 - 07:32

Det är ett sånt otäckt inlägg det du skriver. Du ställer frågan om vem du ska prata med. Du kan ju söka till vårdcentralen och prata med en kurator. Kan vara bra att få lite perspektiv hos någon eller.fortsätta att skriva här. Det är många som kanske borde lämna, det är alltid mer komplicerat än att bara glra det. Själv kommer jag från andra sidan. Det är därför, med den personlighetsförändring du beskriver som jag upplever ditt inlägg som extra skrämmande. Att dricka på det sättet så att man helt tappar sitt omdöme och sin person borde vara en stark varningssignal. Vad gör din man, mer än gråter? Han måste söka hjälp. Hur ställer han sig till det? Han har passerat alltför många gränser. Bor ni nära Stockholm kan ni gå tillsammans till Riddargatan 1. Här på alkoholhjälpen finns också en wenbbasersd ”kurs” som han kan gå om han vill sluta eller avsevärt dra ner. Är era barn stora? Då kanske ni kan prata med honom tillsammans. Beskriva hans personlighetsförändring och hur läskig han blir. Varför dricker han? Tycker egentligen att det han har gjort är så oförlåtligt så han borde må illa bara av tanken på att dricka. All styrka till dig och det finns kanske ett alternativ till att lämna och det är att han söker hjälp. För både hans och din skull. Såhär kan ni inte ha det. Om han reagerar någorlunda normalt så har han nog en väldig ångest över det där. Jag blir därför väldigt bekymrad över att han fortfarande dricker en droppe. Eftersom jag kommer från andra sidan vet jag att det är svårt att sluta och att han måste vilja själv, inte ens då är det lätt. Men med den kontrollförlust som han har så borde han vara motiverad att aldrig mer ta en droppe. Han skadar ju den han älskar. Det satt långt in för mig att inse att jag skadade när jag sällan var berusad och aldrig elak, men man skadar ändå med oberäkneligheten och oron. Och icke att förglömma den personlighetsförändring som man genomgår. Finns det någon annan som kan prata med din man? Han behöver vakna. Och det är inte du som ska skämmas i det här. Du vill inte lämna men du är rädd för när det ska hända igen. Jag dricker inte mer, till stor del för att det kostar för mycket i min relation. Min familj ska inte behöva leva med den oron. Mår förövrigt mycket bättre av att helt lägga av. Kan jag sluta så kan han göra det.

-Fru-
ons, 2020-09-23 - 21:20

Tack snälla alla ni som svarat med era tipps och erfarenheter. En sida av mig vill bara radera alla konversationer här och fortsätta som det varit. Jag brottas med mitt eget tvivel om detta verkligen ska tas tag i nu. Det kanske löser sig. Ni förstår nog hur jag menar? En annan del i mig skriker att nu får det vara nog! Det måste till ett ultimatum nu. För min skull, men också för hans. Det är svårt att greppa allvaret i bland när vardagen oftast är bra, och många helger också. Det gör att problemet förminskas och att jag inte känner mig tvungen att hantera det här då. Just då är det ju bra. För att jag själv ska våga tillåta mig se sanningen, på allvar, behöver jag få bekräftelse på att detta inte är ok. Hur dumt och självklart det än kan låta kanske. Det jag har gjort annorlunda efter den här gången är att jag vågat ta mig styrka och pratat med honom på ett annat sett än tidigare gånger. Antagligen för att jag på riktigt känner att det som fanns mellan oss är såå skadat och att jag tappar så mycket tillit och tro på oss. Jag blir både ledsen och ganska avtrubbad i känslorna när jag tänker på det som kan ske nu. Att gå isär. Vi som haft det så bra annars. Det är ju spriten som förstört! Den har lämnat en skugga över oss, och det känns såå onödigt! Jag har svårt att förstå hur han kan falla dit, gång på gång. När han vet... efter många råd och bra ord här i från orkar jag stå på mig lite mer denna gång. Jag har tagit upp situationen varje dag. I går var jag så tydlig att jag blev förvånad själv, men det var sådan lättnad för mig. Jag sa att jag glömmer inte bara för att vardagen rullar på. Den här gången var den sista. Att jag faktiskt inte kommer stanna kvar om det händer en gång till. Jag sa att vi ska prata om det här ofta, annars blir det som förr, det tas upp när det hänt sedan gömmer vi det dåliga i vardagen och nämner det inte. Inte fören det händer igen. Jag har sagt att vi måste sätta upp en plan, hur ska vi hantera framtiden. Vad ska gälla på somrarna eller på bjudningar exempelvis. Jag sa att jag kommer ha en plan för hur jag ska ta mig vidare på egen han om han inte slutar nu. Att jag vägrar ta den här skiten. Jag kommer vara med och jobba för att det ska bli bra, men funkar det inte så kommer jag behöva lämna honom.
Han blir ledsen. Jag ser att han mår så dåligt för det han gör mot mig, oss. Men han behövde nog höra mig säga det där. Han säger att han är livrädd att jag ska lämna honom men att han också förstår att han sårat mig så pass att han förstår om jag går. Han håller om mig som i desperation. Här blir det så dubbla känslor för mig. Som person stänger han ofta inne känslor och kan välja att inte prata om sådant som är jobbigt för honom. Men det gör också att han inte vågar ta upp dom här ändelserna i efterhand för att tex fråga hur jag mår. Det är för jobbigt för honom. Men jag då? Då blir det jag som stöttar och tröstar honom nu... den här gången måste han visa att han själv också ger allt. Hoppas vi kommer fram till en plan som är hållbar för oss. För oss och för våra fina barns skull.

Sisyfos
tors, 2020-09-24 - 07:52

Det låter bra att stanna kvar i det, tvinga honom att stanna kvar i det tycker jag.
Som jag skrev så kommer jag från andra sidan. Jag dricker inte nu, men när jag drack hände det ibland, ganska sällan, att jag blev oerhört berusad. Inte elak eller påstridig men väldigt, väldigt full vid några tillfällen typ på dagarna. Oerhört pinsamt och jag lät gärna bli att prata om det där. Trodde jag kunde låta bli att dricka, trodde jag hade kontroll men det hände igen. Tillräckligt ofta för att skapa en stor osäkerhet här hemma.

Jag tror att du gör klokt i att fortsätta att prata om det den här gången, även om han blir ledsen.
Han måste ta ansvar för det han gör/har gjort. Han borde gå och prata med någon, kanske gärna i behandling mot a-beroende. Och du skulle nog egentligen också må bra av att prata med någon. Det är väldigt, väldigt skrämmande det du har varit med om. Du håller det hemligt för att skydda honom, kanske finns det en känsla av skam i det här också.
Mitt barn har behövt prata med andra om sin oro. Det är klart att jag ogillar det på sätt och vis, det är ju min skam och min hemlighet, men hen behöver få ut sina känslor och sin oro, så som ansvarig förälder kan man inte låta det vara hemligt. Jag har ”gett hen tillåtelse” genom att våga låta det vara öppet. Vi har också pratat om det. Jag har lovat och brutit löften. Trott att jag kan dricka litegrann och misslyckats. Har nu brutit helt, det är inte värt skadan det gör hos min familj.

Jag tror att det är bra för honom med den press du sätter på honom nu. Det är lätt att förtränga de här pinsamheterna och ”glömma bort”. Det är också en process att börja ta ansvar. Ni är på väg!

Självomhändertagande
fre, 2020-09-25 - 19:30

Att kommunicera är allt. Det är där det börjar. Du är stark och modig som pratar med honom. Ni upplever både känslor som är svåra att reda ut på egen hand. Jag tror att professionellt stöd till var och en och kanske för parsamtal kan vara en hjälpsam framgångsfaktor. Skuld och skam är svårt, men allt går att bearbeta. Det går att förlåta och det går att släppa taget. Det går att få ett bra liv tillsammans efter det ni varit med om. Allt går. Det är en process och om ni båda vill så går det.
Hoppas att ni kommer vidare. Han har ju gått över gränsen. Även om det är vanligt så är det inte ok. Men om du vill förlåta och om ni arbetar med detta tillsammans så är jag övertygad om att ni kan bli fria från ert lidande.

Rosette
ons, 2020-09-30 - 19:01

Du har verkligen reflekterat mer och tagit flera steg i detta, bra gjort! Det är inte lätt och såklart att ha levt i detta under så många år är det en slitsam process att dra i, när det är lugnare för tillfället, vissa saker är gjorda, nya löften mm så kanske tanken på att lägga ner ofta dyker upp. Att hoppas att det nu ska bli för alltid och framåt.

Du nämner att du behöver bekräftelse på att detta inte är ok, hoppas att du känner att du fått den från oss här och kanske från annat håll. Det är inte ok, inget av det. Det som är minst ok är övergreppen som direkt är att utsätta dig samt hela er familj för detta. Oavsett vad barnen vet eller inte så brukar de ju små som stora känna av stämningar och måenden och det kan säkert vara en bra idé att prata med dem.

Du får tips här från flera som skriver i din tråd om att få stöd utifrån. Det låter som du själv funderar på det, kanske mer än detta forum om jag förstår rätt, i någon form. Du nämner att du vill inte vara den igen som tröstar honom när han behöver det, klokt. Ni båda behöver stöd på olika sätt. Även barnen som du nämner, stöd för dem, det finns mängder av varianter på anonyma grupper, stöd via kommun mm och även sådant på nätet, allt är beroende på hur gamla de är vad som kanske passar bäst. Skulle du ringa kommunen kan de nog komma med goda förslag lokalt där ni bor.

Det hörs att du satt ner foten nu, lite tydligare gränser än tidigare och vill hitta sätt nu att hålla detta och inte ”ge upp” och gå tillbaka till så som det var. Det är ett tufft jobb och just därför nämner jag detta med stöd utifrån. Hoppas det känns ok.

För hans del är det mer än alkoholen och vet inte om han gjort något för att ta stöd kring det men ett tips är att börja med att kontakta någon av dessa eller kanske båda, det är kostnadsfria och anonyma telefonlinjer: Preventell, 020-66 77 88, en nationell hjälplinje för den som upplever att den tappat kontrollen över sin sexualitet, som kanske känner oro för tankar och handlingar, eller är rädd att göra sig själv eller någon annan illa. Väljattsluta, 020 555 666, Telefonlinjen för den som riskerar att skada den en älskar.

Du har fått många tips här på forumet och hoppas du känner att vi vill vara ett stöd. Fortsätt skriva och läsa och hoppas som sagt du hittar mycket som hjälper dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet