av Erik83

Erik83
fre, 2020-09-25 - 14:27

Hej!
Har hängt lite här på forumet men första gången jag skriver. Vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag lever i en relation med en kvinna som har problem med alkoholen. Hennes problem går upp och ner med en värsta peak förra sommaren. Efter det har det gått överlag bra men med vissa återfall framförallt efter Coronans intåg i världen. Jag försöker vara stöttande men är samtidigt ledsen, arg och till viss del bitter över vissa saker som skett. Framförallt svårt för lögnerna och att hon gömmer alkoholen från mig. Förstår att det är en sjukdom så vill inte vara för hård men det tär väldigt mkt på mig. Vi har ett barn ihop men hon dricker inte på det sättet när barnet är vaken utan efter barnets läggning. Framförallt så blir det värst när hon är ute med kompisar/arbetskollegor. Och där hamnar vi nu. För tre veckor sen så var hon ute med en arbetskamrat och äter/dricker. Efter de skiljs åt så börjar hon ringa mig och jag märker att det här kommer vara en dålig kväll. Hon ringer och bara lägger på, ringer och vet inte var hon är samt ringer och är arg på mig. Försöker prata hem henne då jag inte kan lämna lgh pga vårt barn. Efter en lång stund så ringer hon igen men då är det en okänd kvinna som berättar för mig att min sambo har ramlat på bussen (en buss som inte går hem till oss) och skadat foten. Under natten ringer min sambo sen 4 ggr bara för att berätta att det inte är relaterat till alkoholen. Resultatet av fallet visar sig vara brutna ben i foten vilket leder till operation, gips och sjukskrivning i minst 8 veckor.

Detta leder oss då till dagens situation. Vi har inte pratat om detta mer och hon har inte nämnt något alls om det. Jag har inte heller tagit upp det då jag vet att hon bara kommer bli arg och vill inte lägga det på henne just nu. Tycker självklart jättesynd om henne men en del av mig är fruktansvärt orolig över att hon inte kommer lära sig något av det här utan att saker kommer återgå till hur det var innan. Önskar så mkt att hon skulle en enda gång bara säga att hon förstår att olyckan är relaterad till att hon drack för mkt. Tänker på det väldigt mycket och det leder till att jag mår väldigt väldigt dåligt vilket i sin tur leder till tjafs och bråk där kontentan hos henne blir att jag inte är tillräckligt känslomässigt stöttande och att hon inte förstår hur man kan tjafsa med henne när hon råkat skada sig så. Vilket jag förstår men olyckan hade mest troligt aldrig hänt om det inte var pga alkoholen och den tanken lämnar mig inte.
Hjälper henne med allt just nu men orkar inte längre hålla minen uppe. För att vara helt öppen så är det också jobbigt på andra plan med nu med arbetslöshet och sömnbrist så det påverkar såklart mitt humör också.

Nu blev det kanske bara en lång harang här men jag vet inte vad jag ska göra och jag har ingen att prata med om detta då ingen annan vet om situationen förutom hennes föräldrar. Känner mig förtvivlad och mer deppig för varje dag.

gros19
fre, 2020-09-25 - 16:02

Skulle först vilja rekomendera boken Missbrukaren och jaget av Craig Nakken om du inte läst den. Den kan ge dig en del insikter och förståelse. Enkelt sett den ena personen älskar man och den andra, missbrukaren, hatar man.

Att besöka ett alanonmöte, finns även online, hade nog ökat din förståelse. Du får då möjlighet att berätta och få stöd från personer som lever eller har levt under liknande omständigheter. Om du vill kan du ju berätta för din sambo att du tänker göra det. Sätter igång en del tankar hos henne.

Både du och din sambo vet att skadan hon fick beror på alkoholen och troligen är hon införstådd med att alkoholen är ett bekymmer för henne och givetvis även för dig, men hon förnekar det. Just förnekelsen är ju så central när det gäller missbruk och som jag tänker är skamen grunden till förnekelsen.

Ni befinner er på sikt i en ohållbar situation så en förändring är nödvändig. Så länge sambon inte kan erkänna att alkoholen är ett bekymmer finns ju ingen motivation till förändring hos henne. Det som brukar motivera är negativa konsekvenser, men någon garanti finns inte.

Vad du kan göra är att fundera över hur du vill leva det liv. Förstår att det inte är så här och det finns ju det viktigaste av allt att ta hänsyn till, ert gemensamma barn. Att växa upp i missbruk mår inga barn bra av. Även om mamma eller pappa är nykter tillsammans med barnet är man i regel mentalt upptagen av alkoholen och därmed inte närvarande fullt ut.

Du kan ta hand om dig själv och ert gemensamma barn och du kan berätta för din sambo var hjälp finns att få. Mer kan du inte göra som jag ser det.

Självomhändertagande
fre, 2020-09-25 - 16:56

Du har fått ett sådant bra svar av gros19. Jag är extremt trött just nu och har vilat men måste ut en stund till skogen. Läste bara ditt inlägg och svaret från gros19. Kände att jag vill skriva först. Jag vaknade tidigt i morse och hade fått sms av mitt ex. Jag lever äntligen ensam och jag mår bra idag. Känner mig fri. Däremot så har jag valt att behålla kontakten med mitt ex och jag svarar när jag vill. Det är inte alltid jag vet vad det kommer att leda till och samtalet idag var tungt. Han har att göra med affärsmän med väldigt mycket pengar. Och någon har inga pengar alls. Så det är ett spel. Allt är ett spel. Jag har sett ett liv med honom som är lika sjukt som på film. Tyvärr råkade jag illa ut för många år sedan i en väldigt sjuk situation och allt är alkoholens fel. Jag valde att stoppa direkt, jag drack för att min dåvarande var alkoholist och jag förstod inte att han var det. Jag visste att jag inte tålde alkohol, men jag drack bara i sällskap med honom och hans umgänge. Det skulle jag aldrig ha gjort. I alla fall. Det han berättade för mig i morse fick mig att minnas att världen består av ondska och farliga människor. Annars så har jag bearbetat mitt trauma, men jag blir extremt trött av att bli påmind om det. Jag blev drogad. Mitt ex lämnade mig där vi befann oss tillsammans. Sen sätter jag punkt just nu. Därför stannade jag med mitt ex i 12 år. För vi hade bara varandra. Och jag provade att ta oss till olika terapeuter på stan. En del var helt kassa. De sa att de inte kunde hjälpa oss. Jag är klar med allt gammal skit och jag har ansträngt mig väldigt för att klara av att överleva. Idag lever jag och jag upplever livet. All skit kan hända i samband med människor som missbrukar.
Jag tycker att frågan "hur vill jag leva livet mitt?" är bra. Den funderade jag på under alla åren efter att jag var med om det värsta och så har jag gjort allt jag har kunnat för att bota mig själv. Jag behövde förstås traumabehandling och fick det till sist. Men jag borde aldrig ha upplevt traumat ens.
Däremot så tänker jag att min resa har fått mig att verkligen leva det liv som jag vill. Och jag skaffade aldrig barn, vilket var en sorg länge, men jag kände att jag kunde ju inte skydda mig själv, så hur skulle jag kunna skydda ett barn. Jag har en tanke på att studera till ett visst yrke och när jag är klar om många år då vill jag bli en fosterförälder. Eller så kanske jag träffar en man en dag som redan har ett barn. Vem vet. Jag önskar barn i livet mitt, men jag insåg att mitt ex inte kunde bli en pappa. Och vårt samliv dog. Det är mycket att ta hand om i livet. Som människa.
Så vitt vi vet så har vi bara det här livet och det ska väl levas tänker jag! Ta hand om dig! Ta hand om barnet!

Li-Lo
mån, 2020-09-28 - 11:51

Mitt i den frustration och förtvivlan du uttrycker har hittat hit. Ett tydligt tecken på din önskan om att förbättra situationen. Att be om stöd är ett sätt att bryta såväl ensamhet som tankegångar som går i cirklar. Klokt av dig.

Du har fått fina råd här om vikten att se till dina egna behov, göra saker du mår bra av för att finna kraft att vara i det som är tufft. Ibland har en så att säga en hög av svårigheter som en inte bara kan skyffla bort, för att göra det uthärdligt är det då idé att skapa en hög av påfyllnad.

Du och din partner bär båda på en tystnad gällande alkohol som skadar er relation och om jag förstå dig rätt så söker du sätt att kunna lyfta ämnet. Du vill inte skam- eller skuldbelägga samtidigt kan du inte längre stå vid sidan och invänta din partners eventuella beslut om att förändra sina alkoholvanor. Tystnad är sällan hjälpsamt.

Jag undrar lite vad du vet om jag-budskap. Det är ett av de råd vi ger då det kommer till kommunikation, speciellt då en vill framföra oro, tydliggöra egna gränser eller lyfta frågor som kan väcka starka känslor. Om det skulle passa dig så kan du ringa alkohollinjen där du kan vara anonym och samtidigt få tala med en professionell rådgivare. Där kan du tillsammans bolla hur ett jag-budskap skulle kunna framföras just för dig. Jag kan ge ett exempel här också, vilket du får ta med en nypa salt då jag inte alls känner dig eller din partner. Ett jag-budskap utgår från det gena perspektivet och undviker helt vad den andra eventuellt tänker, tycker eller är.

"Tack för att du vill tala med mig, jag har väntat ett tag på att lyfta frågan och försökt invänta ett bra tillfälle. Det som hänt i den väntan är att min oro och förtvivlan växer. Så jag tar det nu. Jag vet inte vad du tänker om det som hände på bussen men jag gissar att du funderar på det. För mig blev det liksom en droppe som fick min bägare att rinna över. En bit i ett större pussel. Har tänkt att det var en engångshändelse men det går inte. Vi står nu i ett slags vägskäl och jag är så rädd att vi ska välja olika vägar. Jag är inte i ett läge att ställa ultimatum och jag förstår att det bara är du som kan bestämma vad du vill göra samtidigt vill jag att du ska veta hur jag tänker. Jag märker även at jag blir en tyst person, jag tassar på tå och det är inte alls så jag vill ha det. Mitt hopp är att vi kan ge och erbjuda varandra stöd då vi behöver, vara starka och sårbara, ett team. Jag skulle önska att du tala med mig om hur du tänker kring vilken funktion alkohol har för dig. Att du ska välja att tala om de mindre bra konsekvenserna. Som sagt tack för att du lyssnade för i tystnade är jag rädd att vi glider ifrån varandra."

Som sagt en nypa salt, endast ett exempel på själva "andan" i ett jag-budskap. Hur låter det för dig?

Fortsätt gärna att skriva här, det du skriver om är du inte ensam om!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ullabulla
mån, 2020-09-28 - 14:03

Och välkommen till forumet!
Härinne finns massa stöd att få för just dig.
Det finns inte så mycket tips om hur du ska få din sambo att förstå problemet eller att sluta dricka.
Kanske detta blir en väckarklocka för henne kanske inte.

Frågan är vad du vill och vad du behöver?
Försök stänga av dina tentaklar mot henne och hennes drickande.

Försök dela upp dygnet i småportioner där du sätter dig själv i fokus.

Just i akut kris brukar detta vara omöjligt.
Och just att det är omöjligt visar också ofta på hur insyltad man själv är utan att förstå det.

Att förstå sin drickande sambo är förstås a och o för att man ska kunna fortsätta tillsammans och kanske tillfriskna på var sitt håll.
Att i det inte bli egoistisk och kall utan fortsatt kunna visa kärlek och stöd.

Men om du riktar om allt mot dig och helt enkelt släpper taget om din sambo och hennes drickande,vad händer med dig då?
Vad bör du prioritera i dgasläget.
Dig själv och ditt barn,eller din sambo?

Och återigen,om man känner att tom barnen kommer efter en drickande partner så bör man ta sig en ordentlig funderare.
Är detta rätt?

Hur ska jag tänka istället?
Vad kan jag göra för att mitt eget liv ska bli bättre om jag fortsätter att leva i detta.
vad kan jag göra när min sambo dricker nästa gång för att skydda mig själv och mitt barn.

Vad kan jag ge för budskap som inte visar förakt eller avståndstagande utan respekt och kärlek.
Hur kan du visa dig själv respekt och kärlek i denna situation.

Framför allt välkommen hit,du kan inte ändra din sambos insikter eller drickande.
Men du kan jobba med dig själv och hoppas att din sambo vaknar och påbörjar sin egen resa mot ett bättre liv.