hur mycket är för mycket?

lillablå

Och ni kan dessutom välja att inte läsa TVÅ gånger!!!
kram igen!
/k

mr_pianoman

.... av en anledning din tråd från början igen.
Det slog mig hur skönt det är (för mig) att vara ur det där nu. Inte behöva ha dåligt samvete för att jag ljugit om mitt drickande. Inte behöva rodda med allt som hör med alkoholismen till, såsom att skaffa, gömma, se till att jag har så jag klarar mig över helgen, vara bakis på morgonen, skämmas för att jag har alkoholproblem, inte kunna köra bil, bränna relationer.......och allt annat.

Jag är alltså den missbrukande i vår familj, och det har gjort så ont att veta att jag förstör så mycket men ändå fortsätta dricka. Ibland faktiskt dricka på att jag skäms för att dricka. Helt kockobäng, men i missbruket är man inte så smart.

Nu har jag ro i själen, vaknar på morgonen och mår bra både fysiskt och psykiskt. Visst kommer dagarna komma då det är jobbigt och jag behöver kämpa med att inte falla tillbaka. Men då har jag verktygen att kunna motarbeta suget. (hoppas jag)

Vet inte varför jag skriver detta, men jag är övertygad om att du också (med lite perspektiv) kommer känna som jag. Men det måste få ta tid. Och dom dåliga dagarna måste få komma för att dom bra ska utmärka sig. En annan sak jag är tämligen säker på är att du kommer få en mysig stund med din nyfunna vän i eftermiddag.
Vem vet, vi kanske ses nån gång i framtiden.

Styrkekramar till dig!
Du verkar vara en väldigt fin människa.

/R.

lillablå

Mr_pianoman,
det är skitviktigt för oss att veta hur det är på andra sidan... för oss på
var sin sida om flaskan... och jag kan förstå honom till stora delar, men
jag har fortfarande svårt att fatta hur starkt alkoholen lockar, och hur den
kan få en älskad att välja flaskan trots att det får fruktansvärda konsekvenser..

Min kärlek vägrade erkänna att han hade problem. Nu i efterhand kommer
jag ihåg att han skrek åt mig en gång att han var en fullbordad alkoholist,
men där och då, innan JAG hade fattat riktigt hur illa det var, slog jag det bara
ifrån mig, och valde att inte lyssna till det, utan till det han sa i nästa sekund,
att han minsann inte hade några problem alls, utan att det var jag som hade
större problem och var psykiskt instabil och allt vad det hette...

Ett tag efter att flyttat och vi brutit helt, fick jag ett sms där han bara var tvungen
att fråga om jag gick för att jag tyckte att han drack för mycket..
jag vet egentligen inte hur det var med hans insikt.

Och hade vi haft en längre historia tillsammans, ett före alkoholen, en lycklig
tid att hitta tillbaka till, hade jag kanske försökt lite till, men de bra stunderna
var för få för att slåss för... oftast kom det dessutom en knuff i ryggen precis
efter en bra stund, för han kunde ju inte låta mig vara glad och lycklig för långa
stunder i taget... =)

Har haft en underbar lång fika med massor av prat och värme, tack!!!
Tiden bara flög iväg, och jag svävade hemåt i snöstormen, fylld av bubblor av
hopp och tro, det finns lyckliga slut, och jag tror jag fått höra delar av en historia
med just ett sådant! TACK!!!

Nu måste jag ta tag i bokföring och packning och städning och resten!
För på lördag bär det av, då får jag leva med konsekvenserna av ett av de första
beslut jag fattat i mitt liv som bara berör mig, som jag inte kunnat hänga upp på
vare sig någon annan eller tillfälligheter... Mitt hem, mitt namn på dörren, mitt...

På Al-anon igår delade en vän om hur hon tidigare levt sitt liv i sittandes i en
ryggsäck, ivrigt hängt med på allt, skrattat och levt livet, låtit någon annan fatta
beslut om vart och när och hur... och hur hon när det bar iväg åt fel håll inte kunnat
byta färdriktning, säga stopp eller ta sig ur... kände igen mig så väl idet... men hur
skrämmande det än är, så är jag glad att jag går på mina egna ben, om än lite
stapplandes och både framåt och bakåt... jag lever mitt liv!

Tack för att ni finns, allihop!!!
Kramar!!!
/k

Alma

Har läst lite här och var i dina inlägg, har inte riktigt ro att läsa just nu.

Känner igen mig totalt i ditt första inlägg! Men för min del var det för 15 år sedan.
Du gör helt rätt och jag önskar dig all lycka i ditt nya liv.

Kram!

Lelas

Lillablå, fina du.

Ikväll fick jag höra ett citat som fick mig att tänka på dig inför din flytt:

"Att våga ta tag i sitt eget liv innebär stora risker:
Du kommer inte längre kunna skylla på någon annan!"
(Erica Jong)

Så sant. Kram!
/H.

lillablå

Japp, så sant, så sant...
och perfekt tajming!
tack för att du delade med dig!
sov så gott!!!
kram!
/k

... har läst tillbaka i din tråd lillablå och tänker på vilken resa du gjort det senaste året. Måste säga igen att det är ett oerhört stöd för mg att få dela era erfarenheter. Tack för er generositet. Jag önskar dig lycka och allt gott lillablå! Kram, mt

mr_pianoman

Jag är så tacksam över att jag inte bara hörde vad andra sa om att jag hade problem med alkoholen. Utan att jag faktiskt tog det till mig, insåg och erkände för mig själv förhållandevis tidigt i mitt missbruk.
Jag vill inte supa bort mitt liv. Det är för kort för det. Och i mitt yrke ser jag ofta konsekvenser av drickande (andras drickande alltså, sånna som inte gjort det valet jag har gjort.)
Det är trots allt en dödlig sjukdom, men man kan behandla den så att jag ändå har möjligheten att få ett långt liv. Det är inte alla sjukdomar man kan det med.
Jag valde livet och min familj framför älskarinnan i buteljen. Jag hoppas innerligt att jag slipper ta det beslutet nån mer gång i mitt liv. Jag önskar att det ska vara ett självklart val. Jag kan som sagt inte lova nått, men ett kan jag lova. I morgon tänker jag vara nykter.

Att det ska vara så besvärligt att leva........?

Men du lever DITT liv nu. Och det är klart att du måste träna på att göra det. Men jag tror det är som när vi lärde oss cykla. Vi föll, lyckades inte, svajjade, föll igen, skrapade upp knäna. Men vi gav oss inte. Den känslan när det plötsligt funkade och vi inte visste hur vi gjorde. En härlig känsla och då var det som vi aldrig gjort annat.
Så önskar jag att du känner snart. Så, ge inte upp. Ramlar du så hoppa upp på cykeln igen, kanske be nån vän hålla i pakethållaren en stund tills du hittat ballansen.

(oj, va metamorfosisk jag blev, men det är sån jag är. En konstnärs-själ. Du får ta det som du vill)

kram!
/R.

lillablå

Första natten i nya lägenheten.
Har sovit oroligt... drömt konstigt, och vaknat ett par gånger av att jag
kommit åt väggen med foten, jag har ju nya tapeter, och dem måste
jag ju vara rädd om!! =)

har precis ätit frukost, vid mitt bord i köket, brukar aldrig sitta ner där
själv annars, alltid i soffan med tv:n som sällskap, men idag med min
kaffekopp, boken och radion vid min sida. Lik förbannat blir jag rastlös
och lätt orolig, kan inte sitta där och bara vara och njuta, det går inte,
tankarna far iväg och jag funderar över vad jag borde göra sen, och
vad jag måste göra sen..till råga på allt drack jag hembryggt kaffe till
frukost för första gången sedan jag lämnade honom, bryggt i den fina
bryggare jag fått av honom, och naturligtvis smög han och hans barn
in i varenda tanketråd... hur mår de, hur har de det, äter han frukost
som vanligt även när barnen inte är hemma, kokar han fortfarande sina
ägg varje lördag- och söndagmorgon i precis 4 minuter och de där
löjligt viktiga sekunderna för att de ska bli precis så som han vill ha dem?

och stolen mittemot mig var tom, mycket tom, och vart jag än tittar ser
jag lådor som skriker: ta mig först, packa upp mig innan alla andra!! NU!

Läste lite i min bok från al-anon, en dag i taget... där finns så mycket
visheter och klokskaper, som faktiskt går att tillämpa i allt!
ska försöka med följande:
- en lugn stund vid frukostbordet med kaffe, macka och bok varje lördag
och söndag, till slut kanske det inte bara blir en vana, utan också en lugn
stund för bara mig själv som jag inte bara behöver, utan också längtar till?
- en kartong i taget. en om dagen. och det gör inget om jag sen måste flytta
tallrikarna i skåpen, eftersom de egentligen ska bo på en annan hylla, det
är lättare (och mindre stressande) att flytta om lite sen än att göra allt perfekt
från allra första början.
- tålamod, tålamod, tålamod... det kan inte bli klart och färdigt och perfekt
med en gång, jag måste inse det och acceptera det och ha tålamod med
både mig själv och kartonger och påsar och frånvaron av min säng och mina
nya garderober och byråar...
- bjuda hem mina vänner TROTS att det inte är klart, trots att jag har smuts
på golven eftersom jag har lämnat sopborsten i andra lägenheten tills den
är helt urstädad, och trots att jag kanske inte har nåt att bjuda på än kaffe och
lite solsken genom den extremt smutsiga rutan...

Fast egentligen mår jag nog skit.
Vill inte. Orkar inte. Känns helt oöverstigligt!
Men jag SKA ta en dag i taget, en låda i taget, en vän i taget, en sak i sänder!
Till slut kanske mitt inre jag hinner i kapp flyttlasset och hittar hit och hem också!
Kramar till er alla, och ja, ni är välkomna på en slät kopp när som helst!
<3
/k

mr_pianoman

Kaffe och lite solsken genom en smutsig ruta duger gott!

Hur går det för dig med allt lillablå?

Kram!

lillablå

Halloj!
Mr Piano-Man, just nu mår jag bra, mycket bra, och tack för att du frågade!
Jag har precis ätit lite kvällsmat, macka med ost och avocado och ägg, för
den som undrade... äggen vid sidan... och innan det pratade jag i drygt en
timma med en av de finaste varelser jag vet, en kär vän från forumet! Det
var en ledsamhet som fick oss att pratas vid, det kom nåt gott från det, den
här gången också! Fortfarande så fascinerad över hur vi kan känna varandra
så väl trots att vi inte setts, hur det är som att träffa en gammal vän första
gången vi ses i verkligheten, när vi bara mötts genom bokstäver innan...

Idag har jag städat klart i gamla lägenheten... Putsa fönster i minusgrader
är inte helt lätt... dessutom sken solen igår... hua... Men mormor gav mig
morfars gamla tips (gammal alkoholist var han, tillika sjökapten, vet inte
i vilken ordning): ta lite sprit! Och vet ni vad, det funkade!
T-röd made my day! Strålande vackra fina rena fönster!

Åkte sedan en sväng till Ikea, för att fira lite, men det blev inte möe köpt, några
ljus och ett par solcells-rislampr till balkongen, och stolsdynor. För jag vill
ju att vi ska sitta mjukt när vi har bullkalas! Blir helt ärligt mer och mer sugen
på att bjuda in er på riktigt, till min röriga och stökiga och oklara lägenhet, för
att ses på riktigt, och kanske finna nya vänner för livet!

Annars går det långsamt, en liten låda här, en annan öppnad där, och nu
kommer det gå bakåt, har köpt vit färg idag, för att måla insidan av mina skåp
i köket, de är trärena idag, vill ha dem vita och rena, så nu får jag ju plocka ut
allt jag ställt in! MEN det är min lägenhet, och jag gör det i min takt, och ja, jag
vill lägga lite pengar på en hyresrätt, för jag har tänkt att bo här ganska länge,
så det så!
Det sista var nog riktat till far min, han är så mån om mig och vill inte att jag
ska skänka bort mina pengar till bostadsbolaget... =D

Nu ska jag sätta mig i min soffa och titta på min tv, och äta lite av min choklad,
och sen ska jag sova i min säng i min lägenhet och drömma mina drömmar!!!
Kärlek och värme till er alla!!!
KRAM!!!

Lelas

Jag kommer! Men det vet du ju redan...

Härligt att höra att du har det bra, vännen! :-)

/H.

att du lever ditt liv i ditt hem och drömmer dina drömmar! Sov gott! PS Jag kanske inte kan delta i bullkalaset. Jag tror att det är mycket vatten mellan er och mig. men jag deltar så här och trvs i ert sällskap! / mt /gt:)

mr_pianoman

..bullfest hela dan.

Det är en lättnad när man fått flyttat alla saker från ena stället till det andra. När det är gjort kan man ta det lite pö om pö. Långsamt leder också någonstans.

Lycka till!

storajag

fredag igen..tiden går fort och det har blivit varmare nu bara 3 minus i morse.
Denna helg skall jag inte inköpa något alkohol..
Har bestämt att vara nykter. Varje dag som man är det känns som ågren släpper fast
man inte har gjort något.
Jag känner mej bara som sämre människa för att jag har en last till ölen.
Men jag skall vinna över det.
Livet har annat och ge fast ibland så tror man inte det.
Ha en bra fredag allihoppa...Kram

lillablå

Hej storajag!
Hoppas att allt är väl?
Och du, du är ingen sämre människa för att du vill dricka öl, alkoholism
eller alkoholmissbruk är en sjukdom, och bara för att du är drabbad av
den betyder inte det att du är mindre värd, precis som någon med cancer
eller magsjuka är mindre värda!

Jag har precis kommit hem från mitt al-anon... hade världens huvudvärk
innan, jag har målat köksskåp hela dagen och färgen gick mig åt huvudet,
jag låg i soffan och var på väg att stanna hemma, men jag är så himla
glad att jag kom iväg!!! Nu känner jag mig lugn, huvudvärken är borta och
jag känner mig helt nytankad på energi!

En kollega ringde när jag satt och drack mitt kaffe på fiket innan mötet, hon
ville ha hjälp med en sak och undrade var jag var... och även om det inte
kändes helt bekvämt att tala om vart jag skulle gled det ur mig, hon vet vad
jag gått igenom och har egna erfarenheter av hur det är att leva med en
alkoholist, men hennes reaktion tog rätt hårt... hon undrade om jag inte
gottar mig alltför mycket i det här, varför jag inte bara är tacksam för att jag
slapp eländet och går vidare, istället för att älta? jag tror ju faktiskt att det är
just det jag gör, går vidare och utvecklas som människa... men tänk om?
tänk om hon har rätt? Ältar jag? Gottar jag mig i det tragiska?

vill inte tro att det är så... nog för att vi är ett gäng som sitter tillsammans
för att vi har erfarenheter av hur det är att leva med eller nära en alkoholist,
men vi pratar ju inte om dem i första hand, utan om oss själva...
jag tror inte att jag pratat så mycket om honom, utan mer om hur jag mår idag,
hur jag reagerar på min omvärld och på olika händelser och situationer...
jag ser al-anon som försäkring mot att hamna i en liknande situation i
framtiden, och som en möjlighet till ett lugnare liv.

Och precis som att det är skönt att sitta där och lyssna till delningarna, så
är det fantastiskt skönt att sitta här och skriva ner mina tankar...
Tack för att ni finns här och gör forumet levande!
Stora kramar!
/k

blå-timmen

Lillablå. Jag tror inte att du ältar, snarare att du behöver tid att få sortera tankarna, få dem på rätt plats. Jag är ny i detta, men har haft andra mindre kriser i mitt liv. Och att man behöver tänka, bearbeta - det är jag helt övertygad om. Att bara rusa vidare, det fungerar kanske ett tag men inte så länge. Och ska man se något positivt i det så måste man ju tänka och bearbeta för att lära sig något, även av de jobbigaste erfarenheter. Då kan man ju också se sådant som varit bra (det blir inte svartvitt så att säga).

Din kollega kanske reagerade med rädsla för sådant hon själv inte orkat möta. Jag tror inte att man fungerar helt som människa om man bara stänger av. Ältar själv en hel del, just för att jag vissa dagar känner mig vilsen, men märker att för varje gång blir jag lite klokare (? kanske) och lite mer säker på vad jag själv känner och tycker. Älta på du, tycker jag. Och du är ju redan på gång med att gå vidare!

mr_pianoman

Jag tror såhär.....

Jag tror att anledningen att du går på Al-anon är just för att du INTE ska hamna i att gotta dig i detta. Du behöver lika mycket stöd och kunskap om dig själv som jag som nynykter behöver. Påminnas och träffa andra i samma situationer. En investering i dig själv.

Dom 28 dagarna jag hade på hemmet var förvisso inriktad på vår alkoholism, men jag skulle rekommendera alla människor att göra en sån självransakan nån gång i livet. Det behöver inte handla om alkohol. Alla har vi våra mörka vrår (större eller mindre) inom oss som det kan vara bra att analysera emellanåt. Det är aldrig fel att få lära känna sig själv, även om sånt som vi försöker förtränga.

Jag själv känner att jag inte kan göra något åt mina år i missbruk med allt vad det innebär. Det som hänt har hänt Jag kan inte förtränga det för det skulle vara fel mot dom i min närhet. Däremot försöker jag med hjälp av bla AA att vända det till erfarenhet. Det skulle jag aldrig klara att göra själv. Därför måste jag älta det fram och tillbaka, vända och vrida, höra andras erfarenheter och upplevelser för att kunna sätta en punkt senare fram i livet. Få känna den där äkta sinnesron.
Ungefär så tror jag det är för er medberoende också.

Jag kan ha fel. Jag är fortfarande nynykter. Men just nu är det såhär mina tankar går

Fortsätt med Al-anon! Det är många som sagt till mig att det är värdefullt, kanske i vissa fall livsviktigt.

Kram!
/R.