Hej, vänner!
Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.
Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)
Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.
Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).
Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.
/H.