Nu är det dags, att vända blad och gå in i ett nytt skede i livet. Jag har planerat det en längre tid och på måndag ska mitt nyktra liv komma in. I helgen har jag ett planerat avstamp, ett sista farväl till alkoholen. Mitt i semestern, efter en tillställning, som ska bli den sista är planen. Jag vet att det är riskfyllt och att jag riskerar att falla direkt, men jag vill så gärna få tillbaka mitt liv. Jag har en fråga. Kan man jobba med tolvstegsprogrammen via nätet, eller måste man gå på möten irl? Jag bor väldigt avsides och det är svårt att ta sig till möten och det är även svårt personligen i ett litet samhälle.

Min historia ser ut som för många, med missbrukande trasiga föräldrar, skillsmässa, dödsfall, sjukdom. En riktigt trasig historia i flera generationer faktiskt, där även krig, sjukdom och svår sorg lever som en röd tråd genom vårt liv. Jag har sökt hjälp och mött läkare som förminskat mitt missbruk till bruk. De har skickat mig till samtalsgrupp med personer med utmattningssyndrom och sömnproblem. Jag har visserligen även de problemen men grunden är alkoholen.

Just nu är jag så trött, så trött och jag vill få tillbaka mitt liv. Jag vill känna glädje, genuin glädje och livslust. Jag vill leva och leva livet fullt ut ren och våga känna utan att krasha och döva. Jag inser att jag kommer att krasha, men vill våga rida igenom och våga känna smärtan och sorgen utan att döva mig med a. Det är svårt, jättesvårt och jag bävar jättemycket. Men vad har jag för val? Jag vill inte sagga ner mig och få skador på lillhjärnan, få alkoholdemens och bli helt frånkopplad. Jag har sett hur det är på nära håll och det är hemskt. Jag ska ta stöd i detta forum och läsa era trådar som stöd och försöka finna aktiviteter som upptar min tid, för nåt måste jag göra istället. Jag tror att, om man tar bort något måste det ersättas med något annat. Det bli något som är bra för mig.

Hrm, jag menar rara, gulliga sådana. Bara positivt tänkt. Kom på för sent att det kunde uppfattas fel att kalla er det. Rara och gulliga är ni förstås ändå,

men det var dolt bakom en hel annan look än vad jag hade föreställt mig.

Nog om det.

Hoppas att du fick en fin ledig dag, Rosa-vina och att bullar och mat smakade bra.

Kram

Fnissade mest åt din tantreflektion. Egentligen är tant fint och något att vara stolt över. Det har bara fått en konstig klang eller fläkt från 50-60 talets damer ??.

Fortsätter min nyktra resa och är stundtals i dåtid, för att minnas, bearbeta och reflektera. Jag tror att det är viktigt för mig, för att komma vidare. Just nu är mina minnen och tankar ljusa. Jag kan se att jag gjort mitt bästa som dotter och mamma. Inte perfekt men gott nog. Jag har en fin varm, öppen relation med min dotter. Härliga barnbarn och en bra make. Det som har varit har format mig till den jag är och det är ok så.

Idag såg jag närmare 50 svanar på sjön. Det var ett magiskt ögonblick och jag undrade varför de samlats?

Nu ska jag pallra mig upp ur soffan och steka 2 kalkonbröst. Potatis eller pasta? Tror potatis ☺, gräddsås och gelé. En A-fri öl eller bubbelvatten som dryck. Tänker se en film senare ☺?

Igår kväll hade vi filmmarathon. Till det drack jag saft och åt chips, dipp, choklad och salt godis. Även det kan ge en känsla av baksmälla. Inte så mycket men en känsla iaf. Ja ja, bättre än alkohol och helt ok någon gång ibland. Tänker inte bli helt utan laster ?.

Funderar mycket just nu på det som varit, vad jag gått igenom. Mina missfall (3), sorgen och tystnade från omgivningen. När min son dog, tystnaden och sorgen. Jag upplever nu att sorg efter barn skrämmer mer och tystnade är större från vänner och bekanta, än när föräldrar dör. Antar att det inte är lika laddat och att vi alla förlorar föräldrarna nån gång. Medans förlusten av ett barn är så hemskt att tänka sig, att den skrämmer bort folk. Jag hade behövt mina vänner när livet var som svårast, men jag var ensam. Ensam med min vinflaska...
Kanske det var jag som stängde ut dem?
Jag mår bra, funderar bara.
Kram

Det var tyst när jag födde flickan också. Hemskt. Nu, många år senare har jag börjat prata mer öppet med några få utvalda. Det hjälper! Det är liksom aldrig för sent att prata om det som varit.

Kram!

Många av våra ”vänner” undvek oss i många år efter att vår yngsta föddes svårt sjuk och handikappad.

Någon sa ”vi vet inte om vi ska gratulera eller beklaga”. En del bytte trottoar, andra blev plötsligt väldigt intresserade av taket i affären.

Folk är generellt så ovana vid att prata om svåra saker, och det är sorgligt. Min egna erfarenhet har dock gjort mig mycket bättre på att göra det själv.

Vad är det värsta som kan hända om man frågar? Att någon blir arg eller börjar gråta. So what?

Kram ?

Har sett ett Ted X med Brené Brown och hon finns även på Netflix.
Hon pratar om hur man ska få ett lyckligt liv genom att visa sin sårbarhet.
Men hur som helst.
Hon berättade just om hur man ska bete sig mot människor som förlorat något.
Visa att man är tacksam över att man själv har sina barn kvar.
Visa att man värdesätter det.
För om man inte känner den tacksamheten så kan man inte förstå hur de som är utsatta har det.
Jag tog till mig det, för jag har aldrig vetat hur jag ska bete mig.
Varit för rädd att säga/göra något fel tror jag.

@Rosa-vina -Att ta till A för att man förlorat barn har jag full förståelse för.
Kram⚘

Det är det jag förknippar dig med. Därmed inte sagt att det alltid är det bästa, att vara stark. Men nog hjälper det i svårigheter. Det viktigaste är att man vågar känna, sorgen, smärtan...

Du har verkligen fått din beskärda del. ?

Fint att du mår bra nu. Och att du fortsätter nykterheten. Det brukar i och för sig gå hand i hand, det bra måendet och nykterheten.

Kram till dig

Sorg är egentligen lika naturligt som glädje. Två olika sidor på myntet. Som ljus och mörker. Som beroendepersonlighet är mellanläget mitt bästa i vardsgen, lite mellanmjölk. Stora känslor är svårare att hantera och suget efter alkohol kan komma plötsligt.
Tack för era inlägg, de värmer. Jag är i en bra period och klarar att vara i mina känslor. Just nu är livet lugnt och stilla. Inga katastrofer i familjen. Det ger mig tid att bearbeta och gå vidare i livet.

Lever nyktert och jobbar med mig själv, för att bli fri. Maken dricker sina öl som vanligt. Vi ansvarar för våra egna liv och val. Jag bryr mig inte längre om att han dricker. Jag gör min nyktra och inre resa för min skull.
Idag har vi fått snö och jag ska snart ut i skogen med min hund. ??
önskar er en fin söndag ??

I en ickedömande miljö behöver din man inte smussla med sin öl. Han vet vad du tycker - och du gör din egen resa. Precis som han får göra sin resa den dagen han är mogen. Det är tufft att ha en vardagsmiljö med hemligheter, det är alltid lättare att köra med öppna kort. Att han vet vad du tycker om ölen gör kanske att han tänker sig för en gång extra dessutom. Utan att du tjatar om det.

Livet som nykter är ett liv med starkare känslor. Har vi i alla år varit vana vid att dämpa de känslorna med alkohol så är vi ovana vid att hantera starka känslor. Ilska är en känsla jag är väldigt ovan vid att hantera, jag kan få ilskna utbrott både nu och då. Men jag ser det som ett tecken på tillfrisknande.

Kram ?

Så fin läsning och att du kan njuta av lugnet. Håller med dig att mellanläget är bäst att vara i.
Har också en tendens att slå över ibland och det kan trigga igång suget.

Just nu har jag det lugnt med sönerna men lite extra jobbigt med sambons omvårdnadsbehov.
Hoppas på att få lite avlastning om ett tag.

Kram
???

Jag uppskattar också mellanlägena.
Jag är också lite trött och förkyld.
Jag finner en särskild ro i att nöja mig med det, att inte jaga efter mer, bara vara, mitten av veckan, mitten av hösten. Bra nog! ?

I förra veckan var jag på ett planerat läkarbesök. Läkaren ställde lite allmäna frågor och jag sa att det varit tufft med tung arbete, dödsfall mm. På frågan om alkohol svarade jag att jag INTE dricker men att jag har druckit vid dödsfall och sorg. Sen läser jag i min journal att jag har haft alkoholproblematik. Jag blev rasande. Vem f**n är hen att sätta de stämpeln på mig utan utredning? Jag har aldrig berättat att jag i perioder druckit för mycket. Att jag har/haft ett risk/missbruk. Att trösta sig vid sorg är inte detsamma som alkoholproblem! Det kan handla om ren överlevnad. En hjälp i en stor kris.

Egentligen har jag inga problem med att erkänna att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol och skulle kunna outa det. Men sättet som läkaren skrev det på i journalen var inte ok. Herregud, det är väl inte ovanligt att personer dricker vid kris utan att ha problem med alkoholen. Att jag har druckit mig till det vet de inget om.

Jag funderar nu på hur jag ska ta upp det? eller om jag endast ska låta det passera? Jag blir förbannad när en läkare skriver i journalen något som hen faktiskt inte har varken införmation eller grund för. Jag skriver själv journaler dagligen i tjänsten, så jag vet att man inte får lägga in egna tyckanden, värderingar eller antaganden. Det fanns flera lustiga fel i journalen men de låter jag passera, för de var harmlösa.

Jag kommer aldrig, aldrig mer tala om alkohol med en läkare.

Förstår mycket väl din upprördhet, skulle känna precis samma ilska om det hade hänt mig!
Jag skulle absolut ta upp detta med läkaren och verkligen påtala allvaret att skriva så fel i ett så viktigt dokument.
Din journal ska ju ligga till grund för även eventuella framtida åkommor och läsas av andra läkare.
Och det är bevisat att står det alkoholproblem i en journal så kan det vara en väldig stor nackdel i ett annat sammanhang.

De "harmlösa felen" är inte heller ok så om du påtalar dessa också så väger din sammantagna kritik av läkaren förmodligen tyngre.

Så slarvigt ska det inte gå till!!?
Stå på dig och lycka till ?

Kram ???

Så j-a dåligt hanterat av din läkare. Förstår att du är upprörd. Tycker också att du ska ta upp det, om inte annat för att du själv ska kunna släppa det. Kanske har du redan gjort det - både påtalat det och släppt det.

Lycka till! ?

Kram