av Olycklig Make

Oslo
lör, 2020-10-03 - 19:40

Jag tycker inte att du låter så väldigt medberoende i det inlägget, mer en uppriktig bekrymning, och det måste ju vara lov.

Det är klart att du bryr dig om hälsan till fru, oavsett. Jag vet allt før lite om mängder och biverkningar så jag vågar inte kommentera på det.

Det är ju bra att hon har vart i dialog med någon angående rökningen, iallfall ett steg åt rätt håll. Om hon pratar med någon om sin alkoholproblem så är det ju också väldigt bra.
Om hon inte gör så är det inte så mycket mer du kan göra. Och jag vet att du vet :)
Men jag förstår, jag undrar ibland också om mitt ex fortfarande äter antabus, om han verkligen kommer att klarar detta nu eftersom konsekvensen denna gången är så stor. Men jag tänker mindre och mindre på det.

Förutom den absolut första tiden så har jag inte upplevt det som så illa seperara. Lättare än jag hade fryktat.

Våra situationer skiljer sig ju lite åt eftersom jag och mitt ex skiljdes mer eller mindre direkt, rent fysiskt. Du sitter ju delvis kvar några månader till. Men från december kanske det blir lättare att hålla det ännu mer på avstånd.

Herregud, tänk att man hamnade i det här ändå. Jag har till skillnad från många andra jag läst om, noll erfarenhet med alkoholproblemer. Jag har en normal uppväxt, ingen dysfunktionell bakgrund överhuvudtaget. När jag berättade før min familj så hade de aldrig sett eller misstänkt något som helst.

Vi är verkligen som vilken normal familj som helst, med hus, jobb, fritidsintressen, vänner och stora drömmar. Jag har inte stannat hos honom pga nån speciell önskan att passa på han eller liknande. Jag har bara inte förstått problemet.
Men nu sitter jag här, som en del av den stora statistiken och fattar inte helt hur det gick till.

Men jag får bara hoppas på denna erfarenheten har gjort mig klokare inför kommande utmaningar i livet.

Hur har det sett ut før deg? Kom det som en överraskning?

Olycklig Make
lör, 2020-10-03 - 22:08

Jag har inte heller haft några erfarenheter av alkoholproblem eller dysfunktionella upplevelser i min uppväxt.
Mor och far drack väldigt sparsamt och de levde ihop i ett långt och harmoniskt äktenskap tills min mor dog av cancer för många år sedan.

Min fru har alltid klarat av att dricka mer och länge på kvällarna när vi var ute och festade när vi var yngre innan barnens tid än många andra.
Vi, jag oxå, kunde de första åren sitta och dricka vin och njuta och mysa som man många gånger gör tidigt i ett förhållande.
Hon har alltid druckit mer och har nog varit den 9 av 10 gånger som tagit fram vinet för att det varit "mysigt" på veckodagarna.
Jag själv har oxå druckit vin och öl på helger och fram tills några år sedan kunde jag ta kanske ett glas till en god maträtt även på en veckodag. Men minfru (snart exfru då skillsmässopapprena är inskickade nu) fortsatte alltid att dricka mer på kvällarna.
Hon har alltid dövat sina känslor och stress med ett (läs flera) glas vin.
Men för ca 5-6 år sedan reagerade jag verkligen på att hon drack allt mer och allt tidigare på dagarna och inte ovanligt varje dag.
Då började jag redan påpeka mängden och risken med att dricka för ofta men hon lyssnade aldrig på det utan hade ursäkter redan då.
När vi träffades så festade hon väldigt ofta och mycket redan då och hade gjort de senaste åren så jag tror idag att hon hade problem redan då, fast jag inte såg det då man själv festade på helgerna när man var yngre.
Hon kommer från en skillsmässofamilj med en del strul och föräldrar och syskon som mått psykiskt dåligt i många år som hon alltid fått ställa upp på, så jag tror att hon varit medberoende själv först i många år innan det övergick i eget beroende.

Sedan 2 år så har jag knappt druckit själv, tagit kanske ett halvt glas vin för att det är gott till mat på helgen, (vin har det ju alltid funnits hemma)
Men sista året har jag knappt gjort ens det då jag bara mått illa av att se allt vinet försvinna ur tetrorna och flaskorna.
När det druckits som värst i vissa perioder kunde det tömmas runt 2 ibland 3 tetra vin i veckan av henne.
Sedan jag kände för ett år sedan att set här fungerar inte har jag sökt massa information och landade tillslut i djävulsdansen och vilken ögonöppnare det var att inse sitt medberoende och att man själv förnekat problemet så mycket.

Det känns fantastiskt skönt idag och veta att jag har valt att i framtiden leva ett liv utan ett medberoende.

Jag hoppas verkligen att hon förstår och inser sina egna misstag så att barnen kan få ha kvar henne vid god hälsa i många år framöver. Är riktigt orolig att hon inte kommer att må så bra fysiskt om några år om hon fortsätter.

Oj vad långt det är blev med det är så skönt att få skriva av sig :)

Självomhändertagande
sön, 2020-10-04 - 08:40

"Det känns fantastiskt skönt idag och veta att jag har valt att i framtiden leva ett liv utan ett medberoende."

Och jag vill gratulera dig och även dig Oslo. Ni har en fin hjälp av varandra. När jag kom in här på forumet så hade jag ett bra stöd av några. Och det har betytt mycket.

En bok som jag tycker om och som jag har använt mig av dagligen är. Jag kan det! mer levande med affirmationer av Louise L. Hay.

Den finns på biblioteken och den dyker upp på bokbörsen då och då. En bra bok som fick mig att börja affirmera dagligen sedan många år.

Det funkar bra för mig. Och då affirmerar jag livet mitt som jag önskar det. Och idag lever jag som jag önskar!

Ha en fin dag!

Oslo
mån, 2020-10-05 - 19:56

Det finns en del likheter i vår historia.
Vi var också ett par som gärna drack både øl och vin flera gånger i veckan innan barnen. Vi bodde centralt och umgicks mycket ute med våra vänner.
Jag gillade verkligen det livet och vi hade en superkul tid tillsammans.

Jag har innan studier jobbat några år i restaurantbrabchen och var van med hög alkoholkonsumtion. Så jag var på ett sätt lite härdad.

Jag reagerade inte alls på att han var en av de som alltid var med till siste gubbe på fester. Jag var bara inte sån och ville alltid hem vid 01-02. Så var det bara. Tänkte bara att jag inte orkade lika länge som andra.

Vet inte helt när det vände, men skillnaden på din snart exfru og mitt ex är att han startade med smygdrickandet runt första barnet. (Vad jag vet om). Alkoholkonsumtionen gick ju naturligt ned till noll för min del under lång tid, med amning och täta barn. Men inte hans.

Men jag reagerade ändå inte sååå mycket på de första flaskorna. Min första stora reaktion kom nog först för 3-4 år sedan. Kommer inte ihåg detaljer På datum längre.

Och efter det har bara fortsatt. Mindre och mindre öppet och mer och mer i smyg. Jag har ju knappast heller inviterat väldigt mycket till alkohol, men det har inte var nej tema heller. I vänners lag har det vart en självklarhet. Känsligheten har vart i perioder och efter nya rundor med nya gømda flaskor.

Och när jag tänker på det så känner jag, så tröttsamt det var... Med lögner, med tillpassningar efter den andra människans behov efter alkohol. Jag har inte tänkt på det, men när du skrev att ni alltid skulle hem vid 16 tiden så är det på pricken likt som här!! Otroligt ju, att de orkar leva så. Jag har inte fattat det helt, men förstår det så klart nu.

Alkohol har blivit känsligt før mig att jag nästan har blivit rädd før det. Jag har tagit ganska mycket avstånd från det sista, och har till och med erbjudit mig att bli nykter tillsammans med han. Men den møjligheten tog han inte. Så jag har inte haft ett avslappnat førhållande till det, säg, de sista 8 månaderna.

Men idag, när jag var ute och sprang, så tänkte jag på allt det positiva med denna seperationen. Och plötsligt så slog det mig, att jag, som inte har alkoholproblemer faktiskt kan njuta av ett glas vin en kväll.

Så jag ringde min vännina och frågade henne om just detta med att ta ett glas. Om det är superdumt att jag köper mig en flaska vin och tar ett glas, bara før att jag kan och har lust.
Hon menade absolut att jag skulle göra det. Så sagt och gjort. Jag köpte mig en lyxig flaska som jag vet är god.

Har inte öppnat den, och kanske det blir till helgen. För det var också en av de stora sakerna som jag tänkte på idag.

Jag har blivit fri från alkoholens bojor.
Indirekt genom min exsambo.
Och direkt som ett utvecklat orosmoment.

För jag är fri nu!

Olycklig Make
tis, 2020-10-06 - 10:40

...är något jag oxå känner ska bli så skönt.
Bara som du skriver, bara att kunna njuta och kunna ta en öl med goda vänner och inte behöva se och tänka på att man har en fru som man vet kommer att fortsätta tills det är sovdags.
Eller behöva se ett(läs flera) glas vin som hälls up kl 2 en vardag som oxå bara fortsätter tills det är natt.

Jag längtar just nu så otroligt mycket efter att få tillträde till lägenheten och starta upp mitt egna liv igen.
Ta upp kontakter med vänner man inte träffat ordentligt på flera år och få börja leva igen?

Oslo
tors, 2020-10-08 - 19:44

Jag lyssnar nu på en skilsmässobok. Jag har en nørdtendes att verkligen bli uppslukad av olika teman, och då vill jag veta Allt om det. Har alltid varit så. Händer det nått runt mig som jag vill veta mer om, så blir jag nästan besatt.

Först var det alkoholen, jag lyssnade på alkispodden, såg dokumentärer om alkohol och dess påverkan på kroppen, läste allt jag kommer över, också massor av inlägg på denna sidan fast från den andra sidan. Forskningsartiklar, diskussionstrådar, osv

Jag gick över till Mig själv efter en stund, beroendepodden, medberoendepodden, Du är viktig boken, djävulsdansen.

Nu har jag som sagt gått vidare till skilsmässopoddar, och lyssnar nu på en bok som heter vägen genom skilsmässa. Jag är uppriktigt intresserad av känslor som kommer och går. De kan ju vara så intensiva. Kännas i hela mig.
Och det är några saker jag undrar över.

Jag märker att jag går in här titt som tätt, fast detta snart kanske är en passerad tid. Jag har ju lämnat och jag tvekar inte en sekund. Jag kommer inte att gå tillbaka igen.
Det kapitlet är över. Och eftersom vi trots allt har en fungerade relation, så känns det som jag fick lite av allt. Och framfør allt så slipper jag att förhålla mig till ett missbruk dagligen (men det är ju kvar automatiskt med tanke på barnen)

Så varfør går jag in här, när jag är klar med detta? Eller hur är det egentligen med det att detta är en passerad tid? Hur länge finns «behovet» av att prata med människor som på riktigt förstår vad man går igenom? Jag märker att det kan vara så avslappnade på ett sätt. Vill nästan ha ännu mer av det. Vad är det før känslor?

En annan ting som jag också har tänkt på - Som kanske inte är passande här, eller kanske inte øverhuvudtaget men jag provar iallfall. Jag märker att jag längtar efter nån (inte seriöst eller långvarigt nu) men nån som ser mig, i första hand mig, och som gillar det.
Nån som vill ha mig.
Både mentalt och fysiskt. Kanske framför allt fysiskt. Jag vill ha det som har försvunnit från mig i det sista. Jag vill ha passion, närhet, lust. Varför har jag det behovet? Är det för att jag vill bli sedd och känna mig...bra?
Kan det vara en del av krisreaktion? Är det dumt?
Kanske om jag lyssnar vidare så finner svaret?

Olycklig Make
tors, 2020-10-08 - 21:18

Ja du, har ocå funderat på varför jag är kvar och skriver här, jag har ju oxå gjort upp med mitt medberoend och mitt liv att leva med en beroendeperson.
Jag bor ju tyvärr under samma tak ännu och tyvärr har ju drickandet blivit varje dag igen.
Visst jag har fortfarande koll om hon druckit, har koll på hur mycket nya tetror jag hittar, men nu med ett annat mål.
Nu kontrollerar jag gör att ha koll på om jag kommer att behöva orosanmäla framöver. Då vill man ju ha bra underlag.

Men främst att jag är kvar här är nu att det känns som att man eftersom fick en hel del hjälp här att reda ut sina känslor och få ännu mer insikt i andras beroende situationer som hjälpte mig ur mitt medberoende.
Nu känner jag att nu vill jag återgälda detta till andra förlorade själar?
Hjälpa dem att förstå deras problem få dem att vakna ur förnekelsen, våga ta ett steg fram och berätta, att de vågar göra sig fria så som jag själv och du gjort. Jag känner att det blev lite som en gåva att få hjälpa andra. Se bara på den "kontakten" jag fick med dig, för det kändes att vi hjälpte varandra och det vill jag ge även andra?

Det andra du skriver om känslan att få bli sedd både mentalt och fysiskt, det längtar jag oxå efter, kommer ju inte ge mig ut och jaga något heller men någon form av uppskattning vill man ju ha.
Idag känner jag mig självsäker igen, pratar med folk på ett annat sätt, känner mig så otroligt lätt och glad igen.
Bara den känslan jag har i mig gör att när man träffar olika människor idag om det så är genom jobb eller privat så "kvittrar " jag igen pratar snattrar, skämtar..., märker ju även att den senaste månaden har jag fått betydligt mer "känsla" tillbaka i möten med andra, i en blick ett leende, bara för att man själv mår bra.
Jag har absolut inte bråttom att försöka träffa någon, men visst vill man få känna känslan och pirret i kroppen igen?

Att man känner så här är ju flera års uppdämd frustration som vi inte längre behöver fylla på i den dåliga relation som jag iallafall jag haft på så många olika plan, det fysiska och mentala har jag inte fått på många år....och det är klart att man redan nu börjar längta...Vi gör oss ju fria....

Olycklig Make
tors, 2020-10-22 - 07:59

Förra lördagen hade vi en rejäl diskussion här hemma om exfruns drickande, då hon druckit igen dagligen under en period.
Hon påstod att hon hade en plan med sina läkare hur hon skulle göra, att jag inte får veta vad den planen är hur hon ska ta sig vidare och försöka må bättre psykiskt och hur hon ska sluta dricka.
Då hade hon dagen innnan köpt hem vin igen så jag undrade är planen för dig att sluta dricka att du ska köpa hem mer vin? Hon vägrade svara på mer frågor och vill inte berätta hur hon tänkt sig framtiden, sa till henne att jag har svårt att lita på henne, hur ska det gå när vi flyttat isär när hon har barnen om hon fortsätter att dricka.
Från den kvällen så har hon inte druckit en droppe vad jag kan se, hon har även slutat röka, förra veckan och även i helgen var hon så himla pigg och glad här hemma men i veckan nu som gått märker jag att hon är mer irriterad på allt, barnen, mig, jobbet, att jag är iväg på möten inom föreningslivet. Ja allt.

Funderar på kan hon ha fått typ antabus eller liknande? Läste att det kan ge dopaminpåslag i kroppen, kan det visa på att hon var så himla pigg och framåt första veckan, men att kroppen nu kommer ikapp igen och vill ha sitt beroende igen vilket gör henne mer irriterad då hon inte kan välja att dricka pga medicin???
Hon kommer tyvärr aldrig ge mig svaren!

Vad har ni för erfarenheter om reaktioner på medicinering?
Kan denna typ av medicinering även hjälpa att sluta röka?
Vill ju veta lite mer för barnens trygghet mär vi flyttar isär.

Självomhändertagande
tors, 2020-10-22 - 08:13

Av att bara sluta röka kan göra en människa irriterad. Med antabus kan en dricka, det är tyvärr inte farligt att dricka med antabus. Det skapar förstås obehag, men det är inte farligt. Den som dricker med antabus märker det tydligt och om en omgivning är uppmärksam så går det att se eller förstå det. Det framkallar ofta en allergisk reaktion.

Var befinner hon sig i sin menscykel? Det kan vara så att hormonernera är framme och gör sig hörda. Jag var tvungen att lära mig allt om min menscykeln för flera år sedan (som vuxen) då jag fick större problem med pms genom stigande ålder. Det är många som har det och det finns bra behandlingar.

En tanke. Det är inte heller konstigt att hon är irriterad om hon vill ha sitt "gift" från både alkohol och tobak.

Hon kämpar på bra tycker jag.

Ha en fin dag!

Olycklig Make
tors, 2020-10-22 - 13:08

Hon kämpar på riktigt bra tycker jag, att hon nu försöker att sluta med vinet och cigaretterna är en jättestor bedrift och det är jag otroligt glad över för hennes och barnens skull.
Klarar hon att sluta med bägge delarna så kan alla slappna av, exet kommer att må bättre på sikt och bättre ekonomiskt för henne och barnen.

Vilken vecka hon är i har jag inte riktigt koll på just nu, men jag brukar märka 1-2 dagar innan det är dags då hon får en otroligt kort stubin.
Kan inte vara lätt för er kvinnor att leva med dessa hormonändringar varje månad.
Det där med allergisk reaktion kan jag inte säga att jag märkt mer än att hon själv klagat någon enstaka gång de senast två veckorna på att kinderna har fått någon reaktion men endast när hon tvättar av sig sminket med tvål på kvällen, det kan ju oxå hänga ihop med att hon slutat röka då det oxå säkerligen påverkar huden på olika sätt utan nikotinet.

Olycklig Make
fre, 2020-10-30 - 23:49

Tack, hur har du det själv?
Det är jobbigt att fortfarande bo under samma tak,är ju fortfarande lite drygt en månad kvar tills jag får lägenheten.

Vi hamnar i konflikt om det mesta känns det som så vi pratar inte med varandra över huvudtaget, mitt ex tycker jag har blivit världens hemskaste människa då jag inte är en "toffel" längre som går med på hennes minsta vink som hon alltid varit van vid att jag gjort.

Hon har iallafall nu vad jag vet varit nykter i 2 veckor samtidigt som hon slutat röka. Hoppas för henne och barnen att hon klarar detta.
Oavsett så kommer jag inte att gå tillbaka, det tåget har gått.
Går här och packar mina saker, rensar, slänger, säljer sånt som bara tar plats.
Ska flytta ett helt garage, några bilar inredning verktyg till ett nytt garage oxå innan jag får lägenheten så det är fullt upp.

Men jag ser fram emot att lämna detta hus och få stå på egna ben, kommer sakna barnen nåt oerhört de veckor då de bor hos sin mamma men det får man vänja sig vid.
Jag vet ju att jag kommer att må så mycket bättre när allt väl är klart, bättre mår jag redan ändå, trots att det är jobbigt mellan oss.
Många saker med skilsmässan som inte är klart ännu men det kanske blir lättare att diskutera när vi inte går på varandra sen.
Vi ska iallafall fira jul ihop med barnen. Nyår ska jag ha dem själv och åka till min kompis där vi brukar fira så barnen kommer att få fira som vanligt förutom att mamma inte är med i år.

Hoppas allt är bra med dig!

Oslo
sön, 2020-11-01 - 07:40

Så fint att høra! Jag kan verkligen förstå att det är utmanande. Snart så.
Och fint att hør att det går bättre för henne. Heja!! Hoppas hon kämpar vidare!

Överlag så går det ganska bra här också. Känslorna svajar inte längre på samma sätt før min del och humöret är mer stabilt.

Han har dragit tillbaka sin sak om att gå till rätten angående vårdnanden och vi skal signera på avtal på onsdag. (Ja vi får se hur det går då eftersom jag fortfarande står vid mitt krav om nykterhet). Vägrar han nu så blir det jag som tar han till rätten.

Men vi har en god kontakt idag. Pratar som ett par som har en «god skilsmässa». Vi är vänner helt enkelt. Jag har jobbat med att vara på min platå. Jag har inte behov av att följa upp han längre, kontrollerar inte. Har helt enkelt släppt den delen. Och det är så skönt.

Och jag märker det på riktigt. Vi pratar som sagt en del och han jobbar ju på med sin nykterhet, men han har berättat att han har fått återfall. Och jag känner och säger bara - ta hjälp, det finns att få.

Men inget mer. Det är hans resa och den skal inte påverka mig mer. Jag skal bara skydda barnen.

Men samtidigt.
Han har massor av goda egenskaper som jag verkligen gillar, som en vän, så jag har inga som helst problem med att umgås eller prata med han.

Känns nästan som jag både fick äta kakan...

Mina utmaningar är samma som för deg mer praktiska idag. Jag ser fram emot januari så att vi kan starta försäljningen av huset så att jag så småningom kan köpa mig mitt egna. Jag märker att jag verkligen vill köpa mig nått- lite dumt bara att vi bor i ett familjeområde där priserna inte är skapade för singelboende. Men det skal nog lösa sig. :)

Vi försöker sälja bilen.
Jag skal söka lite nya jobb.

Det är helt enkelt dags för en ny fas i livet.

Jag har, precis som många andra, dagar där jag glorifiserar tiden som har vart, där jag tänker - men va det så farligt då?

Men ganska snabbt försöker jag ta fram känslorna, där jag letade efter flaskor, när han ljög mig rakt upp i ansiktet, alla gånger jag fick en dålig känsla osv.. det skal jag inte ha nått mer av.

Igår firade vi halloween, och vi skal vara tillsammans på jul iår. Jag börjar komma över «skammen» med att vara skild. Jag har börjat vänja mig med nya rutiner. Så ja, allt i allt. Det går ganska bra :)

Olycklig Make
tors, 2020-12-03 - 21:25

...flyttar till egna lägenheten om drygt en vecka. Längtar så efter att få starta upp mitt nya liv med barnen.
Min exfru har klarat några veckor helt ok utan vare sig vin eller cigaretter men för drygt 2 veckor sedan var cigaretterna tillbaka och nu knappt 2 veckor så har vinet återigen gjort intåg i huset.
Märkte redan ikväll när jag kom från jobbet att hon druckit, hon skyllde på att hon behövde plugga så hon ville att jag och barnen skulle åka hemifrån en stund.
Kommer hem, hon sitter i duschen och duschar. Jag går på toaletten i andra änden av huset, Dottern går in och stannar där och pratar med mamma.
Går in och behöver fråga henne en sak och ser direkt att hon blivit mer onykter, helt plötsligt halkar hon till när hon sitter och ramlar omkull.
Hon skyller skämtandes på dottern att jon skulle hällt ut tvål i duschen.
Jag lämnar och hör hur de snattrar och skämtar vidare.
Några minuter senare kommer dottern ut genomvåt jätteledsen och säger att hon sa stopp....mamma har då ändå skvätt ner henne med duschen,"skämtat" med henne,
Dottern säger att hon sagt stopp men mamma inte lyssnat, mamma kommer då ut och rakt av beskyller dottern för att ljuga, dottern blir ännu ledsnare och berättar att så inte är fallet och mamma fortsätter skylla ifrån sig.
Går in och stänger dörren och säger till henne att detta är inte ok, skylla ifrån sig på barnen, rejält onykter en torsdag....

Tyvärr är det inte första gången hon ljuger mig eller barnen rakt i ansiktet.
Båda barnen har det senaste påpekat flera gånger att mamma ljuger...

Mår så himla dåligt av att höra att det inte bara är mig hon ljugit för i alla år utan även gör det mot våra barn.

Vad gör man?
Hon ljuger, eller förstorar allting hon berättar.
Har folk runt omkring som oxå påpekat detta till mig så det är inte bara min uppfattning.

Hur förklarar man för sina barn att mamma har alkoholproblem? Och även att hon konstant förvränger sanningen.
Ska man bara vara tyst och låta dem upptäcka detta själva?????

Gick nu och la mig hos dotter och nattar henne, frågade först exfrun om hon sagt godnatt till henne, ja fick jag till svar...
Dottern frågade vad svarade mamma? Ja, svarade jag och hon bara skakar på huvudet, har inte alls sagt godnatt....ska gå iväg för att be henne och säga godnatt men dottern stoppar mig och skakar på huvudet, hon vill inte ens det.

Mitt hjärta går sönder :( återigen påverkas mina barn av mammas drickande och lögner.....

Självomhändertagande
tors, 2020-12-03 - 23:23

För dig. Att se dottern ledsen. Jag har inte barn, men jag vet att barn är kloka och de förstår väl mer än vad vuxna tror. Jag skulle prata med barnet och något mellan sanningen och en vit lögn. Något i stil med att "mamma är inte sig själv" eller "mamma mår inte bra" alternativt "mamma är sjuk och det är en vuxensjukdom som är svår att förklara".
Nu vet inte jag vilka ålrar dina barn är i. Jag har en brorson som är 13 och han förstod för några år sedan att mormor och morfar blir konstiga av alkohol. Jag ser att han förstod att hans föräldrar också blir det. Jag råkade säga en gång att alkohol är lika mycket drog som droger. Då reagerade han och han är smart och har lagt ett pussel själv under flera år. Vi har inte jättebra kontakt, han och jag och hans föräldrar är överbeskyddande och så festar de till det ibland. Jag tycker inte så mycket om att fira födelsedagar hos dem eftersom de blir ganska berusade och de förstår inte att de själva är i riskgruppen. Och de tyckte att mitt ex var alkoholist. Antagligen väckte han så stor ångest då de inte är helt oberoende, av alkohol.
Barn fattar. Tala så ärligt du kan. Om du kommunicerar med dem så kommer de troligtvis att ha starkt förtroende för dig. Tror jag. Lycka till med eget boende och nytt kapitel i livet!

Olycklig Make
fre, 2020-12-04 - 06:49

De är 7 och 9 år. Ja det gör ont, man vill berätta för dem men samtidigt inte då man inte vill prata illa om mamma inför barnen, då hon kommer att uppfatta det så oavsett hur snällt och inlindat man säger det.
Hon kommer att starta ett krig om jag tar upp det med barnen innan allt är klart med skilsmässa, bodelning och försäljning av huset.

Oslo
fre, 2020-12-04 - 21:14

Hej :)

Jag har tänkt massor på deg!
Har inget bra svar, men tänker två saker. För det första är det inte henne du skal ta hänsyn till nu. Du skriver:

« då man inte vill prata illa om mamma inför barnen, då hon kommer att uppfatta det så oavsett hur snällt och inlindat man säger det.»

Det handlar inte längre om ta hänsyn till hennes bästa. Det har ni slutat med nu.

Självklart skal du inte prata illa om henne, för det sårar dina barn. Men du skal inte heller ta val utifrån vad som passar henne.
Jag tänker att du skal bekräfta dina barns känslor så gott det går och hjälpa dem att førstå att det inte handlar om dem. Mamma är sjuk, hon kommer kanske att bli bättre. Mamma älskar dig, men ibland tar hon fel val, och det är inte ditt fel. Jag kommer alltid vara hær för deg osv.

Jag vet inte om det stämmer, men jag tror mig ha läst nånstans att barnen mår bäst att få sanningen. Men självklart något pyntad. Om vi döljer den så kan de börja tveka på sin egna førmåga att tolka och se situationer.
Jag ser nått här, som ingen bekräftar, så därför måste det vara nått med mig..

Men samtidigt, du behöver inte ta allt precis nu. Det kan vänta lite till. Det viktigaste är nog att du bara fortsätter det goda jobbet du gör.

Stå upp för barnen, precis som du gör, när mamman ljuger, så att de vet att du ser och hör dem. Jag tycker att det verkar som du gør ett väldigt bra jobb!!

Olycklig Make
fre, 2020-12-04 - 21:56

Har allt funderat på hur det är med dig oxå, vi tog ju våra beslut mer eller mindre samtidigt och stöttning har varit fantastisk ?
Jag har inte varit så aktiv här de senaste veckorna och hoppas att det rullar på bra för dig.

Självklart har du rätt med att man ska bekräfta barnens känslor annars så far de illa, det jag däremot inte vill säga till dem än är att mamma har alkoholproblem.
Jag är definitivt inte världsbäst förälder själv, har gjort många fel inför barnen i ren frustration när orken inte funnits de senaste åren, det jag däremot alltid gjort är att ha pratat med barnen efteråt, bett om ursäkt och förklarat att pappa gjorde fel och varför det blev som det blev.
Och jag pratar med barnen när jag hör och ser att mamma gör fel och förklarar att det inte är ok osv....

Det är ingen lätt balansgång man går varje gång för att inte sänka men heller inte skydda en förälder som gör fel, vill verkligen att de ska lära sig vad som är rätt eller fel, barnen är ju det viktigaste jag har?

Självomhändertagande
mån, 2020-12-07 - 17:09

Självklart ska du inte tala dåligt om mamman.
Men jag tror inte heller på att ljuga när de är så pass "stora". Har du kontakt med vården, kanske en kurator eller annan samtalskontakt. Det tror jag skulle vara hjälpsamt. Och kanske du kan få vägledning hur du kommunicerar med barnen om att mamman är sjuk, på ett sätt som inte förstärker en befintligt oro. Jag tänker att det går nog inte att försköna eller förneka ett missbruk. Det är vad det är, en sjukdom som påverkar deras barndom. Och det borde finnas stöd att få i vårt samhälle, för dig och för dem! Med omtanke.