av TappadIgen

TappadIgen
lör, 2020-10-31 - 13:37

Jag har redan startat ett par trådar här, men tänkte att jag egentligen behöver en tråd just om min nykterhet. Vi har ju alla gjort olika resor och jag tänker att kanske hjälper det någon eller så kanske jag om ett år kan läsa tillbaka själv och se i vilka banor jag tänkte på den tiden. Jag hoppas att ingen tar illa upp för ännu en tråd, men när jag först registrerade mig här var jag väl lite mer sökande. Nu har jag väl inte hittat alla svaren ännu, det gör man väl aldrig, men jag är kanske mer medveten om vad jag själv vill vid det här laget om man säger så.

Idag är det alltså 12 veckor sedan jag drack sist. Då kan jag kanske inte fira 12 veckor idag. Kanske är det imorgon? Eller ska man räkna tidpunkten man drack sista glaset? Det kanske inte är så jättenoga. Jag minns inte exakt i vilka banor jag tänkte då, för att vara ärlig. Men jag har en historia av att dricka för mycket. Jag har väl egentligen alltid varit medveten om det, på ett eller annat sätt. Sedan jag började dricka i ungdomen så har det väl alltid funnits med mig. Det jag ser nu i efterhand är ju att jag lyckats bäst när jag höll mig ifrån att dricka. Jag har dock aldrig haft ett uttalat mål att aldrig dricka igen, förrän nu då. Min 30 års-dag firade jag t.ex utan en droppe alkohol, utan att det var ett uttalat mål. Det var inte så att jag hade sagt på förhand att nu blir det inget, utan det bara blev så. Då hade jag också i och för sig en treårs period då jag bara hade druckit vad jag hade blivit bjuden på, vilket sammanlagt var ett par öl och en drink fördelat på ett par tillfällen.
Jag minns inte vad jag tänkte på den tiden, men innan det hände var det en familjesammankomst där jag blivit alldeles för onykter. Jag är säker på att det var den som fick mig att hålla mig ifrån att dricka igen. Jag vet att jag inte hade sagt att jag aldrig skulle dricka igen, men jag vet inte exakt hur jag tänkte heller. Men runt 30-års åldern så förändrades livet och med det också min relation till alkohol, och den har väl sedan dess blivit allt sämre. Dock har jag återigen lyckats med att ta kontroll ett par gånger och druckit mer lagom, som en normal människa. Men jag har alltid trillat dit igen. Den här semestern blev det allt för mycket att dricka och jag vet med mig att jag tänkte att jag måste göra något åt detta. Den sista dagen jag drack vet jag att jag tänkte att jag måste dricka upp de sista ölen och det sista vinet. Risken är att imorgon, om det finns något kvar så tänker jag att jag måste dricka upp det. Och när jag väl dricker upp det, då har spärrarna släppt. Även om bolaget har stängt kommer jag tänka att jag kan ju åka in och äta något och ta en öl och där är man igång.
Så jag gjorde enligt planen och drack upp allt. Jag vet inte exakt mängden, men jag hade ju byggt upp en tolerans så det var ganska mycket. Dock minns jag att jag minns kvällen och hur jag och min sambo la oss för att titta på något innan vi somnade, dock ganska sent. Nästa morgon vaknar jag och är egenlitgen inte ens bakfull på det klassiska viset, vilket jag hade tänkt att jag skulle vara. Ingen huvudvärk, illamående eller skakningar. Lite trött bara.

Efter detta blev jag ju sjuk. Tänkte först att det kanske var COVID. Har funderat på i efterhand om det kunde ha varit alkoholabstinens. Har aldrig, mig veterligen, varit med om alkoholabstinens så jag kan inte säga, men jag hade i alla fall inte de klassiska symptomen. Jag hade feber och dålig mage samt lite lätt snuva.

Jag hade inte skakiga händer, illamående, hallucinationer, ångest eller svårt att sova. Svettades gjorde jag när febern gick ner, men jag hade inga sådana byta-lakan episoder. Alkoholen påverkar ju magen, så det kan ju definitivt ha ett samband med att jag hade druckit så intensivt ett tag. Men överlag kändes det ju inte som alkoholabstinens.

Febern försvann ju och magen lugnade ner sig till sist, men jag hade en del symptom som höll i sig, så jag började fundera en del på min hälsa och om jag kunde ha ställt till det med något. Dock har jag nu utretts av läkare och tagit en massa prov och ultraljudsundersökningar och jag är ok. Känner mig ju också mycket bättre nu, förutom att jag nu har åkt på en förkylning. Anledningen till att jag tar upp detta dock är väl kanske för att det är en del av historien och kanske även en av anledningarna till varför jag lyckas så väl med att hålla mig nykter. Låt oss gå tillbaka till när jag bestämde mig för att dricka upp det jag har kvar.
Visst, det hade varit bättre att hälla ut det. Men så tänkte inte jag. Jag vet dock att jag ville dricka upp det så att jag inte har något kvar. Men jag minns inte längre hur jag tänkte angående ett uppehåll. Jag vet att jag hade börjat tänka i banorna att det enda som kommer att funka är att sluta helt. Men jag vet inte när jag bestämde mig. Var det oron för min hälsa som gjorde att jag kunde göra det? Jag vet inte varför, men av någon anledning känner jag att det skulle vara lite mindre värt om det är. Att jag inte lyckades sluta från min egen insikt utan för att jag till slut blev orolig för min hälsa. Innerst inne vet jag ju att det egentligen inte spelar någon roll. Nu är jag på den här sidan. Jag har ett brev från min läkare där det står det inte är något problem för mig att dricka i måttliga mängder. Det är det ju inte för de flesta människor såklart. Men jag vet att jag inte kan det, och det är därför jag låter bli.
Så nu är jag här och jag känner att jag kommer att bli kvar här. Jag tycker att det är intressant att läsa om er andra och era resor och kanske lyckas jag hjälpa någon annan på vägen också. För mig förankras tanken allt mer att jag aldrig kommer att dricka alkohol igen, men jag känner att jag behöver diskutera alkoholen istället för att förtränga den. Kanske inte minst för att jag vill undvika ett återfall. Sen känner jag också ett sådant enormt behov av att prata om det. Denna text må tyckas lång, men jag har försökt att hålla allt så kort och koncist som möjligt. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel roman med osammanhängande funderingar jag har kring detta.
För tillfället känns i alla fall alkoholen i sig väldigt långt bort. Jag har inte haft funderingar på att kila iväg till systemet. Det känns inte som en kamp att inte dricka. I alla fall inte idag. Tror ni det hjälper att skriva om det för att det ska förbli så?

Kennie
lör, 2020-10-31 - 22:47

Välkommen hit, bra beslut att läsa och skriva här! Jag tycker att det hjälper mycket, det ger styrka åt ens egen uppfattning om att alkohol är ett problem i ens liv. Det går inte att vifta bort problemet lika lätt när man läser om hur många som delar det. Man kan också känna igen sig och lära sig om hur hjärnan försöker lura en att dricka, så att när vissa situationer uppstår så är man beredd. För min del är livet så mycket skönare utan alkohol. Jag är gladare, piggare och lugnare, och känner att jag genomskådat en lögn som jag trott på i trettio år av mitt liv, lögnen om att alkohol gör allting roligare. Nu är jag nykter och njuter lika mycket av livet ändå.. Äntligen, liksom..

Andrahalvlek
sön, 2020-11-01 - 00:39

Det är bra att du skriver om din story, för din skull och för andras skull.

Räkna din första nyktra dag som startdagen, så det är 12 nyktra veckor nu efter midnatt. Grattis! I början räknade jag dagar, sen veckor och därefter månader. Jag hade min första nyktra dag 9/2 och firar 9 månader den 9/11. Trodde jag aldrig i början, men jag har absolut ingen lust att börja dricka igen. Saknar det inte ett dugg, uppskattar mitt nya nyktra liv.

Kram ?

TappadIgen
sön, 2020-11-01 - 12:06

Jag tänkte väl först att jag klarar detta själv. Det känner jag väl egentligen fortfarande också. Det känns som om att jag mentalt har gjort en förändring. Dock upptäcker jag fortfarande saker om mig själv och det hjälper att skriva här och ta del av andras historier för att göra det. En insikt jag kom till idag i anhörigforumet.'

När jag fortfarande drack så relativiserade jag de negativa konsekvenserna av mitt drickande. Jag förstår att jag gjorde det, för jag var tvungen att göra det för att kunna motivera en fortsatt alkoholkonsumtion. Det jag märkte idag är att jag fortfarande relativiserar, till en viss del, trots att jag inte behöver det längre. Jag behöver ju inte motivera en alkoholkonsumtion som inte finns. Är det för att instinkten att relativisera var så stark att den fortfarande lever kvar till viss del, 12 veckor senare, eller är det kanske för att jag skäms för den jag var och det kan göra lite ont att erkänna hur illa det faktiskt var?

Annars känner jag som du gör. Det känns mycket lättare nu! Jag hade under några veckor problem med ångest som var värre än när jag drack alkohol, men det var väl mest det att alkoholen sköt ångesten framåt. Nu är det i alla fall en månad sedan jag hade en ångestattack, håller inte riktigt räkningen, men det ger också motivation till att inte börja dricka igen för det kommer bara bli en massa ångest när jag slutar för andra gången.

TappadIgen
sön, 2020-11-01 - 12:11

Jo, det har du väl rätt i med räkningen. Det är 12 veckor nykter idag. Det betyder att jag ligger precis 6 månader efter dig för 9/11 blir det 3 månader för mig :) Jag borde väl också gå över till månader nu, men i och med att 3 månader kommer så kort efter 12 veckor och jag redan firat 12 veckor, till råga på allt en dag för tidigt, så kanske det inte går :)

Hur kände du det i börjar då, om jag får fråga? Är det med tiden du allt mer känner att du inte har lust att börja dricka igen? Jag kanske redan nämnde det, men ett återfall känns så oerhört avlägset idag, men jag känner ändå att det är viktigt att jag gör det jag kan för att säkerställa att det inte händer i framtiden. Dock är vi ju alla olika och i olika faser av livet och slutar av olika anledningar och det spelar ju såklart in i chanserna att lyckas.

Andrahalvlek
sön, 2020-11-01 - 12:32

Jag tog inget medvetet beslut om tidsperiod, förutom att jag väldigt starkt kände ”nu får det fan vara nog med drickandet, jag kan inte dricka alkohol och om jag inte slutar dricka så slutar det som för pappa”. Min pappa dog i sviterna av sin alkoholism 61 år gammal, för snart 20 år sedan.

Det som var droppen var att jag märkte att min tolerans hade ökat enormt. Kunde dricka nästan en hel vinbox på en kväll. Jag mådde inte heller ett dugg bra av alkoholen, inte ens den första halvtimmen. Jag fick nästan alltid minnesluckor, och jag blev ovän med folk och betedde mig på ett sätt som inte var jag. Jag kände inte igen mig själv.

Så jag gjorde som jag fick rådet, tog en dag i taget. Firade varje dag i början, sen varje vecka, och efter en månad kände jag att ”jag kör en nykter månad till” och så vidare. Vid varje månadsdag tar jag ett nytt beslut för kommande månad. Efter fem-sex månader kände jag att fördelarna med nykterheten var så många, så det var inte längre intressant att dricka. Jag längtar inte efter att dricka, jag slipper dricka. Jag tycker mer synd om alla som upplever att de måste dricka.

Kul att vi har samma månadsdag! När jag firar min 9-månadersdag ska jag gratulera dig på din 3-månadersdag!

Kram ?

TappadIgen
sön, 2020-11-01 - 15:06

Jag minns heller inte längre hur jag tänkte tidigare. Bara av den anledningen känns det bra att skriva ner tankarna här så att jag kan gå tillbaka om ett år och se och reflektera över hur jag tänkte då.

En sak jag minns är att jag också tidigare gjort som dig att jag tänkte hålla upp en liten tidsperiod och se. Det fungerade aldrig riktigt. Jag tror att det är därför jag denna gången har ändrat till att jag är klar för resten av livet. Kanske för att jag tänker att jag annars hade börjat att förhandla mig själv efter ett tag, precis som jag gjort när jag dragit ner. Så jag vet inte riktigt när jag bestämde mig för att det denna gången skulle vara livet ut. Men jag vet att det var ganska tidigt och att det bara känns mer och mer självklart.

Vi har julbord med jobbet någon vecka in på december så det är ju inte så långt kvar dit. Men det känns faktiskt skönt att veta redan nu att jag kommer att vara nykter.

Jag känner också igen mig i det du skriver om toleransen. Jag kunde, även om det lyckligtvis inte hände ofta, avsluta en box samma dag som jag öppnade den. Helt galet, när man tänker efter.

TappadIgen
tis, 2020-11-03 - 16:46

Jag tänkte att jag fortsätter på min tråd när jag har funderingar, istället för att starta nya. Det var ju under en period så att jag hade en hel del ångest efter att jag hade slutat dricka. Delvis var det väl oro, kanske framförallt för min hälsa. Delvis var det väl att jag var så van vid att ta till alkoholen mot ångest. Men det blev aldrig att jag tog till alkoholen. Jag fick då en remiss till psykolog.

På något sätt blev det så att jag fick en tid på min 4-månadersdag dessutom. Den 9 December. Nu känner jag ju mig bättre idag. Men jag vet ju inte hur länge det håller. Jag vill ta den här möjligheten jag har fått och göra något bra av det.

Hur ska jag förbereda mig? Jag har ju en månad på mig nu och jag vill att det ska bli bra. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig. Det står inte hur lång tiden är heller. Jag vet inte hur mycket psykologen för samtalet och tar den dit vi behöver ta oss eller hur mycket jag själv ska påverka med vad jag tycker att jag behöver arbeta på. Det är nog omöjligt att inte ta upp alkoholen, men speciellt om jag känner lika lite sug som jag gör idag så vill jag ju kanske inte att allt ska handla om den? Eller vill jag det?

Andrahalvlek
tis, 2020-11-03 - 21:22

Jag går till psykolog regelbundet. Mitt jobb betalar. När jag mår sämre går jag dit ofta, minst varannan vecka, annars går jag bara dit fyra gånger per år. Har träffat samma psykolog sen 2007. Det hon inte vet om mig eller företaget är inte värt att veta. Hon vet ALLT. Hon är väldigt klok. Det är en gåva att få prata med henne.

Hon bekräftar mig när hon tycker att jag agerar rätt, och säger ”stopp, stanna nu, så kan du inte tänka/göra” när hon tycker att jag gör fel. Det är typisk KBT-terapi. Jag beskriver ett dilemma, vi pratar om hur man kanske kan göra istället, och sen bestämmer jag hur jag ska göra. Ibland funkar det, ibland får vi skruva lite till. Vissa saker har jag svårt att få till, och då blir de en följetong i terapin.

Det är jag som gör ”jobbet”, men hon ställer öppna frågor och bidrar med sin enorma erfarenhet och kunskap om det mänskliga psyket och vad forskning visat. Hon är ett oerhört värdefullt bollplank helt enkelt. Proffssamtalspartner. Som har bra betalt för att lyssna på mitt gnäll ?

Eftersom jobbet betalar så handlar det förstås mycket om mitt jobb. (Fick gå till henne i samband med min första utmattningsdepression 2007, och sen har jag lyckats hänga kvar hos henne.) Hur jag ska förhålla mig till andra på jobbet, hur jag ska tänka och göra, skapa hållbara rutiner, få tid för återhämtning och så vidare. Men vi har också pratat mycket om min dotter med särskilda behov, mina två separationer och så vidare.

Jag brukar inte förbereda mig alls. Jag går alltid dit som ett tomt vitt blad. När hon frågar: ”Vad vill du prata om idag” så bara kommer det ut en hel massa. Det som kommer ut står först på kö liksom. Det känns i alla fall så. Det som mest behöver ventileras kommer ut först.

Om du vill kan du skriva stödord innan. Vilka områden som du känner att du behöver ventilera. Alkoholen är kanske ett sådant område, det avgör bara du.

Kram ?

TappadIgen
tis, 2020-11-03 - 21:40

Tack så mycket, Andrahalvlek!

Tack för att du delar med dig av din erfarenhet! Jag förstår att du har en oerhörd nytta av din psykolog och det är ju skönt! Det kanske är bäst, som du säger, att vara öppen för vad som kommer upp i samtalet. En erfaren psykolog borde ju kunna leda mig genom att få mig att prata till de områden som behöver belysas.

Jag vet inte, men kanske är det så att jag bygger upp det lite inom mig och vill få mycket gjort men så känner jag efteråt att vi fastnade på något inte så relevant.

Kanske är det för att jag kände att det var så ibland när jag pratade med min läkare. Jag försökte förbereda mig innan, men efteråt märkte jag att jag inte fått svar på det jag ville ha, och en läkare kan man ju inte ringa tillbaka, lite på samma sätt som att psykologen träffar man ju inte förrän veckor, eller vad det nu blir, senare.

Men det här ska nog bli bra. Jag känner mig redan mer förberedd nu bara tack vare dig! :)

TappadIgen
lör, 2020-11-07 - 20:36

Jag tror jag har funderat just på detta innan, men:

Om jag skulle trilla dit och dricka igen, min plan är ju att aldrig dricka något igen, så sker det inte efter ett rationellt noga övervägande om fördelar kontra nackdelar. Det är inte intellektet som fått tala, i det läget.

Kanske verkar självklart, i och för sig. Men känns nog så viktigt att komma ihåg.

TappadIgen
sön, 2020-11-08 - 21:56

Om jag går och lägger mig nykter nu så kommer jag vakna imorgon med att ha klarat 3 månader nykter. Jag hyser såklart ingen större oro för att jag ska misslyckas nu. Ska egentligen bara duscha och borsta tänderna efter jag stängt ner datorn för att sedan lägga mig. Jag har heller ingen alkohol hemma, men framförallt har jag inte lust att dricka något heller. Jag var en sån som inte kunde ha alkohol stående hemma särskilt länge utan att det blev uppdrucket. Men det känns som att jag kommit så långt nu att jag skulle kunna ha en flaska med någon gammal favorit här hemma utan att frestas. Nu har jag inte tänkt att skaffa en ändå. Saker och ting kan ändras. Som sagt kommer dagen jag dricker igen, om den kommer, inte föranledas av ett rationellt fattat beslut. Således är det bara dumt att ha något hemma, även om jag som sagt är säkert på att jag klarar det just nu.

Jag har spenderat helgen med lite höstiga promenader och pratat med min far och min bror och har hunnit reflektera en hel del själv mellan varven. Jag har funderat mycket på det där med anledning till att dricka. Är det något som jag behöver identifiera och kanske reda ut för att jag inte ska börja dricka igen? Eller riskera något annat beroende eller problembeteende?

Om jag har obearbetade problem som jag trängt undan med alkohol, kommer jag tränga undan dem med alkohol till slut igen, eller hitta ett annat beteende att tränga undan dem med?

Jag tänkte tillbaka på ett trauma från min ungdomstid. Jag tänkte först att jag skulle skriva ner händelsen i sig här för att det alltid är enklare att förklara med faktiska exempel, men tänkte att då kanske traumat i sig får mer fokus än tankarna kring det, vilket inte är vad jag vill. Är ju inte heller min avsikt att söka sympatier för det. Det kanske räcker att säga att det handlar om något traumatiskt, men som ändå många har gått igenom liknande någon gång, om inte exakt likadant. Jag började väl dricka ganska hejdlöst då, det var på den tiden jag inte hade haft åldern inne länge för att kunna dricka. Men jag lyckades ju komma ner till en normal nivå igen efter det.

Jag har funderat på det där en del under helgen. De år jag drack nästan inget alls så jobbade jag heltid plus en massa övertid och studerade, vissa terminer fulltid på universitet samt bodde i hus som jag arbetade på att renovera själv. Det fanns ju inte tid att dricka. Var inte heller något jag kände att jag behövde då. Men kan det ha varit ett annat sätt att fly? Att hålla mig så sysselsatt?

Det jag tampas med lite nu angående att fundera på detta är, söker jag verkligen efter något som jag behöver ta itu med för att bli en bättre människa, eller letar jag bara efter en dålig ursäkt för mitt tidigare drickande? Jag antar att jag kommer ta upp detta med min psykolog. Det känns som att jag vill säga "Ja, jag drack en massa alkohol och betedde mig men X hände mig så det var inte så konstigt".

Dåliga saker händer alla människor. De flesta får inte sådana alkoholproblem som jag hade för det. Det är ingen ursäkt, tänker jag. Men sen funderar jag på om det kanske ändå finns en nytta i att bearbeta det och möta det öga för öga.

Jag vet inte om jag har lyckats formulera det på ett sådant sätt så att någon som läser det kan förstå vad jag menar. Jag har lite svårt att förstå det själv, kanske, och ännu svårare är det att förklara det.

Andrahalvlek
sön, 2020-11-08 - 23:21

Så är det nästan alltid. Att alkoholen är symtomet på ett underliggande problem, som vi dämpar med alkohol. En dålig relation, vantrivsel på jobbet tex. Jag tror inte du ska stressa fram det tänket, det kommer till dig när du är redo. Det är inte heller så viktigt att fixa direkt. Nykterhet gör oss mer tålmodiga.

Du skulle kunna prata med en psykolog om traumat. Det finns en terapiform där man går tillbaka till traumat och ”rensar” så att man kan gå vidare bättre efter det.

Jobba mycket är också ett sätt att fly, liksom överätning, eller mer klassiska saker som spel, andra typer av droger, dejtande, relationer, sex (bekräftelse). Allt man kan ”bruka” kan man missbruka sa någon. Och det är ju inte mängden utan konsekvensen som är det viktiga att titta på. Får bruket konsekvenser för mig? För någon annan?

Men det finns också människor som inte hittar direkta grundorsaker, tror jag. Alkohol är beroendeframkallande, och dricker man mycket så blir man kemiskt beroende förr eller senare. Men om man dricker mycket finns det nästan alltid saker man skjuter på framtiden eller helt avstår. Vissa relationer som blivit lidande tex.

Kram ?

Andrahalvlek
mån, 2020-11-09 - 06:44

Grattis till tre nyktra månader! ???????

Hur tänker du om framtiden? Jag tänker en månad i taget. ”Kul att jag kommit hit! Jag kör en månad till.”

Kram ?

TappadIgen
mån, 2020-11-09 - 08:46

Tre månader känns bra! Jag har redan bestämt mig och blir väl egentligen bara mer och mer övertygad om att det är resten av livet. Vi alla är ju olika såklart, men jag vill inte öppna för en förhandling vid ett månadsslut. Detta för att jag vet att jag inte kommer klara en begränsad konsumtion, om jag skulle få för mig det.

Men det känns bra för mig. Jag är klar.

Jag ställer mer frågor i din tråd :)

TappadIgen
mån, 2020-11-09 - 23:28

Ja, idag var det alltså tre månader nykter men har varit en off dag. Hade tänkt skriva ner lite funderingar, men det får bli en annan dag. Behöver sova.

Det är inte så att jag är sugen på att dricka och har egentligen inget med alkohol att göra att jag har en sådan dag. Möjligtvis indirekt då. Jag hoppas att alla andra hade en bra dag i alla fall.

Jullan65
tis, 2020-11-10 - 10:19

Grattis till 3 månader, en liten milstolpe ju. Livet får vi nu se som det är, utan filter. Ibland upp ibland ner och vissa dagar går i grått. Men var så säker , efter regn kommer solsken. Kram

TappadIgen
tors, 2020-11-12 - 18:22

Så är det väl, såklart. Det kommer alltid dagar som är lite sämre oavsett vad man gör. Tack för uppmuntran!