Det var väl mest bara en liten tanke :) Men det är ju kul att kunna stötta varandra.

Idag är jag iväg på jobbresa. Det blir ju inte så många nu i Corona-tider. Jobbresa var alltid förknippat med alkohol innan. Min kollega köpte sig en öl till kvällen, men jag har inte funderat på det.

Det blev en jobbresa. Inrikes i Sverige. Vi jobbar ju hemifrån och undviker resor. Har ju inte varit utrikes sedan Bergamo i slutet av Januari. När man pratar om nödvändiga resor så är ju nödvändig ett väldigt luddigt begrepp. Det känns som att det kan bli väldigt subjektivt. Alla resor man gör i tjänsten är ju nödvändiga på något sätt, för annars hade man ju inte gjort de resorna. Men just denna resan var viktig för vår verksamhet. Nåväl. Meningen var att vi skulle vara hemma ikväll, men en lång bilresa som startade lite senare än planerat och saktades ner av bland annat väder och väglag gjorde att vi bestämde oss för att stanna över natten, ungefär halvvägs och det var väl lika bra det.

I och med medlemskap i hotellet så fick vi en varsin present när vi checkade in så jag tog med mig min upp på rummet. Visade sig vara två kalla Heineken 0.0%. Nu har jag ju bara druckit vatten, kaffe och te på flera månader. Har inte varit sugen på alkoholfri öl, men det är ändå fredag så jag öppnade den. Den var väl ok. Smakar förmodligen mer nu när jag är så van vid vatten. Men jag sparar den andra. Och jag skulle nog inte betala för en. Men nu har man i alla fall druckit en öl och nu är det läggdags. Det blir melodikryss i bilen imorgon. :)

Du gör den bästa resan privat. Grattis till den?⚘⚘⚘
Dricker någon alkoholfri öl ibland, kan ju säga att Heineken inte är någon favorit? Annars blir det Herrljunga cider eller must, light i glaset. Och massor med vatten?
Ha en bra lördag?‍♂️?

Jag sneglade på en Staropramen i affären idag. Står ju alkoholfri, men är 0,5%. Jag är medveten om att det är väldigt lite, men hoppade över den. Jag håller mig till vatten. Får bli lite Herrljunga must och/eller cider till jul kanske :)

Hoppas du har haft en bra lördag du med. Här har det i alla fall varit härligt väder, men lite bitigt i luften. Perfekt för promenader.

Jag är ofta här inne och läser men märker att jag har lite mindre tid för att skriva. Det känns som att det är bra att vara här. Men vill ju inte att det ska bli ett tvång heller, på något vis. Men nog reflekterar jag fortfarande mycket angående alkohol.

Just idag har jag tänkt att jag egentligen vill vara en av dom som kan dricka alkohol på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt vet jag ju att jag är en av de som inte kan det. Det känns synd på något vis, men samtidigt inte. Kanske det hade varit ännu bättre om jag levde i en värld där jag inte visste att alkohol fanns. Då kunde jag spendera all min tid på viktigare saker. Nu är det så svårt att hitta någon form av balans. Jag har nog inte riktigt funderat riktigt färdigt på detta än för att sätta ner det i ord antar jag. Nåväl. När jag fick min tid till min psykolog var det 2 månader till dess. Nu är det nästa vecka. Kanske får jag mer rätsida på mina tankar då.

Det ska bli spännande att höra vad du tycker om psykologbesöket. Hoppas du får någon som du snabbt kan känna tillit för. Att skriva på forumet är lite självterapi för mig. Ofta börjar jag skriva om en grej och slutar med en helt annan grej. Insikterna ramlar liksom in samtidigt som jag skriver. Orden börjar resonera med sig själv, som någon så fint uttryckte det.

Forumet ska absolut inte vara ett måste! Alla använder forumet precis som man själv vill. För mig är det en daglig påminnelse om var jag varit, var jag är, och vart jag vill. Att hjälpa nykomlingar hjälper även mig, då får jag en naturlig chans att repetera. Det som är jobbigast att läsa om är återfallen, även om jag vet att det är en del av den nyktra resan. Och på ett sätt hjälper det mig också, för då påminns jag om varför jag vill vara nykter.

Jag skulle också vilja dricka ansvarsfullt, men det kan jag inte. Jag har provat tillräckligt många gånger för att veta det. Beroendet växer inte bort, det läks inte. Enda sättet att fortsätta vara frisk är att inte dricka.

Kram ?

Du är ett så otroligt bra stöd här och det tror jag att de allra flesta håller med om. Jag uppskattar dina tankar och reflektioner och att läsa i din tråd. Det är kanske inte alltid jag tycker likadant men det är väl bara bra. Jag tycker ändå om att få höra hur du resonerar kring saker och ting.

Det är väl lite så med forumet att jag känner att det hjälper mig. Jag tycker också att det är bra att ha rutiner, vilket på ett sätt innebär måsten. Men man kanske inte ska ha för många. Jag har väl kanske inte på samma sätt som du men ändå varit högpresterande och ställt väldigt höga krav på mig själv. Nu försöker jag väl hitta en bättre balansgång, även om det kan vara svårt. Vissa saker får ju vara rutiner och måsten och vissa andra får vara fritidsaktiviteter och sen kanske vissa andra är lite mittemellan.

Forumet får ju inte bli ett måste men samtidigt vill jag ju ofta vara här och egentligen kanske jag borde tvinga mig hit om det vore så att jag fick lite tyngre perioder, för att det då skulle behövas mer än vanligt.

Jag spånar vidare. :)

En sak jag har funderat på är det där med att det aldrig är försent, men att det är något man intalar sig själv att det är för att fortsätta dricka.

Långt innan jag la alkoholen på hyllan så hade tanken att det är det jag måste göra börjat formas. Men det blev aldrig slag av saken. Jag ska väl inte säga att det är den enda orsaken, men något bidragande, när alkoholkonsumtionen börjat få konsekvenser, är ju tanken att det redan är försent då det redan fått konsekvenser.

På ett sätt är det ju försent. Det är försent att sluta dricka för att förhindra de konsekvenser det redan har gett. Så är det ju. Man kan inte göra något åt det som redan har skett. Men det är inte försent att sluta för att förhindra konsekvenser i framtiden. Tvärtom! Det är det aldrig försent för utan dags att börja med en gång. Men man ser ju inte det när man är mitt uppe i det.

Jag grämer mig ibland nuförtiden att jag inte slutade tidigare. Men jag kan inte göra något åt det. Nu har jag ju slutat och det är det som är det viktiga. Jag kan känna mig nöjd med att min alkoholkonsumtion inte skapar fler konsekvenser i mitt liv i alla fall. Det är ju det jag kan göra nu. Att inte börja dricka igen. Och det är inte så lite det. Jag kan bara tänka mig hur det hade varit nu om jag inte hade slutat.

Jag kan också ibland känna att jag var svag som lät det hållas så länge. Att jag inte lyckades sluta tidigare. Men om jag vänder på det så är jag ju stark som har slutat nu. Inte för att blunda för mina brister och fel. Men nog banne mig får jag ge mig cred för att fatta bra beslut också ibland och förbättra mitt och mina närmastes liv!

Att jag inte slutade tidigare alltså. Men jag var inte mogen tidigare. Jag har i många år tänkt att jag har ett osunt förhållande till alkohol. Dricker för mycket, dricker för snabbt, syns och hörs för mycket, glad, kaxig, grälsjuk, arg och ledsen om vartannat. Hösten innan jag slutade dricka var jag på en återträff med min gamla högstadieskola och muckade gräl med en knarkare. Puckat. Det kunde gått riktigt illa. Jag tror jag är odödlig när jag är onykter.

Tillbaka till min första tanke. Jag har tänkt tanken ofta. Väldigt ofta. Jag har begränsat mitt drickande på alla möjliga sätt. Lyckats i perioder, misslyckats i andra perioder. Men jag har tidigare aldrig varit redo att tänka tanken fullt ut. Sluta. Avstå livets guldkant. Aldrig mer. Det har varit en omöjlig tanke. Ont i magen-omöjlig tanke.

Tills en dag jag fick nog. Det var inte kul någonstans längre. Det var bara misär. Jag fick inte ens det första sköna ruset längre. Först då var jag mogen att ta mitt beslut. Först då kunde jag ta det beslutet inifrån och ut. Verkligen bestämma mig.

Så det är egentligen lönlöst att ångra att jag inte slutade tidigare. Det behövdes en lång räcka av år för att förbereda mig inför beslutet. Vägen till beslutet är alltid svårast. Sen är det ”bara” att tuta och köra. Vindrutan är större än backspegeln av en anledning ?

Kram ?

Jag insåg de sista ca 20 åren att jag drack för mycket och borde sluta. Jag ångrar att jag inte slutade tidigare, men i stället för att gräma mig så glädjer jag mig att jag till slut har lyckats sluta. Jag försökte massor av gånger att dra ner på drickandet men föll alltid på att ” det här gick ju lätt, jag kan ju sluta, så jag gör det senare” Det var hopplöst och lönlöst att skjuta fram beslutet, det resulterade bara i att jag sakta men säkert drack mer och mer oftare och oftare. När jag till slut satte ett slutdatum (1/1)blev resultatet katastrofalt. Jag drack som en galning dygnet runt i 10 dagar och det var omöjligt att lägga av den 1/1. Ett sådant race önskar jag att ingen får uppleva.?
Min slutsats är, skjut aldrig upp beslutet att sluta, det blir aldrig bättre att sluta senare, det blir enbart värre, mycket värre.

P.s Bra jobbat Tappadigen, det ser stabilt ut för dig tycker jag! ?

Andrahalvlek: Ja, så är det väl kanske det är lönlöst att ångra det när man ändå inte hade kunnat. Jag hade väl inte kommit till den punkt du var att det inte var kul längre. Det kunde jag ju känna att det var emellanåt men för långt hade det gått för länge sen. Gräl med en knarkare kunde ha gått snett, absolut :o Tur att det gick väl i alla fall. Nu vet du ju att det inte kommer hända igen heller.

Men det är väl det som är det mest avgörande till om man lyckas med att sluta eller inte. Om man verkligen är redo att sluta. Är man fortfarande kvar i tänket "Jag vill egentligen inte sluta men borde nog" så krävs en mycket större dos viljestyrka än när man känner på djupet att man är redo att sluta.

Men det är väl som du säger. Vindrutan är mycket större. Då och då skadar det ju inte att titta i backspegeln dock, så man inte blir påkörd bakifrån av det förflutna :)

Torn: Jag märker väl att jag ser många likheter mellan min egen och andras berättelser här, men även en del olikheter såklart. Det verkar som att vi har fler likheter än olikheter dock. Jag försökte också att dra ner på det en massa gånger och lyckades ibland. Jag höll upp en hel månad i slutet av förra året.

Jag hade väl egentligen inte satt ett slutdatum, för jag minns inte exakt hur jag tänkte. Men på sommaren visste jag att det snart fick vara slut och drack ju mer än någonsin. Dock klarade jag mig undan några abstinensbesvär. Jag var dålig i magen ett tag, men jag vet inte hur mycket det berodde på alkoholen. Inga skakningar eller delirium eller något.

Men jag håller med dig om att man inte ska skjuta upp beslutet att sluta. Dock är det ju det man gör när man är mitt inne i det. Det är väl först efteråt man förstår.

Om ni minns min berättelse så drack jag under sista kvällen jag drack upp all alkohol jag hade kvar hemma. Detta för att om jag hade vaknat på söndag med några öl i kylen så hade jag förr eller senare druckit dem och sedan hamnat på någon krog eller liknande och druckit den dagen också.

På ett sätt skäms jag lite för att säga det men jag kunde inte ha alkohol hemma. Ibland ett litet tag. Ofta inte. Det hade inte gått då i alla fall, det vet jag. Det smarta hade ju kanske varit att hälla ut det jag hade kvar, men jag drack upp det istället. I alla fall. Jag har inte haft alkohol hemma sedan dess. Imorgon skulle vi ha haft julmiddag men det blev inställt på grund av Covid. Så idag fick jag då hem en korg med godsaker från jobbet. I korgen återfanns även en vinglögg på 10%. Jag har väl kanske inte berättat för så många på jobbet än. Normalt hade jag val redan haft den på värmning nu :)

Men jag ser inte något problem med att ha den hemma ens faktiskt. Det var lite andra sötsaker i korgen jag inte kommer röra heller. Sötsakerna äter min sambo, då hon tycker om dem. Glöggen tänkte jag att hon kan få dricka men om en flaska blir för mycket för henne så kan jag alltid ge bort den till någon.

Jag har inte varit den som köper hem något för att testa mig själv och hade inte heller förväntat mig detta och visste kanske inte exakt hur jag skulle reagera. Men just nu lockar glöggen lika mycket som sötsakerna som jag inte äter.

När man är mitt i det är suget starkt eftersom det väcker mersug när man dricker. När man avstått en tid är inte suget lika starkt. Det är därför det är lättare att avstå helt än att dricka kontrollerat. Tycker jag. Det är ungefär som när det står en skål med godis eller chips på bordet. Så länge jag inte äter någonting är det lugnt. Tar jag lite är det kört. Varje gång. Så funkar i alla fall jag.

Kram ?

PS. Givetvis ska man ha koll i backspegeln, men man ska i huvudsak hålla koll på vägen framför sig.

Jag är singel så jag behöver inte ha alkohol hemma. Om jag får gäster som vill dricka alkohol får de köpa med sig själva, och ta med det som blir över. Så tänker jag nu. Middagsgäster på nivån alkohol har inte hänt mig än i Coronatider.

Kram ?

Jag har förstått att några här på "Det vidare livet" tycks stabila i nykterheten. Jag antar att jag räknas dit. Jag har även förstått att det kanske kan vara svårt att läsa om någon som verkar ha det väldigt lätt att vara nykter när man själv kämpar för att vara det. Jag vet inte om någon av er som gör det läser det jag skriver men om ni gör det så vill jag att ni ska förstå en sak.

Jag skrev aldrig här om att förändra mitt drickande. Dock tänkte jag på det under en väldigt lång tid men brottades med det främst med mig själv. Jag har funderat på hur det hade varit om jag hade hittat hit då och skrivit. Om alla de gånger jag försökte förändra mitt drickande och hur det fungerade bra vissa dagar men mycket sämre andra. Det kanske hade hjälpt mig att sluta tidigare, kanske inte. Jag föll dock dit minst lika hårt då och då som ni som kämpar på nu gör. Kanske faller jag dit igen också. Jag är ju inte immun på något sätt. Jag är ju fortfarande en alkoholist, även om jag är nykter och just nu håller tillbaka alkoholismen.

Jag har funderat på varför det är så mycket enklare nu än det var förr. Kanske är det så att man kommer till en punkt. Jag var väl också hjälpt av att jag ett tag efter jag slutat var orolig för min hälsa. Men förmodligen är det väl lite som för anhöriga. Det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Den processen måste man nog gå igenom med sig själv också. Länge var det en del av mig som ville förändra mitt drickande, men en annan del av mig som ville fortsätta dricka.

Det tog en väldigt lång tid innan jag fick med hela mig i förändringsarbetet. Det kanske ser ut som att jag har det enkelt nu, men det har inte alltid varit så. Jag kan inte heller räkna med att det alltid kommer vara så. Kanske kommer de delar av mig som vill fortsätta att dricka bli högljudda igen.

Alla måste nå sin botten, sen har den olika höjd för alla. Jag kunde garanterat nått en mycket lägre botten, men bilden av min pappa kom så starkt till mig just då i början av februari. Jag VILLE inte traska i hans fotspår mer.

Kram ?

Som ni kanske vet var jag en av de som oroade mig för min lever. Dock aldrig medan jag drack. Det var egentligen först efteråt som jag fick funderingar på om jag kunde ha orsakat någon permanent skada där. Det positiva med det var att jag hittade hit. När man googlar om leverproblem så kan man hitta listor och liknande med symptom etc., men egentligen säger de inte särskilt mycket. Jag ville egentligen hitta någon som hade erfarenhet av det att prata med. Visst blev jag undersökt på min vårdcentral, men det tog tid och tiden man får prata med läkare är ju väldigt begränsat. Oftast blev det bara ett brev på posten vilkte gjorde det till en väldigt utdragen process. Men det var inte alltid så lätt att hitta någon med erfarenhet. Jag kände mig ganska ensam.

I dagsläget har jag dock en hel del mer erfarenhet. Jag har diskuterat med och läst mångas berättelser som har eller har haft problem med levern. Det gör mig såklart inte till läkare och jag kan inte diagnostisera någon. Vad har jag då lärt mig av detta?

1. Alla fall är unika.
Det kan ju bero på att vi alla är unika individer och hur vi påverkas av leverproblem kan bero på genetiska faktorer men även andra sjukdomar vi har. Därför är det väldigt svårt att jämföra med någon annan. Man kan aldrig se på någon annan som man vet med sig har druckit mer än man själv har gjort och säga att eftersom han inte har några leverproblem så kan inte jag ha det heller.

2. Ett blodprov säger inte alltid jättemycket.
ASAT och ALAT o.s.v påvisar främst pågående problem med levern. Många med avancerade alkoholskador på levern som slutar dricka får efter ett litet tag vad som anses som normala värden på leverprover. Å andra sidan kan en del som har haft väldigt höga värden på leverprover återhämta sig i princip helt efter att ha slutat dricka.

3. Många tar inte en första varning från levern på allvar.
Detta är väldigt vanligt i mångas berättelser. Man kanske själv ser lite varningstecken, kollar sig hos läkaren men inget verkar sådär jättefarligt. Speciellt inte efter att man varit utan alkohol ett tag. Man är kanske orolig initial men sen tänker man att man kan fortsätta och sen kommer man till en punkt där det längre inte finns någon återvändo.

4. Många använder alkohol för att dämpa ångest över levern.
Det här är ju också ett stort problem. Man har kanske lite småsymptom eller har haft något högt värde på något blodprov. Då kommer ångesten och är man alkoholist så tar man ju till alkoholen för att dämpa ångesten. Denna cykel kan vara väldigt svår att bryta. En del bryter den genom att de väntar alldeles för länge, tyvärr, och hamnar på sjukhus och tvingas upphöra med alkoholen.

Denna information är dock väldigt svår att förmedla till någon som dricker för mycket och är orolig för sin lever för att man riskerar att personen hamnar i den onda cirkeln där man använder mer alkohol för att dämpa ångesten.

Det jag försöker förmedla är att man ska 1. inte oroa sig men 2. ta det på stort allvar. Men det är så svårt att få fram. Problemet är ju att man kan 1. oroa sig för mycket och få panikångest, illa nog bara det men det kan leda till att man tar till alkoholen eller 2. oroa sig för lite och fortsätta dricka.

Jag har hört väldigt många historier från människor som slutade att dricka, när de började oroa sig för levern, och vände på det och lever ett bra liv nu. Jag har också hört historier om människor som inte slutade dricka när de började oroa sig, kanske för att de inte lunde sluta eller för att de inte tog det på tillräckligt allvar, och som nu har oåterkalleliga skador och symptom.

Dock har jag inte hört om någon som var orolig för sin lever som inte slutade dricka och som det gick bra för.

Det är läskigt med leverskador eftersom levern saknar känsloceller, så det går inte att känna om den är skadad. En del pratar dock om att de känner ömhet i det området, men det måste vara gallan eller nåt.

I de dokumentärer jag har sett om just leverskador i Storbritannien, som ökar lavinartat, så gör de ultraljud på levern. Ett blodprov kan visa att levern mår bra, men ultraljudet kan visa annorlunda. Görs ultraljud även i Sverige?

Jag fick förhöjt värde på något leverprov för två år sedan kanske, minns inte ens vilket. Övre gräns var 1,5 och jag hade 1,7. Jag fick ett brev från läkaren med uppmaningen ”jag rekommenderar alkoholstopp”. Inget mer. Trodde den läkaren att det är så lätt att sluta på egen hand att det räcker med en skriftlig rekommendation. Jösses.

Nu har jag visserligen lyckats sluta på egen hand, men den läkaren släppte mig helt och hållet efter det brevet. Ingen uppföljning alls. Det är inte hans förtjänst någonstans att jag lyckades sluta dricka. Jag minns att jag då rev brevet i småbitar och slängde i soporna. Sen stoppade jag huvudet i sanden och drack vidare ytterligare ett år cirka.

Kram ?

Det är mycket riktigt så att man saknar känsloceller i själva levern. Dock är det många som får ont av olika former av leversjukdomar. Det finns de som har ont i levern(ok, det är ju inte i levern, men om vi säger på grund av levern) både på grund av fullt reversibel fettlever, eller inflammation samt cirrhos. Sen finns det de som jag talat med som gått igenom en levertransplantation men som aldrig känt någon smärta eller obehag där alls.

Just smärtan finns det olika bud på vad den beror av. Vid fettlever eller inflammation t.ex så sväller ju levern upp och blir större än den normalt är. Detta kan då i sin tur göra att den trycker på intilliggande organ eller vävnader, som i sin tur har smärtreceptorer. Detta gör ju att smärtan känns i området kring levern och på grund av levern men inte i just själva levern. Denna smärta kan ibland kännas i höger axel istället. Detta kallas ibland för visceral smärta. Lite såsom att hjärtproblem kan ge smärta i vänster arm eller vänster sida av halsen.

Av de förvisso högst anekdotliga upplevelser jag fått ta del av så är det människor med leversjukdomar av varierande dignitet som alltså känner allt från ingenting alls vid slutstadier av sjukdomen till de som inte kan ligga på höger sida i sängen för att det gör så ont i tidigare stadier. Hur ont det gör är således ingen indikation på hur allvarligt det är. Dock bör det påpekas att många som har haft som första symptom att det gör ont i höger sida av övre delen av magen, har kunnat reversera leverskadorna helt och hållet genom alkoholstopp och ett i övrigt sunt leverne. Ovanpå det bör det påpekas, att det i många fall, kanske de allra flesta, handlar om gallan. Antingen att man har fått sten eller behöver operera bort den. För har gallan blivit så infekterad att den behöver opereras bort så gör det i princip alltid ont. Har man ont i det området är alltid första frågan om man har gallan kvar.

Här har jag också många anekdoter bland de som har känt smärta i det området men varit rädda för att gå till läkaren. Många har upptäckt att smärtan tycks vara knuten till alkoholkonsumtionen. T.ex att man efter en festkväll har ont men efter några dagar utan alkohol inte känner något alls. I vissa fall har det varit gallan som spökat, då även den påverkas av alkohol. Att operera bort gallan är ju också tämligen riskfritt i jämförelse med leversjukdomar. I andra fall har man ignorerat smärtan och fortsatt dricka. Det har inte varit bra i något av de fall jag känner till. Men det är såklart svårt, som sagt, när man är orolig och alkoholen är det man använder för oro. Jag vet precis hur det är.

För min egen del kan jag väl säga att det har varit ett av mina symptom. Dock har det inte varit vad jag skulle kalla för smärta. Snarare kanske ett kortvarigt obehag som varat i några sekunder då och då. Nu är det dock längesedan jag kände det, vilket förvisso kan förklaras av att jag inte druckit på länge. Jag kände det aldrig under tiden jag drack. Första gången jag kände något var nog en vecka efter att jag hade slutat. Min diagnos var ju dock fettlever, som ju kan förklara den.

Jag har ändå funderat på hur jag hade reagerat om jag hade fått ont under tiden jag fortfarande drack. Jag hade nog också stoppat huvudet i sanden. Så där har jag väl tur kanske, att jag lyckades sluta innan.