av Ensam1984

Kaye
fre, 2021-01-01 - 20:19

Ja precis så är det.?
Man måste lära sig av sina egna misstag!
Kvittar hur många som säger att man inte skall göra si eller så.
Man behöver få det bevisat. Få egna erfarenheter.

Vet inte hur ofta är jag blivit sur på mina barn eller irriterad på en anställd för att de inte lyssnar när jag säger att det inte kommer att fungera eller gå bra.
För jag vet!
Men då detta händer brukar jag tänka att - Ja de måste få testa, lära sig, få egna erfarenheter.
Och det har faktiskt hänt att de har fått saker att fungera som jag med all min erfarenhet dömt ut.

Och vi gör likadant☺. Våra egna resor.

PS: Kollar Cobra Kai☺

Kram⚘

Ensam1984
lör, 2021-01-02 - 11:27

Jag tror jag gillar att vara ledig lite för mycket just nu. Det var länge sedan jag verkligen njöt av att vara ledig och mådde bra. Brukar ofta få en dipp (bli lite deppig) efter någon vecka av semester och ledighet. Nu har det gått 2 veckor. Jag jobbade dock ett par dagar hemifrån men det var de lugnaste dagarna i mannaminne, fanns tillgänglig och satt och skrev och bollade på ett projekt som jag vill ta tag i när mer tid finns.

Jag tror verkligen att jag bara behöver vara ledig just nu, inte ha några måsten. Annars brukar jag alltid känna en press att göra olika saker, renovera det sista i gamla lägenheten (som jag fortfarande inte har sålt år senare), sälja saker på tradera, umgås med folk, organisera, städa... osv.

Jag vet att de flesta inte har den möjligheten då man kanske har familj och måste vara vuxen. Men för mig, med min funktionsvariation så är det nog perfekt att vara själv, så jag helt och fullt kan ägna mig år mitt ingenting utan att känna att det påverkar någon eller något annat. Det är nog därför jag föredrar att vara själv, gillar ju inte ensamheten jämt - men tanken att någon annan ska vara beroende av mig, ha ihållande förväntningar på mig, som jag måste anpassa mig för - bara tanken ger mig panikångest.

Jag är nog bara så van att vara själv nu för tiden. Förr så ville jag jättegärna hitta någon (även om jag inte visste hur), men när jag väl fann någon eller någon fann mig snarare så anpassade jag bort mig själv. Jag är ju en allt eller inget-människa och har svårt att läsa av vad andra vill (har jag förstått). Därför anpassar jag mig till den bästa bilden, till allt det en människa någonsin kan önska. Det tar energi, det är ju skådespeleri på hög nivå. Men det är ju just det jag har gjort i alla sociala interaktioner i hela mitt liv (om än omedvetet) pga. min autism. Jag har inte ens vetat att jag anpassat mig för andra, jag som är så reflekterande kunde inte se det. Nu ser jag det, och det känns som att jag har blivit det totala motsatta. Jag är mig själv (förutom på jobbet) och vill inte anpassa mig efter någon, jag vill vara mitt genuina själv. Jag har inte funnit någon ännu som är som jag, eller som vill följa en sån som jag - helt och fullt. Men jag letar ju inte heller...

Nu blev det mest massa svammel med massa reflektioner såsom på ett kuratorssamtal. Men det är läkande och ögonöppnande, så varför inte.

Jag har dock en till tanke kring detta som tar upp för mycket av min tid. Vi människor är ju flockdjur, och vem man än pratar med, vare sig det är en kurator, psykolog... så säger alla att alla människor vill ha en tvåsamhet. Men jag vet inte om jag vill det!? Känner jag att jag borde vilja ha det för att samhället säger det, för att alla andra runt mig säger att det är det som jag borde vilja ha!? Är jag skadad från dåliga erfarenheter!?

Å ena sidan så trivs jag bäst själv, då jag får göra mina saker som jag beskrivit ovan. Det kanske är annorlunda för personer med autism, vi kanske inte har samma behov av det!? Men jag vet ju folk med autism som har förhållande, så det kanske bara är en ursäkt för mig.

Å andra sidan så kanske jag bara har flytt från detta så länge och begravt det så djupt. Att jag stängt av tanken om tvåsamhet. Jag vet att detta var mer jobbigt för mig för några år sedan, men jag har mer och mer accepterat att mitt liv kommer levas i ensamheten. Så ljuger jag bara för mig själv? Vill jag egentligen detta undermedvetet? Men är det värt att undersöka mer, för om jag just nu känner mig okej med det faktum att jag inte är ämnad att ha någon - skulle det bara blir jobbigt och ledsamt om jag kom på det motsatta med fortfarande inte har redskapen för att göra något åt det.

Jag tror detta är olika för alla, och har man min funktionsvariation så blir det extra svårt på många sätt. Att jag även har levt ensam hela mitt vuxna liv och är ensambarn måste med göra sitt. Jag (och mina föräldrar) har hela livet trott att mina autistiska drag kom från att jag var bortskämd, vilket jag var - men det var väl genom att allt anpassades efter mig som mitt liv ändå blev så lyckat. Det gick bra i skolan, aldrig mobbad, aldrig några direkta problem som syntes för andra. Men blev det så bra egentligen!?

Jag är nyfiken på dessa tankar om ensamheten, tvåsamheten.. men vet inte riktigt vem jag skulle kunna diskutera den med!? Jag skulle lugnt kunna prata med någon i min närhet om detta, men utan att låta högmodig,
så fattar sig inte de på mina tankar och kan inte eller gillar inte att diskutera och reflektera kring såna här frågor.

Jag märke så tydligt att folk runtomkring mig inte vill diskutera saker. Ska något diskuteras ska det ske snabbt, och subjektivt. Folk har så svårt att se olika synvinklar. De blir ofta arga eller irriterade när man påpekar det och att det finns olika sidor. Jag säger ofta emot min och andras uppfattning bara för att visa olika synvinklar, men är noga med att uttrycka att det inte är min subjektiva åsikt. Det brukar inte vara populärt på möten. Men i tvåpartssamtal tror jag det gör mig till en väldigt bra samtalsledare och jag är (ursäkta skryt) skicklig inom samtalsmetodik, jag är duktig på att få fram det djupa under mina vägledningssamtal på mitt jobb (men även privat). Detta genom att jag kan ställa objektiva frågor, frågor utanför boxen. Inte bara från mitt perspektiv. Men mänskligt beteende, filosofi, sociologi och psykologi är ju några av mina specialintressen (vilket är lyckosamt just vid autism då det även kan nyttas praktiskt).

Jag önskar att jag kunde hitta någon att diskutera såna här saker med, någon som jag inte behövde betala för att kunna göra det med, alltså jag känner inte att jag behöver prata med en psykolog. Men jag vill få saker förklarat, förstå saker in i minsta detalj och hitta sanningen. Jag vill fundera, reflektera och jag trivs så bra i de samtalen, då jag kan se olika perspektiv. Men var kan jag hitta detta? Det får jag reflektera kring ;)

Just ja, fortfarande samma känsla gällande A som i går. Jippi för det!

Andrahalvlek
lör, 2021-01-02 - 11:50

Älskar att du verkligen omfamnar dig själv och dina speciella behov på ett så kärleksfullt sätt. Just nu håller du på och lär dig att leva med en kronisk funktionsvariation. Du kommer att ha ett kanonliv - om du lever livet på dina villkor. Bara dina villkor. Människor som du älskar, föräldrar och vänner, kommer att kunna kliva in och ut i ditt liv efter behov och önskemål, så länge du tar hänsyn till dina egna behov.

Tänkte på en sak som du skrev om din mammas uppenbara glädje och kärlek till syskonbarnen. Att du var orolig över att hon någonstans går och när en dröm om att själv bli mormor en dag. Jag tycker att du ska prata med din mamma om det, så att det inte ligger och skaver i er annars fina relation.

Jag har två barn. Den yngsta kommer aldrig att få barn, men den äldsta kommer sannolikt att få barn. Jag kommer att gå all-in på att bli mormor, men jag älskar inte min yngsta dotter mindre för att hon aldrig kommer att ”ge” mig några barnbarn. Kärlek är inte villkorad, den är hundra procent och kan riktas åt alla håll.

När jag ser min yngsta dotter bonda starkt till andra, verkligen utstråla innerlig kärlek och det är ömsesidigt, så står jag vid sidan om och glädjs till 100 procent med henne ❤️ Alla relationer som berikar hennes liv är en välsignelse, och vår relation kommer alltid att bestå som en solid grund till allt liksom.

Och som du har beskrivit din mamma så tror jag att er relation är precis lika stark. Ni har gått igenom så mycket ihop, och ni har verkligen tagit er framåt tillsammans ❤️

Kram ?

Ensam1984
sön, 2021-01-03 - 23:07

Mic min fina... jag vet knappt vad jag ska säga. Du berör mig som vanligt, du är en av de speciella här för mig, vi tar ett steg i taget just nu. Vet att du inte mår bra, men vi kommer dit :)

I dag har för övrigt varit en lugn dag, skogspromenad själv, en halv pizza (som var så värdelöst osmaklig så jag fick slänga den - första gången i mannaminne) och har även suttit massor vid datorn, kollat serier och "slängt bort" mitt liv precis som jag älskar att göra.

I morgon är det måndag, men jag är ändock ledig tills torsdag. Det enda jag ska göra är att besöka sjuksköterskan för att höja min dos av Concerta. Den medicinen är nog det bästa som hänt mig någonsin. Tror jag.

Nu är jag såå trött, har sovit dåligt och gått och lagt mig för sent under semestern, men måste vända det nu. Så säger natti till er.

Ska försöka skriva här lite mer i morgon, i andras trådar, men jag blir så överväldigad av mängden trådar och nya ansikten så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag oroar mig inte för det.

Ensam1984
mån, 2021-01-04 - 10:28

Ledig dag... igen. Vilket lyxigt liv jag lever just nu känner jag. Men jag vet också hur hektiskt det blir om 2 veckor så mitt arbete drar igång delux. Mitt arbete är väldigt säsongsbetonat och nu fram till slutet av april så jobbar jag alltid med tempot 140% och sen maj till augusti så är tempot 60%, det jämnar ju iof. ut sig ;)

I dag har jag dock kommit på ett par saker som jag ska ta mig för, och jag ska verkligen försöka göra de direkt nu innan jag gör något roligt. Ibland måste man ju ta lite ansvar sägs det ju :)

Fortfarande inte en tanke på A, jag vet inte vad Concerta gör med mitt huvud och om det kan ha någon inverkan på "sugenheten" på Alkohol, men när jag äter den har jag inget sug alls. Förutom att jag blir klar i huvudet (de mentala konturerna blir tydligare), mer fokuserad och får mer energi så är det bästa fördelen.

Snart är det för övrigt dags att städa ut julen, och jag har inte lite jul. Har väl 15 stycken 80-liters kartonger med julpynt ;) Det bör sägas att jag endast bor på 70kvm, förut bodde jag på 32kvm. Jag vill egentligen inte ta ner julen, det blir så tråkigt sen, men det kanske bara är min lägenhet som är tråkig. Man kanske alltid borde ha ljusslingor i lägenheten och ljus och hus med ljus överallt. Det tar jag till helgen i alla fall, kanske startar lite innan om andan faller på.

Hade ju tänkt att jag skulle vara lite duktig efter nyår och börja äta riktigt nyttigt, men just nu känner jag inte för det. Det är inte katastrof men jag skulle vilja gå ner lite i vikt. Det är ingen direkt fara nu men bara vill det. och jag tror jag kan fixa det, men precis som med A så ska det göras långsiktigt, som en livsstil och är jag inte där/redo 100% så väntar jag hellre. Jag känner att jag snart är redo. För jag mår så bra att jag orkar.

Oj, nu snöar det ute. Mysfaktor. Det har inte snöat särskilt mycket där jag bor i år (eller förra eftersom vi är på nytt år rent tekniskt nu). Nej, nu ska jag ge mig 15 minuter att luska lite i andras trådar och kanske skriva något pretentiöst svammel om att hitta ljuset och spola kröken, hahaha. Sen ska jag ta tag i dagen och de där måstena.

Förresten, på tal om spola kröken. När jag var liten så satt satt det en skylt där det stod "Spola kröken - det enda raka" vid min idrottssal i skolan, kommer även ihåg att min farfar och pappa hade såna klister-lappar. De jobbade som hantverkare och deltog i idrottsförbund, så inte så konstigt. Men jag fattade aldrig vad det var de menade, jag (med min autism) trodde det var en krök, och hur kunde den vara rak ;). Men nu vet jag ju bättre - och älskar uttrycket!

För övrigt är det, eller var det en sjukt bra kampanj, tror det var systembolagets kampanj men det var massa "kändisar" och idrottare med. Varför har vi inte sånt i dag? Visar upp influensers som supportar nykterhet (om det ens finns såna).

Någon mer som har stött på uttrycket innan annars? Någon som kommer ihåg det?

Ensam1984
tis, 2021-01-05 - 14:55

Oj vilken dag detta har varit, och den har knappt börjat. Kunde inte somna i natt, somnade 03.30 och vaknade kl 11.00, detta med att vända tillbaka dygnet går inget vidare för mig. Usch...

Jag var tvungen att snabbt fixa mig, duscha, packa ihop paket som skulle skickas och skriva inköpslista (mat) på 1,5h då min mor skulle hämta mig och göra ärenden tillsammans med mig, då min bil är trasig just nu. Skulle även till sjuksköterskan för att få högre dos medicin, så kunde inte ändra tiden.

Hann såklart inte med allt och fick ett autistiskt mentalt sammanbrott. Har inte haft ett sånt på 4-5 månader. Förr trodde jag det var en panikattack, vilket det iof är på ett sätt, men det funkar lite annorlunda för folk med autism. Har lärt mig att det som sker för mig är "meltdowns" och/eller "shutdown". Ett meltdown för mig innebär att jag agerar utåt, det syns tydligt på mig att jag inte är okej, allt faller samman och jag blir arg/ledsen/får extrema känslor för minsta lilla. Jag kan inte få ihop saker, jag vet inte hur jag ska ta nästa steg. Jag kan inte kontrollera mig själv oh det känns som att även om jag skulle vilja stänga av så kan jag inte. Jag får så mycket känslor, fast jag vet inte vilka känslorna är - men de måste komma ut, för annars kan jag inte andas, annars kommer jag dö. Och då kan de komma ut på massor av olika sätt.

Ex. om en penna inte fungerar när jag ska använda den så kan jag kasta iväg den och börja gråta bara för att inget går min väg, att det är så typiskt. För andra är det "bara" en penna, men för mig är det allt just då. Man brukar ofta tala om toppen på isberget. Detta sker dock bara när det blir en stressad situation, när jag inte hinner vad jag förväntat mig eller vid en snabb förändring. Saker som berör mig får jag sammanbrott kring, inte saker som berör andra, inte mitt jobb. Meltdowns kombineras ofta med shutdown (som även kan ske enskilt) då jag stänger ner mig själv, blir icke kontaktbar. Sitta och vaggar i ett hörn är vanligt bland autistiska personer under shutdowns, och det har hänt att även jag gör det för att försöka få ro/förstå situationen. Jag blir som i trans. Jag ser nog utifrån ut som en trotsig 5-åring, men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera mina känslor så jag stänger ner mig själv. Jag hör ofta inget utanför, och är totalt okontaktbar.

Dessa shutdowns och meltdowns kan jag kontrollera inför omgivningen, och de sker bara i min ensamhet eller inför mina föräldrar (som jag vågar visa det för). Jag kan "spara på dem" ibland. Jag är en skicklig skådespelare och trots mitt meltdown nu tidigare i dag så tog jag mig till sjuksköterskan och uppvisade "den duktiga flickan".

Det tar också sjukt mycket energi, och nu är jag både fysiskt och psykiskt trött utan dess like. Det är som en riktig urladdning, jag känner mig så lugn nu efteråt, det håller som tur är inte i sig så länge för mig. Men det känns som att all sparad energi och all energi jag tilldelats de närmaste 24h togs till mitt meltdown så nu ligger jag på minutkontot. Händelsen innefattade så sjukt starka känslor att nu finns det inga känslor kvar att känna, så det känns bara tomt - inte glatt, inte ledsamt - det känns ingenting alls.

När jag skriver om allt detta så ser jag ju hur sjukt det låter, och det är det ju.. men detta är väl de mest autistiska delarna av mig, fast inte så många får se det. Och det händer oftast bara 3-5gånger per år. Nu har ni fått se lite av mitt innersta, det fulaste och mest skrämmande, det jag nog är absolut mest rädd att visa för något. Ja, faktiskt, detta är nog det mest innerliga, det jobbigaste - som ingen annan ser.

Det var för övrigt under ett meltdown som jag förra året började dricka igen efter 175 dagar, jag kunde inte hantera mina känslor. Men då visste jag inte att det var därför, nu vet jag - och det gör all skillnad.. Kunskap är makt!

Andrahalvlek
tis, 2021-01-05 - 15:02

Jag är otroligt tacksam för att du tar dig tid att förklara varför du reagerar som du gör.

Känner igen det från min dotter, men jag har ju omedvetet utvecklat en lyhördhet och vissa tekniker för att undvika de minorna. Så utbrotten sker ytterst sällan.

Hon skulle aldrig kunna sätta ord på det som du gör, eller själv aktivt förhindra att det sker pga hennes intellektuella funktionsnedsättning.

Just därför är jag tacksam att jag genom dig kan få lite inblick ??

Kram ?

Sisyfos
tis, 2021-01-05 - 20:51

Försöker nu komma ihåg var jag har sett eller läst en liknande beskrivning av hur reaktionerna kan bli, men minns inte riktigt var och i vilket sammanhang. Vilken styrka du har som kan beskriva, analysera och förstå dig själv. Det fulaste och mest skrämmande skriver du, men jag håller inte med om att det är fult. Skrämmande att inte förstå sina egna reaktioner och ageranden kanske, det känner jag igen, men när du nu beskriver sammanhanget så är det ju rätt begripligt. Jag tycker att det är så otroligt intressant med våra hjärnfunktioner och lärorikt när det är så välbeskrivet. Ett toppeninlägg!

Ensam1984
ons, 2021-01-06 - 14:17

Sista lediga dagen, i morgon tillbaka till verkligheten. Det känns konstigt. Försöker städa undan julen lite men mår illa så är inte så pepp. Har alltid mått illa ett par dagar när dosen höjs på Concerta, så vet att det försvinner. Min mor ska komma hit i helgen och hjälpa mig plocka det sista med julen och städa efter allt så vill få undan lite innan. Det är såna saker som vi kan göra tillsammans, hon har typ städmani och gillar att hålla på med saker hela tiden, och hon är väldigt bra på att få igång mig. Då jag inte är så mycket för att gå i gallerior, eller hitta på nya saker så är det något vi kan göra tillsammans. Det, loppisar och skogen.

I dag blir det ett långt inlägg känner jag.

Jag känner mig hungrig men mår som sagt illa och då kan jag inte äta. Har inte så mycket i matväg hemma heller och har planerat dåligt just nu. Det där med mat är nog ett av mina största vardagliga bekymmer. Det är ett av mina projekt att få bukt med 2021, men det känns ibland övermäktigt med min ADHD-hjärna. Känner att jag har skrivit ganska mycket om mina krångel som beror på min autism. Men det som påverkar mig mest (som jag nu förstår), som påverkar det vardagliga när jag är ensam - det är min ADHD.

Autism har mer att göra med yttre faktorer, andra människor och att inte förstå människor, sammanhang. För att försöka anpassa mig och inte visa min okunskap, passa in och maska så att det såklart massor av energi i vardagen - bland andra människor. Är jag inte kring människor eller jobbiga situationer så påverkar min autism inte mig alls. Så länge jag får göra min grej så är jag ju glad. Andra kanske ser mig som en ensamvarg men jag trivs i min bubbla.

Men ADHD (ADD) har mer att göra med min energi när jag är själv. Jag har ju ingen fysisk överaktivitet, men en överaktivitet i hjärnan definitivt, har lite dålig impulskontroll (därför jag är här bl.a.) men i det stora hela är det inget jätteproblem. Det som är jobbigast för mig är att ta tag i saker, att kunna fördela energin, att starta och genomföra vardagliga saker. Min startmotor är felkonstruerad. När det gäller skola eller mitt jobb så har jag alltid tagit det så seriöst och haft det som ett intresse (och detta har med autismen att göra) så där har jag inga direkt problem att få saker gjorda. Så länge det berör någon annan så är jag mästaren på att vara "den duktiga flickan", även om all energi går till det. Så ingen ser någonsin denan sida, snarare tvärt om - jag är en yes-man, en som tar tag och gör ALLT!

Men när det gäller det vardagliga, när det inte finns tydliga regler och förväntningar på mig som det finns på jobbet, eller när man umgås med andra. Då har jag svårt att få ihop saker. Då jag bor själv och ofta är själv så tänker nog många att det kanske inte spelar så stor roll, då det bara påverkar mig själv. Men det är just det - det blir jobbigt, och ofta känner jag mig som ett barn. Ett barn som väntar på att den vuxna ska tjata på mig att göra något, att hjälpa mig - starta mig. Det kan vara allt som att borsta tänderna, ta ut soporna, plocka in i diskmaskinen, ställa tillbaka en sak där den ska vara, dammsuga.. och allt som har att göra med mat.

Det jobbigaste utan tvekan är detta med mat. Jag är nog mest ett barn med det. Jag blir akut hungrig och har 9/10 fall ingen plan för vad jag ska äta. "Vanliga" människor tittar då i kylskåpet och hittar på något, tar tag i det. Jag kan titta i kylskåpet, men kommer inte igång. Det är ungefär som att hjärnan inte kan koppla ihop saker, jag kan se mat jag kan laga, men det känns som att jag inte vet hur jag ska göra (fast jag vet). Det känns ibland som att bara tanken att ställa sig och steka någonting är så energikrävande att jag aldrig ens hinner komma till att ta fram stekpannan. Helt plötsligt har det gått 2 timmar, jag har funderat på att jag är hungrig, nu är jag vrålhungrig och emotionell. Men jag får inte ihop något, så jag äter en energibar, godis, en macka, popcorn, chips eller snabbnudlar. Som ni förstår mår man inte så bra av att äta sånt. Jag kan ju laga mat (under perioder funkar det bättre) och detta är inga problem när andra har en förväntning på mig. När jag har en utspikad plan, då funkar det, men när något kommer emellan, när något blir fel så blinkar det error i huvudet. Då måste hjärnan omprogrammeras igen, och det tar tid. Gudars, min hjärna är en gammal IBM-dator från 90-talet :(

Det är som att jag måste lära mig saker på nytt, varje gång jag gör det. Med det menar jag att det tar alltid så mycket energi och aktiviteterna kommer inte naturligt hur många gånger jag gör det.

Jag har nu skaffat en app som heter Tiimo, den är för personer med ADHD och ASD (Autism) där jag kan planera in, och få påminnelser på min smartwatch. Appen är superbra - verkligen. Problemet i det hela är att jag måste ju planera för att kunna sätta mig och planera. Jag älskar att planera egentligen, men är också så känslostyrd så det blir ofta svårt att hålla sig till planeringen om jag inte känner för det/har ork. Då blir jag barn igen.

Haha.... borde nog be om hjälp med sånt här. Jag vet att man kan få hjälp via LSS och ahbiliteringen, men jag är vuxen, har ett jobb och funkar ju ganska bra - det känns skamligt att be om hjälp, att erkänna att saker inte riktigt funkar. Jag vet att det inte är skamligt utifrån, det finns ju en anledning att det erbjuds, men för mig - som hela mitt liv sett mig som gemene man, som en neurotypisk, så är det lite för tidigt att erkänna mig "besegrad". Men det kanske kan vara okej att allt inte funkar heller, måste allt vara perfekt? Det är ju knappast perfekt för vanligt folk?

Min stolthet är nog problemet, det är ju även den som gjort att jag aldrig tagit professionell hjälp ang. min alkoholkonsumtion. Nu hoppas jag ju att jag aldrig behövde/behöver det heller, men jag är ju väldigt självgående.

Jag funderar på om jag ser detta mer som ett problem nu för att jag vet vad det beror på, att det inte är för att jag är lat och föredrar att inte laga mat. Jag vet nu att jag helt vill ha lagad mat, äta bra mat som jag mår bra av och ha rutiner. Men det är så svårt att följa p.g.a.. min funktionsnedsättning. Att bara göra det funkar ju liksom inte.

Detta är i vilket fall något jag ska jobba med, det kommer ju aldrig bli perfekt men det är något jag skulle vilja hitta bättre strategier för. Medicinen hjälper en hel del här att trigga igång startmotorn lite ibland, men framförallt gör de att energin finns där.

Det snöar för fullt ute så jag får se om jag tar på mig snöskorna lite senare och ger mig ut. Nu ska jag annars försöka återgå till julstöket

Andrahalvlek
ons, 2021-01-06 - 15:57

Storkok på söndagar och göra matlådor för hela veckan skulle kanske funka? Be din mamma om hjälp, så har ni ännu ett projekt ihop.

Själv brukar jag alltid laga mat till minst fyra, det sitter liksom i ryggmärgen. Så jag kan äta samma mat tre dagar i rad, sen behöver jag variation.

Men om du lagar två-tre olika maträtter som storkok på söndagar så får du matlådor till både lunch och middag för hela veckan och slipper tänka på det sen. Bra mat liksom sömn är grunden till allt.

Kram ?

Ensam1984
tors, 2021-01-07 - 16:40

Åter tillbaka på jobbet, skönt men samtidigt inte. Det är lite lustigt då min profession rent tekniskt kan jobba hemifrån men samtidigt så funkar det väldigt dåligt, då jag dagligen har spontan elevkontakt och kontakt med pedagoger. Vet inte riktigt hur jag ska jobba, och är lite rädd att fråga. Jobbar väl lite blandar tänker jag. Lite hemma, lite på jobbet.

Är för övrigt väldigt trött, sovit så dåligt men hoppas nu jag har kunnat vända lite på dygnet.

Orkar inte skriva så mycket mer i dag, inget sug efter A. Vi har nu inte bara gjort slut, vi har separerat och jag har skickat in skilsmässopappren. Det är en inre lättnad ☺️

Ensam1984
fre, 2021-01-08 - 15:43

Gudars vad skönt det är med fredag - fredag utan vin!

Har varit uppe på vinden, har burit grejer som en tok, så är helt svettig. Härlig känsla att känna känslan av fysisk ansträngning ☺️ Jag njuter verkligen över sånt nu när jag inte sitter och tänker på A hela tiden.

Har annars jobbat i dag, men hemifrån. Det är skönast att jobba hemifrån på fredagar, då känns helgen liiite längre ☺️ Även om den inte är det. Men känslan att inte behöva göra sig iordning förutsatt att man inte har möten - den känslan känns som tidig helg.

Håller på att försöka leta efter ett bonsai-träd, har velat ha ett sen jag var liten, pris är irrelevant, men jag vill ha ett litet - som ser ut som ett träd. Inget jättestort från typ Ikea. Det verkar smått omöjligt att hitta ? Vill ju inte åka runt och leta just nu heller få man ska hålla sig hemma.

Tvättar just nu, så måste ner i tvättstugan. Det blev inget långt inlägg, till de flestas lycka ?

Ensam1984
lör, 2021-01-09 - 18:40

Jag har inte så mycket att skriva i dag, inget sug. Har varit utomhus med några vänner och ätit mat och grillat. Det var mysigt.

Nu sitter jag hemma, själv. Känner mig lite ensam faktiskt. Lite emotionell och ensam. Oftast känns ensamheten inte, den kan vara skön. Men ibland när jag ser andras tvåsamhet eller familjer så kan jag efteråt bli så ledsen och emotionell. Jaja... mår annars bra.

I morgon kommer min mor hit så ska vi storstäda lägenheten.

Ensam1984
sön, 2021-01-10 - 17:01

Oj vad duktig jag känner mig, har storstädat hela lägenheten. Precis allt ligger på rätt plats :) Vilken härlig känsla det är. Det doftar så gott nu efter jag moppat :)

Min mamma har varit här och vi har städat ihop. Medan vi städade så sa hon helt plötsligt att det var så himla roligt att se mig glad, positiv och att jag orkade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, tyvärr så tänkte jag mest på hur dålig, en besvikelse och negativ jag måste ha varit hela mitt liv. Såklart är det väl inte så, men vad konstigt det är. När man får en komplimang så vänder hjärnan på orden, så är det alltid för mig. Om någon säger att jag har fint hår, så tänker jag att det måste ha varit fult innan, varför han man inte annars sagt det!? Jag förstår att det inte är så rent objektivt, jag vet att orden inte betyder det och meningen bakom oftast inte är densamma som det i mitt huvud. Men jag har ju svårt att tolka folks intentioner. Förutsätter för det mesta att folk ljuger om det kommer till komplimanger och förutsätter stenhårt att negativa kommentarer är lag. Vad sjukt egentligen... det borde jag verkligen jobba på.

Har annars inte så mycket mer att göra i dag, invänta arbetsdag i morgon bara, första "riktiga" arbetsdagen, på arbetsplatsen.

Funderar på om jag inte skulle ta mig en promenad, behöver få lite rörelse. Försöker röra på mig mer under dagarna, och har bestämt att jag ska gå till och från jobbet. Det tar väl ca 20 minuter att gå dit, så 35-40 minuters promenad varje arbetsdag kommer hjälpa till med att röra sig lite mer.

Fortfarande inget sug efter A, det erbjöds vin i går när jag var utomhus och grillade, visserligen var det rödvin (som jag inte gillar) så hade kanske tackat nej ändå. Men hade inte ens en gnutta sug, om något (nu i efterhand) så hade kanske alkoholens rus hjälp lite med mina förfrusna tår. Tänker kanske istället att jag borde köpa ännu varmare skor och att inte stå utomhus i 2,5 timmar utan att röra på mig. Det känns som en bättre lösning än A. Alla dagar i veckan.

Insåg precis att jag varit nykter 3 månader i dag :) Så just precis nu så känner jag mig så tacksam över min nykterhet, över att jag har rutiner, att saker fungerar, att jag förstår mig själv mer och mer, att de runtomkring mig mår bra och att jag har er här :) Tacksamhet!

Anonym26613
sön, 2021-01-10 - 17:11

3 månader är grymt ju!!! Ooh! Tänk, du har snart 100 dagar!!! ??????

Jag vill också att min mamma skulle se skillnad på mig!! Tyvärr bor han inte i Sverige och det kommer att ta tid innan jag får resa till henne.

Njut av ditt rena hem och ffa rena kropp! Undrar hur månad 4 blir för dig ???

Illaute
sön, 2021-01-10 - 18:06

Grattis till 3 månader! Bra gjort!
Har läst och hört på fler ställen att har man lyckats ta sig över 3 månaders gränsen så kan det börja gå lite lättare att hålla sig nykter. Kul och höra om du märker någon skillnad efter denna tid. Det är ju naturligtvis väldigt individuellt från person till person
Jag har själv passerat 2 månader nu och känner att det går lättare för var dag som går. Visst dippar man ibland men det är livet som händer helt enkelt.
Kram

Torn
sön, 2021-01-10 - 21:48

Klart du ska ta åt dig om någon gillar dig. Du är bra och snygg!? Och grymt duktig som har slutat att dricka och har varit nykter i 3 månader. Stort grattis! ?

Andrahalvlek
sön, 2021-01-10 - 22:21

Det är bra att träna på att ta komplimanger! Du jobbar på jättebra! Promenad till och från jobbet låter verkligen kanonbra också. Den typen av vardagsmotion är allra viktigast. Jag försöker också gå till och från jobbet, även om jag sitter i mitt kök och jobbar. Funkar bra mentalt också, som uppladdning och nedvarvning.

Kram ?

Ensam1984
mån, 2021-01-11 - 16:51

Första riktiga jobbdagen är avklarad, och det gick väldigt bra. Har haft fullt upp.

Är ganska trött i huvudet nu, men det är inte konstigt, att gå från 0 till 100 tar mycket energi.

Jag har tänkt att starta denna vecka ganska lugnt då jag jobbar hemifrån onsdag eftermiddag och fredag. Jag tror en sån flexibilitet är bäst för mig. Jag frågar inte om det, jag bara gör det. Jag sköter mig själv i min roll.

Har tyvärr lite ont i huvudet, vilket jag märker att jag får när jag jobbat 8 timmar, ska fortsätta fundera på att kanske gå ner i tid, sjukskriva mig 75%. Jag har ju den möjligheten iom. min ASD, men jag har aldrig varit sjukskriven. Jag ska köra på några veckor och sedan utvärdera.

Ingen lust eller önskan efter A i dag heller, måndagar har väl iof. aldrig varit en dag jag törstat efter A. Om det var någon dag i veckan så var det väl onsdag, eller torsdag om man inte tog något på onsdagen. Drack inte så ofta ändå på vardagarna, men hade jag möjlighet att dricka och jobba hemifrån dagen efter så tog jag alltid den chansen. Alltså fy!

Men det var förr, och jag förlåter mig själv för det. Jag var tvungen att göra sånt dumt för att kunna stå här i dag. Stå här rakryggad och stolt över mina snart 100 dagar :)