Skulle vilja veta vad ni andra har för erfarenhet av att bli ”ertappade”, ”avslöjade”, eller det begrepp ni själva väljer som beskriver hur år av smygande, gömmande, och manipulerande kommer upp i dagern.
Min 22-åriga dotter var modig nog att konfrontera mig i kväll efter att åter igen hitta ett bortglömt vinglas, berätta att hon hör på min röst och ser på min blick när jag har druckit.
Hon är orolig över att jag gör det i min ensamhet. Och jag är den ende förälder och nära släkting hon har.
Kan incitamentet att vara den enda föräldern/ släktingen vara tillräckligt stark för att sluta?
Växte själv upp med en mor som på helgerna brast i kontroll, och själv dricker jag i smyg varje kväll.
Hur tänker och känner ni andra när det gäller de ni älskar som är oroliga, och det påverkar er relation?
Det borde inte vara någon fråga över huvudtaget, kan man tycka. Det är bara att sluta nu! ( har jag tänkt några år).
Hjälper det, och inspirerar det er?
Eller späder det på ångesten ytterligare?
Jag är ju den ende föräldern hon har.
Gör ångesten så att man tror sig behöva dricka mer?
Eller är man ibland enkelt okänslig för sina nära och käras oro, och tycket sig vara värd att glida in i den bedrägliga och behagliga alkoholdimman?