Skulle vilja veta vad ni andra har för erfarenhet av att bli ”ertappade”, ”avslöjade”, eller det begrepp ni själva väljer som beskriver hur år av smygande, gömmande, och manipulerande kommer upp i dagern.
Min 22-åriga dotter var modig nog att konfrontera mig i kväll efter att åter igen hitta ett bortglömt vinglas, berätta att hon hör på min röst och ser på min blick när jag har druckit.
Hon är orolig över att jag gör det i min ensamhet. Och jag är den ende förälder och nära släkting hon har.
Kan incitamentet att vara den enda föräldern/ släktingen vara tillräckligt stark för att sluta?
Växte själv upp med en mor som på helgerna brast i kontroll, och själv dricker jag i smyg varje kväll.
Hur tänker och känner ni andra när det gäller de ni älskar som är oroliga, och det påverkar er relation?
Det borde inte vara någon fråga över huvudtaget, kan man tycka. Det är bara att sluta nu! ( har jag tänkt några år).
Hjälper det, och inspirerar det er?
Eller späder det på ångesten ytterligare?
Jag är ju den ende föräldern hon har.
Gör ångesten så att man tror sig behöva dricka mer?
Eller är man ibland enkelt okänslig för sina nära och käras oro, och tycket sig vara värd att glida in i den bedrägliga och behagliga alkoholdimman?

Hej!
Välkommen hit!
Mina barn är 15 och 17. När jag förstod vad mitt drickande gjorde med dem var det en stor drivkraft att sluta. Jag slutade i första hans för min egen skull, men barnen är del i att jag håller mig nykter. Vill inte svika dem. De uttryckte som din dotter att de märkte när jag var påverkad. Drack också i stort sett varje kväll. Ffa på helgerna blev jag märkbart berusad. Under hösten blev det allt tydligare att barnen såg och förstod. Mådde dåligt. Jag mådde dåligt.
Vet inte om mitt svar ger dig några svar på dina frågor?

Det är inte helt lätt, din fråga.
Usch, den rör nog upp det mest smärtande som finns. Jag försökte dricka i smyg under så många år. Det gick ju sådär med smygandet. Jag minns själv hur min pappa smygdrack ibland och hur jag hade full koll på det. Jag visste exakt, när, var och hur mycket. Å så gör jag samma sak själv mot mina barn. Det är inte ens livs stoltaste ögonblick.
Jag ville verkligen sluta.. vi pratade om det ibland. Jag förklarade, lovade. Lovade en dag och kunde dricka dagen efter. Och mina barn är viktigast i världen men det räckte ändå inte till för att sluta. På nåt sätt så finns det någon kalkyl där som säger att det kanske ändå inte är så farligt. Det är obegripligt! Men det var för att medicinera, för att orka.
Det skadade barnen och ja nu efter en längre tids nykterhet är det nog en del i att aldrig vilja trilla dit igen. Så de n ångest man får av att tänka tillbaka den får man bota med insikten i att det är annorlunda nu.
Jag vet inte om mitt faktiska avslut kom när min syster verkligen ifrågasatte mitt resonemang om drickande. När jag skulle försöka förklara och rättfärdiga ett glas. Varför ska jag ta det när jag vet att jag mår bättre utan och barnen mår dåligt av att jag dricker? Det går liksom inte att rättfärdiga det där glaset. Nu har jag inte bestämt mig för ”aldrig mer”, men det kan aldrig mer bli hemma i ensamhet och det får bli sällan och begränsat om det skulle bli igen.
Hur känner du själv för drickandet?
Du skriver att du har velat sluta. Jag tycker att din dotter är modig och hon förväntar sig nog att du gör något åt situationen nu när hon har konfronterat dig. Min dotter såg ju att jag inte mådde bra, det var ju inte bara alkoholen hon oroade sig över utan det faktum att jag inte mådde bra och medicinerade med alkohol. Hon var verkligen både orolig och ledsen. Barn ska inte behöva oroa sig över sina föräldrar - det är väl så jag vill att det ska vara. Sen blir det ju inte alltid så, men ta chansen nu tycker jag. Ta chansen att lägga av med alkoholen. Du kommer inte att ångra några nyktra dagar, det kan jag nästan lova. Och den tillfredsställelse som finns i att jag nu kan vara en stabil mamma igen, det ångrar jag inte heller.

@Vintervila under vårt äktenskap drack jag på fredagkvällarna eftersom jag hade sovmorgon lördag. Då drack jag och dåvarande maken fick ta hand om barnen. Min stund på jorden (tyckte jag då...). Sedan skilde vi oss och jag drack barnfria veckor. Stora barnet har dock bestämt själv var han bor och där blev det så att jag drack även när jag hade honom hemma. Då var ju jag ensamt ansvarig om hans väl och ve. Och jag kan säga att för mig var det fullt tillräcklig väckarklocka att uppträda kraftigt berusad inför mitt barn som förvisso har en förälder till men som för tillfället är helt beroende (nja ganska stor iofs) av mitt föräldraskap.

Nykter nu i över ett år. Finns inte på kartan att jag dricker igen. Vill att mina barn ska kunna känna tillit till mig - alltid. Vill visa mina barn att alkohol inte på något sätt måste vara en del av vuxenlivet. Vill att vi i vår familj lever sunt och fräscht. Det gäller inte bara min psykiska hälsa utan i högsta grad barnens. Självklart vill vi lära dem att ta hand om sig själva? Vi vill ju inte lära dem att deka ned sig med alldeles för mycket alkohol och/eller eventuellt andra droger. Då måste vi föregå med gott exempel. När jag tänker så då är det superenkelt för mig att inte dricka och att tänka aldrig mer.

OBS att det jag skriver om rör enbart mina erfarenheter och hur mina alkoholvanor såg ut och hur de skulle kunna bli inom en ganska kort framtid om jag inte stoppade.

Kaffetanten88

Jag tror min största drivkraft att sluta var när jag fick en orosanmälan och blev rädd att förlora sonen. Så man kan säga att det var för sonens skull. Men efter hand så är det även för min skull. För att börja må bättre. Få mindre ångest och bli starkare. Det i sig kommer ju leda till att jag blir en bättre mamma med. Välkommen hit! Skriv med. ❤️

Anonym26613

Jag har inte varit i din situation, men kan föreställa hur det finns två krafter som drar dig åt olika håll och det har jag varit med om.
Jag vågar gissa att det beror på hur långt nere i missbruk man är. Sjukdomen missbruk kan inte botas om individen själv inte hittar styrkan och målet med livet. Jag har några släktingar som dog av alkoholen trots att de hade all kärlek man kan önska sig.

Men jag undrar hur du tänker? Har du några egna vinster du skulle få om du slutade dricka?

Välkommen in till värmen ❤🙏🌸

@Tofu skrev:"Nu när jag slutat har det skett en stor förändring i vår relation"

Så otroligt fint att din och sonens relation har blivit så mycket bättre ❤️ Självklart är det en enorm motivation att fortsätta vara nykter! Men viljan att sluta förneka att man har problem måste man nog hitta hos sig själv. Väldigt många förnekar sitt beroende ända in i döden, som min pappa tex.

Kram 🐘