Första gången satt vi på en brygga i solnedgången, hand i hand, nyförälskade. Vi hade dejtat några veckor och bestämt oss för att det var vi nu. Jag hade fallit för hans charm och värme, tryggheten, han var klok och ordningsam. Han var allt det jag behövde.
-Nu skulle man ju haft en flaska vin, sa han. Jag var oförstående. För mig var stämningen perfekt. För honom kunde den tydligen förhöjas ytterligare med alkohol.
Själv tyckte jag att alkohol passade när det var fest, till en finare middag eller möjligen semester. Men genom åren har jag gradvis vant mig vid att alkohol kan drickas pga stress, tristess, belöning, firande, värk, tröst, sömnproblem, man blev bjuden, det fanns hemma, man blev sugen, man skulle tvätta bilen, kort sagt ingen anledning är för liten.
20 år senare och jag har svårt att tänka på det som en sjukdom, jag känner mig sviken, oälskad och misslyckad. Jag känner, tänker och säger att vi skulle kunna ha det så otroligt bra, om du bara inte drack.
Jag har provat allt. Själv avstått alkohol helt, långa perioder. Druckit upp hälften av det som finns för att han inte ska bli så full. Varit snäll, varit arg. Ställt ultimatum, inte brytt mig alls. Och såklart kommit fram till att det inte handlar om vad jag gör. Trots att det enligt honom ofta är mitt fel. Jag är för tråkig, jobbar för mycket, ställer krav, ställer inte krav, är opålitlig, älskar inte honom, är för kontrollerande o.s.v
Jag har fått ångest och mår dåligt trots ett rikt och i övrigt lyckligt liv.
Han dricker mer i perioder, men har också avstått helt i perioder, men inte förstått att han måste sluta helt. För alltid. Utan tror alltid att han ska kunna dricka ”normalt” . Det är skitjobbigt att han ramlar och skadar sig, är elak, saker går sönder, han klantar till grejer, beter sig illa.
Jag orkar inte längre och borde nog lämna honom, men jag vill inte, jag älskar honom.
När han varit nykter i några dagar och spritångesten är borta är han världens finaste, glad, trevlig, rolig, sover bra, har ingen värk m.m.
Hur kan man föredra alkohol när man mår så dåligt utav den???
Hur får man någon att inse att livet är 1000 gånger bättre utan alkohol???