av Luddsson

Luddsson
tors, 2021-05-13 - 01:41

Hej alla ni som läser detta.
Jag har sedan maj/juni förra året börjat läsa inlägg här och försökt hitta stöd. Det finns så mycket som skrivs här som jag känner igen mej i och, alla verkar så givmilda med sin omtanke för andra människor (främlingar). Det gör mej helt varm i kroppen. Jag har länge funderat på om jag ska skriva ett forum själv då jag inte läst om någon som druckit så mycket, så länge som jag gjort. Men jag har känt mej dum. Jag har tänkt att jag inte vill besvära någon eller att mina problem inte är lika allvarliga som andras då, dom inte får lika stora konsekvenser. Jag har nämligen inte några barn eller ett arbete som är såpass krävande/viktigt att mitt drickande märks, min närmsta familj bor inte i samma stad som mej å märker därför ingenting heller, min partner vet inte heller hur mycket jag dricker etc.
Men, det senaste året har jag druckit i stort sett varje dag. Jag tror jag varit nykter kanske totalt 8-14 dagar under ett helt år. Per gång dricker jag ungefär 4-8 öl (öl är min favorit, det smakar bäst och jag får en märkvärd och ”behaglig” fylla på det) men, dricker jag inte öl så kanske 4-6 glas vin eller sprit eller en blandning. Jag har alltid druckit (för) mycket, är 28 år nu och har väl haft problem med alkohol sen ungefär 4-5 år tillbaka. Det har blivit värre det senaste året och, allra värst senaste halvåret. Jag dricker varje dag. Nu kan jag inte ens längre minnas när jag hade en nykter dag.
Jag märker hur kroppen slits av det, jag vill sluta, jag vill ta hand om mej själv men rösten i skallen skriker efter öl å jag kan inte stå emot. Även om jag tycker att jag bestämmer mej för att lägga av så hittar skallen ändå alltid på en ursäkt som är annorlunda varje gång och som rättfärdigar mitt drickande.
Min pappa var gravt alkoholiserad och dog tillslut pga sitt drickande för ungefär 4 år sedan. Jag har alltid lovat mej själv att jag inte skulle bli som honom. Och här sitter jag nu.
Jag vill ha hjälp men vet inte hur jag ska börja, vågar inte be om den, vill inte vara till besvär. Är dessutom redan så trött på vuxenpsykiatrin att jag kan kräkas.
Jag är rädd. Jag märker på min kropp att den slits av detta. Jag är rädd för att jag ska dö. Jag märker att hjärtat mår dåligt, vikten ökar, sömnen påverkas, min ångest blir värre men ändå kan jag inte stå emot dom få timmarna av inre frid som alkoholen ger. Även fast jag vet att allt blir ÄNNU värre sen när jag nyktrar till igen. Och sådär fortsätter hjulet runt runt.
Känner mej skitdum som skriver detta men jag börjar bli desperat. Snälla hjälp mej någon. Finns det någon annan här som druckit lika omfattande som mej? Så mycket under så lång tid? Och om inte så snälla bara någon orkar skriva några ord. Jag känner mej så ensam och jag vågar inte berätta för någon om hur jag har det. Ingen vet. Och det känns som att det aldrig kommer bli bra.

miss lyckad
tors, 2021-05-13 - 02:55

Hej och Välkommen.🍃🌻🍃..Du skriver så bra och insiktsfullt om ditt alkoholbekymmer..Dom flesta av oss har också velat sluta förstöra för oss själva, precis som du, men ändå fortsatt dricka..Ångesten och det dåliga måendet ökar oftast av alkohol..Jag läste, läste och tittade på filmer om missbruk och beroende..Jag förstod efter ett tag att min hjärna var beroende av alkohol, jag ville inte dricka, men beroendet i hjärnan tvingade och lurade mig..När jag samtidigt tog en dag i taget, och lärde mig om a-beroende, så blev det veckor, månader och år av frihet..Jag tyckte det var svårast i början..Jag hade också haft samtal med min chef, så det fanns mer hjälp att få om jag inte lyckades..Du är såpass ung, och insiktsfull, så smart av dig att inse problemen innan dom blir värre..Läs och lär dig ännu mer om beroendet i våra hjärnor..Luddsson vill inte dricka, men din hjärna är alkoholberoende..Ta kommandot, en dag i taget.Vissa dagar gäller en stund i taget..Gör alkoholfria aktiviteter..Kolla även av dina triggers, fällor..Och var beredd då med andra saker som inte innefattar alkohol..Vilja och kunskap är nyckelord enligt mig, när du vill förändra ditt liv till något bättre..🍃💫🍃

Andrahalvlek
tors, 2021-05-13 - 05:48

Välkommen hit! Min pappa dog också i sviterna av sitt alkoholmissbruk. När jag märkte att toleransen ökat enormt och att minnesluckor blev mer regel än undantag så fick jag nog. Då ville jag inte traska i min pappas fotspår mer. Jag visst ju hur det skulle sluta. Med döden. Jag ville inte gå den vägen mer.

Idag visar appen Nomo 459 nyktra dagar, tjoho! Det enda jag ångrar är att jag inte tog det här beslutet tidigare. Jag fyller 52 år och min pappa dog vid 61 års ålder, men jag tror inte att jag har fått några bestående men av min alkoholism. Det känns som om kroppen har reparerat sig bra.

Kan jag, så kan du. Du måste dock bestämma dig till hundra procent, inifrån och ut. Vi finns här och stöttar dig allt vad vi orkar och hinner.

Kram 🐘

PS. I min tråd ”behöver all hjälp jag kan få” finns en massa tips om böcker, poddar, Youtube-klipp. Klicka på mitt nick så får du fram de trådar som jag har startat. Numer har jag en tråd inne på ”det vidare livet” där jag skriver dagligen. Den heter ”andra halvlek har inletts”.

Korpen70
tors, 2021-05-13 - 06:01

@Luddsson Hej! Jag tycker det är jättebra att du skrev hit. Ibland blir saker tydligare i text när man strukturerar upp och kan läsa sina tankar.

Dina problem är varken för små eller för stora för det här forumet. Tanken som jag förstår det är att det finns hjälp och stöd här.

Du har tagit ett stort första steg genom att identifiera ditt beroende.

Glöm inte att just DU är viktig, DITT mående är viktigt!

Mirabelle G-S
tors, 2021-05-13 - 07:30

Jag har bara druckit så mycket som du gör dagligen vid enstaka tillfällen, men jag skriver ändå till dig, för att ditt inlägg berör mig. Det är min skräck att något av mina barn ska sitta i din situation i framtiden... Psykisk ohälsa som medicineras med ett missbruk, långt bort från mamma som därför inget vet... Ingen i omgivningen som märker.... För du har ordnat din omgivning så att ditt missbruk inte märks, kanske undermedvetet, eller ”det bara blev så”. Personer som är så trötta på vuxenpsykiatrin att de kräks underhåller sällan ett rikt socialt liv. Att den som har snurrat runt i vårdapparaten utan att få effektiv hjälp för sitt lidande blir less på psykiatrin kan jag förstå. Vad kan man då göra? Du måste ju helt klart bryta ditt drickande. Du är så ung, och har ett helt liv framför dig. Nu har du iaf tagit ett första steg i att skriva här. Nu vet vi att du finns. Nu vet någon att du lider. Bra gjort! Vad kan bli nästa steg? Gå igenom självhjälpsprogrammet du hittar här på forumet? Boka tid hos din husläkare för hälsokontroll, och kanske våga diskutera drickandet och handlingsalternativ? Berätta om situationen för mamma, så hon får en chans att vara ett stöd för dig? Jag vet inte vad ditt nästa steg blir, eller när du vågar ta det. Men du är här på forum och läser och skriver, så det kommer att klarna litet vart eftersom, och bli som det ska bli 😊 Kram

Sländan
tors, 2021-05-13 - 08:13

@Luddsson jag blir riktigt berörd av ditt inlägg. Du har en väldigt bra insikt att en förändring måste ske. Jag ser att du har fått jättefina råd av flera i forumet 👍🏻❤️
Jag tänker på din partner, hur svårt det än är så tror jag det är bra att prata med hen.
Du måste ha någon nära att prata med, och det tar väldigt mycket tid att tillfriskna.
Det är en stor livsomställningen, och det är nog bra om hen är med på resan.
Många är precis som du i början, vill inte vara till besvär. Nu är det dig det gäller, du måste tänka att du är det viktigaste just nu, annars går du under.
Om det blir allt för ohanterligt att vara nykter kanske du kan prata med din läkare om antabus, bara som en hjälp i början.
Skriv mycket i den här gruppen om dina tankar och funderingar. Det är bra för din egen skull oxå, att sätta ord på sina tankar.
💕 sländan

Luddsson
lör, 2021-05-15 - 15:03

@miss lyckad tack för att du tog dej tid och svarade! Jag började i höstas att kolla på en del Youtube-klipp av folk som är eller har varit beroende av alkohol. Jag blev ganska stärkt i det och förstår bättre hur ett beroende funkar. Jag har varit beroendeperson hela mitt liv, när jag var liten var det godis och mat, i tonåren självskadande, sen några år med cannabis och nu alkohol. Det är samma mönster i alla och jag har tagit mej ur varje enskilt problem på liknande sätt. Men jag faller alltid tillbaka i nått nytt. När jag har haft nyktra perioder från alkohol tidigare så har det ganska snabbt gått ifrån att kännas svårt att inte dricka till att jag tycker att det känts obehagligt att dricka och bli ens lite berusad. Trots att jag vet det, att jag eg inte gillar känslan, och att det värsta ganska snabbt går över så känns det svårt att sluta. Det går nästan på automatik nu. Jag dricker nästan utan att reflektera över det.
Mina triggers är definitivt stress och ältande. Jag har mått dåligt hela mitt liv och haft kontakt med psykiatrin sen jag var 8 år. Men har aldrig kunnat få hjälp där. Jag har stora problem med ältande tankar (allt ifrån minnen, till känslor relaterat till pinsamma situationer eller dumma saker jag gjort), det är svårt att förklara men när tankarna dyker upp så blir det som en fysisk smärta eller vad man ska säga. Jag vill bara får bort dom NU och då är det lätt att vända sej till mat, rakblad, gräs eller alkohol. För att få stilla sinnet en flyktig stund. Jag vet att när jag skar mej som värst och skulle sluta så behövde jag lära mej att möta min ångest och att för varje gång jag gjorde det och inte föll tillbaka i skadandet så blev det lättare. Jag förstår att samma sak gäller nu, att varje dag jag är nykter gör mej starkare och får det att bli lättare att fortsätta. Men det är svårt ändå.

Luddsson
lör, 2021-05-15 - 15:28

@Mirabelle G-S tack för ditt svar.
Ja att psykiatrin inte kan hjälpa mej är mitt största problem. Men psykiatrin är inte direkt känd för att vara bra på det. Dessutom har jag så mycket dåliga erfarenheter från psyk att jag har svårt att lita på dom. Jag har varit på bup ända sen jag var liten och var ofta inlagd i längre perioder när jag var 13-17 år. Jag har alltid känt mej förminskad av psyk. Jag har känt det som (och gör än) att dom inte lyssnar på mej, vad jag själv tror om mina problem utan dom tycker att dom ”vet bäst”, att jag är sjuk och därför dum typ. Jag har såpass stora kunskaper och insikt i mina problem att jag eg bara skulle behöva någon som hjälper mej att lyssna och tolka dom, ifrågasätta och bekräfta saker jag säger. Jag klarar inte riktigt av tidspressen som psyk har heller då jag behöver bygga upp mitt förtroende till dom igen. Jag klarar inte heller av att den första hjälpen man får från psyk är piller. Jag har blivit itryckt så mycket piller som ung (fram tills jag var 17 och började medicinvägra) och jag vet att antidepp inte hjälper eller sömnmediciner men dom vill inte lyssna för dom tycker att dom vet bättre än mej.
Jag skulle bara vilja ha någon jag skulle kunna gå å snacka med som bara lyssnar och hjälper mej med nya perspektiv på mina tankar och beteenden. Men jag har inte råd med en privat terapeut.

Olikt vad du tror så har jag ett väldigt rikt socialt liv. Jag har många vänner, är väldigt omtyckt och har lätt för att få människor omkring mej att känna sej trygga, bekväma, sedda och inkluderade. Mina vänner brukar skoja om att man skulle kunna släppa ner mej i vilket socialt sammanhang som helst och jag skulle lösa situationen galant. Jag har inte så många nära vänner dock men det beror mer på mej och att jag har svårt att lita på folk (klassiskt alkisbarn). Jag har två vänner jag känt i många många år som står mej nära men väldigt många som känner att dom litar på mej, anförtror sej till mej med sina problem men jag har svårt att göra detsamma tillbaka. Jag är lite av en kompispsykolog typ. Jag är bra på att lyssna på andras problem och komma med bra råd då jag varit igenom så mycket skit själv. Men det är också som att jag ibland känner mej utnyttjad: att jag ger och ger och ger men aldrig får något tillbaka när jag ber om det.
Jag är bara dålig på att visa mej svag. Om jag hade börjat lite mer på dom omkring mej tror jag också att jag hade fått så mkt tillbaka och därmed mått bättre men det är jättesvårt när ens enda erfarenheter i livet tidigare är att man blir sviken och sviken gång på gång.

Gällande min familj så flyttade jag från min hemstad två månader efter studenten och alltså långt innan jag fick alkoholproblem. Jag skulle inte påstå att jag ordnat upp mitt liv på så vis att jag kan hemlighetshålla ett beroende. Vi bor bara inte i samma stad och det beror på helt andra saker. Ang min partner så vet hon att jag dricker, absolut men, inte i vilken omfattning. Jag är bra på att dölja det. Det är en lång väg hem från jobbet som man kan nyktra till på (1,5 h med buss och sen 4km genom skog) och jag är duktig på att verka nyktrare än jag är. Men självklart vet och förstår hon en del men absolut inte allt. Jag har också kunnat dricka mer senaste halvåret då jag pluggar på annan ort sen januari och därför inte behövt anpassa mitt drickande alls utefter att en närstående ska märka. Att jag började plugga berodde dock inte alls på att jag ville ”komma ifrån” och kunna dricka mer utan ett försök till att få må bättre. Göra något annat än slita ihjäl mej på ett stressigt jobb med dåligt betalt. Tyvärr var jag inte tillräckligt frisk för att klara att vara nykter här, som var min förhoppning från början, att om jag byter miljö och gör något jag mår bra av så blir det bättre utan istället har det blivit svårare här och mer och mer alkohol. Alkohol är så normaliserat bland studenter som dessutom är yngre än mej så det finns alltid omkring en.

Luddsson
lör, 2021-05-15 - 15:40

@Sländan tack för ditt fina svar!
Ja, jag har funderat länge på att prata med min partner om det men det känns svårt. Hon blir chockad och orolig ibland när jag säger att jag druckit bara några dagar i rad. Känns som att hon skulle gå itu om jag erkände hur omfattande mitt drickande är.
Jag ska också bo hos henne i skogen under sommaren. Jag kommer inte heller jobba så mycket då utan bara 4 pass i månaden. Någonstans inbillar jag mej att jag kommer kunna vänja av mej då. På en plats där jag inte är stressad och där det inte finns något bolag i närheten. Jag förstår också dock att det är ett sätt att lura mej själv för att få fortsätta dricka nu. Att jag tänker ”jag tar tag i det sen” eller att ”sen kommer det gå lättare” men fastän jag är medveten om det så känns det svårt att tänka annorlunda. Det är liksom logiskt för mej på nått märkligt vis.
Det blir också som ett tecken på att jag redan gett upp, att det inte är någon idé att försöka, att jag ändå inte kommer klara av att sluta dricka innan jag är där. Och det dummaste av allt med den lögnen för en själv är väl att jag antagligen inte kommer lyckas sluta där heller. Jag kommer säkert hitta på sätt å lösningar för att kunna fortsätta. Att det bara är min beroendehjärna nu som lurar sej själv nu och sen lurar sej själv igen för att kunna hålla på utan att man märker att tiden bara går och går och inget förändras. :(

Mirabelle G-S
lör, 2021-05-15 - 19:09

@Luddsson Tack för klargöranden, och att du inte blir upprörd över antaganden jag gjorde. Jag ser nu att det var förmätet av mig. Jag fick en bild i huvudet som baserades på en närstående som då var i din ålder. Vad tröstlöst med dina erfarenheter av psykvården. Jag har tyvärr ungefär samma erfarenheter, men som anhörig till dem som snurrat i BUP och sen vuxenpsykiatrin. Att du har ett rikt socialt liv runt dig är ju bästa skyddsnätet. (Det är väl det som i slutänden gjort att mina närstående lämnat psykiatrin bakom sig - stabila vänskapsband, relationer som påverkar positivt i kombination med givande yrkesliv). Men så verkar du fastna i att vara den stabila som ger... Den som håller masken så bra att ingen fattar hur det står till på insidan, att det kanske skulle vara dags att ge litet tillbaka... Det beror ju litet på den personliga mognaden hos dem du har runt dig, ifall det är möjligt att ”ge och ta” på det sättet. Jag personligen var nog alldeles för självcentrerad under de där universitetsåren för att ha sådana ömsesidiga vänskapsrelationer på riktigt. Full fart, fest, och bara besvärad med sånt som kändes kul. En skitunge, var jag. Jag förstår nu, mer än 20 år senare, att det fanns medstudenter med större djup som liksom försökte nå mig och bygga något meningsfullt. Men jag stannade aldrig upp tillräckligt länge för att fatta... Äh, det skulle ju handla om dig, inte mig. Studentlivet är iaf speciellt. En fas då många lever i 190 knyck utan filter, och alkohol och fest är det som förenar. Jag förstår att det är svårt att inte dricka för mycket i den miljön och det sociala sammanhanget. Önskar ändå för din skull att du skulle hitta någon som kan vara det där bollplanket för dig, så att du får vrida och vända på tankarna.

Luddsson
lör, 2021-05-15 - 20:05

@Mirabelle G-S ja jag tog verkligen inte illa vid av det du trodde om mej. Trots allt är det ju faktiskt en ganska vanlig situation för folk med alkoholproblem, kanske särskilt i min ålder? Men jag har alltid varit ”lillgammal” och mogen för min ålder (på gott och ont). Och dom omkring mej i min ålder är inte riktigt där. Därför umgås jag oftast med folk som är äldre än mej. Men här på internatet är majoriteten mellan 21-23 år och det märks ju. Dom är på en helt annan plats i livet och uppskattar ”visdomsord” från nån som är äldre. Därför tar jag den rollen.
Du har verkligen rätt i att jag upprätthåller en mask. Jag är alldeles för duktig på att ljuga, även fast jag inte ens vill så kickar nån slags försvarsmekanism in och hittar på saker/slätar över. Jag är så rädd för att visa mina verkliga känslor, viljor och önskningar. Det är svindumt men svårt att sluta med, jag har lärt mej sen liten pga min pappa att man måste skydda sej själv och sina känslor för att inte bli sårad.
Jag har likt dina närstående också landat mer och mer i senaste åren att sluta lägga energi på vuxenpsyk och istället försöka självläka. Lära känna mej själv, veta vad jag behöver jobba med och få hjälp av mej själv och dom omkring mej att må bättre. Jag tror jag är påväg dit men det går långsamt. Men jag tror (och hoppas) att det kommer bli bättre, jag är bara i en sån hopplös ålder och tid i livet där allt är ganska svårt och låst.
Till hösten har jag sökt att plugga till naturguide och om jag kommer in på det får jag ganska direkt ett sundare liv då man är ute hela tiden + att jag utbildar mej till något jag faktiskt vill hålla på med och som ger mej ett sunt arbetsliv. Det tror jag kommer hjälpa mej. Jag är fast ganska mycket just nu i tankar om allt jag vill göra, lära mej osv men är inte förmögen att motivera mej att ta tag i det. Och så hatar jag mej själv för att jag aldrig gör det och så klarar jag inte av att göra det och så hatar jag mej själv och sen dricker jag för att slippa känna mej så kass. Ja du vet, det välkända hjulet.

Jag tror väl egentligen att jag har nån vän här jag skulle kunna öppna upp mej för på riktigt. Men som sagt, det känns svårt och, det känns som att den inte kommer förstå till fullo hur svårt det är för mej. Jag vet inte, jag tycker det läskigt att ta risken så jag låter bli. Inbillar mej att det inte är nån idé för att vi ändå slutar snart. Men jag kanske borde ändå? Vad har jag att förlora egentligen? Jag tror inte att den personen skulle tycka att jag var jobbig eller nått för att jag sa hur det egentligen var...
Och tack igen för att du tar dej tid att svara och inga problem att du skriver om dej också. :)

Mirabelle G-S
lör, 2021-05-15 - 20:49

@Luddsson Egentligen så låter det ju ganska idealiskt att du provar att öppna dig för vännen du har i tankarna... Få övning i att både ge och ta... Om ni ändå snart ska sluta, så tar du ju en rätt liten risk. Blir det knepigt så kan du gå vidare och lämna den fadäsen bakom dig. Om det däremot går bra så kan du ha fått en vän för livet. Man kommer nära genom att visa sig sårbar, och värna den som visar sig sårbar.

Naturguide låter som ett idealiskt yrke för den som behöver tänka extra på emotionell balans i livet. Naturen och lagom fysisk aktivitet både läker och förebygger 😊

Luddsson
mån, 2021-05-17 - 23:42

@Mirabelle G-S ja på ett sätt har du ju rätt i att jag inte har något att förlora. Men som sagt, jag övertänker och ältar. Det jag är orolig för är att det blir ”fel”, att jag berättar på ett inte tillräckligt bra sätt eller att min vän tar det på helt fel sätt (missuppfattar mej eller så). Vilket gör att jag kommer älta situationen där jag berättar om och pratar om mina problem och känslor. Att jag inte kommer kunna släpp det. Jag har liksom lite svårt att ens se möjligheten där det kommer gå bra och jag kommer känna mej lättare som pratat om det. Jag förstår att det kan bli så i teorin men jag har svårt att verkligen tro på det. Att tro och hoppas att det kommer kännas bättre och inte bara svårare när jag berättar om det.
Men ja, jag kanske finner en vän för livet i det. Jag känner mej också missunnsam mot mina nära vänner när jag inte öppnar upp mej. Kanske borde jag bara börja?

Mirabelle G-S
tis, 2021-05-18 - 21:15

@Luddsson Awww... En fellow super secret ältare... It takes one to know one... Du behöver ju inte köra 190 knyck utan stödhjul från början. ”Btw jag är alkoholist, suck it up buttercup” behöver ju inte vara inledningen liksom. Du kan ju öva litet försiktigt på öppenhetens konst. Börja med små avslöjanden gällande jagets ofullkomlighet och själens vånda som inte är så minerade? Öva på att ta emot bekräftelse och stöd från omgivningen i det lilla, så kommer det stora naturligt sen?

Kennie
ons, 2021-05-19 - 07:30

Hej Luddson,
Du skriver så klokt och insiktsfullt, känns som att du har alla förutsättningar att ta dig ur drickandet. Kanske är det det rent fysiska beroendet du behöver en knuff för att ta dig ur? Kan antabus vara något att testa? Angående någon att prata med, Svenska kyrkan har diakoner som har tystnadsplikt. Det är gratis att prata med dem och man behöver inte vara medlem eller troende. Man kan ringa en församling och säga att man vill boka tid för samtal. Diakoner är ju inte psykologer, men kan vara ett stöd i att diskutera livsfrågor. All styrka till dig, du är värd att må bra för din egen skull!

Luddsson
tis, 2021-06-15 - 10:51

Hej alla!
Jag ville bara hälsa att det går lite bättre för mej just nu. Jag har haft 3 helt nyktra dagar (inte i rad men ändå) sen juni började. Jag känner mej skitnöjd med det! Dessutom har jag på dagar jag druckit, druckit betydligt mindre än tidigare. Kanske ex bara två starköl eller enbart folköl eller 2,8% öl, så jag har inte blivit lika full eller fått lik stora konsekvenser av mitt drickande. Jag märker att mitt hjärta är lugnare och det känns jätteskönt, jag har varit så orolig då jag märkt att jag haft hög puls. Men den har gått ner till normal nu! Jag är ute och rör på mej varje dag och har flera tyngre träningspass i veckan. Jag ska fortsätta kämpa, försöka ta en dag i taget och tänka att det är dom små sakerna varje dag som gör skillnad, inte dom stora då och då.
Jag kom in på naturguide-utbildningen så jag hoppas att hösten kommer bli bättre än det senaste året. Nu ska jag ju få göra något jag faktiskt vill. :)

Andrahalvlek
tis, 2021-06-15 - 14:14

Grattis till att du kom in på utbildningen! Nu har du verkligen något att se fram emot, och tidiga morgnar i skogen klarar man av bäst om man inte är bakfull.

Bra att du räknar nyktra dagar! Se om du kan ha dina nyktra dagar lite planerat också, så det inte bara blir som det blir. Det är ju bra om du tar kommandot i ditt eget liv 😍

Kram 🐘

Svanen86
fre, 2021-07-02 - 19:48

@Luddsson starkt igenkännande i det du skriver. Jag dricker varje dag, trött på det. Jag har 3 små barn som jag har 50%....jag orkar inte mer heller. Jag förstår dig! Har du fått någon hjälp?

Luddsson
tors, 2022-12-22 - 08:06

@Svanen86 hej, jag är ledsen att jag inte svarat dej tidigare. Jag har inte varit inne här sen förra året. Jag hoppas du är kvar här och kämpar på? Jag har blivit lite bättre, men inte tagit tag i mina problem i grunden än. Har efter min utbildning fått jobb ute i fjällen och här finns inte psykiatri, finns inte ens en vårdcentral. Det finns inte heller något bolag vilket lett till en viss minskning av min konsumtion men blir en hel del folköl + dyr öl på krogen.
Ska börja söka vård har jag tänkt. Först på distans härifrån men senare till nån mottagning. Måste, måste få hjälp.
Har du fått nån hjälp?