Jaha. Äh. Klump i magen bara av att skriva här. Men har läst här inne i ett par månader o känner att nu är det dax. Så vi har varit tillsammans i ca 13 år. Varav förlovade i 10 och gifta i 4 månader. Jippo. Smart beslut. Min man har alltid haft en hög tolerans för alkohol. Han blev på fester den glada skämtsamma onyktra personen. Jag tyckte mest det var pinsamt. Men han var ju glad. För 3,5 år sedan åkte vi på semester till hans föräldrar och då smusslade han med Jack Daniels. Det var väldigt billigt där och han gömde en flaska på vårt rum. Ville inte att föräldrarna skulle se. Sedan köptes det med hem. Sedan dess har det ökat. Dricker varje helg och röda dagar. Då är det kanske 1-2 riktigt starka öl och 3-5 Jack and Coke. Vissa gånger när han varit full har han sagt saker som" skulle inte vara med dig om det inte vore för barnen" osv. Och andra småotrevliga saker. Men efter sommaren tyckte jag att vi 'hittat' varandra och vi gifte oss. Mest för barnens trygghet. Det var sept 19. Sedan har det gått utför. Han blir argare och argare när han dricker. Om jag ser att det är en av DE gångerna väljer jag oftast att gå o lägga mig för att inte hamna i bråk. Eller stanna kvar i barnets rum en stund tills han har slocknat i soffan.
Jag har hotat förut med att jag inte orkar och kommer flytta med barnen. Då skrattar han ibland o undrar hur jag ska ha råd. Andra stunder kan han gråta och erkänna att han tycker inte om när han blir så arg. Så från i julas har han inte druckit så mkt. O väntat tills barnen somnat osv. Men 2dagar innan nyår så kommer jag hem vid 18 från jobbet. Äldsta barnet har en kompis som ska sova över här och på bordet står en öppen öl. Jag blev irriterad. Jag vill inte att han ska dricka framför andras barn. Tänk om det är en av de gångerna som den går rakt upp i huvudet? Slutade med bråk och han sa att jag kan lika gärna packa mina väskor o gå. Han ska inte känna sig som främmande i sitt eget hus. När sa jag men jag ska inte behöva vara rädd att du ska bli elak.
Dagen efter hade vi ett bra samtal på kvällen och sedan har det varit lugnt. Druckit men inte arg. Jag hade kvällen innan ställt mig i kö till en lägenhet för jag kände att jag orkar inte längre. Nu är det ganska lugnt men jag har beslutat mig för att gå till lägenheten och titta då jag blev erbjuden den. Men frågar mig själv om jag gör fel. Ska jag ge honom en sista chans? Hur kommer barnen få det hos mig? Kommer jag ha råd att ha mat på bordet? (Ingen fast anst). Jag känner mest irritation just nu han blir arg för att han tex inte får sex så ofta men jag säger att jag behöver lite närhet först. Då blir han sur.

Käns lite löjligt det här och som att det är mest svammel men jag behövde få ner det på papper. Kanske behöver jag bara 'get iver it' o låta honom dricka och bara bli arg om han gör något dumt? Och inte i förskott. Jag hatar lukten av alkohol nu och ljudens från burken o skåpet. Jag kanske är helt galen.

Läste igår att om en person gjort gastric bypass är chansen större för att utveckla beroende till tex alkohol. Är det någon som vet något om det?

Svammel men skönt att skriva av sig lite.

Blueeyes

Så liten snabb fråga. Han har nu bestämt att han vill att vi ska försöka fixa detta. Han ska ge mig tid att fundera och hitta mig själv igen.

Kan jag under min tid stt fundera ställa krav på nykterhet och inte ragga ipp sndra tjejer under tiden??

Trollis

Självklart!
Raggar han på andra under tiden skulle jag tolka det som oseriöst. Efter allt han utsatt dig för så är det nog det minsta du kan begära, att han är nåde nykter å absolut Inte raggar runt.
Kan han inte gå med på det så måste du tänka efter ordentligt, om han är värd ytterligare fler chanser...
Ställ krav du, tycker jag verkligen.
Lycka till å kram ?

Blueeyes

Ok. Många samtal som vanligt. Berg o dalbana kan man säga. Bestämde att vi skulle åka bort en helg om några vecor. För att bara vara o se om det kanske finns ngt kvar. Nu blir det inte så eftersom jagbinte har råd. Inget konstigt.
Han vill nu sluta och säger att under den tiden behöver han mig. Inte bara som vän utan kunna hålla handen. Mysa lite osv.

Jag kände såhär. Vet inte hur mycket jag klarar men vill ju vara där sim vän och jag vill ju han ska sluta. Men om haninte har mig vad är det då för mening? Blir galen.

Sedan kom bomben enligt mig. Han vill vi ska gå på samtal och jobba på allt. Men han vill inte ha ngt med min familj att göra. Min mamma ok för hon pratade med honom. Men ingen annan i min släkt har hört av sig. Han känner sig sopad under mattan. Jag förstår att han tycker det är fel. Men ingen har problem med honom. De frågar mig hur han mår osv.

Kan han ställa kravet? Krav o krav. Jag får ju umgås med dem men han kommer inte göra det.
Jag tänkte det kan vara lite konstigt i början men ingen hatar honom och alla är ju vuxna. Så med tiden kan det ordna sig.
Jag blev paff. Så nu är jag helt ställd faktiskt. Var tvungen att skriva av mig lite.

Blueeyes

Hej alla! Liten uppdatering. Inne o läser ibland men inte riktigt hagt orken att skriva.
Jag trivs så bra i min lägenhet och är stolt att hag tog steget.
Kännslomässigt är det värsta bergodalbanan. Ena stunden 'jag hatar dig din jävla hora' till frågan om vi ska på date för att se om det finns något kvar att rädda.
Sista 1,5 veckan har vsrit mkt bra. Han har börjat gå och prata med ngn och är nu inte lika arg på mig. Jag behöver med andra ord inte få 40 sms per helg om hur dålig ful o fet jag är. Mkt skönt. Vi har haft ett bra samtal tilllsammans. Just nu känner jag att jag enbart vill ha en relation baserat på att vi har barn tillsammans. Och det är jag supernöjd med! Fast vore kul att gå på en date o få känna sig lite 'fin' och speciell.
Har märkt att känslor försvinner ganska snabbt vid viss mental mobbning. Eller är det ksnske jag som stängt av för att det blev för mkt och jag inte orkar? Vem vet.
Jag supertrivs i mitt lugna liv just nu.

Hoppas ni andra har det bra och får en lugn lång helg!

Kvinna 50

Förstår att du har de bra nu. Mitt x flyttade ut i början på veckan och jag har både känt oro inför framtiden, ensamhet men framför allt ett lugn.
Kommer på mig själv att titta mot soffan, tänk parkbänken, där han brukade sitta och bara känna en stor lättnad. Visst, han har inte hämtat sina grejer än och inte fixat boende men han har kanske förstått. Jag har tagit igen sovrummet och städat och gjort fint, förut var de inte ens lönt. Stank gammfylla efter varje helg så jag klarade knappt att gå in där.
Nu slipper jag se honom lullig från klockan 3-4-tiden på eftermiddag på helgerna, han var för det mesta inte arg men hade börjat bli allt mer grinig mot mig de sista åren. En sån här långhelg hade varit en mardröm. Kram till dig och dina barn.

Blueeyes

Hej!!
Nu har det gått 6!!!! månafer sedan sista inlägget. Och vilka 6 månader.
Har träffat världens snällaste kille som ger mig energi (och inte dränerar mig på ork). Supertrivs i lägenheten. Är så stolt över att jag tog beslutet att flytta. Ekonomin är fortf körd i botten men det löser sig ngn dag. Blir så när token inte bidrar ekonomiskt på 6 månader.

Det har varit väldigt jobbiga perioder. I början hade vi barnen varannan vecka. Lite läskigt när de var hos pappan.
Jag gick iväg till öppenvården i vårt län och pratade. De gjorde en orosanmälan mot min man. Han ska inte dricka i närheten av barnen. Och ett tillfälle kunde barnen inte väcka honom på soffan (förkylningsmedicin enl honom).
Anmälan gjordes i början av juni och då blev han oxtokig. Den lades efter förhör med barnen ned då jag finns i deras liv som ansvarig.
Under jun jul aug såg han sina barn vid 4 tillfällen och samnanlagt 10 timmar. Helt sjukt. Men han orkade inte. Mådde dåligt. Och festade hälldre med sin 21 åriga tjej.
Sms terrorn har fortsatt ich enbart under augusti kom ca 440 sms. En helg (när han visste att jag träffade den nya killen) ringde han 123 gånger på 23 timmar.

Polisanmälan för ofredande gjord.

Sedan kom en liten bild på pistol blandat med trevliga sms. Anmälan om olaga hot gjord.

Det är mycket tjafs och nedlåtsnde sms. Jag försöker svara enbart när det gäller barnen men ibland är det svårt att hålla sig.

Det är i stora drag vad som hänt. Dottern 9 vågar inte sova där. Med all rätt. Nu har hsn dock skuckat ett antal sms till dottern som gör henne ledsen. Just nu vill hon inte ens gå dit ett tag efter skolan.

Nu känner jag mig maktlös. Hur i hela friden får jag stopp på honom?????

Men saken är den att jag är så jävla stolt över mig själv!!!!!!!!!!!! Det var inget lätt beslut men det var rätt beslut.

Nu tar vi en dag i taget och gör sådant som gör oss glada och fulla av energi.

Styrkekramar till er alla ?

Dis

Du skrev lite i min tråd för ca ett år sen. Tänk så långt du har kommit sen dess. Helt fantastiskt. Själv känner jag mest att jag går i cirklar. Kommer aldrig ett steg vidare, även om det kanske har hänt en del inombords i mig. En sak som är ganska sjuk är att jag inte vet om saker och ting har blivit bättre eller om det bara är normaliseringsprocessen? Han dricker mindre men min tillit till honom är ändå helt borta.

Går det bättre med exet nu? Och hur går det med den nya mannen?

Li-Lo

Vilken målmedvetenhet och vilket mod du uppvisar! Ett stort tack för att du ger oss återkoppling och berättar vad du gått igenom och fortsatt möter. Dina val har inte varit och är inte lätta samtidigt är du tydlig med dina gränser och du skapar aktivt ett tryggt hem för dig och dina barn. Så berömvärt.

Jag vill nog bara säga, tack för att du skriver och därmed visar att de val du gör är möjliga!

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Insikt.

Hej alla !
För 6 månader sedan tog jag äntligen beslutet att söka hjälp för mitt missbruk av etanol. Har vetat om det länge, men inte velat erkänna det för mig själv och alla andra.
Efter att ha druckit öl fast barnen skulle komma så brast det totalt. Tog kontakt med fhv på måndagen och bollen var i rullning.
Fick förmånen att gå en kbt-behandling som arbetsgivaren bekostar.
Väldigt jobbigt från början, mycket som kom upp till ytan. Helt sjukt hur man har betett sig, utan att förstå hur fel det har varit.
Har förstått att jag är sjuk-alkoholist. Låter väldigt negativt men är ju inte värre än att vara nötallergiker t.ex. Avstå alkohol så är det inga problem :) Kan tyckas att jag inte har varit nykter så länge, men är inte det minsta orolig att etanolen kommer att få finnas i mitt liv i framtiden. Har bara positivt att säga om behandlingen, att det skulle ge så mycket av att bara prata med någon
och ha tematräffar och hemuppgifter det trodde jag aldrig. Är ju typen som "aldrig i helvete att jag går till en psykolog för 1000
kr/h" Ack så fel jag hade. Skulle kunna berätta hur mycket som helst som hänt under rusets inverkan. Men vi har nog alla här
gjort ungefär samma saker skulle jag tro.
Vill bara peppa dig som står och tvekar om att söka hjälp. Gör det!! Livet är så mycket trevligare nykter, jag lovar.
Är ingen expert men ställ gärna frågor så svara jag.

/ Björn.

Nybörjare som man är så hamnade ju mitt inlägg som en kommentar, men det bjuder jag på :)

NoTime2BeSad

Har ingen riktig ursäkt eller förklaring. Allt jag vet är att vara den som är så. Att ljuga, smyga, manipulera & hitta ursäkter för sitt drickande.
Jag mådde dåligt att vara en sån make & pappa. Vilket resulterade i en vidare nedåtgående spiral för då var jag tvungen att dricka bort skuldkänslorna.

Läser om många som är i din situation & det gör ont inom mig! Alla försök som görs för att få någon att förstå vad dom gör emot sina älskade. Men sanningen är så hemsk att ingen kan ändra på någon annans missbruk om dom själva inte vill.
Det råd jag kan ge dig är att leva ditt liv & ge era barn ett stabilt hem där dom inte behöver va rädda eller oroliga att mamma/pappa kanske ligger utslagen eller är kanonfull & dum.

Jag skäms & känner skam, för det jag ser är min exfru & våra barn i dina ord

Stora kramar till dig

ika2

Hej Blueeyes, nu är detta ett tag sedan men detta är exakt mitt problem också, det var som att läsa som jag skulle ha skrivit detta.

Hur har det gått för dig?
Jag hade nu haft ett allvarligt prat med min man, ett ultimstum. Flaskan eller mig. Han säger att han nu ska sluta, men jag vågar inte tro honom. Har varit ihop i 17 år och han har som hållit på från och till, oftast helger i 10 år. men nu har jag fått nog. Känner skam att jag varit så snäll med honom, hållit ihop för barnen. Men nu inser jag att barnen far ju lika illa som jag, jag känner mer skam att jag borde ha lämnat honom tidigare. Men hur går man tillväga? Ska jag ge honom en chans till??