Min hjärna vet exakt vad jag ska göra - ändå skriver jag här. Jag säger till mig själv att jag vet precis vad ni kommer att skriva så därför behöver jag inte ens skriva. Men nu är det dags och jag tror jag behöver stöd/motivation/pepp?
Jag lever egentligen ett så bra liv! Säkert som många andra! Tre underbara barn, stort fint hus, en snäll pappa till barnen som verkligen vill vara jämställd. I skrivandets stund har vi lite barnvakt, delat två öl men jag hade ju lite ”eget” undangömt som snart är slut. Han är fortfarande på sitt andra glas...
Såg att jag var inne här och påbörjade något redan för 2,5 år sedan. Långt innan minsta ens föddes!
Det går längre och längre för mig. Snart börjar jag jobba efter sista föräldraledigheten och jag hoppas att det kommer sätta stopp för detta pga att tid inte finns. Mycket av drickandet har varit av tristess, inbillar jag mig i alla fall. Jag blir en lite trevligare, roligare mamma med några öl eller glas vin i mig. När jag skriver detta så SER jag ju. Sånt jag läst i många böcker redan som tonåring och tänkt ”hur svårt ska det vara?” Äldsta är sju så snart märker han väl. Säkert redan gjort. Men det förnekar jag för mig själv.
Hjälp!