av Vilsenmamma

Vilsenmamma
fre, 2021-07-16 - 15:18

Hej på er!

Har läst runt på många trådar, men lätt att missa något. Men ni som är på väg att lämna eller har lämnat när det finns barn med i bilden, några frågor till er.

-Hur gjorde ni med vårdnaden? 50 %? Enbart umgänge m. M?

-Svårt att få ensamvårdnad? Eller ha barnen mestadels? Hur upplevde ni byråkratin?

-När är det mer skadligt för barn att stanna kvar med en förälder som dricker än att gå? Var går/gick gränsen för er?

- Hur gjorde ni med boende?

-Hur upplevde ni bemötandet kring barnen utav er partner?

-vid tvist om vårdnaden, måste man ha bevis på att sambon dricker?

Som ni ser har jag många frågor och funderingar. Ska snart ställa ett ultimatum till min sambo/pappan till barnen. Får nog räkna med att gå eftersom han verkligen inte inser sitt problem eller vill ta hjälp. Kanske kan ett ultimatum hjälpa. Behöver läsa på och vara förbered så mycket som möjligt för att känna mig trygg i mitt beslut. Har barn på 1 år och en på 3 år. Är rädd för att sambon kommer dricka om han har dom och inte kommer kunna vara en fullt ut ansvarsfull pappa tyvärr. Men vet inte om han skulle dricka med dom. Barnen är ju alltid med mig och han är sällan med dom själv. Men detta är stort orosmoln hos mig och anledningen till att jag väntar med mitt ultimatum. Förstår att det är så hos många.
Har dialog med alkohollinjen, kurator på beroende enheten samt pratat anonymt med familjerätten. Hon på familjerätten var väldigt hård på att jag måste ta ansvar som förälder och lämna om han inte bättrar sig. Samt att han mycket troligtvis inte får ha dom på 50 % utan bara i umgänge och kanske övervakat, så får man se allt eftersom om han bättrar sig. Men kan behöva dra det upp till åklagare. Men min uppfattning utifrån hört andra är att det inte alltid funkar så. Utan att faktiskt många barn ändå kan vara på 50 % hos den som har ett riskbruk eller missbruk. Hur är eran uppfattning? Känner mig vilsen och så rädd för göra fel beslut för barnen. Dom måste alltid vara första priotering❤️

Styrkekram till er ❤️🙏

mmmmmmm
fre, 2021-07-16 - 18:56

@Vilsenmamma

Hej! Har också precis som du hittat hit. Har dock inte kommit så långt med att söka upp hjälp hos familjerätten eller liknande än. Det jag har är min terapeut och den har jag av andra anledningar än min mans alkohol problem.
Jag sitter ungefär i samma sits. Har idag tagit upp att det fattades sprit men han förnekar allting, jag har dock bevis på att han ljuger men kunde inte förmå mig att dra det kortet. Nu blev det genast värre i magen och jag vet inte hur jag ska göra. Det blev liksom uppenbart att problemet finns och jag kan inte längre försvara det med att det är semester tider mm.
Har din mans problem varit långvariga?
Jag har bett min att söka hjälp på grund av andra svårigheter i vårt förhållande och vi har även varit på parterapi. Han har fortfarande inte sökt hjälp själv och jag har varit på att bett honom men svaret har varit att det var fel på mig. Och att han mådde bra, detta har pågått i ett år men jag vet inte hur länge han druckit. Men enligt honom nu ikväll så finns det inget problem.
Hur länge har du försökt få honom att söka hjälp?

Jag har tyvärr inte svar på dina frågor då jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig. Men känner redan efter att ha vetat detta i tre veckor att jag vill ta barnen och gå. Mina är lite äldre än dina men under 10.

Hur som helst, ville mest säga att du inte är ensam om dessa frågorna. Jag ställer mig själv samma dagligen just nu.

Helgerna är hemska för många i denna sitsen har jag förstått men jag vill ändå önska dig en fin helg.

Vilsenmamma
fre, 2021-07-16 - 21:22

@mmmmmmm Hej! Tack för ditt svar. Känner verkligen med dig och känner igen mig mycket i din situation.

Min sambo har sen vi blev tillsammans för 9 år sen druckit mycket. Men även jobbat väldigt mycket, men är han ledig så dricks det mycket. Har alltid försökt pusha honom att söka hjälp, men för sitt mående och inte drickande. Han har mycket bakom sig och mår inte gott, vilket alltid gått ut över mig. Jag är ändå en väldigt rak och kommunikativ person. Men har inte fått så mycket gehör. Efter mycket förklaringar förstår han och säger då som alltid "Jag ska förändra mig". Men faller alltid in i samma mönster. Han har aldrig sett själv att han mår dåligt och behöver hjälp. Det gick så långt att för 4 år sen gick jag isär med honom. Han var helt förstörd. Han minska då sitt drickande och tog hjälp med psykolog. Trodde han hade förändrats och blev tillsammans med han igen efter ca 8 månader och blev ganska snabbt oplanerat gravid. Efter vår son kom för 3 år sen började drickandet mer och mer. Sonen hade kolik och sov typ ingenting (gör fortfarande inte) . Den stressen och stora livsförändringen sätte han och mig ur balans. Vår relation har varit väldigt spänd sen dess, men gått lite upp och ner. För snart 2 år sen köpte vi ett hus som vi har totalrenoverat. Vi har slitet som djur och ingen sömn. Där började drickandet eskalera kraftigt. Visste att det var ett problem, men förstod inte att det var så stort. Var själv så sliten. Tänkte även att det var mer ok eftersom vi hade det så jobbigt. Sista året har han varit hemma på heltid och på halvtid väldigt mycket och då dricker han konstant. Kan dricka varje dag i 2 månader i sträck. Men sen kan han ju även jobba och hålla upp, vilket jag då trott att han inte var så illa ute. Innan jul hota han att ge mig stryk och kalla mig massa fula saker . Trodde han skulle göra det, men har aldrig trott han skulle säga så till mig. Dagen efter skämdes han och lovade att aldrig mer säga så. Var stenhård att jag inte vill leva så. Tog även då upp drickandet och sa att han dricker för mycket och att jag var orolig för honom. Han blev jättearg men lovade efter många om och men att han skulle dra ner. Han höll upp en dag sen har druckit varje lediga dag, vilket varit många då jag varit sjukskriven och han föräldraledig. Hans beteende har även förändras aggressiv, inget tålamod, stressad, dåligt minne, elak samt ignorerar mig ofta. Detta går ibland direkt ut över barnen och även indirekt.

Lovade att inte tajta om alkoholen och det gjorde jag inte förrän jag sätte ner foten i maj igen om hans drickande. Han blev såklart jätte arg och han hade då minsann inget alkoholproblem, det är bara svaga människor som har det m. M. Han skulle då minsann dricka hela sommaren. Till hösten skulle han dra ner sa han då. Där och då förstod jag att detta blivit ett riktigt problem. Börja öppna mig för min familj, ringde alkohollinjen, kommunen m. M. Ångesten och sorgen slog till med ett pang. Så mycket känslor! Har försökt få med honom på ett anonymt möte med kuratorn på beroende enheten. Han blev jättearg och hota mig. Trodde det ändå skulle ge han en signal om hur jag mår i detta men ingen respons. Det dricks som vanligt. För han ju inget problem enligt honom. Jag som missuppfattar allt.. Stundtals är han supergo till vända på noll och ingenting. Har även växt upp med en pappa som missbrukade narkotika och var kriminell. Världens bästa pappa som jag älskade mest i hela världen, men drogernas kärlek var större och vi barn fick uppleva konsekvenserna av ett missbruk. Han dog när jag var 17 år. Har kämpat så för att komma ifrån detta liv. Önskar även att min mamma hade tagit sig ur mycket tidigare både för hennes skull och för mig och mina syskon. Vi har ärr för livet. Men det är svårt. Så mycket som spelar in, både känslor och praktiska bitar. Ge upp någon man älskar och som mår dåligt. Min mamma säger att hon önskade att hon drog 10 år innan vad hon gjorde. Men till slut fick hon välja ta sitt liv eller välja livet och lämna.

En sak har jag förstått efter pratat med olika som är kunniga inom alkoholmissbruk samt av egen erfarenhet. Det är att man kan inte förändra en personen om den inte själv kommer insikt om det och verkligen vill förändras. Jag har försökt och försökt. Önskar han skulle se och vilja förändras för barnen. Ens egna känslor åker bergodalbana. Ibland misstror man mig sig själv och tror man missuppfattat allt, liver leker på nästan som vanligt, till att han hamna i djup ångest, sorg, ilska. Ja så mycket känslor och tankar.

Men kan verkligen rekommendera att ta kontakt med familjerätten eller någon inom missbruk i kommunen. Man kan vara anonym. Det har jag varit, till och med fast jag träffat kuratorn 2 gånger. 5 anonyma och kostnadsfria samtal får jag. Tycker alkohollinjen varit till stor hjälp. Våga bolla med dom som är kunniga. Finns så mycket information att hämta över allt men man orkar inte alltid sålla. Sen våga vara i alla de olika känslorna och verkligen känna efter och leva ut dom. Det försöker jag göra. Jobbigt men känns alltid bättre efteråt.

Pratade med familjerätten om vad för ultimatum som kan vara bra att ställa. Hon hade arbetat med missbruk innan så var väl insatt. Hon ansåg att ställa ett ultimatum är det enda för eventuellt hjälpa min sambo. Om jag ställer det så måste jag leva upp till det. Hon tyckte att jag skulle ställa ett ultimatum att han skulle hänga med mig på möten på beroende enheten och sen få vidare hjälp med samtalsstöd och plan för minska/sluta sitt drickande. Hon sa att alkohol ofta är ett symptom. Han behöver bearbeta grundproblemet. Ligger mycket i det tycker jag. Vi är överlag väldigt bra på behandla symptom men glömmer ofta grundproblemet.

Hur mår era barn i detta? Märker dom av någonting?
Jag hoppas verkligen det löser sig för er på bästa möjliga vis. Vi kanske kan hjälpas åt och bolla med våra olika erfarenhet och tips. Alla styrka till dig! Trevlig helg 🙏😍

Hallonpaj
ons, 2021-07-28 - 20:33

@Vilsenmamma
” Sen våga vara i alla de olika känslorna och verkligen känna efter och leva ut dom. Det försöker jag göra. Jobbigt men känns alltid bättre efteråt.”
Precis så är det, man blir så matt. Tack för formuleringen.

Vilsenmamma
ons, 2021-07-28 - 22:00

Hej @Hallonpaj! Ja det kan vara väldigt krävande, och väcker så mycket inom en. Oftast så väcker det väldigt olika känslor och även minnen samt många djupa funderingar. Men skönt ändå att få ut dom, på något sätt för eller senare så kommer dom ut. Önskar dig allt det bästa och att du hittar bra strategier för hantera det ❤️🙏