Startar en ny tråd för att en ny tid börjar nu. Jag vill tillfriskna från medberoende oavsett vilka val min partner tar så har jag bestämt mig.
På onsdag har jag fått tid hos terapeuten på killens beroendeprogram, känner tillförsikt för första gången på väldigt länge.
Nu blir det kanske många nya trådar men det känns viktigt att göra avstamp från det som varit och att nu börjar en ny tid.

@Tröttiz kram tillbaka 🌺
Läser en bok just nu som heter april i anhörigsverige. Det känns som författaren bearbetar sina egna känslor i texten, det känns som man bearbetar sina egna känslor samtidigt när man läser den. Lite finurligt skriven.

Det märkliga i kråksången tycker jag är att det maler i huvudet, av och till. Som jag sa till min terapeut att jag vill verkligen lägga det bakom mig, inte låta det ta min energi mer, jag förtjänar inte det som gjort allt i min makt "rätt". Men hon trodde det var sorgen, och hon kan ha rätt. Jag måste hitta ett sätt att få ur mig den, värdigt för mig själv. Hon tipsade om en anhörigvecka. Så jag tänker om boken du läser, våra tankar nedskrivna är ett sätt. Ska titta efter den. Ha en fin dag 🌺

@Nora81
Jag inser ju att jag inte kan vara kvar, för jag dras ner jag med. Men väldigt smärtsamt se hans och andras destruktiva leverne med alkohol.
Jag ska kolla upp boken, tror att läsa den ger mycket även för mig. 🌺

@Backen123 Ja, det där malandet, man blir tröttare och tröttare men kanske är det något bakom den känslan man behöver förstå som man inte förstått? Jag vet inte.
Själv är jag så djävla less malandet ( ursäkta svordomen, men det känns så) att jag bara fått nog. Det är min, MIN och bara MIN resa det handlar om. JAG och bara JAG bestämmer vad jag väljer. Det är en helt omöjlig uppgift och en illusion att jag har makt att påverka en annans liv, jag kan bara påverka mitt eget.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Ordens innebörd blev plötsligt tydliga för mig i helgen och då kände jag att allt släppte.
Något som legat där och gnagt sedan jag var ett barn. Ett barn som såg min älskade far försvinna mer och mer för varje dag i alkoholen, en avstängd mamma som förmodligen höll på att drunkna i ansvaret för allt, bland syskon som slogs för att få en sekunds uppmärksamhet i den dysfunktionella familjen. Jag såg allt på väg att rasa, jag ville att alla skulle må bra och pendlade mellan att göra revolt och vara allas räddare. Där började det för mig och nu har jag fått svar. All skuld och skam som sätter sig som klister på allt så att det känns omöjligt att reda ut saker.
Så går man i det här, guds fördömda mönster och förstår ingenting bara att allt verkar ständigt upprepas hela tiden.
Nu skriver jag flummigt kanske men sinnesrobönen jag mig den insikt jag behövde för att bli fri från det ältande, malande och de skygglappar jag satt upp för mig själv.
Ha en fin dag, kram.

@Tröttiz ja, det är smärtsamt att se hur en människa man älskar försvinna i det mörkret som sjukdomen är. Det är också smärtsamt hur man känslomässigt är fastklistrad i det och dras ned till den grad att man utplånar sig själv. Det är ju vårat beroende, det är olika symptom på samma problematik verkar det som.
Jag skulle verkligen vilja se ett större fokus och stöd för anhöriga i samhället.
Kram på dej och var rädd om DIG.

Hade mitt första samtal med anhörigterapeuten idag.
Det var en ögonöppnare och kontentan är egentligen samma budskap som sinnesrobönen.
Jag kan inte ta ansvar för en annan vuxen människa, det får man som vuxen göra själv.
Jag får ansvar för mig själv och komma överens med mig själv var mina gränser går och därefter avgöra vilka människor som jag vill ha i mitt liv och inte.
Träningen blir framöver att sätta mig själv i första rummet, andra kommer sen.
Herregud, det blir totalt omvänt från vad jag gjort tidigare.
Det var en så skön känsla att höra det, en befrielse.
Gud, jag önskade att jag lärt mig detta som barn men jag är ändå djupt tacksam över att får lära mig det nu.
Känner att det är dags att lita på kroppen, känslorna och lyssna på de fortsättningsvis.
Så självklart egentligen men ändå så svårt när man inte fått lära sig det som barn.
Är helt slut, viktigt med återhämtning och vila. Det får ta tid.
Ta hand om er därute ♥️

@Nora81 💕
Du hade ett bra och lyckat möte. 🤗 Glad för din skull. Säkert också så att mycket liksom lyfts från dina axlar. Du är viktigast i ditt liv. Verkar som att du på något sätt kan andas ut samtidigt som du är trött.
Gällande sinnesrobönen är den även aktuell för oss anhöriga, att acceptera det vi inte kan förändra. Vi kan inte fatta beslut för någon annan.
Bland annat denna insikt gjorde att jag insåg att jag verkligen inte kan satsa. Om det skulle finnas ömsesidiga känslor kan jag inte.
🌹

villvarastark

@Nora81

Du går igenom precis samma resa som jag just nu. Det är skönt att se att man inte är ensam. Jag håller på att gå under av min far och hans missbrukande av alkohol/sömnpiller. Och så har jag levt sen barns ben och är idag 30+. Först nu börjar jag även förstå att jag ej kan ta ansvar för en annan vuxen, utan jag måste tänka på mig själv. Vilket är något man får träna på VARJE dag, och att inte låta sig manipuleras längre och allt därtill. Det är fan helt sjukt.
All lycka till dig.

@Nora81 ❤❤
Inte skrivit på ett tag. Ibland behöver man paus o bara leva. Just nu är det skitjobbigt med alla insikter. Har fullt upp o träna nytt o våga. Känner mig som 5 år. O skydden är borta nu..Mina falska försvar har ja insikt i vilka dom är nu..Men o våga leva.. det är pissjobbigt..Vi hörs!!
Kram !

@Tröttiz ja, det stämmer så bra. Så är det känner mig mkt mer avslappnad men trött.
Fint att sinnesrobönen hjälpt dig att komma vidare med.
Hon gav ett tips, terapeuten att sätta upp lappar som påminnelse att prioritera sig själv först. Det tyckte jag var bra.
Du kommer först sen kommer andra. För att lära om.

@villvarastark så glad jag blir för din skull och samtidigt ledsen att du nu också behövt växa upp så.
Ja, det är den enda vägen att tillfriskna att man tar ansvar för sig själv och de är vuxna människor och får ta ansvar för sig själva.
Ja det är verkligen träning i att börja tänka om och omprioritera när man gjort annorlunda hela livet.
Tack och lycka till du med!

@Morgonsol Hej!
Ja, man behöver bara vara ibland. Så fint att skydden är borta. Jag känner precis som du, känner mig som ett barn som håller på att lära sig. Det är jobbigt och jag känner själv att det känns lite pinsamt att jag känner mig så som vuxen men det är också en befrielse.
Nu kan börja leva sant mot sig själv igen.
Stor kram ♥️

@Tröttiz Hej Tröttiz.
Jag har haft fina dagar och känner att det går framåt med de verktyg jag fått. Jag har känt glädje, sinnesro och hopp under dessa dagar.
Just idag kraschade jag och har ont i kroppen, känner en sorg som pockar på och vill fram. Har fått kontakt med mina känslor som jag under så lång tid tryckt undan. Ilska och sorg är det mycket och i grunden en känsla av värdelöshet som jag brottats med.
Men jag stannar upp och känner och möter känslorna. Är snäll och omtänksam med mig själv. Tar en dag i taget. Tack snälla för att du frågar.
Hur har du det?💕

@Nora81
Väldigt trött emellanåt. Ledsen och frustrerad över vad alkohol kan medföra. 😡 Samtidigt som det glorifieras, "tar mig en prosecco i härlig solnedgång" typ ... Tjo och tjim.
Smärtsamt känns det ännu att behöva släppa taget. Vi har ändå kontakt nu och då, vet inte om det är så klokt förstås. 🤔 Han har sagt att det är skönt att ha kontakt med en normal och vettig människa... Förlorat jobb, barn, vänner, återkommande rattfylleri.

Jag önskar jag hade trollspö men det har jag inte. Jag måste dock rädda mig själv. Jag jobbar på det ... Känner mera ro, vilket är skönt. 🙏

När du skriver värdelöshetskänsla, varifrån kommer den? 🌹

@Tröttiz Jag håller med dig, detta glorifierande av en drog är sjukligt. När jag går förbi fulla restauranger och serveringar där folk sitter med alkohol så känns det så främmande att leva så när man upplevt vad drogens konsekvenser verkligen är. Som ett statligt reglerat knark.
Klokt att du fokuserar på dig själv först och främst fast det är så innerligt svårt att inse att man inte kan påverka eller rädda en människa man tycker om som är sjuk.

Värdelöshetskänslan jag ibland drabbas av eller som finns där i grunden hela tiden har med min uppväxt att göra tror jag. Blev medberoende rätt tidigt, det var ingen sund uppväxtmiljö för ett barn. Jag blev varken sedd eller hörd och belastades för ansvar som ett barn egentligen inte ska behöva ta. Det sitter väl i att jag ska ge och stötta där egentligen andra bör ta ansvar själva och sedan inte förvänta sig stöd eller omtanke tillbaka.

Om två veckor sätter anhörigprogrammet igång och det är jag väldigt glad för. Det behövs verkligen.
Ha en fin söndag allesamman!