Föräldartråd

Profile picture for user Dearself

Länge sedan jag skrev nu även om jag ofta tittar in och läser. Min son har varit på behandling 9 veckor och för första ggn ( 5: e ggn han åker iväg) känns det som han landat på ett ställe han trivs på. Sista var det LVM och återfall samma dag han kom hem och sedan dess totalt kaos i 5 månader med flera akuta sjukhusvistelser, vräkning osv innan han åkte igen.
Denna gång har det varit annorlunda. Han har landat, ej haft kontakt med vänner här och pratar om att förlänga behandlingen. Jag har fått vila och återfått hoppet.
Idag var det dags för permission. Han pratade redan innan om att han hade mycket ångest som han kämpar med hela tiden och jag tyckte det kändes oroligt.
Det visade sig att min oro stämde och han var redlöst berusad då han druckit på tåget. Ringde och ville bli hämtad och han kunde varken gå eller stå. Det är så det är, det finns inga mellanlägen.
Alkohol är inte hans huvuddrog men det var nog detta som fanns närmast till hands.
Ni andra föräldrar som jag skrivit med ibland som säger "nu är det bara alkohol" hen använder. Det är verkligen inte bara, det är nästan värst av allt och då tar min son det mesta ( förutom heroin ).
Nu sover han och jag hoppas detta ska räcka men vet av erfarenhet att en dag innebär fler.
Är så uppgiven. När jag såg honom så berusad kände jag bara sorg. Kan det inte få bli bra. Kan han inte få må bra och få det liv han önskar. Min fina kille som jag älskar över allt.
Jag är maktlös. jag vet inte hur jag ska klara att detta fortsätter.Det blir så tydligt när jag fått vila och fått tillbaka det som är normalt i livet. Kunna jobba, träffa vänner, sova lugnt utan konstant oro. Slippa rädslan som följeslagare.

Hur mår ni andra föräldrar och hur har ni det?
Kram!

Profile picture for user gros19

Kan det inte få bli bra, kan han inte få må bra och få det liv han önskar, min fina kille som jag älskar över allt. Skulle kunna vara mina ord så har jag ofta tänkt. Du har fått vila och känna hur livet egentligen ska vara, känt verkligt hopp och så händer det här ett återfall när man är som mest sårbar. Har upplevt detsamma och det är den mest plågsamma känsla jag upplevt i samband med min sons missbruk. En vän sa till mig när jag var i en liknande situation som du är nu Dearself, att hon aldrig hade sett mig må så dåligt. På något sätt överlever man och hoppet väcks igen men det är precis som du säger oehört sorgligt. Kan tänka mig att du är glad att träffa din son och sen byts glädjen till sorg.

Hur tror du din son tänker, besviken på sig själv förmodligen och vad vill han. Har han pratat om förlängning så vill han troligen tillbaka. I din situation hade jag ringt upp behandlingshemmet och bett om råd hur ni ska hantera situationen.

Min son är just nu inlagd på psykiatrisk avdelning pga att hans medicin inte hjälper honom. Han har plågsamma röster vilket idag är hindret att kunna få leva sitt liv. Känner också maktlösheten det enda jag kan göra är att finnas där för honom. Jättesvårt att inte kunna påverka situationen. Det är ju inget man hellre vill än att hjälpa sitt barn.
Många kramar till dig!

Profile picture for user Ragna

Åh, vad jag känner med er båda. Vad bra att du startade den här tråden, Dearself. Känner som vanligt igen mig så mycket i er båda.
Dearself, alkohol är verkligen inte "bara". Det är faktiskt en av de värsta drogerna/beroendena, med något undantag kanske. Jag var på en anhörigträff på den dagbehandlingar min dotter varit på under sommaren och där underströk de just detta. Min dotter dricker på samma sätt. Inga mellanlägen. Lite skillnad mot dem som är lite "småfulla" för jämnan, även om det naturligtvis också kan vara otroligt jobbigt och skadligt.
Min dotter har både gått på dagbehandling och varit på behandlingshem (drygt fem veckor) i sommar. Behandlingshemmet var, som jag kanske skrivit tidigare, inte optimalt för hennes behov. Nu har hon börjat jobba igen. Jag håller andan. Samtidigt försöker jag så gott jag kan att jobba med mig själv, inser att detta troligen är något jag måste lära mig leva med, inser att det också är något där risken är stor att jag förlorar henne. Det är svårt att förstå hur man ska kunna leva med det. Men försöker, på olika sätt. Alla förslag - Gros har ju haft en del - är välkomna. Jag har nu börjat i en ACT-terapi - acceptance and commitment - vet inte om ni känner till det, men har blivit allt vanligare i vården, framför allt i behandling för personer med svåra smärttillstånd där medicinering inte hjälper tillräckligt. Men kan också appliceras på den här typen av situationer, där man tvingas leva i en outhärdlig situation med psykisk smärta, som man så att säga inte kan lämna - men ändå finna en mening i tillvaron. Känns lovande än så länge. Men det är dyrt att gå hos en privat terapeut. Ändå värt det om det hjälper. Vi får se.
Det handlar också om det här svåra, det svåraste kanske, som Gros nämner, att inte kunna påverka situationen. Jag är övertygad om att i det i de här sammanhangen - när det handlar om svårt substansberoende - är allra mest förödande när det handlar just om ens barn. (Även om man förstås inte kan generalisera.)
Jag väntar på nästa "slag" - kanske har det redan skett i kväll (har inga indikationer på det dock). Har på något sätt gett upp hoppet allt mer, men helt kan och vill jag förstås inte göra det. Det känns nästan overkligt att vara i den här situationen. Stor kram till er båda.

Profile picture for user gros19

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. Känner att jag är inte inte intresserad av att vara tillsammans med människor som får mig att må dåligt. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

Profile picture for user gros19

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

Profile picture for user Dearself

Ni skriver så kloka saker båda två! Jag hoppas fler föräldrar väljer att skriva. Det är ett stöd både att läsa och skriva. Man vet att någon förstår och man känner sig mindre ensam.
Ragna, hoppas din dotter fick med sig lite av behandlingen ändå och att hon kan hitta styrka till långvarig förändring.
Skönt att hon jobbar. Har förstått att det betyder mycket för henne. Och Gros, hoppas verkligen sjukvården kan hjälpa . Det måste vara väldigt jobbigt för honom.
Min son fortsätter sin behandling och jag försöker så gott jag kan att vara i nuet . Jag tycker han på många sätt känns starkare än tidigare.
Ta hand om er . Kram

Profile picture for user gros19

Vad skönt att han fortsätter sin behandling och som förälder ser du en förändring hos honom. Låter jättebra! Under de år jag jobbat med missbruk fick jag lära mig att återfall ingår i tillfrisknandet, men ändå väldigt plågsamt för alla inblandade när det sker. Jätteroligt att höra att du ser en förändring. Bra ide' med tråden föräldrarstöd och så länge den är aktiv finns ju möjligheten att fler kan delta.

Profile picture for user Ragna

Två veckor gick det bra att jobba - i kväll, just när jag kommit hem från min andra dotter som just nu har lite (helt andra) problem, ringde polisen. Nu är hon på beroendemottagningen, mycket berusad. Känner mig helt förtvivlad, men kanske inte helt chockad och förvånad. Återfall ingår i tillfrisknandet, precis som du säger Gros, men så här täta... och hur ska det gå med jobbet? Hon var själv helt förtvivlad - fick ringa från mottagningen - och grät och sa "jag vill inte vara så här". Nu hoppas jag hon stannar där åtminstone över natten.

Tycker också det är skönt att höra att din son fortsätter sin behandling och att han känns starkare, Dearself. Hoppfullt!
Och tycker även jag att det här med föräldratråden är jättebra! Lätt för alla intresserade att hitta. Jag letade rätt mycket i början efter andra föräldrar.
Jag känner mig rätt uppgiven nu, som om jag inte orkar mer. Har varit nedstämd så länge, det här blev liksom droppen (igen). Men ska försöka kämpa på med acceptansen och det här med att vara i nuet, något som också ingår i ACT. Man får försöka öva, även om det är svårt ibland.
Varma kramar till er! Tänker mycket på er.

Profile picture for user gros19

Täta återfall skriver du Ragna och även att din dotter säger att jag vill inte vara så här. Kanske kan det leda till att hon samtycker till en behandling som bättre motsvarar hennes behov. Om jag minns rätt tyckte du Nämndemansgården och tolstegsbehandling skulle vara ett lämpligt alternativ för din dotter.

Det här att mista jobbet eller sin sysselsäätning tillhör våra katastroftankar och min erfarenhet är att dom har vi ingen nytta av. Min son miste den enda sysselsättning han trivts på. Förra veckan fick jag veta att det fanns väldigt mycket droger där så det var verkligen ett olämpligt alternativ. Nu är det tal om att han så fort han kan ska han vara på ett hunddagis och han älskar hundar och alla andra djur med förutom mördarsniglar. Själv miste jag ett jobb vilket ledde till att jag påbörjade en utbildning och fick ett arbete där varje dag känts rolig och givande.

Vad jag vill säga med detta är att vi vet inte vad som händer i slutändan. En terapeut på Nämndemansgården sa till mig att jag ska ha tillit till att allt löser sig på bästa sätt, en tro på en högre makt tänker jag idag, men då tyckte jag det var väldigt korkat. Det var ju jag som styrde vad som sker. Utan min inverkan skulle det bli en katastrof, men kanske förstör vi mer genom att lägga oss i. Idag kan jag känna tillit (inte alltid men mer och mer) till att det löser sig på bästa sätt och den känslan är fantastisk och något jag tidigare inte upplevt. Men vägen dit har självklart inte varit lätt, men det vet vi ju.

Kramar till dig Ragna som kämpar.

Profile picture for user Dearself

Vad tråkigt Ragna! Blir uppriktigt ledsen och förstår din förtvivlan. Jag tänker att hon är i ett aktivt missbruk när det är så tätt. Att hon är väldigt sjuk i sitt beroende. Drickandet eller drogandet sker tvångsmässigt . Hon vill inte vara där. Inte min kille heller. Han uttrycker samma sak, är helt förtvivlad, rädd att han ska dö osv , ändå fortsätter det. Jag förstår inte riktigt hur de ska klara att stå emot men när jag pratade med min kurator om det så förstår jag det som att det är det man försöker stärka i behandling. Att hantera det tvångsmässiga och hitta strategier för att stå emot.
Hade polisen kört henne dit? Tycker det är så bra att de ringer. Har varit med om flera tillfällen när min kille legat på sjukhuset utan att jag hört nåt. Även om jag vet att de är vuxna tycker jag det är märkligt. Tänker att om jag hittades medvetslös på gatan skulle väl mina anhöriga kontaktas.
Hoppas hoppas att det stannar här och har varit lugnt idag. Har ni någon bra kontakt på beroendevården el socialtjänsten som du kan ringa och prata med ?

Kram och massa styrka till er!

Profile picture for user Dearself

Vet inte om ni lyssnat på denna och den hjälper ju inte oss att må bättre men den är väldigt fin och beskriver hur ett beroende ser ut och hur det är för oss föräldrar och hur maktlösa vi är!

Profile picture for user Ragna

Den var jättefin, Dearself!
Lite katastrofläge här igen. Hon verkar helt enkelt inte kunna låta bli, fast hon vill. Och ja, det är ju så sjukdomen ser ut. Funderar på att ringa till socialsekreteraren igen. Hon blev (under berusning) väldigt arg när jag sa det, och tycker att jag "hotar" henne. Vet inte riktigt hur jag ska göra. Kanske kontakta en av hennes behandlare i stället. Så fruktansvärt sorgligt alltihop. Känns inte som någon överraskning att det blivit så här nu igen, verkligen inte, men det har nog ändå funnits ett litet hopp... Nu har hon jobbat i tre veckor, men tydligen börjat dricka "lite" senaste veckan (veckorna?) och då leder det alltid till upptrappning. Som hon vet, med intellektet.
När det gäller jobb och så, så förstår jag vad du menar Gros. Men hon har sitt "drömjobb" som hon har utbildat sig till och jobbet har/är en friskfaktor och motivation för henne...fast det räcker ju ändå inte, uppenbarligen. Känns bara som om att det skulle förvärra situationen jättemycket om hon mister det.
Kram till er!

Profile picture for user Ragna

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

Profile picture for user Ragna

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

Profile picture for user gros19

Tänker så här Ragna och jag inser samtidigt hur oehört plågsamt det är för dig, ta hjälp från alla du kan. När jag tittar i en bok jag skrivit i när allt varit som mest plågsamt ser jag min desperation. Där finns 13 olika hjälplinjer förutom socialförvaltningen. Så desperat var jag. Vill du ha tel.nr kan jag lämna det.

Jag fick lära av den person som jag haft mest förtroende för att det är negativa konsekvenser, att må riktigt riktigt dåligt, som får människor att kapitulera och bli motiverade. Inte lätt att se på som förälder. Samtidigt är det en dödlig sjukdom det kan man inte blunda för. Sitt barns missbruk är något av det mest smärtsamma man kan uppleva, ofta även skamfyllda. Jag fick lära mig att det finns enorma krafter i beroendet och att det inte har med den friska personen att göra, ingen logik, inget förnuft utan det handlar enbart om känslor. Inget spelar någon roll i detta läge och det har du ju fått erfara. Mycket av detta kan och vet du ju, men det spelar ingen roll du kan ändå inte hjälpa ditt dotter. I detta läget är kanske LVM ounvikligt.

När jag mått bättre under den tid min son var som mest destruktiv i sitt missbruk var när jag fokuserade på mig själv. Finns det ingen möjlighet för dig att genomgå en anhörigvecka.

Både du och Dearself finns ofta i mina tankar. ❤

Profile picture for user Dearself

Är helt förstörd. Min son kom hem idag några dagar tidigare än tänkt. Han mår dåligt och vill hem och knarka. Jag har försökt sätta gränser så han inte ska mellanlanda hos mig utan komma till stödboende men han väljer att bo hos en kompis. Han kom hit, lämnade en väska och stack ut. Sa att han skulle ta droger. Att han hellre knarkar än är drogfri för då mår han iallafall bra.
Jag går sönder. Vet inte vad jag ska göra. Har aldrig känt mig så maktlös.

Profile picture for user gros19

Ja det är verkligen att uppleva maktlösheten. Min son stod framför mig en gång och stoppade i sig tablett efter tablett och jag kunde inte göra något för att förhindra det. Man går verkligen sönder. Just nu kan du nog inte göra något alls utom möjligtvis försöka ta hand om dig själv. Kan föreställa mig din känsla just nu. När jag själv tappat allt hopp efter en sån här händelse då är det enda jag kunnat göra att stanna kvar i känslan och till slut ebbar den ut. Vad som händer sen vet vi inte. Lider verkligen med dig och förstår din kamp jag har ju själv varit där.

Profile picture for user Ragna

Åh, Dearself, vad jag känner med dig. Så hemskt och tråkigt att höra. Och förstår och känner igen mig i det där att man går sönder, som gros också berättar om. Maktlösheten - det är det värsta av allt. Just det där att försöka ta hand om sig själv, fokusera på sig själv, är ju så otroligt svårt samtidigt som det nog är det enda man kan göra som kan vara till hjälp. Själv upplever jag ett stort glapp mellan tankar och känslor. Jag kan tänka "rätt", att jag inte kan påverka, måste acceptera att det är som det är osv, men ångestkänslorna påverkas liksom inte så mycket av det. I "skarpt läge" blir det omöjligt. Jag går också sönder.. Är - precis som ni, säkert, så innerligt trött på att leva med den här situationen. Här fortsätter krisen som jag beskrev förut. ACT-terapin handlar ju rätt mycket om det som du beskriver, gros, att stanna kvar i känslan som då till slut ska ebba ut. Är ju lite klassisk KBT-metodik. Men det är så himla svårt i den här situationen, som ju också hela tiden förändras, tycker jag. Kasten fram och tillbaka försvårar. Ska ändå fortsätta försöka.Kanske kan tankar och känslor mötas på nåt sätt. Det är väl den enda vägen. Varma, varma hälsningar till er båda.

Profile picture for user gros19

Tänker när det handlar om maktlöshet så handlar det som jag ser det om att kapitulera. Precis som den beroende behöver göra för att en förändring ska bli möjlig. Hur gör man nu det? Kanske genom att gå sönder. Det är en otrolig kamp man utkämpar. Eftersom det handlar om ens barn som hela tiden riskerar att dö är det inte konstigt att det är oehört svårt att "lämna över" kanske lita på att en högra makt eller vad man vill kalla det tar över. Några garantier har vi ju inte men kanske kan man få lite ro. Vad är alternativet?
Varma kramar till er båda.

Profile picture for user Dearself

Det tog 2 dagar innan han tog en överdos och åkte in med ambulans. Lugnt 1 vecka nu och nu ny LVM utredning. Tror det kommer landa i nåt frivilligt men man vet ju som sagt aldrig. Hoppas ändå att hans har nyktra 3 månader har gjort nåt. Jag vet knappt vad jag ska tänka el känna längre. Det är nästan som jag blir avstängd och bara håller andan.

Profile picture for user gros19

Förstår att du varken vet vad du ska tänka eller känna. Det har väl med maktlösheten att göra. Det är ju normalt att hoppas, hitta lösningar och planera för en framtid man önskar men inget fungerar. Ibland orkar man inte mer och kanske är det så att man måste sätta sig själv i främsta rummet även om det handlar om ens barn.

Själv tillbringade jag helgen på psykakuten medan andra föräldrar gladdes och var stolta över sina barn på Idol i tv på psykakuten. Det är kontraster och det är lätt att bli besviken, känna ilska, sorg och kanske ibland även bli bitter, det värsta av allt. Min son har ju prövat många preparat för att slippa sina plågsamma röster. Nu har man bytt till ett preparat som man tar till i sista hand pga allvarliga biverkningar, bl.a hjärtmuskelinflammation som man befarade. En annan allvarlig biverkan är att dom vita blodkropparna angrips och det kan i värsta fall leda till döden. På psykakkuten framkom det att han tagit amfetamin, en katastrof tillsammans med medicinen. Jag blev så fruktansvärd besviken på honom så jag kände jag ville spotta på honom där han låg. Nu kande vi båda äntligen hopp och så gör han så här. Du känner väl igen känslan? Han sov på en soffa och jag vankade av och an i väntrummet under flera timmar. Pga av en muskelinflammation i ryggen hade jag problem att sitta. Dessa kanske primitiva känslor bär jag också på och dom kommer fram när jag mår dåligt och då står det här med beroendesjukdom mig upp i halsen. Då vill jag bara säga VÄX UPP FÖR HELVETE ta ditt ansvar som alla andra människor.

Profile picture for user Dearself

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Profile picture for user Dearself

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Profile picture for user gros19

Nej Dearself det är inte för personligt. Min son har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD och nu är han ju också röstpåverkad. Boendet är för sk dubbeldiagnoser missbruk/psykisk störning

Men något riktigt förfärligt har hänt mardrömmen är inte över. Vi skickades hem från psykakuten och han var hemma ytterliggare drygt ett dygn då jag kände det här är inte ok. Visste jag innan men tvivlar på mig själv när han blev hemskickad.

Han är nu inlagd på neurologen, det är något fel på hjärtat som gjort att blodproppar skickas till hjärnan. Han kan röra sig, tala, men förstår inte vad man säger och han ser inte. Det är så fruktansvärt otäckt. Han hörde vi var hos honom och sa konstigt jag hör er men jag ser er inte. Det är så förfärligt så jag tror jag drömmer. Något sånt här skulle jag aldrig kunna tånk mig, men jag lever mitt i min mardröm.

Profile picture for user gros19

Tack Dearself! Läkarna har ingen förklaring i nuläget bara att det är något mycket ovanligt. Inget om vad han får för bestående skador. Han är under uppsikt så får han fler proppar måste man operera på ett sjukhus som ligger 20 mil härifrån. Sitter här ensam och det är ju delvis självvalt, för mina allra närmsta vänner finns inte längre av olika anledningar. I en sån här situation är det väldigt viktigt med rätt personer i min närhet. En gång för flera år sedan fick jag ett album med cd skivor av en mycket duktig japansk pianist. Musik att lyssna på när man är ledsen sa min son. Känns skönt att ha den musiken på. Fast jag inte sovit på många nätter längtar jag till morgonen så jag kan åka in till sjukhuset, men jag måste nog få någon sömnmedicin. Nu finns det ju betydligt större möjlighet för din son att få rätt hjälp och därmed inte längre samma behov av själmedicinering.

Profile picture for user Dearself

Känns fjuttigt att stötta härifrån men vill ändå säga att jag tittar in och ser om du skrivit nåt.
Säkert en god idé att ta hjälp med sömnen . Att du kraschar hjälper ingen . Och jag funkar lite lika . Har inte behov av att ha mina vänner hos när det krisar . Ingen lever i samma kaos så även om de vill mig väl och vill stötta så kan det ibland ta mer av min energi än det ger då jag upplever att de inte riktigt förstår !
Hoppas på en vändning för sonen❤️Varm kram o ta hand om er nu!

Profile picture for user Dearself

Känns fjuttigt att stötta härifrån men vill ändå säga att jag tittar in och ser om du skrivit nåt.
Säkert en god idé att ta hjälp med sömnen . Att du kraschar hjälper ingen . Och jag funkar lite lika . Har inte behov av att ha mina vänner hos när det krisar . Ingen lever i samma kaos så även om de vill mig väl och vill stötta så kan det ibland ta mer av min energi än det ger då jag upplever att de inte riktigt förstår !
Hoppas på en vändning för sonen❤️Varm kram o ta hand om er nu!

Profile picture for user Ragna

Men åh så hemskt, Gros! Tänker också på dig och hoppas också på en vändning! Mardrömmen, ja, som aldrig tar slut. Och som plötsligt blir ännu värre. Hoppas så innerligt att du fått någorlunda positiva besked i dag. Skriv när du orkar. Och ja, viktigt att du sover, ta hjälp av medicin!
Båda era söner har andra diagnoser och det är ju väldigt vanligt i samband med beroendesjukdom. Även min dotter har en annan psykiattrisk diagnos, mer åt ångesthållet. Men andra i familjen har neuropsykiatriska problem, dock ej missbruksproblem.
Tycker som du Dearself att det känns futtigt att skriva här när något så allvarligt har hänt. Men vi tänker på dig, Gros. Tänker även mycket på dig, Dearself.
Det vi alla delar och måste tackla är just det här att leva i en mardröm, där man är så maktlös. Många varma kramar till er båda och när du orkar och vill, som sagt, Gros, skriv och berätta hur det går <3.

Profile picture for user gros19

Känns inte alls futtigt att ni finns här. Det är betydelsefullt även i en sån här situation. Första dagen jag träffade min son efter hjärtinfarkten och att man konstaterat flera proppar i hjärnan såg han inte men igår såg han, väldigt trött så klart men kunde prata även om han hade svårt att hitta orden. Tyvärr började han få feber igår och hjärtmuskelinflammation kan vara en biverkan av medicinen. Litar inte på att dom vet det på sjukhuset så jag ringer så fort det är telefontid. Efter att vi skickades hem första gången kommer jag aldrig att lita på sjukvården. Vad som är så hemskt är att jag upplever en särbehandling av personer med missbruksproblem/beroende, människor som inte hittat något annat sätt att hantera sitt dåliga mående. Du får skylla dig själv låt bli drogerna så blir allt bra.

Profile picture for user Ragna

Särbehandlingen är verkligen hemsk, känner igen det. Hur är det med din son nu, Gros19? Tänker jättemycket på er. Att han såg och kunde prata lite lät ju ändå positivt. Hoppas innerligt att febern gått ner och att han inte hade hjärtmuskelinflammation, och att han mår lite bättre nu åtminstone fysiskt.
Att man inte kan lita på sjukvården är vidrigt. Och som anhörig till en vuxen person står man så hjälplös.
Här går det bara neråt, tyvärr, blir sämre och sämre. Nya LOB, akutinläggningar, leverinflammation (inte första gången)... Men ingenting tycks kunna stoppa sjukdomens kraft.
Massor av varma tankar till dig Gros, till Dearself och alla andra i liknande hemska situation.

Profile picture for user gros19

Det är så illa det kan bli med min son. Frågan är om han överhuvudtaget överlever. Han har haft två infarkter, flera blodproppar i både hjärtat och hjärnan och det är risk för fortsatta proppar. Skallbenet är bortopererat för att minska trycket. Han kommer inte att kunna gå och troligen inte kommunicera. Han finns helt enkelt inte längre så känns det. Så stå på er i sjukvården, jag litade på dom och så gick det så här. Ett värdigt och proffesionellt bemötande på psykakuten kunde troligen minimerat skadorna.

Profile picture for user Dearself

Jag saknar ord ! Vad ni får gå igenom❤️
Hoppas du kan få stöd i din svåra stund.
Ber om mirakel för er❤️
Du verkar vara en så fin mamma . Ingen ska behöva gå igenom detta!
Önskar jag kunde säga något tröstande !
Kram❤️❤️❤️

Profile picture for user Dearself

Jag saknar ord ! Vad ni får gå igenom❤️
Hoppas du kan få stöd i din svåra stund.
Ber om mirakel för er❤️
Du verkar vara en så fin mamma . Ingen ska behöva gå igenom detta!
Önskar jag kunde säga något tröstande !
Kram❤️❤️❤️

Profile picture for user Ragna

Saknar också ord, så fruktansvärt Gros19! Hoppas även jag att du får stöd i din situation nu, och att jag kunde säga något tröstande. Men orden räcker helt enkelt inte till. Tusen varma kramar, ni är i mina tankar <3 <3 <3

Profile picture for user gros19

Jo man tänker, det gör jag med. Undrar hur det är med era barn för även om dom är vuxna är det ju ens barn. Min son opererades akut i Lund och då var det precis att han överlevde. Kirurgen som opererade sa att han överlever men frågan är till vilket liv. En fasa att höra.

Proppen som satt kvar i hjärtat finns inte där längre så någon omedelbar fara för nya blödningar i hjärnanbär det 8nte, men han har fått omfattande skador. Kan inte kommunicera men en möjlighet finns att det kan bli bättre. Tror han förstår och tänker ut vad han vill säga, men så går det inte. Halvsidigt förlamad så han kan ju inte gå. Han ser, hör och kan äta. Det var ingen självklarhet att kunna äta.

Det akuta bekymret just nu är inre blödningar som man inte vet var det kommer ifrån. Han var så blek och trött en dag så jag tänkte nu dör han. Hans blodvärde är lågt så han får blodtransfusioner. Det är ofattbart hur hemskt livet kan vara och jag frågar inget för jag klarar inte fler negativa besked. Han verkar dock finnas kvar långt därinne och ha kvar sin humor. Saknar den han var och är så glad att sista halvåret var en fin tid. Om framtid3n vet jag ingenting. Ta vara på den tid som är bra tillsammans med era barn. Har skickat en anmälan till patientnämnden angående bemötandet på psykakuten. Samtliga symptom som han har och har behandlats för fanns där redan då och trots detta skickades han hem. Kram
Kram

Profile picture for user Dearself

Så sorgligt det du skriver. Det är ofattbart och grymt att ni får vara med om detta <3 Hoppas verkligen hans tal kommer tillbaka och hoppas även du kan tanka och hämta styrka i mellanåt. Att vara med om det du är och har varit med om är omänskligt.

Här har vi det lite lugnare för stunden. Han kämpar på med sin nykterhet och sitt mående. Jag jobbar på mitt håll med att sätta kärlesksfulla gränser och att tänka på mig själv lite. Våga släppa taget, inte vara så kontrollerande. Tycker vi har bra stöd av socialtjänsten och beroendecentrum . De lyssnar in och försöker möta hans önskemål om stöd .

Jag ska verkligen försöka ta tillvara på det som är bra precis som du säger. Vad livet tar för vändningar vet vi inte.

Skicka styrka och kramar. Till dig och även Ragna <3

Profile picture for user Ragna

Ja, så grymt och omänskligt det ni är med om, Gros19. Och så otroligt upprörande det här med vården. Det verkar som rena lotteriet vem man träffar. Hoppas som Dearself att hans tal kommer tillbaka och att det kan bli någon liten förbättring, Tänker massor på er.

Vad skönt, Dearself, attt det är lite lugnare och att ni får bra stöd,

Här går det risigt dåligt. Dotterns beroendesjukdom blir bara värre och värre. Har åkt in otaliga ggr sista tiden, bl a genom LOB, Men vi har haft lite tur med vården för en gångs skull. Dels en läkare som undersökte henne och observerade avvikelser i ögonrörelser/muskulatur, som kan vara tecken på wernicke-korsakaffs syndrom ("alkoholdemens", mycket allvarliga hjärnskador). Så hon fick ligga kvar flera dagar med dropp och sprutor för att förebygga. Dels en läkare på Beroendecentrum (annat tillfälle) som ringde mig och undrade om jag tyckte att hon skulle skickas hem, som hon ville. Har aldrig hänt förut. Kanske var det mina tidigare upplysningar till polisen, när vi försökte få tag i henne, som gjorde det,,,men ändå. Önskar att alla läkare var så lyhörda och noggranna,,, Säger ju dock inget om hur framtiden blir,
Varmaste kramar till er, vi får försöka ha något slags hopp även om det känns helt omöjligt ibland. Svårt, svårt, inte minst i din situation Gros. Vill inte jämföra med din vidriga situation, men det är svårt att ha hopp även för mig. Så fort min dotter kom ut från avgiftningen och behandlingen jag nämnde började hon dricka igen, Verkar som om snittet ligger på 2-3 boxar om dagen.

Profile picture for user gros19

Förstår ert lidande och har tänkt en del och trots hur allt är så har jag inte den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn har. Mår sjäkvfallet inte bra men idag kände jag för första gången att det var skönt att komma hem, men det behövs inte mycket förrän det förändras och jag mår förfärligt dåligt. Lätt är det inte utan kanske mindre svårt ibland. Idag var läkaren tillsammans med två andra och besökte min son. Vet inte om det berodde på anmälan jag gjort.

Så svårt du har det Ragna med din dotter. Du måste ju leva med oron att hon hela tiden riskerar sitt liv. Det är så svårt att förstå men har ju inte med förnuftet att göra, det är väl därför det är så svårt att påverka. Hur kan det vara att man inte använder sig av LVM. Ibland har det ju faktiskt effekt och man får en längre tid av nykterhet.

Det här med att behålla hoppet är svårt men styr vi egentligen över det. Det är klart man hoppas att allt ska bli bra, men ibland orkar man inte eller är det så att man måste möta sin rädsla, att föreställa sig att det värsta ska hända. Det finns ju där också där. Tror det är viktigt att prata om dom. För min del är det att min son ska höra plågsamma röster samtidigt som han inte kan gå och framför allt inte kan kommunicera med sin omgivning.

Profile picture for user Dearself

Och här är allt igång igen. Just nu når jag inte honom. Telefonen är avstängd och meddelanden går inte fram. Har ringt både polis och sjukhus. Sist det var så här blev han blivit hittad utomhus medvetslös efter en överdos. Det var 5 veckor sedan. Han fick en ny Lvm utredning och höll sig lugn och i princip helt instängd hos mig. Stödboende och medicin är på gång och samma dag han får veta att de avslutat hans Lvm är allt igång. Jag blir helt paralyserad av oro.
Jag har svårt att acceptera och förstå att vi har det här i livet.

Ragna, vilka enorma mängder. Så fruktansvärt!
Kanske ett LVM ändå skulle vara bra? Min son blev ju tyvärr inte hjälpt av det men det blev en stud jag fick vila från all oro. Hur har det gått med hennes jobb?

Kram till er båda.

Profile picture for user gros19

Det finns inga gränser för hur fasansfullt livet kan vara. När man känner jag klarar inte mer så blir det ännu värre och så fortsätter det och man kan inte göra någonting. Vem ska man bli arg på när livet är så orättvist. Kan föreställa mig din oro Dearself och det finns ingen tröst att få. Livet är en mardröm som aldrig tar slut när det är så här.

Profile picture for user gros19

Ljus i det nattsvarta. Hoppas ni andra även kan uppleva detsamma och att din son är återfunnen Dearself. Min son har börjat prata, enstaka ord men försöker sig även på en mening även om det inte blir så bra. Fyller ut med faen där han inte riktigt lyckas, men han är mestadels vid gott mod. Var så rädd att han inte skull vara sig själv men det är han. Lång väg kvar men att återfå talet är det viktigaste och han är på väg. Den hotande proppen i hjärtat finns inte längre enligt läkaren och det innebär ju att man kan börja se framåt.

Profile picture for user Ragna

Åh, vad skönt att höra om ett litet ljus, Gros19! Hoppas förbättringen fortsätter, även om det är lång väg kvar. Gläds över att du kan börja se framåt.
Ja,, det är svårt att acceptera hur situationen ser ut i den situation vi alla befinner oss i .Allt känns overkligt för mig. Min dotter har också fått ny lvm-anmälan från läkare. får se vad det leder till, det som är på gång är väl frivilligt behandlingshem, den här gången ska jag vara mer aktiv när det gäller förslag om vad som passar just henne. Även olika familjemedlemmar har gjort anmälan. Jag ska tala med sockereteraren igen på måndag. Hoppet är allt svårare att hålla uppe. Börjar liksom tänka tvärtom i stället - försöka känna acceptans för vad om än sker. Men vet att det inte brukar hålla så länge. Kram och tankar till er.

Profile picture for user Dearself

Fint att höra att det går åt rätt håll Gros19 och att han själv är vid gott mod. Att få känna lite hopp kan vara allt man behöver ibland. Jag försöker att alltid hitta nåt postivt i allt. Att nästa sjukhusvistelse kanske blir vändningen osv men just nu känns det tungt. Jag vet inte hur han ska orka och jag vet inte hur jag ska orka. Och jag brukar vara bra på att förmedla hopp til honom.
Han är hemma igen, totalt nedbruten. Pratar om att han inte vill leva. Att det enda som hjälper mot hans ångest är drogerna. Och jag förstår honom. När han inte drogar träffar han inte en enda vän. Han har ingen sysselsättning, inget sammanhang. Han ligger på rummet ensam med ångest och vågar inte röra sig ute för han känner sig otrygg då han skaffat sig "fiender". Han måste börja om med sin nykterhet o visa rena prover igen i 6 veckor för att få börja med medicin som hoppas ska hjälpa lite.
Det inträffade som vanligt en händelse som gör att han tror han får en LVM anmälan igen. Och ärligt talat, jag vet inte om han fxar det en gång till. Och jag upplevde att det blev 100 ggr värre sist så jag känner inte att det är en lösning som känns rätt.
Jag brukar känna hopp men just nu känns det bara tungt. Jag är rädd för hans liv på alla möjliga sätt. Och så som han lever nu är fullkomligt ohållbart.
Jag försöker också att hitta andra förhållningssätt som du säger Ragna men jag är så fylld av sorg samtidigt för att det inte kan få bli lite lättare och ljusare.

Jag hoppas det vänder och att jag kan börja tänka positivt igen, få mer enegi och kunna förmedla hopp.

Lycka till med samtalet med socialsekreteraren Ragna och kram till er båda.

Profile picture for user gros19

Tänk att alltid behöva hitta förhållningssätt för stt uthärda verkligen att, tänk att bara får vara som man är utan att förvänta sig det värsta utan att allt är bra så lever de flesta människor. När jag var på Nämndemansgården var det en beroende där om sa till mig att smärtan är dubbel du som förälder till ett missbrukande barn bär på. Förstår vad han menar idag. Vi bär vår egen och våra barns smärta och en speciellt förhållningssätt kanske kan minska den smärtan, i aala fall göra den hanterbar..
,
.

Profile picture for user Ragna

Från oro och smärta till sorg och smärta?

Jag tänker så mycket själv på det du säger Gros 19. Att man hela tiden måste försöka hitta ett förhållningssätt för att uthärda. Min hjärna jobbar så mycket med det men känslorna kommer emellan på något sätt. Tror det som den boende sa till dig är sant. Men hur ser det förhållningssättet ut? Acceptans, sorg, tänker jag, men i praktiken fungerar det inte så bra för mig. Jag har tillfälligt avbrutit ACT-terapin för att jag tycker att det blev för teoretiskt när jag lever med ständiga krissituationer. Kan bero på mig, jag vet inte. Jag tror fortfarande på metoden, vi får se sen. Min dotter är nu sämre än någonsin (så som sjukdomen utvecklas när man ej lyckas bryta utvecklingen) och hennes liv är på riktigt i fara, det finns också tecken på att hennes hjärna kan ha tagit skada. I dag fyller jag 68, fast det känns som om man skulle vända på siffrorna. Mitt livs sämsta födelsedag.
Ändå står hon inte utan hjälp. Det finns engagerade människor som försökt hjälpa henne, Det är bara så att inget hittills verkar bita på hennes extremt svåra beroende. Trots att hon ofta uttrycker att hon vill det. Och jag själv har blivit en spillra, något slags skugga av den jag var för bara några år sedan (problemen fanns
då med, men trots allt av en annan kaliber, även om jag inte förstod då att det skulle kunna bli som det blivit), Har du tankar, Gros19, som några sådana förhållningssätt? Tänker på det i stort sett varje stund som jag är förmögen att tänka alls.
Lite komplicerat också med syskon som också lider av situationen och dessutom har andra problem, dock ej av beroendeslag. Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre. Men jag måste ju,

@gros19

Profile picture for user Ragna

Alltså, min dotter lider oerhört av sin situation och är orolig för sin framtid, både när det gäller hälsan och livet samt jobbet när de nu börjat ta till storsläggan, helt förståeligt.
Hon försöker, säger hon. Men det går inte. Hon är inne på avgiftning och får speciell behandling ett extra dygn för att läkaren ser tecken på hotande hjärnskada. Det gör henne rädd och orolig. Så blir hon utskriven - och går direkt och dricker enorma mängder på krogen (bolaget stängt), blir Lobad av polisen, tagen till beroendeakuten, får lpt (lättast för läkarna, men tack för den läkares, oftast blir det bara utskrivning för att hon vill) och blir kvar över natten, Nästa dag dricker hon igen. Och det är enorma mängder, hon blir redlös,
Det här vara bara ett litet exempel från senaste veckan.
Hon har alternativ, har uppmanat henne gång på gång att ringa, komma, vi kan komma. Men hjärnan vill bara ha mer alkohol. Jag vet att det är en sjukdom. I den här utvecklade formen en av de mest djävulska som finns. Och vi kan bara stå och se på. Hur fasen kan man uthärda???

Profile picture for user gros19

Så svårt du har det Ragna och jag tror inte det finns något förhållningssätt som fungerar i den situation som du befinner dig. Som jag ser det finns det inget annat att göra än att omhänderta din dotter omedelbart och för mig är det obegripligt att man inte gör det. Behövs ingen LVM utredning innan utan man gör ett omedelbart omhändertagande paragraf 13 LVM och därefter har man några dagar på sig att göra utredningen. Allt detta måste dom som arbetar med henne veta. Något förhållningssätt i den akuta situation du befinner dig i har du ju själv kommit fram till att det inte finns. Dom gånger jag mått riktigt, riktigt dåligt när det gällt min son så är det enda som fått mig att må bättre är när jag agerar på något sätt.

Profile picture for user Dearself

Ja, det låter oerhört tufft! Hoppas ni får stopp på det och att hon kommer iväg, frivilligt eller inte. Så får du vila lite från all oro också.
Här går det upp o ned hela tiden. Just nu är han ute och strular. Förväntar mig det värsta hela tiden. Har inget annat förhållningssätt just nu.
Han har ingen telefon och det är jättejobbigt. Kan inte ringa för att se hur han mår och han kan inte ringa när om han skulle behöva hjälp. Tänker mkt i banorna " när ska jag anmäla honom försvunnen om jag inte hört nåt".
Nu kom han förbi senast i morse och bytte kläder och gick iväg.
Tänker så mkt sjuka saker om att han ska bli liggande ute och frysa ihjäl, ramla i vattnet och drunkna , bli misshandlad och instängd av personer som hotar honom, ta en överdos nånstans där han inte hittas.
Hur ska man förhålla sig? Undrar samma sak.
Han pratar om att åka iväg igen. Önskar man bara kunde ringa ett samtal och att det sedan var klart, men nej så funkar det ju inte. Det ska bokas samtal ett par veckor fram, innan dess ar massa hänt och har man otur är han påverkad då och det skjuts fram. När väl samtalet blir av ska det utredas, tas beslut och vänta på lämplig plats om något särskilt ställe är aktuellt.
Jag tror ingen som inte är i detta själv någonsin kan föreställa sig vad vi går igenom. Både våra beroende och vi föräldrar eller andra.
Jag har väldigt lite energi. Håller i mitt jobb, det är viktigt för mig. Jag är öppen där. Har förtroende att jobba hemma osv. Skulle aldrig klarat det annars. I övrigt orkar jag inte så mycket socialt. Försöker ibland för att inte tappa allt. Men det är väldigt mycket utan glädje.

Hur har ni det? Kramar!!

Profile picture for user gros19

Har tänkt samma tankar som du Dearself att min son blir misshandlad, utnyttjad på olika sätt, har drunknat, ligger död nånstans pga en överdos, men aldrig att han skulle få hjärtinfarkt och stora blödningar i hjärnan. Alla katastrofer jag tänkt ut har inte skett och jag skrev ibland upp vad jag tänkte, för att sedan konstatera att så var det inte. Nu är det andra katastroftankar och det är kommer min son nånsin att klara sig själv, kommer han att kunna gå, få tillbaka sitt språk osv. På dagarna och när jag är hos honom känns verkligheten hanterbar, men när jag vaknar på natten då känner jag skräck inför framtiden och så tänker jag på honom som kanske också känner denna skräck men inte kan förmedla den på något sätt. Fasansfulla liv.

Samtidigt om jag stannar i nuet och tittar tillbaka så vet jag inte om livet var bättre då. Självklart att han kunde gå och tala, men mådde han egentligen bättre. Idag förmedlar han mycket kärlek utan ord, han blir glad när han hittar nya ord, kan skratta åt sig själv när han inte kan uttala det han vill. Han är ofta glad trots allt och igår var han så lugn som jag mycket, mycket sällan sett honom. Så är det just nu, men tänker jag framåt så blir det fasansfulla liv. Trots allt så vill jag ju självklart att han ska klara sig själv, det är ju målet med föräldrarskapet. Tänk om man för en gång skull vågar tänka tanken att allt kanske blir mycket bättre än jag kan föreställa mig. Vad har jag att förlora på ett sånt tankesätt???

Profile picture for user Dearself

Vi kan bara kämpa på! Och du verkar ha förmåga att hitta det ljusa i det värsta. Så är det ju, att man bara får hitta olika sätt att hantera situationerna. I ert fall har ju delvis det " värsta hänt " redan och ni har en ny verklighet att förhålla er till och du måste hitta nya tankesätt. Du är stark!

Jag är just nu väldigt trött. Känner att mitt liv blir alltför påverkat. I 4 års tid har allt gått i en nedåtgående spiral. Jag har gått hos anhörigkurator och i perioder verkligen gjort allt enligt regelboken utan att nåt hjälpt. Konsekvens på konsekvens och allt bara fortsätter. Det enda som ger mig hopp är tanken på att han fortfarande vill fortsätta i behandling. Det är iallafall ett teckan på att han nånstans vill men inte har förmåga.
Han har vänner som lever helt utanför samhället, utan bostad, utan kontakt med vård och myndighet och där är iallafall inte han. Ett litet hopp men ändå ett hopp. Jag håller i jobb och gör sociala saker när jag orkar, så mycket mer kan jag inte göra. Ingen av mina vänner har nåt liknande i sitt liv.
Jag känner mig ledsen över att jag som person är så ledsen inombord och att jag därför inte kan vara den jag önskar i relation till mina andra 2 vuxna barn. Jag kan bara försöka och göra mitt bästa även där.
Tex inför jul nu. Skulle så gärna vilja ha en fridfull sådan med fokus på familj glädje och gemenskap. Är han ute och snurrar så kommer julen pågå men hans frånvaro kommer lägga sig som en blöt filt över mig .

Profile picture for user gros19

Jo Dearself jag har en ny verklighet att förhålla mig till och på ett sätt är det lättare. Min son befinner sig i trygghet just nu, kan ju inte ens förflytta sig. Jag kan besöka honom när jag vill och han mår bättre och bättre. I början var det mycket ångest, men man tog ut all medicin han hade i samband med stroken. Självklart är det mycket som oroar mig men det handlar huvudsakligen om en framtid jag inte vet något om. Har besökt honom dagligen för att få honom att minnas verkligheten han levt i, det som varit positivt och för stt minnas människor han känt/känner. Nu är det dock besöksförbud pga pandemin och det oroar mig att jag inte kan besöka honom.

Du önskar en fridfull jul med familjen med glädje och gemenskap. Precis det man inte har med ett barn som lever ett så destruktivt liv. Smärtsamt för det är vad julen är för många, men inte alltid. Undrar lite hur din vuxna barn är delaktiga i bekymren för din son? För min del försökte jag hålla hans syskonen utanför och det var nog inte så bra. Trodde jag skyddade dom men det har framkommut nu att dom eller åtminstone den ena hade velat vara delaktig (tvillingar men ena systern fick syrebrist under förlossningen). Har tänkt att hon skulle ha svårare att hantera situationen men jag har kanske fel. Idag är dom delaktiga och det gör att vi känner en gemenskap och tar hand om varandra.

Frågade min son tidigare vad det var som gjorde att han i stort slutade med droger. För det första hade han nog inget beroende, utan det var en "hopplös" livssituation som gjorde att han hade behov av flykt. Själv sa han att det fanns ingen konsekvens ingen enskild händelse som gjorde att han valde bort drogerna. Kanske är det så för de flesta att det är inte en konsekvens utan många och en dag är bägaren full helt enkelt.

Minns den förfärliga oron jag bar på och som du förmodligen bär på. Pratade också med en mamma vars son dog i missbruk för flera år sedan och det hon minns är också denna tärande oro så långt från en fridfull jul man kommer. Allt har ett slut men vi vet inte hur. Önskar dig verkligen en fridfull jul det har du förtjänat.