Nu börjar det ju nästan bli tragikomiskt det här… Alltså ORKA. Makens syskon ringde i panik. En av svärföräldrarna mår efter besöket så dåligt av makens situation att hen har rasat ner i depression igen. Senaste svängen med den konkarongen var drygt 10 år sedan. Makens ryggmärgsreflex = tar på sig skulden för förälderns mående och börjar rasa ihop igen. Men där sätter jag stopp. Burdust. Tvärbestämt. Svärföräldern är en vuxen människa med ett eget ansvar för mental gränsdragning. Precis som vi fått lära oss den hårda vägen att inte följa med ett av våra barn ner i mörkret när det bär av, så måste svärföräldern kunna distansera sig och hålla sig själv upprätt. Punkt. Gubben har samma ansvar. Get a grip. Håll dig upprätt. Tunnelseende. Charge forward och igenom. Det här brytandet ihopandet i symbios har ingen någon nytta av. Det går bort. Det är de facto FÖRBJUDET just nu. Men det är då själva fa-an alltihop, kan jag tycka.

@Mirabelle G-S Och jag kan fan förstå dig. Psykiskt dåligt mående är komplicerat som sjutton, men till stor del handlar det om att man tänker sig sjuk. Tankarna är mer destruktiva än verkligheten. Jag tänker att du resonerar helt rätt. Vad kan jag göra? Gör det. Vad kan jag inte påverka? Släpp det. För nu åtminstone. Det är liksom enda vägen framåt.

Kram 🐘

@Mirabelle G-S 😣 Att bryta ihop för en stund och komma igen, är väl det som livet består av?
Tycker mig se ett mönster av händelser även i mitt eget liv som drar ner en i det svarta hålet.
Sedan när man kravlat sig upp och börjar se ljuset så nog är det något som gör att man faller igen...😟
Men det brukar ju ordna sig till slut.
Vissa stunder får man hålla till däruppe i det lugna och fina. Samla kraft och återhämtning.
Men det är viktigt att inte ta på sig andra människors mående för mycket. Man måste ju orka med sig själv först och främst.
Skickar en kram med hopp och styrka till dig fina Mirabelle! 💕🤗💚

Fast man kan bara bryta ihop sådär om det finns nån annan som tar över rodret. Så jag håller fullkomligt med dig Mirabelle - det är omöjligt att bryta ihop. Det går inte, man måste i alla fall som AndraHalvlek skriver komma igen.
Nu gäller det att han agerar. Tvingar Svärföräldern att söka hjälp i tid. Typ NU! Jag har full förståelse för att man i den känsla av maktlöshet som de har känner sig låsta och handlingsförlamade och att det leder till depression i just det här fallet, men där kan de bara vara om någon annan tar över. Om de får uppmärksamhet, ompyssling etc. Jag tvärvägrade att ta över pappas roll när han dog och mamma bröt ihop över något. Jag hade kunnat ta över, men vägrade, så hon kom igen. Eller vi löste problemet tillsammans ska jag väl säga. Det var nog ett av de absolut bästa besluten jag tagit i mitt liv både för henne, mig och min syster. Hon är oerhört kapabel nu. Så du gör helt rätt Mirabelle. Sätt gränser. Se till att han agerar i förhållande till sin förälder. Visar att han har ett driv.
För om det beror på din gubbe att föräldern hamnat i en depression… såklart gör det inte det, men om det är den känslan av vanmakt som påverkar, då kan han visa vägen framåt. Sök hjälp i tid, tänk dig frisk, gå inte in i en kokong av självömkan. Jag vet att jag låter skithård, men ibland tänker jag på bilderna av elefanter där ungarna blir sjuka och de puttar och puttar med sina snablar och sparkar för att den ska resa sig och gå. Att lägga sig ner i hjälplöshet tror jag är det sämsta vi kan göra.

@Andrahalvlek Tack! Gubbens näsa är stadigt riktad framåt igen. Problemlösning. Det är det enda som det ska läggas någon tid och energi på nu. Känslor, och faktiskt varenda tanke som inte är produktiv, får ligga på hyllan. De är inte till någon nytta just nu.

@FinaLisa Tack :) Ja, bryta ihop och komma igen är ju en evig cykel… Så länge man reser sig och kommer igen inom en rimlig tidsram så löser man det mesta. Jag kan tänka att jag har nytta av att vara uppfostrad av emotionella analfabeter faktiskt. Att aldrig bli validerad i känslor och mående, utan mer sparkad på när man ligger (metaforiskt) har på något vis lett till att jag kan bortse från känslor, till och med låta bli att känna dem när det inte är praktiskt. I kris blir man iskall, analytisk och metodisk. Sen kommer ju baksmällan med allehanda märkliga reaktioner i efterhand förstås 😝 som tex en förkärlek att smutta vin i sitt soffhörn och med vilje kräkas upp sin middag, bara för att… Ja varför? Men där hamnar jag INTE den här gången. Därmed jämt.

@Sisyfos Jag tycker inte du låter hård. Självömkan har aldrig löst några problem. Och nu har vi ett enormt problem, två med sjuk svärförälder inräknad, att lösa. Hen är iaf inlagd nu och får hjälp. Bara resten kvar nu. Pust. Men det ska gå det med. Om alla bara chillar litet mitt i skiten och ger sig fan på att det kommer att gå.

Nu vet jag att många tycker det låter tossigt… men jag tror baske mig att Jesus ingrep till slut. Det verkar som att ett av spåren maken undersökte kommer att ge utdelning och ordna upp det här eländet en gång för alla. Man vågar ju knappt tro längre att något ska ordna sig. Men det verkar helt onekligen så. Nu kommer mina knasiga efterreaktioner. Ben som plötsligt och utan förvarning viker sig under kroppen. Knäna blir plötsligt gelé liksom. Noll balans. Jag faller helt enkelt åt sidan vid minsta lutning. Som en dominobricka. Tex jag sträckte mig litet åt sidan för att sudda tavlan och plötsligt låg jag pladask på golvet. Skojade bort det med skärrade elever. Jösses… vad ska föräldrarna tro om de berättar hemma… 😳 Höstlovet kommer inte en dag för tidigt. Intensiv vila. Pusta ut, komma ikapp med mig själv, och ladda om.

@Mirabelle G-S Typisk efter-krisen-reaktion. Man står upp så länge man orkar, både fysiskt och mentalt. Men efteråt är det som om någon slår en med en planka i bakhuvudet, *bam* så ligger man där. Och allt det där sker utan att man knappt är medveten om det. Jag har varit med om liknande när min yngsta dotter föddes väldigt svårt sjuk. Jag växlade mellan att stå rak som en fura och ligga som en blöt fläck på golvet i flera år. Tvära kast minst sagt. Vila, vila, vila 🙏🏻

Kram 🐘

Tack fina 😊 Viloläge påslaget här! Massagestolen och iq-befriat tantsnusk att läsa 😊 Den här helgen har jag inga lektioner att planera. Litet rättning och feedback jag ligger efter med, då mycket tid gått åt till mailkontakt och möten med vårdnadshavare de senaste veckorna. Nästa vecka har vi lärare bara ett par planeringsdagar på schemat. Det är soft. Sen är vi lediga. Det heter att vi jobbar 45 timmar/vecka för att få extra ledigt under lov (nej, vi har inte ledigt hela loven, om någon nu trodde det). Jag känner ingen lärare som jobbar bara 45 timmar/vecka dock. 50-55 timmar är mer ackurat. Är man ambitiös kan man jobba varje vaken timme och ändå aldrig räcka till. Om man har jobbat på samma ställe länge, med samma årskurser och samma ämnen varje år, inte är så bekymrad om att förnya sin repertoar, och inte har allt för många elever i behov av ”extra allt” kanske det är möjligt att ta sig ner mot 45 timmar. Den som lever får se. Kommande vecka har jag iaf bestämt mig för att idka minsta motståndets lag och prioritera återhämtning framför allt.

Härlig slö lördag… Mindless shopping i ett av de största varuhusen. Jag tittar mest. Tyger, strukturer, färger, mönster… Det är fest för mina ögon. Middag blev antipasto med vitlöksbröd. Alldeles för mycket av det goda slank ner. Minstingen har halloween-pyntat hela huset, och släpat runt gubben och mig över halva stan i jakt på ”rätt” attiraljer, ”rätt” godis osv… Jag är egentligen inte så mycket för Halloween. Skräck och död är inte min grej. Men att leva med ungar i gränslandet mellan fantasi och verklighet, det tröttnar jag aldrig på. Det är bitterljuvt att betrakta minstingens förtjusning. Jag minns när alla ungarna var helt trollbundna. Vi hade fester och spökhusvandringar för ungarna och deras kompisar. Sen växte de upp. Ett par år till finns det iaf någon i huset som ger sig in i fantasin med ihärdig entusiasm. Vi får mjölka vad vi kan ur det.

Ja vila nu Mirabelle, att falla ihop sådär är kanske naturligt efter att ha varit spänd som en fiolsträng, men kan vara en varningssignal.
Håller tummarna för att makens situation ordnar sig. Känns så jäkla onödigt att det ska slå sönder era liv och få dig att jobba som en tok.
Å gud vad avundsjuk jag blir, har du en massagestol? Å ett pyntat hus? Jag tänker inte så mycket på vad det symboliserar, men jag tycker att det är barnsligt kul att halloweenpynta. Man får leka lite och det gillar jag.
Ha det fint på ”lovet”!

Tack för svar Sisyfos 😊 Jag känner mig starkare i kroppen idag. Den där antipaston satt nog där den skulle. En av mina reaktioner på stress (vare sig den är positiv eller negativ) är en total frånvaro av aptit. Jag kan inte äta när jag är mentalt upptagen av något. Får kväljningar när jag försöker. Vid långvarig stress blir jag utmärglad och svag. Jag får passa på att äta upp mig nu och skaffa litet trivselvikt, så det finns nåt att ta av ifall vi har ännu en avgrund runt hörnet. Mitt logiska tänkande säger mig att vi borde vara på väg mot säkra sidan nu. Livet förändras, men inte fullt så dramatiskt som det var fara för… Men men, man vet ju aldrig heller… Det kan skita sig igen. Då får vi lösa det, precis som vi löst alla andra katastrofer hittills. Men gud, vad jag hoppas att vi slipper! Ha en fin vecka 😊 kram

Måste bara slänga in att jag tror att det är riktigt farligt att inte äta. Det påverkar hjärnan väldigt mycket. Så det låter bra att du återfått aptiten.
Nu håller jag tummarna för er! Det är väl 7 år av lugn och lycka som kommer nu?

@Sisyfos Det måste ju vara det som står på tur nu 😊 Sju svåra år, åtföljda av lika många goda år… Ja, jag märker att det är farligt för hjärnan att inte äta. Den går in i kris-läge med helt oreflekterat tunnelseende. Man märker inte hur dåligt man mått förrän man börjar fylla på med energi igen. Jag ska göra en plan för att säkerställa att jag får i mig något nästa gång det bär iväg. Ett förråd av lämplig stress-mat, typ småplock att knapra på.

Ja gör det. Näringsdrycker i värsta fall. För jag har också en teori om att det är när vi är i ett sånt ”mode” som vi plötsligt kan rikta fokus på alkohol och ingen av våra bromsande hjärnceller är vakna.
hmmm om jag tänker efter borde mina 7 goda år börja snart de också. Ska bli skönt.
Vi kör så tycker jag! Sen slutar man räkna…

Då ser vi båda fram emot våra sju goda år med tillförsikt 😊 Vi slutar räkna på 6,5!

Ugh… Vi min aktningsvärda ålder borde jag veta bättre, känna mina gränser och allt det där… Maken och jag gick på bio. Av någon outgrundlig anledning bestämde vi oss för att se ”Pleasure”. Det har ju varit liv om den filmen, och man är ju inte sämre än att man hänger med i sin kulturella samtid. Baaaah! Jag blev så fruktansvärt illa berörd. Nu fladdrar ångesten som en orolig liten fågel i bröstkorgen, gråten bränner bakom ögonlocken och allt känns nattsvart. Jaja, det går över, som allt annat….