Hej
Jag står i valet och kvalet, det gäller om jag ska stanna och stötta min kille som påbörjat rehabilitering för sitt drickande. Han har haft problem med alkohol i flera år, som eskalerat under de senaste 3 åren. Rehabiliteringen gick bra i två månader med campral som hjälpmedel men för nån helg sedan kom första återfallet. Efter detta (som varade i 3 dagar) känns han inte alls lika motiverad trots stöd med både medicinering och samtalskontakt på beroendecenter. När jag frågade om framtiden fick jag svaret att det är osäkert om han kommer sluta dricka. Jag har gått in till 100% och stöttat samt försökt motivera honom under den nyktra perioden.
Jag satte som ultimatum att vår relation kommer ta slut om han inte blir nykter. Känner mig så maktlös inför det hela, jag älskar honom men känner inte att jag kommer att vinna denna fighten.
Är ofta den som ger med mig och är för snäll, känner sympati medan han fokuserar på hur han mår och rättfärdigar sitt beteende genom det. Oerhört frustrerande att bara vänta. Jag känner inte heller att han tar ansvar för det jobbiga som jag har fått erfara på grund av hans drickande. Om jag nämner någon av alla trauma jag upplevt som står i relation tills hans missbruk blir jag bemött med ilska och får höra att det inte hjälper honom att jag pratar om det och att det är mitt problem. Han har även sagt att ultimatumet jag satte har orsakat problem i vår relation och att han blivit sårad av det.
Vad gör man?
Har så oerhört svårt för att sätta ner foten och ta avstånd trots att jag vet att det går ut över mig eftersom jag har så mycket sympati för hans situation! Känner knappt att jag har förmågan att känna efter vad jag vill i denna situation längre.
Så trött och uppgiven....
/ M