av Axianne

vår2022
fre, 2021-12-31 - 09:17

@Axianne Tack för att vi får ta del av din berättelse om dig själv. Hur du lyckades hitta styrkan att totalt vända på skutan mot ett nyktert och sunt liv. Jag känner igen mig i det du säger om viljan att sluta tidigare egentligen aldrig fanns där. Jag har så många gånger ”tänkt” att jag borde sluta men bara för att slippa konsekvenserna av drickandet, men inte mer än så. Vid uppehåll, bara haft ett lite längre, har jag precis som du ändå fokuserat tankarna på när man igen ska dricka och hur festligt det ska bli. Sedan ökade mängderna till att dricka varje dag, jag ville inte sluta ändå, ville bara slippa vara bakfull med ångest mm.

Jag kan inte heller tydligt förklara hur det gick till att jag denna gång har en helt annan inställning. Bilden jag ser framför mig när jag tog beslutet, var att jag nog nått botten, jag pallade helt enkelt inte att dricka varje dag mer, jag var slut både psykiskt och fysiskt. Jag ser mig kräla på botten och be om nåd.

Efter att ha läst ditt inlägg har jag insett att det kan det nog vara så att jag inte fokuserar på alkohol och planerar hur gott och mysigt det ska bli att få ta ett glas igen efter att jag varit så duktig och avstått ett tag. Jag fokuserar på att aldrig mer dricka och glorifierar det. På hur fräscht och sant liv jag ska leva, inte i lögn och inte i smygande. Att jag ska styra mitt liv, vara fri och slippa alkoholdjävulens grepp om mig. Att jag ska ta hand om min stackars hjärna, min kropp och mitt psyke.

Tack igen för din berättelse, det gav min ännu mer insikt och motivation att fullfölja det jag påbörjat, ett nytt liv i nykterhet, idag har jag varit nykter 68 dagar😀.

Gott Nytt 2022, det kommer att bli ett bra år!💖🌟💫

majsan_nu
fre, 2021-12-31 - 11:38

@Axianne Det är så fint att läsa ditt inlägg! Var o en gör ju sin egen resa men en del är ju gemensamt - tankar o funderingar... Du uttrycker dig så fint om din väg... Önskar dig ett fint nytt år!
🤗 Kram

fröken_fri
fre, 2021-12-31 - 12:07

En otroligt fin och inspirerande berättelse om din resa. @Axianne Styrka och ödmjukhet har du, det är en bra kombination för att lyckas. Jag har en Gudstro och jag upplever att det hjälper mig mycket.

Gott nytt år 🎆

Geggan
fre, 2021-12-31 - 17:00

@Axianne tack för dina berättelser. Förändring är möjlig. Jag har inte gått så långt som du men hade säkert hamnat där om jag hade fortsatt. Men nu så slipper jag det för jag slutar nu. Det blir inget mera. Önskar alla gott nytt år.

Se klart
tis, 2022-01-04 - 12:28

Hej @Axienne
Dina inlägg fastnar hos mig och jag vill bara titta in för att säga tack. Tack för att du delar med dig och tack för dina otroligt väl formulerande tankar kring detta med att vilja- eller inte vilja.
Min situation påminner inte till det yttre om din, dvs det var ju mer en tidsfråga innan alkoholen fick allt större plats. Jag ”klarade” jobb mm. Det jag däremot fick ynnesten att uppleva var ett ögonblick- ett enda- som var som att resa in i framtiden av frihet från alkoholen. Jag vet att några talar om ett ”fönster” då det finns chans att kliva ur. Det var så det var för mig och det där ögonblicket- stunden av frid som jag kände mitt i den dåvarande baksmällan. Den har jag faktiskt återvänt till många gånger.
Med nykterheten har det också kommit en tro - inte på guds salighet/farbror i himlen. Men en tro på det som är gott. Som finns omkring oss. Att se mirakel veckla ut sig, mitt i den vanliga dagen.
Inför nyår så letade jag lite på nätet efter nyårspredikningar då jag var nyfiken på vad som egentligen ”firas” enligt den kristna traditionen. Hittade då en väldigt fin text från en präst i Tyresö som jag inte har något relation till alls. Men orden grep tag och på något vis såg jag en koppling till dig och din upplevelse.
Det är särskilt detta om de ”tunna ögonblicken” och den tunna tiden som berörde.
Jag lägger en länk här, tror inte det strider mot några regler då svenska kyrkan nog inte betraktas som kommersiell verksamhet. 🤗

https://www.tyresoforsamling.se/aktuellt/tack-for-det-som-varit-ja-till…

Önskar dig en fin start på det nya året!
Kram .

Geggan
tis, 2022-01-04 - 17:57

Tack för texten @Se klart ! Jättebra bild med chairos och den tunna tiden. Precis så kände jag den 21.24, vintersolståndet- det är idag jag skall vara nykter. Allt som jag har gjort sen dess, sökt hjälp mm, grundat sig i känslan av Det är nu det ska ske.

Axianne
lör, 2022-01-08 - 17:43

Stora varma kramar och mycket kärlek 💖 @Tikka @vår2022 @majsan_nu @fröken_fri @Geggan @Se klart och alla andra som läser, kommenterar, peppar och följer mig här.

@Se klart - jag läste din länk med glädje, och fastnade för detta:
"För tacksamhet är ett motgift mot bitterhet.
Tacksamhet är ett motgift mot cynism. Mot uppgivenhet.
Tacksamhet är ett motgift mot hopplöshet."

Och som många vet har jag mycket att vara tacksam för. Jag har nytt jobb med bra lön, fina barn, nytt umgänge och börjar återfå min kondition, hälsa, självrespekt och tilltro till min förmåga att vara en "normal person". Jag dricker inte längre, men självklart är jag fortfarande alkoholist. Det kommer jag alltid att vara, men jag är nykter. Igår, idag och förhoppningsvis i morgon.

Det har gått fyra månader och sjutton dagar (jag var tvungen att kolla i min app) sedan jag blev fri från alkoholen som jag trodde att jag aldrig skulle klara mig utan. Och visst, dryga 140 dagars nykterhet är i sig jättestort, men det som är större - och som jag är så oerhört tacksam och lite förvånad över - är att det faktiskt gick att sluta, oavsett vad jag trodde innan och vad alla sagt.

Jag har nog egentligen aldrig trott att jag skulle kunna avstå från alkohol utan faktiskt mer än accepterat min alkoholism och snarare bejakat den. Jag har även fått mig itutat att det är oerhört svårt att sluta. Att nästan ingen klarar det utan möjligen med hjälp av mediciner, vissa program eller viss terapi - så varför skulle jag kunna? Jag som redan provat alla de där metoderna? Nej, jag har inte trott alls på att jag ska kunna ge upp supandet. Och min brist på tilltro har nog gjort muren extremt hög att ta sig över. Det är nästan som att det där med att acceptera att jag är alkis hade gått ett steg för långt. Jag hade även accepterat att jag aldrig skulle komma ur det.

Det stora miraklet i min värld är att det gick att bryta sig ur och att jag nu några månader in i nykterheten inte tycker det var speciellt svårt att sluta dricka. Ja visst, jag kanske hade lite abstinens, men det har jag haft så ofta förut och i så mycket värre former att jag inte minns något speciellt med just denna gång. Det har varit betydligt svårare psykiskt och fysiskt lidande samt djupare ångest för mig alla de gånger jag tyckt att jag försökt sluta men inte fullföljt eller ens haft den riktiga viljan. Rädslan jag haft över att i framtiden tvingas ge upp alkohol har varit hundra gånger värre än att faktiskt bara lägga ned skiten utan att fundera över hur länge. Jag är så oerhört tacksam att jag fick styrka och kraft att se förbi den där muren av rädsla, lyfta mig själv i håret och bli fri från skiten som dragit ned mig i avgrunden och fått mig att sjunka djupare för varje dag.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte under alla år jag missbrukat alkohol. Jag förstår inte vad det var som drev mig mot min undergång och fick mig att välja att dricka framför allt annat under så lång tid. Jag har gått från ett glas vin till maten då och då för tjugo år sedan till först lite helgfestande och krogrundor, sedan till kvällssupande och ledighetsfyllor för att slutligen bli en fullfjädrad alkoholist som drack minst tre liter vin per dag. Jag var sängbunden och orörlig på grund av övervikt och ryggsmärtor, arbetslös sedan flera år, utstämplad från A-kassan, nedgången, dömd rattfyllerist, totalt utan framtidshopp och formligen helt slut som människa när jag nådde min botten i somras. Jag hade börjat acceptera att jag troligen aldrig skulle få ett jobb, att jag skulle bli tvungen att söka försörjningsstöd på socialen eller förtidspension och att jag med största sannolikhet skulle supa ihjäl mig.
Hur hamnade jag där egentligen?

Under många år när livet varit lite taskigt mot mig och jag drabbats av olika typer av sorg och motgångar intalade jag mig själv att det enda som höll mig flytande, som fick mig att orka med livet, sätta den ena foten framför den andra och ta mig till nästa dag - det var min möjlighet att dämpa ångesten med alkohol. Min frihet att dricka, min ventil och snuttefilt. Drickandet var min belöning när allt annat var skit i livet. En kväll av drickande till och sedan får skulle jag försöka sluta igen nästa dag ... Eller på måndag ... Och under ett antal år medan jag fortfarande kunde behålla ett jobb så var det kanske så. Dricka alkohol var möjligen något jag såg fram emot eftersom det enda sociala liv jag hade var med gänget på puben. Mitt kvällsnöje efter jobbet var att sitta av några timmar på krogen där jag träffade likasinnade. Lika barn leka bäst och jag hade valt mitt umgänge. Männen jag dejtade drack också. Alla drack och jag var inte värst. Inte då.
Men det var medan jag fortfarande tjänade pengar och hade ett jobb.

På senare år har livet varit annorlunda. Inget jobb, inga pengar, ingen man, inget socialt liv. Ensam på min kammare med min vinbox har jag spenderat min tid i halvdimma med TV och dator som enda sällskap. Dag har blivit natt när jag druckit mig till sömns och slumrat när som helst på dygnet. Jag har bara lämnat hemmet för att ta mig till Systembolaget och det närmaste jag kommit en känsla av glädje har varit när jag haft en ny oöppnad box med billigt vin framför mig. Sedan har allt övergått till skam, skuld, äckel, ångest, jakt på mer alkohol och så förstås stor sorg. Vinet var aldrig gott under de sista åren och det fanns inget skönt rus, bara orolig sömn och illamående. Då drack jag ännu mer för att slippa möta mig själv och se mig i spegeln. Jag ville verkligen inte veta av den personen jag blivit.

Det är så lätt att glömma hur det var, trots att jag levt i den här misären i så många år. Jag vill fortfarande inte tänka för mycket på den spillra av en människa jag blev. Jag vill inte grotta i hur illa det var med mig innan jag med en spark i röven och kraft från Gud, eller vem det nu är som hjälpt mig, kunde komma ur det här, men jag måste nog det. Jag måste tänka på det, minnas och ta fram ångestfyllda minnen lite då och då så att jag inte glömmer. Jag måste påminna mig om eländet även om det gör ont. I synnerhet nu när det verkar som att allt gått så lätt. För som jag sagt om och om igen. Jag vet knappt det gick till, men jag upplever inte att det var svårt att sluta dricka när jag verkligen kände att viljan fanns.

Jag har ingen relation med alkohol idag. Jag blir varken sugen eller törstig. Jag har ingen längtan att dricka och jag reagerar överhuvudtaget inte när andra gör det. Det har funnits vin, öl och sprit i min omgivning och jag har inte haft en tanke på att röra flaskorna. Jag känner heller ingen avsmak nu längre men det gjorde jag under de första veckorna minns jag. Nej, jag känner egentligen ingenting. Ingen saknad heller. Bara lättnad och tacksamhet över att slippa stressen över mitt drickande och mitt missbruk.

Första veckorna tvekade jag att umgås när med andra som drack, men när jag blivit bjuden eller tillfrågad har jag ärligt sagt "Nej tack. Jag dricker inte alkohol" och ingen har reagerat på det. Ingen har trugat eller ifrågasatt. Ingen har försökt få mig att ta mig ett järn, så som jag många gånger förr klagat över att andra människor gör. Men gör verkligen folk det? Trugar andra människor oss alkoholister så att vi känner ett tvång att dricka? Inte vanliga människor vad jag vet.

Möjligen är det de som också dricker för mycket som försöker få andra att ta ett glas extra för att de själva ska känna att de inte sticker ut. Människor med en normal relation till alkohol struntar i om jag dricker eller inte, och idag är det sådana människor jag umgås med. Att jag förr har sagt att jag måste undvika sociala sammanhang för att jag inte vill bli ifrågasatt handlade nog mer om att jag inte ville vara ärlig med att säga "Nej, jag dricker inte". Det var ju så slutgiltigt. Jag ville ju kunna dricka ... Senare. Det vill jag inte nu. Jag behöver inte vara rädd att delta i sociala sammanhang som nykter. Jag behöver inte dricka alkohol för att umgås och jag kan göra allt som andra gör trots att de dricker. Ingen trugar mig och ingen ifrågasätter varför jag inte vill dricka. Ingen bryr sig om jag dricker, förutom jag själv.

I går arbetade jag sent. När jag klev på bussen på väg hem stod en man i min ålder framför mig i kön. Han såg generad ut när jag tittade åt hans håll. Han vinglade och luktade starkt av alkohol och det tog en lång stund för honom att få fram SL-kortet. Han hade smutsiga kläder och var mycket ovårdad. I sin väska hade han en flaska som han smydrack ur under resan och när han skulle kliva av bussen snubblade han och ramlade i snön utanför bussfönstret. Jag fick tårar i ögonen och kände mig plötsligt så tacksam. Det kunde varit jag. Det har varit jag. Jag har också haft alkohol i väskan och druckit på alla upptänkliga ställen, jag har också ramlat många gånger på fyllan.
Det kunde varit jag om jag inte lyckats bryta mitt missbruk. Gode Gud. Hjälp honom och alla som lider ... Hjälp mig att vara nykter och inte hamna där igen.

Ha en fin lördagskväll och tack igen för att ni läser!

Andrahalvlek
lör, 2022-01-08 - 18:03

@Axianne Håller med dig, det är nyttigt att minnas ibland hur det var. Påminna sig. För att aldrig hamna där igen. Sen bleknar känslorna inför det hemska efterhand, till slut vet man teoretiskt hur illa det var men det gör inte ont i magen av obehag längre. Orden om tacksamhet var otroligt fina! De bär jag med mig. ”Tacksamhet är ett motgift mot bitterhet”. Så jävla sant 🙏🏻

Kram 🐘

Tikka
lör, 2022-01-08 - 18:39

@Axianne Helt rätt,, man måste påminna sig själv hur taskigt läge man varit i. Du har styrt upp livet nu.
Men som du säger, vi är fortfarande alkolister, man vet aldrig vad morgondagen för med sig, så vi måste hela tiden se upp och minnas.
Jag var på affären härom dagen och en kille i min ålder, stripigt hår och skägg, (vi har aldrig umgåtts men vi har suttit på varsitt hörn i nån stadspark nån gång med ett sex pack folköl) stod samtidigt i varsin kassa mitt emot varandra, han med det billigaste sex packet man kan köpa, och räknade småpengar. Jag hade handlat mat för ett par tusen kr.
Han tittade upp på mig, log och nickade hälsande.
Jag nickade tillbaka och tänkte på att han såg så glad ut trots omständigheterna.
Sen tänkte jag tillbaka,, att jag såg säkert lika glad ut när jag köpt mitt sex pack också för pengar jag skramlat ihop.
Nåja,, en massa svammel av mig nu... sköt om dig @Axianne

majsan_nu
lör, 2022-01-08 - 19:53

@Axianne Ännu ett så fint o berättande inlägg från dig, jag har väntat på att det skulle komma... Så berättande om hur din tid varit sen sist. Härligt att det går så fint för dig, jag ser redan fram emot ditt nästa inlägg...
Kram från mig 🤗

Axianne
lör, 2022-01-15 - 02:08

Ibland ser jag människor i Centrum som jag mött när jag gått på AA. Då vänder jag bort blicken, för man hälsar inte på varandra utanför lokalen. Man låtsas inte om att man känner igen någon därifrån och det är ju underförstått. När man går på AA är man, som namnet säger, anonym. Idag var en sån dag när jag var tvungen att titta bort och inte låtsas om att jag kände igen någon jag träffat många gånger. Jag skulle hämta ut ett paket som levererats till en Instabox när jag ser den här personen komma ut från Systembolaget tvärs över gatan. Hen bär på en dunk billigt vin, precis som jag gjort varje dag i många år och hen är lika sliten, smutsig, darrig och eländig som jag varit. Jag fick en klump i halsen. Även denna person hade alltså återfallit. Det fruktade men obevekliga återfallet som verkar ses som en självklarhet inom AA, och som man vet drabbar nästan alla förr eller senare men som man då ska kämpa sig ur.

Jag återföll också hårt efter att jag varit väldigt flitig i AA-grupperna. Jag vet att Anonyma Alkoholister hjälpt många och jag beundrar dem som engagerar sig och verkligen gör fotarbetet där, men AA var inte för mig. Anonyma Alkoholister var inte min lösning trots att alla behandlingar och terapier jag deltagit i under flera års tid har haft tolvstegsmetoden som sin lösning. Tvärtom faktiskt.

Jag har deltagit i flera hundra AA-möten på diverse olika orter och var länge stammis på en lokal Anonyma Alkoholister-grupp flera gånger i veckan efter att jag varit intagen på behandlingshem. Det var ett sätt att försöka hålla mig nykter och jag hade en bild av att om jag plikttroget gick på AA-möte så skulle jag bli vaccinerad mot att börja dricka igen. Så länge jag gick dit var jag försäkrad och premien var min närvaro och mitt engagemang. Följaktligen tog jag på mig att göra service också - allt för att ha något att hänga upp min nykterhet på. Men det gick väl sådär ... Jag kan inte påstå att det var ett nöje och jag trodde innerst inne inte på att AA kunde hjälpa mig.

Nej, jag kände mig som en sektmedlem, hycklare och ja-sägare som lekte duktig flicka. Jag köpte alla böckerna, läste alla texterna och jag gav mig själv en guldstjärna i kanten om jag kunde kryssa av 2-3 AA-träffar i veckan. Jag var där tidigt, kokade kaffe, ställde fram stolar, fixade, städade och öppnade möten. Men jag hatade det egentligen. Efter varje gång kände jag mig bara ännu mer alkoholiserad, misslyckad, trasig och onormal. Jag ville inte höra hemma bland andra missbrukare men om det var enda vägen att gå så var jag väl tvungen?

Ibland delade jag mina erfarenheter och tankar med gruppen eller räckte upp handen när jag klarat en vecka eller en månad, men jag berättade aldrig ärligt om hur jag längtade efter att dricka mer och mer för varje möte eller att jag ibland åkte raka vägen till Systembolaget efteråt. Allt fokus man hela tiden hade på alkoholen under de här mötena i kombination med kravet att utföra vissa rutiner för att förbli nykter gav precis motsatt effekt på mig tror jag. Jag behövde ha tankarna på annat. För mig måste livet sluta handla om alkohol.

AA-gemenskapen byggde på en enda sak för mig, och det var att vi alla var alkoholister. Jag tyckte att man hela tiden rev upp såren när man träffades och allt bara kretsade runt alkohol. Jag tänkte att jag också ville låta bli att dricka, men jag ville inte hela tiden låta allt handla om alkoholen. Jag ville inte höra hemma där och jag ville inte identifiera mig med de övriga som satt i ring och pratade om sin vånda, ångest och återfall eller hur många dagar de ibland krampaktigt och ibland med glädje avhållit sig från drickandet. Att lyssna på hur personer som varit nyktra länge ansåg att de aldrig hade klarat det utan AA eller höra att om de inte gick på möten skulle de genast börja dricka igen, det fick mig att tappa modet helt. Skulle jag verkligen behöva spendera resten av mitt liv med botgöring, de tolv stegen, mentorer och småhemliga AA-möten? Nej. Det var inte min lösning. Det spelar ingen roll hur ofta jag intalade mig att jag ville avstå från alkohol eller hur många AA-möten jag gick på.

Om jag varit rik och det funnits en lösning där jag kunnat köpa mig fri från viljan att dricka så hade jag inte lagt mina pengar på det. Jag hade förmodligen köpt mer, dyrare och finare viner i stället. Anonyma Alkoholister har ett enda inträdeskrav: Man ska ha en önskan att sluta dricka. Jag kan konstatera att jag aldrig var en behörig medlem, för jag ville ju inte sluta dricka. Jag ville ju kunna dricka som alla andra - som icke-alkoholisterna.

Idag vet jag att jag fortfarande inte vill sluta dricka. Jag vill bara inte börja igen.

vår2022
lör, 2022-01-15 - 06:51

@Axianne Intressant att få ta del av dina tankar. Tänker att man måste verkligen hitta sitt eget sätt, hitta den egna motivationen till att sluta dricka för att det ska bli hållbart och sant. Att det måste landa djupt inom en själv för att få den där styrkan till att avstå alkohol. Det finns många olika tillvägagångssätt till att uppnå det, men det måste vara väl förankrat inom dig så att du får tillgång till din tilltron till din egna förmåga att klara av det. Det är den starkaste och avgörande kraften av alla till att kunna sluta dricka. Vissa klarar av att sluta dricka på egen hand och andra behöver med stöd. Att få stöd till och tilltro till den egna förmågan kan ske på många olika sätt och detta forum utgör ett fantastiskt sådant stöd och utgör ett bra komplement till att bibehålla tilltron.

Att hitta kraften i sina tankar att inte dricka är viktigt och stärker viljan och tilltron till den egna förmågan.

Idag vet jag att jag inte vill dricka och jag vill aldrig göra det igen💖

Blenda
lör, 2022-01-15 - 08:33

@Axianne Tack för att vi får följa din resa via dina insiktsfulla och hoppingivande berättelser.
Särskilt tacksam är jag denna morgon för att du i ditt senaste inlägg sätter ord på en hel del av det som jag brottas med just nu, under min långa behandling som innefattar obligatoriska AA-besök. Så befriande för mig att läsa.

majsan_nu
lör, 2022-01-15 - 09:10

@Axianne Alltid lika fint att höra från dig! Själv har jag ingen erfarenhet från AA, tror kanske inte att det är något för mig...
Önskar dig fina dagar till nästa gång du skriver!!!
🤗 Kram från mig!

Axianne
ons, 2022-01-19 - 04:56

God morgon!

Tack för era kommentarer! Jag uppskattar mycket att det finns folk som läser och har tankar om vad jag skriver här.

Jag somnade väldigt tidigt igår, och vaknade före tuppen nu på morgonen, pigg och utsövd. Så var det inte förr. Under åren som arbetslös och nedsupen var min sömn verkligen störd. Jag var oftast vaken flera nätter i rad. Vanligtvis slumrade jag oroligt någon timme här och där både dag och natt men just nätterna var ganska vidriga. Jag led av ångest så fort jag skulle sova och grubblerier och mardrömmar jagade mig. Min puls dunkade alltid i öronen när jag blundade och det gjorde mig rädd. Ibland gick det en vecka utan ordentlig sömn och ibland fyllesov jag bort en hel dag för att sedan vara vaken flera dygn i sträck. Vanligtvis drack jag för att få sova eftersom alkoholen fick mig att bli dåsig och när jag väl somnade så gled jag in i fylledimman som någon form av flykt.

Jag har vidriga minnen av mina nätter under de här åren. Min sovplats där jag också spenderat mina dagar och faktiskt nästan all min tid har varit knölig och obäddad med solkiga lakan. Det har varit en störd och onaturlig sömn och jag har fallit ur sängen ibland. Jag har vinglat upp för att gå på toa eller göra en raid i kylskåpet ofta. Vanligen dåsig och packad eftersom minnena idag känns väldigt luddiga. Under de här nätterna har jag ramlat en hel del. Jag har blivit liggande för att jag inte kommit upp, tack och lov på mitt eget rum där ingen sett mig. Det har hänt flera gånger att jag legat i en hög på golvet och sovit ruset av mig, oförmögen att kravla mig upp trots att sängen varit några meter bort bara. På senare år har det förekommit att jag kissat på mig och även en gång bajsat på mig i sömnen när jag haft fyllediarré. Att leva på surt vin i dagar för att sedan trycka i sig skräp på fyllan kan göra otäcka saker med magen. Jag skäms vid tanken på hur jag behandlat min kropp och hur lågt jag sjunkit. Jag förstår inte att den "normala" personen jag anser mig vara idag kan ha gått igenom de här episoderna utan att reagera känslomässigt men under den tiden jag drack så ryckte jag bara på axlarna och gick vidare. Skammen kommer först nu när jag minns och ser tillbaks med nyktra ögon. Jag kan inte fatta att det var jag som gjorde allt detta.

Sedan jag blev alkoholfri har jag sovit väldigt bra. Dygnsrytmen kom tillbaks ganska snabbt och även om jag kan ha oerhört intensiva drömmar så är det ändå en sömn som gör mig utvilad. Jag sover nog inte mer än innan jag söp men jag somnar tidigt. Kvällströttheten är ganska skön men ibland lite irriterande. Jag vill ju njuta lite av min lediga tid eftersom jag jobbar ganska intensivt. Jag är inte trött på dagarna men när jag kommer hem och varvar ned slår det till och jag blir sömnig. När klockan närmar sig tio på kvällen är jag vanligen ganska redo att knyta mig, trots att jag egentligen vill vara vaken och kanske se klart en film eller göra något annat. Jag lyder min kropp och går och lägger mig när jag blir trött och följaktligen vaknar jag rätt tidigt.

Jag börjar egentligen arbetet klockan åtta men är på jobbet vid sju varje morgon. Eftersom jag har 45 minuter till en timmes restid dit så började jag med att ställa klockan på halv sex när jag fick detta nya jobb. Efter några veckor behövde jag inte längre väckarklockan. Jag vaknar alltid vid strax före fem på vardagarna och sällan efter klockan sex på helgerna. Jag är alltid helt utsövd och det är en härlig känsla som jag inte upplevt på många år tidigare. Även under åren då jag hade jobb som jag skötte någotsånär var mina morgnar oerhört ångestfyllda och jag kan inte minnas att jag någonsin var utvilad när jag vaknade.

Jag vaknade oftast mitt i en mardröm och var svettig och hade hjärtklappning. Om jag hade alkohol kvar, vilket skedde om jag fyllesomnat, brukade jag dricka upp den innan jag åkte till jobbet. Vanligen hade jag inte så mycket vin kvar, men det hände att jag svepte i mig så hastigt att jag kräktes på väg till busshållplatsen. Troligen för att kroppen sade ifrån. De morgnar jag hade extrem ångest var det alltid ett förhandlande med mig själv. Tankarna gick hela tiden till hur jag skulle kunna smita undan jobbet och ibland började jag planera redan på natten. Vad kunde jag säga var orsaken den här gången? Vilken sjukdom var det nu, vem i familjen skulle jag säga drabbats av något som jag kunde skylla på? Jag tyckte nog att jag var smart när jag fabulerade ihop skälen till min frånvaro, men självklart framgick det med all tydlighet att mina anledningar att inte åka till jobbet under de sista åren var lögner. Allt för att kunna spendera en arbetsfri dag med att supa. Jag blev av med fyra-fem jobb på grund av mina sjunkande prestationer och min usla prioritering.

Detta var innan pandemin och att arbeta hemifrån var fortfarande inte speciellt vanligt i min bransch. Senare när jag fick ett jobb just när Corona slog till har jag haft möjlighet att utföra arbetet på distans och min alkishjärna sade till mig att det var väldigt bra. Jag slapp ju träffa någon alls förutom via digitala möten någon gång i veckan då jag var tvungen att med ångest fixa till mig från midjan och uppåt så att jag kunde synas i kameran. Jag har gjort okej ifrån mig jobbmässigt under korta perioder, men med tiden blev mina turer till Systembolaget tidigare och tidigare på dagarna och vid tretiden på eftermiddagen flyttade jag mig vanligen från "kontoret" (köksbordet) till sängen. Mina prestationer, eller bristen på sådana, fick mig att bli uppsagd redan under provanställningen.

Jag är på jobbet med glädje varje dag nu och jag vill verkligen inte jobba hemifrån. För mig är det en glädje att kunna gå dit och jag njuter till och med av tiden på buss och pendeltåg. Jag gillar min rutin och är så tacksam för att jag fick den här chansen till nystart. Kanske är det delvis därför jag sover så mycket bättre, men givetvis beror det till största del på att jag nu är avgiftad. Min sömn störs inte av giftet i kroppen och jag har inga främmande substanser som påverkar melatonin och andra hormoner. Jag tittade just på min app och den säger: "I quit drinking 150 days ago. 4 months and 28 days." Det är flera gånger längre nykter tid än någonsin förut och ytterligare något att vara tacksam över.

Ibland har jag funderat över varför jag hade så fruktansvärt svår ångest över mitt jobb förr och om det fick mig att dricka mer. Mitt självförtroende yrkesmässigt utåt var alltid stort men jag kände mig oftast usel och dålig inuti. När jag drack kunde jag koppla bort mina mindervärdestankar för en stund, men det gav mig även sämre förutsättningar att fungera i arbetet. Idag har jag åter igen fått en tjänst som jag egentligen inte känner mig kvalificerad att utföra och varje dag har varit en utmaning eftersom mycket av det som förväntas av mig har varit över min erfarenhetsnivå. Ändå har jag inte haft samma rädsla eller vånda inför arbetet som förr. Jag har angripit problemen när de dykt upp och förvånat mig själv med att klara mycket mer än jag trott att jag skulle kunna. Jag har fått ett antal aha-upplevelser när min nyktra hjärna greppat saker betydligt snabbare än förr och de här månaderna på nya jobbet har inneburit ett antal segrar för mig då jag fixat sånt jag inte trott mig klara av. Jag har vuxit i min roll på arbetet.

Nu är klockan strax fem och det är dags för mig att börja den här dagen på riktigt. Jag tackar Gud för att jag fått detta nya liv och önskar er alla en jättefin dag. ❣️❣️❣️

vår2022
ons, 2022-01-19 - 08:18

@Axianne Jag är så glad för din skull att du kom ur helvetet och du lyckades sluta dricka. Att du fick chansen till ett nytt jobb och att du insett att du klarar av mer än du trott. Det ger självförtroende och bättre självkänsla. Även tilltron till den egna förmågan växer och den egna kapaciteten med det.

Grattis till dina 150 dagar!🎉💫🌟💐. Så bra jobbat!🌷💕