av Ledsen73

Åsa M
mån, 2022-01-10 - 17:20

För mitt ex rasade allt när han var ensam. Liksom för min bekantas make.

Men det behöver ju inte vara så för alla.
Och oavsett så är det inte ditt, mitt eller någon annans ansvar än den sjukes. Så känner jag. Har full förståelse för om alla inte delar den åsikten.. ❤

007?
tis, 2022-01-11 - 01:40

@Ledsen73 Det låter ju verkligen som som dålig självkänsla och skam har fått koppla ett starkt grepp kring din man. Att han sluter sig in i sitt eget skal och trycker bort alla andra. Han ska destruktiv hantera sina egna demoner.

Det där med att fatta att en dålig självkänsla inte bara påverkar en själv utan andra runtomkring är nog svårt att koppla ihop. Man har väl fullt upp med självplågeri. Sedan svårt att se att man faktiskt kan påverka egen självkänsla och bryta mönster. Att istället trampa runt i hopplöshet eftersom man inte kan se granen för skogen.

Om man nu lyckas hålla sig nykter så tror jag att ett inre lugn så småningom kommer göra sig mer påtaglig. Det kan säkert lätta på trycket något. Sedan tror jag på aktivitet. Tvinga ut honom i någon form och samtidigt börja titta på möjligheter. Jag jobbar själv med min sambo gällande självkänsla. Den där offerrollen och skyggheten kopplat till väldigt lite energi. Minsta kritik blir till självplågande och inte mycket av denna feedback landar så personen i fråga känner att man säger något för att hjälpa. Det hela brassar enkelt ut i en konflikt istället.

Tog ett nytt grepp idag. Skrev en lång lista på hur jag anser en relation bör se ut. Skickade den och bad min sambo skriva sin så vi kan diskutera och väga samman listan till en gällande vår parrelation.

Där stod bla att man ska stötta varandra och hjälpa den andra reda ut sina känslor när den andra faller. Negativa känslor finns av en anledning. De uppkommer för att berätta att något måste justeras och detta bör båda vara intresserade av att hjälpas åt med.

Att man är skyldig sin partner att dela hela sin person och inte undanhålla delar. Att man jobbar som ett team och vågar prata känslor, drömmar, mål, rädslor osv. Grundtanken är ju att man ska vara ett fungerande team.

Vara beredd att ta emot feedback om något i relationen inte fungerar och vara öppen för att göra de förändringar till det bättre båda är bekväma med. Att helt enkelt utforska tillsammans alternativ så båda mår bättre.

Listan var längre än så men gick i den tonen. Har fått en lista tillbaka och imorgon ska vi sätta oss ner för att få till en. Så långt kan jag säga att det verkar ha lättat på trycket. Listan var inte dömmande utan utgår från hur vi kan bli starka som par och skapa ett lyckligt liv. Tänkte tipsa om detta sätt. Kanske kan det leda till en diskussion så han släpper garden och börjar släppa in dig i sina tankar?

Självomhändertagande
tis, 2022-01-11 - 09:59

@Ledsen73
Vad fint att höra om er stund i lördagskväll som mynnade ut i att ena sonen blev ledsen och att det ledde till en varm kram mellan han och pappan.
Jag ser så många med depressioner. Och jag vet hur depressioner känns, från milda till allvarliga. Det är lätt att fastna i en negativ spiral och det är jättesvårt att ta sig ur den på egen hand. Jag vill minnas att du prövat få din man att prata med någon.
Jag tänker även att era söner kan behöva prata med någon. Om hur de mår. Om de känner oro för sig själva eller för sin pappa. Det är bara en tanke. Och vi behöver alla människor någon som vi kan prata högt med, om hur vi mår. Och om den som förväntas lyssna inte kan lyssna, då behöver vi vända oss till en annan. Och jag har lärt mig att vården har kompetensen. Ibland funkar inte kemin, då kan man byta vårdgivare. Jag har också lärt mig att vänner inte alltid är bäst att prata med. Särskilt inte de som inte har erfarenhet. Man orkar inte med alla deras frågor. Och jag har lärt mig att prata med de som har de bästa svaren. Ibland är det jag som har mina bästa svar. Och de får jag till mig när jag mediterar. Men så har jag också en lång erfarenhet. Och jag tänker just nu, att du tar mycket ansvar, vilket är förståeligt. Du är en mor. Se också till, att du tar hand om dig! Och det finns jättefina vårdgivare. Kanske en som väntar på dig, på en annan mottagning! Se till, att få ditt bästa samtalsstöd. Så kommer du att få det! Och kanske du sorterar information, så att du får ditt bästa bemötande!

Ledsen73
fre, 2022-01-14 - 06:30

Tack @007🙈 för dina råd. Det verkar så lätt när jag läser hur du tänker och jag hade köpt listan själv, men tyvärr vet jag att han inte är där. Jag förstod lite hur egoistiska hans tankar är för tillfället när vi diskuterade och jag sa att jag önskade att han kunde vara lite mer öppen med hur han mår, att vi sndra skulle må bättre av det. Han tittade på mig och sa att det skulle han inte må bra av. En i mina ögon liten sak, men det kan han inte göra.
@Självomhändertagande han gick o pratade med någon i början av hans sjukdom, då var han även lite aktiv och tränade lite. Med tiden har han lagt av med både terapi o motion. Hans medicin mot ångesten verkar vara att sitta så still som möjligt och inte prata. Nu har han äntligen fått tid hos psykiatrin på sjukhuset så hoppas att han träffar någon bra där!
Jag lättade på hjärtat för min chef idag, mest bara informerade om läget. Hon lyssnade o så frågade hon om hon fick hjälpa mig med någon att prata med. Det kändes så skönt. Jag måste alltid lösa allting själv o så frågar hon om hon får hjälpa mig.😊💕
Kram på er o hoppas ni får en skön helg!

Backen123
fre, 2022-01-14 - 08:09

@Ledsen73 Känner igen dina tankar, den där nedåtgående spiralen där man ser sin älskade tappa fotfästet och man själv kämpar med näbbar och klor med stödja, peppa, att finnas där. Samtidigt som jag kände en frustration och ilska mot mannen som bara blev sjukare och sjukare och med ett beteende som var helt bedrövligt i en familj . Till slut var det enda jag tänkte på och han slöt sig mer och mer, sov till slut i husvagnen. Till slut fick jag rådet att ta time out av en alkoholterapeut så jag packade ihop och flyttade, i samförstånd med mannen. Det blev som en gröt till slut där hemma, en djävulsdans. Han mådde sämre och sämre, återfallet och ångesten blev tyngre, men jag slapp se, mina barn slapp vara upp i det. Jag minns känslan av att komma hem och inte behöva ha ångest eller känna rädsla. Vi hittade inte tillbaka till varandra och ett år senare så tycker jag fortfarande att allt är otroligt jobbigt med hur det blev.

Självomhändertagande
fre, 2022-01-14 - 09:08

@Ledsen73
Jag är så glad för din skull att din chef hjäper dig med samtal. Ibland hjälper det att öppna upp sig till andra. Jag tänker på hur din man säger att han inte skulle må bra av att öppna upp sig och du säger att det är en liten sak för dig. Att bli av med ett arbete är inte lätt. Jag vet hur det känns. Jag antar att det är värre för en man. Stoltheten.
Jag är en person som många pratar med och människor har så olika svårigheter och vi har alla olika ryggsäckar. I en depressiv fas kan minsta lilla sak vara svår. Om han inte vill prata med någon. Kan du acceptera att det är så just nu. Inget behöver vara för evigt. Det är som det är just nu. Det blir nog väldigt bra för dig att få en samtalskontakt. Någon som ger dig utrymme att komma i första rummet och se till att prata utifrån dina behov. Det kommer hjälpa dig att upptäcka, hur du vill ha det. Och jag tror att du kommer att fokusera på att ta hand om dina behov framöver. Och så låter det fint att han har fått kontakt med psykiatrin. Då får han stöd i att må bättre. Och ansvaret ligger hos honom. Det erbjuds mer och mer motion inom psykiatrin. Kanske även han kan erbjuds det. Jag hoppas det!
Ha en fin helg!
Kram

Muminmammatill2
tis, 2022-01-18 - 16:57

@Ledsen73 trist att läsa vad du går igenom. Kan tyvärr bara inse att jag är i nästan exakt samma situation. Min man har sedan tidig ungdom haft drogproblem, men hämtade sig och skaffade ett bra liv. Vi har två underbara barn, som han är världens bästa pappa till när han mår bra. Han har under flera år druckit lite för mycket i mitt tycke, inte varje dag men ändå så att det stört mig. Jag har i ett par år bett honom söka hjälp hos en psykolog då han har extremt svårt att ha tera sina känslor och är uppväxt i ett hem där man gjort de genom alkohol. Tillslut för lite mer än ett år sedan började han gå till en psykolog som dessvärre inte hjälpte. Han har sedan i somras bytt till en som fungerar mycket bättre. Dock även om de är allt mer sällan så dricker han i medicineringenssyfte. Detta sker även alltid när jag inte är hemma (jag är student och arbetar extra vilket inner att jag är på jobbet i ca ett dygn i sträck vara man helg).
Jag har blivit sviken så många gånger. Ångesten att jobba och riskera att han är berusad med ångest påslag ensam med våra barn äter upp mig. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Ska man stanna eller gå?
Nu kände jag att jag inte alls stöttade dog utan bara skrev av mig! Ber om ursäkt för de, men summan av de hela är... DU är inte ensam, kanske inte hjälper ändå! Men kan va skönt att veta att det finns andra som sitter i liknande situationer som en själv.
Ha en fin kväll. Kram

Ledsen73
fre, 2022-01-21 - 09:36

@Muminmammatill2, ja du, det där med att stanna eller gå är inte lätt. Jättelätt att säga att du måste tänka på dig själv och självklart på barnen. Men så är det ju det här hoppet att det ska bli bra. Att allt ska bli som det var och att man ska få tillbaka personen man blev kär i en gång. Jag tänker att tillslut, efter tillräckligt många svek, vet man nog vad svaret är. Då måste man bara samla tillräckligt med kraft och mod för att bryta sig ur och gå.
Du behöver verkligen inte be om ursäkt för att du skriver av dig! Ibland behöver man sortera upp dina tankar och då hjälper det att skriva av sig lite.❤️Stor kram

Ledsen73
ons, 2022-01-26 - 22:47

Jag trodde verkligen att hans krasch i december skulle bli början på något nytt. Nu har det snart gått två månader och nej, jag tror inte att han har druckit något. Det smärtar mig att jag misstror honom och ibland letar i skåpen. Jag trodde att han skulle ha fått ett uppvaknande och en liten gnista att klamra sig fast vid. Det där hoppet jag kände o de varma känslorna som återvände har sakta försvunnit igen.
Depressionen har honom i sitt våld. Jag försöker inte längre. Orkar knappt prata med honom för det känns som om han inte tar in det jag säger och då blir minsta vardagssak bara jobbig att berätta. När jag ser vad jag skriver blir jag så ledsen, men jag orkar inte längre.
Och så det här jävla viruset! Den här veckan har han fått boka av det efterlängtade besöket hos psykiatrin o ett på vårdcentralen! Nu blir det ny väntan. Jag skulle så gärna vilja följa med honom till psykologen och berätta vad jag ser, men jag vet att det inte fungerar så. Så jag försöker tänka på alla kloka råd jag fått här; att ta hand om mig själv, vara på min altan;). Ibland går det ok, men så sköljer det över mig och jag vill skrika åt honom, ruska om honom! Tvinga ut honom, få en reaktion. Jag biter ihop. Snart spricker jag.

Åsa M
tors, 2022-01-27 - 05:57

Kram! Passa på att inreda din bildliga altan, gör den rofylld och mjuk. Tänd några ljus där, ha en doftande blomma, en skön fåtölj och en fotpall så du kan lägga upp fötterna. Där kan du ta det lugnt och där stör ingen dig.

EsterHanna
tors, 2022-01-27 - 10:58

@Ledsen73 Känner så med dig! Har varit där du är nu. Med att försöka ruska in vett och sans i personen i fråga. Funkade inte här. Han ökade bara tempot i att förstöra allt och jag blev helt slut av allt ruskande. Vände på klacken och gick. Stängde dörren. Då blev det ätter värre och har nu varit tvungen att blocka. Den mannen jag levde med finns inte mer-hans riktiga alkoholist-jag kom fram när jag stängde dörren.
Det var jag, i mitt medberoende som höll den personen borta så gott det gick. Men när jag slutade med det fick den fritt spelrum...
Vad händer om du släpper helt?
Med helt menar jag att inte ens känna behovet av att ruska om?
Svårt när man är förtvivlad över att en fin människa väljer en sådan väg istället för den friska vägen...
Sänder dig en varm kram! Tänk på dig själv. Först.

Ledsen73
lör, 2022-01-29 - 23:34

@EsterHanna, känner igen det där att det blir motsatt effekt av att försöka ruska om dem. Trotsiga som små barn. Jag vet inte vad som skulle hända om jag släppte helt. Men jag tror du har helt rätt i att det är det jag skulle behöva göra för att inte ens känna något behov av att ruska om eller kontrollera.
Han fick nej på ytterligare ett jobbsök igår. Det drar ner hans självförtroende ytterligare ett snäpp.
Hoppas ni haft en fin lördagskväll allihop💕

Ledsen73
fre, 2022-02-04 - 23:19

I veckan hade jag samtal med samtalsterapeut. Jag vet inte vad jag tycker. Det känns jobbigt att prata med någon om hur jag har det, jobbigt att höra mig berätta om min hopplösa situation. Jag vet inte heller hur hon ska hjälpa mig, vad jag vill att hon ska säga. Jag vet att det bara är jag som kan förändra situationen, men det sitter så långt inne hos mig. Jag gör vad som helst för att undvika att ta tag i det, för detta är vad jag har och vet. Det är inte mycket till liv, men alternativet känns som en jordbävning.
Hur ska jag kunna fatta beslutet att lämna honom? Så fort jag försöker tänka tanken fullt ut knyter det sig i magen, samtidigt som jag vill slänga något hårt i väggen när jag kommer hem och ser att han sitter i soffan och stirrar på tvn. Jag skjuter upp, flyttar gränser. Väntar en vecka till….

Självomhändertagande
sön, 2022-02-13 - 20:51

@Ledsen73
Det kan kännas så tungt att "blotta" sitt liv för någon. Men att säga det högt till någon som har tystnadsplikt är bra. När vi hör våra egna tankar börjar vi processa. Och det får ta den tid det tar. Vill påminna dig om att visa dig själv medkänsla när du möter svårigheter. Det påminner jag mig själv om varje dag. Det hjälper mig också att visa medkänsla om andra.
Ta hand om dig!