av Tuten

Tuten
lör, 2022-02-12 - 23:23

”Du blir arg eller intar försvarsställning när någon nämner ditt drickande”… Exakt detta hände. Jag berätta förra måndagsnatten hur illa jag mår av hans drickande, efter att han börjat dricka på lördagen innan redan kl 15 och senare efter x antal whiskey swishat iväg 5000kr till någons som skriver ut falska pcr-test, mot min vilja, bakom min rygg. Helgen efter var vi sjuka, därför inget dricka. Idag är whiskeyglaset framme igen. Jag blev så ledsen att jag inte kunde hålla det inne. Som att han inte hört ett ord jag sa den där måndagsnatten om hur illa det får mig att må.

Han skyller på mig att barnen börjar märka att han dricker mycket, att det är jag som lägger orden i deras munnar. Vad fan ska jag säga då? När han ligger däckad och dom inte får kontakt med honom? (Händer inte superofta, absolut inte varje helg, men tillräckligt ofta). Han säger att jag bara är ute efter att bråka, att whiskey är hans sätt att varva ner. 1-3 whiskey hade inte gjort mig nåt, om det stannade där. Om inte det blev fylleslag så fort han bjuder hem kompisar. Om inte jag hade varit tvungen att hålla mig nykter och räddat situationen gång efter annan.

Jag tror alla i vår umgängeskrets har noterat att han dricker mer än dom flesta andra, till och med vissa av mina kollegor som varit hemma hos oss enstaka gånger på parmiddag. Men han får mig att ifrågasätta mig själv. Är det verkligen så att han dricker för mycket? Jag kanske bara tycker det för att jag egentligen tycker att man inte borde dricka någonting? Varför är det egentligen så farligt?? Han är ju absolut fullt fungerande, har fast jobb som han aldrig missköter, massor med vänner och bekanta (som han tar hand om, ser till att dom har det bra), fin relation till släkten på min sida och givetvis hans egen också, etc etc. Han kanske har rätt? Han vill bara varva ner, hans sätt är whiskey? Varför tycker jag det är så jobbigt egentligen?

Nora81
sön, 2022-02-13 - 05:30

@Tuten efter vad du beskriver så verkar det inte som du överdriver.
Känner så igen "du är bara ute efter att bråka" "du överdriver" "det är ditt fel".
Tror det är ganska typiskt för en A som lever i förnekelse kring att han har ett problem.
Han erkänner ju indirekt att han dricker för mkt när han säger att det är ditt fel att barnen har märkt.
Det är jättejobbigt när man mår så dåligt och inte når fram alls, man får skulden för allt som går fel.
Klart att du mår dåligt av att det blir fylleslag, får rädda upp situationen gång efter annan.
Hoppas du fortsätter skriva här. Här finns det stöd och igenkänning som gör att man inte ifrågasätter sin upplevelse.
Tyvärr är det svårt att nå fram och oftast är det bästa att de själva får känna av konsekvenserna.
Låta honom reda upp i konsekvenserna själv. Att du inte räddar situationer för honom.
Att du tar hand om dig själv och kanske tar barnen och gör något annat när han dricker om det är möjligt.
Var rädd om dig.

Tuten
sön, 2022-02-13 - 07:14

Tack för svar! Det är så svårt när man är från olika kulturer och dessa kulturer ser så olika på alkoholkonsumtion. Där han kommer från skulle ingen höja på ögonbrynen över hur han dricker, men här i Sverige är tröskeln lägre. Det får mig att undra om det kanske bara är vi som är lite ”tillknäppta”. Vi i Sverige, eller bara jag. Men samtidigt vet jag, att om jag hade deltagit i festandet eller lördagsdrickandet hade det inte funnits någon som kunnat ta hand om barnen, om vi båda varit fulla. När jag frågar vad han skulle säga om rollerna var ombytta, så svarar han ”ingenting, jag låter dig göra precis vad du vill”. Det provocerar mig också, att vi tänker så extremt olika om hur alkohol påverkar barnens miljö.

Han missköter ingenting annars, så det finns ingen riktig grund att lämna på. Han städar, tvättar, lagar mat, tar hand om barnen, läser läxor med dom, skjutsar till aktiviteter etc. Omtyckt överallt, vart han än går, går in för att se till att människor runt omkring honom har det bra. Hade han varit en skit så hade det ju varit ”lätt” att göra nåt åt, då är det ju bara att gå. Men det är han ju inte.

Nån som varit i samma sits? Som upplevt att det inte är ”så farligt”? Vad gör man? Står ut?

Kennie
sön, 2022-02-13 - 09:24

Hej, jag vill bara stötta dig i din uppfattning. Det är inte normalt att dricka så man däckar och barnen inte kan väcka en. Inte i någon kultur tror jag, i alla fall inte om det händer om och om igen. Har drickandet legat på samma nivå länge eller har det ökat? Och att whiskey ska vara det man bäst kopplar av med... Det tror jag bara att någon som är beroende tänker. Jag har själv varit på gränsen och för mig var det just en incident när jag var full hemma och barnen kunde ha sett (men de sov) som fick mig att inse att mitt drickande inte var normalt. Snart två år sedan, har inte varit full sen dess. Bra om du kunde få stöd i hur du kan bemöta honom. Styrka till dig, du gör rätt i att ifrågasätta.

Tuten
sön, 2022-02-13 - 11:07

Om något så har det snarare minskat under dom 11 åren vi varit ihop. I början var vi ju yngre och hade färre barn, och det fanns mer utrymme för sociala sammankomster. Ett tag började han dricka vin varje ledig kväll. Det händer fortfarande att han tar sig en eller ett par whiskey om han har ett par dagar ledigt mitt i veckan. En sak som jag reagerar på är att varje gång han ringer hem till sina syskon, då måste han alltid dricka något. Även om det bara är en öl, det måste ändå vara något.

Åsa M
sön, 2022-02-13 - 11:30

Om du tycker det är för mycket så är det så, för dig. Det innebär inte att han måste dela din åsikt förstås. Men om du tycker hans drickande är jobbigt och stressande för dig så måste du hitta ett sätt att hantera det. Hans beroende är hans problem men går det ut över familjen måste ni hitta ett sätt att hantera det tillsammans - och går inte det så får du ta eget ansvar för dig och det liv som du vill leva. Jag tycker inte heller det är normalt att dricka starksprit flera gånger i veckan. Jag begriper inte varför vissa måste bli fulla varje gång de dricker. För mig är det obegripligt varför man inte kan begränsa sig. Jag mår bäst av att umgås med folk som kan hantera alkohol. Kanske du är likadan?

Tuten
sön, 2022-02-13 - 11:42

Det är jag absolut, jag har noll behov av alkohol och har slutat dricka helt efter att mellandottern uttryckt oro för när ”dom dricker så mycket vuxendricka”. Dessutom började sonen tok-hälla i sig coca cola varje gång det var hockeymatch på tv:n, eftersom han såg att man alltid ska dricka när man kollar på sport. Varningsklockan ringer, så jag håller mig helt nykter.

EsterHanna
sön, 2022-02-13 - 12:58

Hej! Jag är/ är inte -snart - varit gift med en man utanför sverige. Du kan läsa min process och jag har valt att lämna. Just detta med frågan inför kulturen tänker jag försöka svara dig på då jag brottades med samma fråga: Vi i sverige ligger ca 100 år FÖRE andra delar av europa/världen i alkoholsyn. För 100 år sedan söps det i sverige så illa att inte bara nykterhetsrörelsen satte fart, man införde ransonering och de systembolag osv.... Det är ett arv från supar-sverige. Vi har här sett vad det gör med barns uppväxt i miljö där alkohol finns på det sättet du beskriver vilket man inte har samma synsätt på i andra länder.
Där har man fortfarande i dag dagavlönare. Dvs du jobbar, får lite pengar när dagen är slut och det köper du bröd för, ger till frun och ett par öl till dig själv. I bästa fall.
För bara 10-15 år sedan FICK DU EN DEL AV DIN LÖN I SPRIT! Av staten. Alkoholister gör inte så mycket väsen av sig när regeringar ska styra, de har inte kraften.
Så du! Vi bor i sverige och din syn är rätt. Den är frisk. Och dina barn har dig som deras mamma. De du beskriver är på tok för mycket inte ok. Sen får han vara hur snäll som helst. Det var min man med. Världens snällaste. Och full. Världens mest omtyckta person av både mina vänner och min familj. Och full. När jag sen sa stopp så kom fullblodsalkisen fram, och han gick inte av för hackor. Så himla snäll var han inte utan försvarade sitt missbruk med all kraft.
Det var det som var så svårt, i början-att han var så snäll. Tack vare hjälpen här inne insåg jag att mina gränser var flyttade på tok för mycket. Det jag sa "det är ok" är ta mig tusan så långt ifrån ok man kan komma. Sätt på dig andra glasögon. Skriv, skriv här inne. Vad vill du dina barn ska minnas av sin barndom? Hur ser det ut om 10-15 år? 5 år?
Vad vill du?

Tuten
sön, 2022-02-13 - 16:35

@EsterHanna Tack så hemskt mycket för det svaret, du satte huvudet på spiken. Speciellt det sista, att det är fan så svårt bara för att han är en sån genuint generös person som nästan alltid sätter andra före sig själv. Förutom när det kommer till drickat. Det som gör det så vanskligt är att man inte vet hur det kommer bli för barnen om man lämnar. Väger det positiva upp att man splittrat familjen eller kommer dom få sår av det som är för djupa? Hur resonerar du där? Har ni barn ihop förresten?

EsterHanna
sön, 2022-02-13 - 17:26

@Tuten - nej, vi har inga barn i hop, vi levde med min dotter. Han har också en dotter, lika gammal som min. Det var med min dotters välmående jag till sist klarade att dra mig ur. Att hon ska få växa upp med en glad, trygg och lycklig mamma. Det var svårt. Är svårt. Han är ju så snäll, grät min dotter. När jag lämnade hennes pappa, var den liknande din situation. Jag gjorde våld på mig själv att skydda min dotter. Att arbeta långsiktigt att ge henne verktyg för att klara av att hantera sin pappa. Idag har hon valt själv att bryta all kontakt med sin pappa.
Det är inte bara att lämna när man har barn. Det är två vågskålar att väga.
Tror -utan att veta- är, att du måste backa och släpper ansvar för honom. Låt honom "fucka upp" (förlåt) ordentligt, se med dina friska ögon på vad som händer. Låt honom ställa till det för sig. Som kan vändas mot dig för han skäms. Så han en plan. Pengar till en taxi. Väska packad. Ta dina ungar och dra. Vandrarhem. Hotell? Kompis? Flytta dig och barnen ut ifrån hans missbruk. Så det blir tydligt att du tar avstånd. Du har rätt att sätta dina gränser och dina barns gränser. Att hota om att lämna och inte göra det är inte bra, men herregud-det har vi nog alla gjort. Typ 10.000 gånger!
Belys problemet så ska du se vem som kommer och hälsar på, det är den mannen du lever med.
Inte "mr nice guy" som super runt sin familj. Att dricka öl med sina brorsor, log för mig själv-samma här. Det är en betingad reflex, de har spriten i modersmjölken min vän....
Efter ett tag, detta är en process-kommer du till ett vägskäl- antingen blir det bra eller så ökar supandet, då kan du ta ett nytt beslut.
Sätt gränser. Hur vill du ha det? Hur vill du att dina barn ska ha det? Matchar hans svar det? Bryr han sig? Bryr han sig om hur hans barns mamma mår? Dina barn försöker säga dig något, utefter deras förmåga. Lyssna på dom!
Om du läser det du skrivit själv och tänk att en fin vän hade sagt detta till dig-vad hade du gett henne för svar? Du har skrivit här, du reagerar. Då är det inte ok och på tok för mycket.
När du belyser detta kanske han ser med andra ögon och förstår och minskar sitt drickande, eller så kanske ökar det: Du är ju såååå jobbig som tjatar.
Du kommer fixa detta, allt blir bra en dag, du har påbörjat något viktigt genom att skriva här. Herregud, vad hjälp jag fått här. Kramar, kramar, kramar!!!

Tuten
sön, 2022-02-13 - 18:42

@EsterHanna tack tack tack! Och tack ni andra också. Man får se vad som händer i framtiden, men jag ser lite bättre på eländet nu. Jag är inte vid vägs ände ännu, och jag hoppas inte vi kommer dit. Det återstår att se hur jag reagerar nästa gång något händer.

Berätta gärna mer om hur det kändes när du tog beslutet att lämna. Om du vill.

Tröttiz
sön, 2022-02-13 - 20:42

@Tuten
Hej.
Välkommen hit. 🌹 Gör mycket att prata med andra.

Jag har inga barn själv. Måste vara oerhört jobbigt då det finns barn med. Vill ändå gärna komma med mina tankar.
Jag var "bara" jag med mitt numera ex och försök att prata/träffas som vänner men även det är utmaning. I och med att jag gärna umgås då han är nykter, och han kraftigt opponerar sig emellanåt och försöker rucka på mina gränser. Det är mycket jag jag jag, det hör till beroendet men ack så jobbigt. Förståelse och respekt finns inte där.

Alkohol är ett jäkla elände och har sådan kraft. Den med beroende lägger gärna över ansvaret på andra har jag upplevt, ansvar man själv borde ha. Jag kan tänka att konsekvenser vore något, att inte städa upp efter, något bara det inte äventyrar barnens trygghet. Att ställer han till något får han själv ta det.
När det gäller separationer har jag vänner som uppgett att de önskat att föräldrarna hade separerat långt tidigare. De blev kvar i ett "Jävla kaos alltför länge " har de berättat om då jag berättat om min situation.

Som jag började se beroendet kände jag att så länge han inte gjorde något åt drickande skulle aldrig jag bli viktigare än alkohol för honom om suget sätter in. Tillsammans med detta ihop med att jag drogs med ner av beroendet, fick matstörningar och sömnsvårigheter samt ett citat av min kompis gjorde att jag kom fram till att jag behövde släppa taget. Smärtsamt men nödvändigt. "En sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag " sade min vän, då började jag gråta. Det var liksom stopp då. Jag var i det läget totalt dränerad på energi.
De med beroende slutar inte dricka för att vi ska må bra, missbruk funkar inte så ... En vilja till förändring måste komma inifrån.

Jag tänker att du inte överdriver. Du har den upplevelse du har, din upplevelse kan inte vara fel. Något som kanske vore bra är att ha plan med barnen. Om något blir totalt kaotiskt , att ha ett ställe att åka till. Kanske en väninna?

Varma tankar till dig.
💕

Tuten
sön, 2022-02-13 - 21:18

@Tröttiz Tack för ditt svar. Jag tror egentligen inte jag överdriver heller, jag tror vilken fru som helst hade reagerat likadant. Och inte vill jag rädda honom heller, men när han inte ser att han håller på att tex orsaka vattenskada på köksgolvet, då måste jag. Många tusenlappar som det skulle kosta att byta golv. Men jisses, vad arg han var på mig då den gången... Eller när han grillade och svedde altantaket så det smälte upp ett stort hål. Då är det jag som bara ”vill bråka”. ”You thrive on conflict” har han sagt några gånger.

Många är gångerna när jag har kollat på utbudet av hyreslägenheter i området, men steget är gigantiskt. Jag förlorar så mycket på det. Och då vet man ju inte alls hur han skulle hantera helgerna, skulle han hålla sig på mattan dom dagarna han skulle ha barnen? Jag vill tro det, han är inte dum i huvudet. Men man vet ju inte..

Vi har två vitrinskåp hemma. Två vanliga från Ikea. I det ena har vi fintallrikar, serviser, vinglas etc. Det andra är fyllt till bredden med startsprit av olika slag. Det är fler flaskor än på en pub. Det är så mycket pengar han lagt på sprit, som han tagit ur vår kassa givetvis utan att fråga. Jag börjar redan fundera på vilken typ av låsanordning som skulle funka när barnen blir tonåringar. Där finns ju ett ”endless supply”.

Åsa M
sön, 2022-02-13 - 21:56

Min ganska starka känsla är att om du hellre sitter och funderar på nästa katastrof snarare än att fundera på hur livet ska kunna präglas av lugn och ro, bli som du vill ha det, för dig och barnen - då har dina gränser redan pushats till max. Kaos och drama är det normala. Bara det är inte normalt.

Vi som är här får inte glömma att vi i någon mån lever för att vara medberoende. Missbruket och att tassa runt det är normalt för oss. Den sjuke slipper undan eget ansvar för att vi också trivs med dramat, att vara den kloka i situationen, att ha hemska saker att berätta, absurda samtal att återge. För mig blev det en rejäl ögonöppnare att lära mig vilka mina mönster är, som gör att jag söker mig till folk som skapar kaos. Och sedan dess har jag aktivt jobbat på att gå därifrån. (Att jag är kvar här visar väl dock att jag inte kan släppa det helt, men det känns bra att kunna hjälpa andra när jag själv fått lugn och ro...)

Jag hoppas att du fortsätter skriva och reflektera här, det ger så mycket.

Tuten
sön, 2022-02-13 - 22:35

@Åsa M Där har du nog rätt, och kanske har gubben också rätt. ”You thrive on conflict”, det kanske är precis det jag gör. Intressant, jag har inte tänkt på det så förut, men it makes sence. När jag ser tillbaka på dom val av partners jag haft tidigare så går mönstret igen. Alla har dom haft ett problematisk förhållande till alkohol, dom har allihop varit lite medelmåttigt struliga, festprissar plus+. Dom få som trotsat mönstret har blivit väldigt kortvariga relationer. Nästan så att jag ställt till det istället, eller bara tappat intresset väldigt fort.

Detta tål att tänkas på…

EsterHanna
mån, 2022-02-14 - 09:59

@Tuten, När jag lämnade var när jag var klar att göra det. Allt går till en gräns. Jag försökte en gång 6 mån tidigare men backade pga kaoset som blev här hemma. Jag klarade det inte. Jag levde på halvfart och tänkte när tillfället kommer, då! Sen tog han ut pengar på mitt kort , jag sa ingenting, Körde honom till båten och lät honom gå. Han åkte sitt hemland för att gå till läkaren men söp såklart i stället. Då, när han var så långt bort, puttade jag igen dörren.
Det tog hus i helvete, den snälla, goa mannen var helt borta. Detta var mannen jag var gift med. Fullblodsalkoholisten!
Utan stödet här inne hade jag aldrig pallat.
Och jag har mitt hem, vi har inga barn och jag är en rätt "stark" människa. Trots det-det är hopplöst svårt, framförallt för jag flyttat mina gränser. I dag kan jag se tillbaka och undra "hur kunde jag", jag var en annan person då men ändå inte. Detta är så svårt.
Du kommer göra det som är rätt men du är kanske inte där ännu. Detta är en lång process, du har börjat reflektera och sätta tankar på pränt. Steg 1. Kram

Tröttiz
mån, 2022-02-14 - 10:41

@EsterHanna
Jag har också tänkt att jag är en "stark" människa - och klok. Har tagit ett tag att ta in att jag trots det anpassat mig till galna grejer. Tänkte på det senast idag faktiskt ... om jag nu nånsin kan ta in det. Men detta är ju inga ovanligheter förstås när det gäller anhöriga.

Tuten
mån, 2022-02-14 - 12:40

@EsterHanna nej du har rätt, jag är inte där än. En tanke som gnagt mig lite är att om inte alltför länge är tanken att vi ska köpa min pappas sommarstuga, och det är frågan om det är så smart om vårt förhållande går åt fel håll. Då blir det väldigt mycket mer krångel om man senare känner att man behöver lämna. Det känns som att det kan komma ett ordentligt allvarsprat i anslutning till det.

Denna tråden gör gott för själen, tack och kram till allihop!