av Just idag

Just idag
tors, 2022-03-10 - 22:15

Dag 11. Vaknade onödigt tidigt även idag. Fullbokad arbetsdag, men med uppgifter som jag kan styra över helt själv. Då gäller det att hålla uppskjutarmentaliteten på avstånd. Att försöka hålla koll på vissa delar av sig själv, när man väl insett att det behövs – det är som att ha en fyraåring att ta hand om. Fullt kapabel att ställa till med saker, men skyddslös. Otålig, äventyrlig, luststyrd, självupptagen – ibland trött och grinig. Eller ursinnig. Irritation och trötthet har fyllt dag nummer 11 – men den gick bra.

Just idag
fre, 2022-03-11 - 22:55

Dag 12. Fredag igen! Farlig dag. Fick se upp med vargtimmarna.

Tröttheten efter en dags jobbande och särskilt när helgen närmar sig är svår att bekämpa. Den kräver firande, om än i det lilla. Det finns likheter mellan (eftermiddags)suget efter alkohol och suget efter snabbmat, tycker jag. Det är en osofistikerad längtan efter belöning – man nöjer sig med pizzerian runt hörnet. Snabba leveranser av snabba kalorier. Det är många som dras dit. Den här verksamheten omsätter stora belopp i min inre världsekonomi, om man ger efter, men liknar inte en ångestfabrik. Den är mer diskret och utbredd, finns här och där, och påminner verkligen om snabbmatsbranschen.

Bara att hämta. Inte så mycket tjafs. Inte vänta på menyn eller notan. (Med andra ord: Kila in på systemet på väg hem från jobbet.) Man behöver snabb energi, är inte så noga med kvalitén, bara det är fett, smaskigt, smakrikt och ger en kick. Det är en nu-vill-jag-ha-allt-känsla som går bananas.

Det kan se ganska lugnt ut utifrån. (Kanske köpa en flaska rött vin inför helgen? Rött eller vitt? Hm. Vilken druva? Oh – den såg spännande ut. Jag tar två!) Precis som när man slukar pizzan framför tv:n, så snart den plockats ur kartongen, åker glaset fram snabbt och den skimrande drycken pulserar snart ner i en genomskinlig form. Man ser allt och njuter redan innan vinet når läpparna. Kan det vara så farligt, egentligen? Det kan det, om man får för sig att det är fredag mest varenda dag!

Nej, jag fortsätter med Matikainen i stället. När han väl kommer fram till frågan om skuld – det inre skuldbeläggandet – och svårigheten med att säga nej, hittar jag något som fastnar. Han kallar sin egen inre kritiker, som avsynar allt han gör och kräver perfektion, för livvakten. Den enfaldige livvakten som påstår att det bästa skyddet mot andras missnöje och kritik är att vara felfri, alltid ställa upp – aldrig säga nej.

Sisyfos
sön, 2022-03-13 - 07:44

Har inte läst Matikainen, men han har nog en poäng (eller flera). Hoppas du har dag 14 idag. Två veckor är stort. Det är en spännande resa du har gett dig in på och jag tänker att du har mycket kvar att upptäcka. Tänker att du skrev redan i början om att du har svårt att säga nej, det är en viktig insikt. Det ÄR svårt att säga nej och bra att få syn på om man är en sån person. Det ligger säkert rätt långt tillbaka i tiden önskan att vara andra till lags.

Just idag
sön, 2022-03-13 - 09:05

@Sisyfos Tack! Jo, du har helt rätt - det ligger nog långt tillbaka i tiden. Man täcker över och glömmer. Tänker att man har förändrats, att livet har förändrats. Att man har tagit makten över sitt liv och att barndomens upplevelser inte längre ska få påverka en. Det framstår nästan som en svaghet att gå bakåt, att älta. Det mesta av det jag grubblar över, som rör människor och situationer, hör till tonåren och senare tider. Men det var inte då jag lärde mig att inte säga nej. Tack, som sagt, för din kommentar och din uppmuntran!

Just idag
sön, 2022-03-13 - 09:27

Dag 13. (I efterskott och onödigt långt.) Jag håller inte med författaren i allt, som vanligt, men här finns många kloka råd och jag uppskattar Matikainens fasthållande vid relationernas betydelse. Vi behöver ”rena” relationer, menar han. Många av oss hittar sätt, tänker jag, att stå ut med dåliga relationer, alternativt försöka göra oss av med dem. Man kan säga upp kontakten med folk, göra slut, byta jobb, flytta till en annan del av landet och en massa andra saker – men … en utstädning av relationer ur hjärnan sker sällan. Inte fullständigt i alla fall. Där ligger konflikterna och smärtan kvar. Det är resterna och de stinker, men om vi stänger dörren noga känner vi inte det. Relationsresterna är inte borta, men övertäckta. De är minnen som dyker upp just precis när man mår som sämst, när den sadistiske och enfaldige livvakten ser chansen att plåga och fostra. Då flyger dörren upp, som i en skräckfilm. Man ser bakåt.

Jag vet inte hur det är med andra, men jag tror inte att jag kan bli fri från mitt osunda sätt att dricka alkohol om jag inte städar upp bakom den där dörren. Från ingenstans kan de dyka upp – tankarna på tankar ur det förgångna, något som idag är helt ointressant och borde vara bortglömt. Om jag mår tillräckligt dåligt (för att jag är trött, sliten, osäker, rädd för att misslyckas) kan jag bli besatt av gammal skit, av konflikter som inte går att lösa (men har lindats in) och av rättegångarna i mitt huvud. För jag ställer dem inför rätta, människorna som jag av en eller annan anledning har blivit galen på någon gång livet. Alla som hamnar där vet inte ens om det. Våra konflikter har inte varit öppna – jag har bara ältat och hatat i mitt inre. Studerat deras beteende, lyssnat på deras sätt att beskriva andra människor och världen ... och lagt mina motargument på lager. De här människorna, som jag har retat upp mig på, är alla på ett eller annat sätt förövare. Det är inte alltid mig de har betett sig illa mot, utan andra. De har orsakat lidande, men ofta utgett sig för att stå för sanningen och för det goda.

Tänk om man kunde avsluta det där! Alla omtag. Rättegångstankarna – ett meningslöst matande av argument som den skyldige aldrig kommer att höra, vare sig det är jag som ska dömas eller någon annan. För jag står där själv ibland, också. I rättegångsbåset. Jag uppmanas, av min enfaldige livvakt, att erkänna min skuld. Därefter ska straffet fastställas. Det består alltid av samma sak: nya rättegångar.

Matikainen liknar våra skuldkänslor vid att stå i ekonomisk skuld på ett konkret sätt, att vara skyldig stora belopp hos banken. Vara rädd för höjda räntor – leva i en ständig osäkerhet. Om jag förlorar min inkomst, vad händer då? Oron för att klara amorteringarna och räntorna i slutet av varje månad finns hela tiden under ytan. Den som är satt i skuld är aldrig fri, har en känd politiker sagt, och så är det nog. Man blir slav under skulden, precis som man blir slav under drogen - oavsett vad den består av.

Om jag utifrån det här tar en närmare titt på ALDRIG SÄGA NEJ AB så är det något lurigt med ekonomin. Bokföringen stämmer inte och företaget har enorma skulder. Trots en ständig produktion och stora intäkter går det inte ihop. Tvärtom. Skuldberget bara växer. Fasaden är tjusig och påkostad och orderingången slår rekord varje år. Jag upptäcker att det dels är någon som fifflar med bokföringen (förmedlar en falsk bild utåt), dels finns för många chefer i företaget. Att aldrig säga nej betyder helt olika saker för dem, så de motarbetar varandra. De säger aldrig nej till en order, men är inte överens om vad det egentligen är de ska producera. De delar inte ideologi.

Det är det där med skulden som jag måste försöka vrida på. Den är en storproducent av ångest. Matikainens beskrivning av den inre kritikern som en enfaldig livvakt är en bra bild att börja med. Livvakten är en falsk beskyddare, en fångvaktare som torterar, men säger att han (hon för min del, förmodligen) gör det för min egen skull. Det här är en grym och falsk ledare, en manipulativ chef. Det slog mig också att det förmodligen är som med cheferna i ALDRIG SÄGA NEJ AB. De är för många!

Vi har flera inre kritiker, tror jag, och vi har hämtat dem från olika röster i den vuxenvärld som vi växte upp i. Några av mina bästa röster/inre kritiker kommer från områden som fanns utanför hemmet. De är inte bara kritiker – de stöttar också. Uppmuntrar. De tar ansvar för den produktion av känslor som deras styrning och deras idéer leder till. De sämsta cheferna dyker bara upp när det är kris och deras lösningar förvärrar allt. Det är dem man måste göra sig av med – de måste avskedas!

Just idag
sön, 2022-03-13 - 19:46

Dag 14. Två vita veckor – och det känns allt bättre. Jag är bättre på att lösa problem, bättre på att hantera känslor. Plötsligt tycker jag inte att människor är lika otrevliga längre! Inte för att de alltid har varit det tidigare, men jag blir så lätt ledsen för småsaker. Eller blev? Nu mår jag bra och det känns underbart. Det sprider sig!

Samtidigt vet jag att rutinerna och skrivandet är en förutsättning för att inte trilla dit igen. Jag tänker fortsätta med mitt dagliga skrivande, för mig själv, men samlar de spridda tankarna i ett inlägg när en vecka har gått. Det är själva skrivandet (och läsandet) som får mig att rensa ut, se saker på ett nytt sätt och liksom spika fast förändringarna. Det får räcka så. Jag ska läsa mer på sidans forum i stället. Det ger mycket att se hur många som kämpar på, vill så mycket – och har så många erfarenheter och kloka råd. Att så många hjälps åt! Det känns också bra att ta ett nytt steg.

I slutet av varje vecka ska jag också försöka ge mig själv ett uppdrag, där jag reder ut något som tär på krafterna, något som drar till sig mina tankar och skapar mörker. En sak i taget. För nästa vecka har jag valt just dessa inre kritiker som borde avskedas, som SKA avskedas, men först måste jag bara urskilja vilka dessa idioter är!

Jag har planerat för en ny träningsaktivitet, utomhus, som ska dra mig bort under vargtimmarna. Faktum är att jag började planera för dem redan förra sommaren, men vissa tillbehör saknades och det blev bara inte av att fullfölja planerna. Under nästa vecka ska det ske. Jag ser fram emot våren! OM det känn svårt vissa dagar ska jag också gå in och läsa här på sidan – skriva av mig suget!

Just idag
sön, 2022-03-20 - 19:12

Vecka 3. Om jag summerar veckan så har det gått i huvudsak bra. Magen och sömnen har trasslat och jag har tagit tag i det på olika sätt, dels för stunden, dels på sikt. Stressen är ett grundproblem som jag också måste ta itu med. Men – jag har ett nytt lugn inom mig, samtidigt, och det känns betryggande. Jag känner det som en ny hud – friden inombords, som nykterheten ger. Livet kommer att bli mindre hektiskt snart – om jag bara kan låta bli att gå in i nya projekt som slukar massor av tid. Det är ytterligare en sak att förändra: min inställning till tiden. Jag är, känns det som, en obotlig tidsoptimist. Kanske är det en flykt, det också. Lite väl många trådar att dra i, kan tyckas, och allt kan inte förändras samtidigt. Men jag tror också att nykterheten kan underlätta förändring på flera plan. Allt hänger liksom ihop.

Jag har genomfört mina uppdrag, både de som självhjälpsprogrammet uppmuntrar till och mitt eget. Det senare är jag inte klar med. Relationer är en attans härva och påverkar allt, tror jag. Jag måste jobba vidare med det. Så lätt går det inte, att lösa upp knutar – en för varje vecka. Jag försöker få en klarare bild av min inre kritiker (som har dämpat sig en aning, faktiskt) och av de relationer (vissa pågående, andra avbrutna eller förpassade till utvisningsbåset) som stjäl energi. Genom att skriva ner det jag kommer fram till upptäcker jag hur trådar går ihop och helhetsbilden som växer fram är nog inte riktigt den som jag tidigare har målat upp för mitt inre. Min inre kritiker är, har jag upptäckt, mycket lik de människor i mitt liv som jag tycker sämst om – de som behandlar andra som skräp. De som tror sig ha sanningen, är nedvärderande, ser sig själva som kompetenta auktoriteter (utan att någonting i deras tillvaro styrker den inställningen), vill styra och ställa med andras liv, slår ifrån sig alla former av kritik och älskar att förtala och smutskasta andra.

Listan kan göras ännu längre, men det mest intressanta med dessa personer är att de har så mycket gemensamt, att jag inte har valt att ha dem i mitt liv och att de egentligen (i alla fall just nu) inte heller har någon egentlig inverkan på mitt liv – om jag inte tillåter det. Det är just det jag gör. Så snart de på något vis dyker upp, direkt eller indirekt, kan jag inte värja mig mot vågen av känslor de väcker. Särskilt när jag känner mig låg. Det är uppenbart att mina tankar dras till något hos dem, även om detta råkar vara negativt. Ja, ja – mer att utreda! En insikt dock: min inre självkritiker har nog vissa av dessa drag. Jag hatar kanske den här typen av förövare där ute, just därför att jag har en i mitt inre – som jag inte vill se?

Hoppas på ännu en vit vecka!

Just idag
mån, 2022-03-28 - 18:03

Vecka 4 avslutad. Jag läser kanske alltför många självhjälpsböcker, men min filosofi går ut på att plocka lite här och där. Ta vara på det som verkar användbart. Dessutom är det lugnande att höra på en annan människas röst, helt befriad från kravet att svara, att kommunicera – och den här typen av böcker lyssnar jag i regel på innan jag ska somna.

Hur som helst har jag plöjt några till och börjar nog få ett grepp om den där självkritikern ändå. Hon är olika varianter av den personlighetstyp som jag i övrigt undviker (placerar i utvisningsbåset) om jag stöter på den: mobbaren. Vuxna människor som förtalar andra, talar ner till andra, letar fel på och hackar på andra. De som vill peka ut riktningen som de tycker att alla borde gå i (trots att de själva misslyckats med de mest väsentliga sakerna i livet och knappast kan betraktas som ledare). De förstår inte att det är just mobbning de håller på med. Jag gissar att de själva brottas med en mycket svag självkänsla och därför blir utåtagerande, dömande, hatiska.

Min inre kritiker är förmodligen en röst jag har lånat från just (en ung) mobbare, som jag olyckligtvis stötte på i min egen familj. Den personen gjorde den första tiden i mitt liv till ett elände. Hon utsatte mig för både fysiskt och psykiskt våld. Tyvärr fanns det ingen vuxen som kunde ge trygghet och tröst. Min familj var, över lag, ganska våldsam. Det var den starkes lag som gällde. Det var i skolan tryggheten och mina enda vänner fanns. Hemma var jag konstant rädd för att bli slagen eller hånad, men osäkerheten följde egentligen med mig överallt.

”Ta hand om din inre kritiker” är budskapet i en av de böcker jag har läst (som heter Självmedkänsla, skriven av Agneta Lagercrantz). Det låter till en början ganska motbjudande. Kan man inte bara utplåna den där rösten? Den förtjänar inte bättre. Om det nu är mobbaren ur min barndom jag hör, åtminstone då och då, kan jag väl bara få bli av med henne, en gång för alla?

Hon hatade mig. Varför vet jag egentligen inte. Kanske var hon i fel ålder när jag föddes. En sak som hon hatade mer allt annat var att jag var snäll, inte ställde till med något och alltid försökte vara till lags. Men jag var egentligen, enligt henne, ”värst av alla”. Jag bara dolde det. Hon var expert på att tvinga mig till saker, också. Så redan där uppstod mina problem med att säga nej. Hon tvingade mig att äta saker som jag avskydde, att utföra uppdrag som skrämde mig. Ofta tänker jag att det där är jag färdig med – det där har jag lagt bakom mig. Men … indirekt finns hon ju där, i min skalle! Jag är oerhört sträng mot mig själv (inuti) och extremt bra på att stå ut med jobbiga saker (utåt) och mina antenner är ständigt aktiverade för att uppfatta hot i tid. Allt det där är … förbannat tröttsamt.

Men den där inre rösten – den finns ju inom oss oavsett hur den låter. Vi behöver, det måste man medge, en inre moralisk kompass och det är väl vad den inre kritikerna också är. Tydligen är den dessutom, enligt vissa, viktig för att vi ska kunna minnas och planera, se bakåt och framåt i tiden. Den är viktig för att vi ska ha en uppfattning om tiden. Att ta hand om denna röst får utifrån det en annan betydelse: hantera, omvandla? Hur ska det gå till?!
Svaret i boken som jag nämnde är att utveckla självmedkänsla, precis som titeln signalerar. Till att börja med handlar det om att kartlägga den inre kritikern, studera när rösten framträder och vad den säger. Jag upplever att det är ett sätt att ge den mindre makt över en, genom att låta rösten bli bedömd och utvärderad - studerad. Det vänder på relationen. Att byta ut den inre kritikern mot en trygg och medkännande röst är ett annat steg i förändringen. Man kan lyfta fram några tankar/minnen som väcker svåra känslor och öva själv medkänsla, men också invänta nästa gång den dyker upp. Så enkla saker som en hand på hjärtat och några betryggande, vänliga ord riktade inåt, kan sänka pulsen och minska påslaget av stresshormoner.

Det här påminner om de uppdrag man får inom självhjälpsprogrammet, för att komma till rätta med alkoholberoende: Kartlägg och inför alternativ. Det kan tyckas jättelöjligt att lägga en hand på sin egen kropp och säga snälla saker, men det påverkar oss tydligen rent fysiskt. Jag tycker att det är värt ett försök. Resultatet kanske kommer på lång sikt, men om det lyckas kanske det också påverkar min relation till alkohol. Dricker man inte, bland annat, för att fly från den inre kritikern? För att få tyst på den där rösten? Så det får bli den här veckans uppdrag: studera den inre kritikern och byta ut rösten mot en som kan ge mig den trygghet jag uppenbarligen behöver.

aeromagnus
lör, 2022-04-23 - 07:56

Ja vi missbrukare är bra på att ljuga och smussla. Inte för att vi är dåliga personer men vi skäms för vår sjukdom och vårt sätt att agera. Vi vet ju att det vi gör är fel och får konsekvenser men "den andra sidan" talar om för oss (hjärnan) hur bra alkoholen får oss att må FÖR STUNDEN. Jag har efter sju år haft två återfall totalt 5 dagar och just nu känns det bra men ändå inte. Jag förstår din frustration men man måste försöka lämna historian i en låda. Öppna den och kolla när man känner att du blir det tufft. Komma ihåg hur det var att ta sig ur skiten.