av LitenSkär

LitenSkär
ons, 2021-11-24 - 23:06

Tack @Åsa M för fantastisk pepp!
Måste säga att något positivt är pågång just nu. Jag var fruktansvärt nervös inför samtalet och när hon väl ringde så släppte en sten av att kunna berätt min historia. Att få möjlighet att lyfta fram att detta inte är ett engångstillfälle. Jag berättade om allt, så komprimerat jag kunde på dem tiden. Men jag sa också att just nu har jag ingen akut oro för barnen. Jag ser just nu att barnen vill vara med sin pappa. De säger spontant att de älskar honom och de har varit lugna när de kommit till mig efter att ha varit med honom. Han har inte druckigt sen han flyttade ut och jsg tror honom faktiskt. Han går till beroendecentrum, sin psykolog samt har nu socialens ögon på honom. Jag kände då i samtalet att alla dessa faktorer är så pass stabilt och bra det kan vara just nu. Han älskar sina barn och just nu gör han ett ordentligt försök till att vända titanic. Jag vill bidra till den positiva utvecklingen här och inte bidra till ett förfall. Även om jag tycker att hans inställning mot mig är åt helvete, så vet jag stt jag kommer aldrig få något större förlåt. Jag tvingas släppa och låta honom va för att ge honom en chans att lyckas här.
Jag försökte vara tydlig med henne att just nu litsr jag på honom men på sikt har jag en oro. Detta måste ju hålla genom alla hans livskriser. Det är jag inte lika övertygad över. Och om jag behöver orosanmäla sen så finns allt detta kvar i registret.
Ett tillägg till allt detta är att någon har nyligen orosanmält honom. Han berättsd eom detta idag och socialen ringde mig igen. Situationen var att han blev onödigt arg vid en hämtning där sonen vägrade komma med och åka hem. Han sprang runt och busade hela tiden och lekte med ett snnat barn vars mamma inte verkade bry sig så mycket och inte heller hjälpte till direkt att försöka bryta leken. Exet blev arg, skrek åt sonen att komma och lyfte iväg honom till bilen i overollen. Han tror stt det var den andra mamman som anmälde honom. Hon vet om att vi har separerat och att exet dricker (eller drack). Jag har pratat en del med dem jag hsr omkring mig. Både för att jag behövt prata men också som en slags försäkring tror jag. Att fler ska veta och att om de ser nått ska de kunna reagera. Så jag förstår att hon anmälde med tanke på att hon hade en bakgrundsbild. Jag är väldigt tacksam för att hon vågade och att systemet fungerar. Så idag ringde socialen mig igen. Men just i denna situationen så kände jag ingen oror. Jag förstår precis vad situationen handlade om och jag hsr själv varit där. Dock tycker jag stt det var fel av honom att bli arg och stt bli så arg mär andra ser på. Då får han ju liksom skylla sig själv om någon reagerar. Vi pratade om det och kom också överens om att vi borde prata med en barnspykolog om hur vi bättre kan bemöta vår son utan stt allt ska eskalera till bråk. Han är oerhört envis (förskolan har också bekräftat detta) och när han blir nervös så skrattsr han och blir ännu mer flamsig vilket ofta tyvärr eskalersr bråket. Vi måste få lite bättre verktyg för hur vi ska klara av att få med honom på sånt man måste göra, utan att det blir bråk. Så denna händelsen ledde faktiskt till ett av våra mest enade och produktiva samtal vi haft på länge. Vi båda har blivit onödigt arga och det är inte okej. Nu har han till och med anmälts för det och nu kommer jag be om hjälp för oss båda.
Men händer detts igen så kommer jag be socialen att utreda och gräva djupare.
Just nu försöker jag ge honom en chans. Hsn försöker och jag vill bidra positivt till det.

EsterHanna
tors, 2021-11-25 - 11:51

@LitenSkär Vad duktig du är. Man vinner inte kriget om inte situationen med pappa (eller mamma) är oerhört illa. Det ska mycket till. Jag personligen såg till att ge mitt barn verktyg att kunna hantera en komplex pappa, allt kom inte på en gång men att se till att ge verktyg så att OM det någon gång blir illa, klarar barnet av att visa att det behöver stöd och hjälp. Hejja dig!!

LitenSkär
tors, 2021-11-25 - 22:46

Tack @EsterHanna för ditt råd🌸
Ja ”kriget” måste man tänka långsiktigt på för att nå fred och framgång. Just nu innebär det att backa.
Hur gamalt är ditt barn?
Jag har funderat på drt där om jag borde prata med barnen om alkohol och hur vuxna blir då. Att på något vis prata om det lite mer generellt och vara tydlig med att drt är fel av vuxna/föräldrar att bli onyktra när de är med sina barn. Men jag vill inte skrämma dem eller prata så att de kanske missförstår och tror att de har ett ansvar att göra något. Samtidigt vill jag att de ska förstå vad som händer. Att när en vuxen dricker alkohol så blir de så där konstiga och det är fel. Det är okej för dem (barnen) att inte tycka om det och det är okej att säga till.
Mina barn är bara 4 och 5 år så det är svårt att veta vilken nivå jag ska lägga mig på.
Du får gärna dela med dig av din egen erfarenhet här @EsterHanna ☺️

EsterHanna
fre, 2021-11-26 - 19:44

@LitenSkär Jag känner spontant att med så pass små barn hade jag inte pratat alkohol med dom utan sett till att de aldrig behöver uppleva en onykter / full förälder. Hade jag inte klarat av att hålla det borta från barnen hade jag levt rövare på socialförvaltning/vänner och bekanta/föräldrar eller liknande. I den åldern hade jag "bara" skyddat. Men det kostar på din energi. Att skydda...Ta hjälp om du känner att det inte går/blir för övermäktigt .... Min dotter är 16 år. Idag kan jag prata med henne om alkohol. Hon har aldrig upplevt vuxna fulla/redlösa även om det hänt i hennes närområde. Men jag tog stryk. Energin, anspänningen att alltid ha koll och vara ett steg före, aldrig kunna lita på osv kostade. Idag är hon en glad och trygg unge. Tacksam för det. Barn behöver inte veta allt men det dom ska veta ska anpassas efter ålder tycker jag. Att dölja och inte lyckas dölja allt är värre tror jag. Svårt! Ta hjälp om det blir för mycket så du inte går sönder! Kram

LitenSkär
fre, 2022-04-22 - 21:21

Hej igen! @ensam optimist, jag har varit borta från forumet ett bra tag nu. Behövde helt koppla bort allt som hade med alkoholproblemen att göra. Tillslut blev mitt enda alternativ att försöka lita på honom och släppa taget. Låta honom göra sin resa och försöka hålla det han lovat. Så jag backade. Men det var svårt. Speciellt när jag inte litar på honom längst in. Så jag behövde stänga ute allt ett tag. Bara fokusera på att bygga upp det nya.

Mitt nya hem älskar jag!!
Det slog mig någon vecka in att allt var så lugnt här. Jag kände inte längre någon oro och spänning varje dag. Jag behövde inte vara på min vakt. Först nu när jag flyttat så fattar jag hur dåligt jag mådde förut.
Det här är mitt och jag bestämmer över det. Jag har svårt att se hur jag någonsin igen skulle kunna släppa in någon i mitt liv igen, hit i det här hemmet.

Jag och exet fick till ett bra samarbete faktisk och barnen verkade må bättre och bättre. Vi kör veckovis nu och det funkar rätt bra ändå. Minsta, dottern på 4,5 har tagit de hårdast att flytta emellan. Hon gråter alltid kvällen innan hon ska säga hej då. Det är hjärtskärande. Ett tag oroade jag mig för att hon inte hade det bra hos pappan, men en kväll när hon var ledsen och vi pratade så frågade jag henne, "är det så att det egentligen inte är nått fel på pappa, utan du vill bara inte vara ifrån mig?" Jaa aa hulkade hon fram och grät ännu mer. Så hennes smärta ligger verkligen i att behöva släppa taget om mig eller pappa och byta. Det gjorde också att min oro sjönk. Efter det samtalet med henne blev det också bättre hos pappan. Han och dottern fick en finare relation.

men sen en dag för två veckor sen nu så skulle vi reda ut semestern och det gick inte så bra, så han ringde upp mig och jag hör att han är onykter. Mitt hjärta sjönk och hela magen vändes upp och ner. Jag kunde inte riktigt tro det. Hur var det möjligt?? Allt gick ju så bra. Och hur vågar han ringa mig när han är full??
Jag måste höra fel.
Jag ringde honom dagen efter för att göra färdigt semesterplanerna och då hör jag en helt annat person. En nykter person. Då blev jag säker på att jag faktiskt hade hört rätt kvällen innan. har var onykter. Han verkade ändå klara av det han behövde klara av så oron var inte akut på det sättet. Samt att om jag skulle åkt dit och försöka hämta mina barn hade hela helvetet brutit ut. Och det traumat ville jag inte utsätta barnen för heller. Så jag väntade. Jag ringde honom igen på fredag eftermiddag och bad att få prata med barnen. Sa att jag saknade dem oerhört (vilket jag gjorde). Jag ville se att de mådde bra och se om pappan var nykter. Allt verkade bra. När barnen kom till mig märket jag inte av någon som helst oro eller annorlunda beteende så de verkar vara okej. Men faktum kvarstår att han faktisk är onykter igen, när han har barnen.

Jag berättade om min oro för honom och har försökt få till ett samtal men han har vägrat.
Jag pratade med familjerätten på kommunen idag och bad om ett samarbetssamtal och meddelande pappan idag att jag gjort det. Han blev helt tokig och har hela kvällen ömsat med mig och kastat alla möjliga hårda ord och säger att nu har jag verkligen gjort bort mig etc. Han reagerar som att jag polisanmält honom och igen att jag har problem och vill kontrollera honom etc. Jag försöker behålla lugnet och hålla mig till att jag faktiskt bara vill få till ett bra samarbete och att jag är orolig.

Så nu rullar skiten igen....
trodde inte det skulle gå så fort...

Qiwi
lör, 2022-04-23 - 10:17

Läser din berättelse och känner igen mig och bara gråter. Jag känner att jag vill inte mer, är så trött på att hela tiden lyssna på han lovar att bli bättre men det blir samma sak om och om igen. 1 till 2 månaders nykterhet sen går det åt skogen rejält. Han är aggressiv, inte att han slår mig men slår i sönder saker och skriker elaka saker till mig. Jag vill bara lämna men vet inte hur. Mitt äldsta barn är 11 och hon har börjat berätta att hon också mår dåligt med hans beteende, men när han är nykter känns det bra för henne men hon har börjat lyssna efter saker också. Den mellersta och yngsta har inte visat att de märkt något, men troligen gör det de. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte lämnar, men problemet är att jag vet att vi måste ha delad vårdnad och jag förstår inte varför jag ska komma ifrån förhållandet medan mina barn måste vara kvar på deltid. Jag vill skydda barnen och se till att de har det bra, kan jag ensam ge de ett bättre liv.. Jag vet att jag är sönder manipulerad av honom och det gör så ont. Nu har vi problem med sonen i skolan och fått en orosanmälan till socialen, mannens svar på detta är att hoppas de inte tar upp hans drikande i detta och sedan dricker han (vad han säger 3,5 or) och blir små full. Jag känner bara att, men skit i om de tar upp ditt drickande! Hur ska vi hjälpa sonen! Och att han sen blir berusad får hela mig att må illa. Varje gång jag hör klicket känns det som att något krossar mitt inre och min hjärna direkt tänker på hur ska jag få barnen att inte märka. Men idag känner jag att jag orkar inte, vill finnas för mina barn, ta hand om dem först inte han! Jag är så trött och börjar tappa all ork. Jag känner mig feg och hemsk mamma som inte gör något samtidigt som jag inte vet vad som är rätt, hör hans ord att jag aldrig kommer klara det själv mm. Just nu vet delar av min familj det och kollegor, känns som ett stort steg att dela med sig, skönt men det blir även en press att göra något. Många vill hjälpa mig och ställer upp, jag vet bara inte med vad eller hur det ska gå till. Har aldrig känt mig så värdelös och hemsk.. vad händer om jag bestämmer mig för att separera, kommer han dricka mer? Flippa ut mer? Vill inte att det påverkar barnen mer.. måste jag lämna ifrån mig det jag älskar mest på deltid och som han faktiskt uttryckt inte betyder lika mycket för honom. Jag går sakta i sönder och har gjort länge, vet inte hur mycket som finns kvar. Men känns skönt att läsa att det finns fler som varit igenom det och klarat ta sig ur, ni är otroligt starka och jag beundrar er och önskar er all lycka! Läser det jag skriver och tänker att jag är dum och bara borde lämna, men något i mig stoppar det. Skäms över mig själv, men är tacksam att jag hittat hit och kanske kan finna styrkan i andras berättelse att göra något själv..

LitenSkär
mån, 2022-04-25 - 08:37

@Qiwi, du är absolut inte dum! Känn dig inte dålig 🌼
En av det absolut svåraste man kan göra i livet är att separera från sina barns pappa. Ännu svårare när man inte känner tillit. Man stannar för att man inte vill bryta upp familjen, för att man vill skydda barnen, för att man har hopp, för att man vill hjälpa, för att man är rädd för vad som händer om man gör det etc. Det är många murar att ta sig över och är inte konstigt alls att det är svårt. Det kanske är lätt för dem som inte har upplevt det att säga "det är ju bara att gå", men det är det inte.
Som du säger så är det fantastiskt bra att du hittat hit <3
jag hittade min styrka att bryta mönstret och tillslut lämna för att jag fick stöd och perspektiv här och jag pratade med dem omkring mig. Det som vart extra stärkande var att jag började öppna upp mig för bekanta, arbetskamrater och flera av de nya mammorna jag lärt känna från barnens förskola. Jag behövde prata och behövde att andra visste. Flera av dem berättade då själva om sina egna erfarenheter som barn och jag fick ett enormt stöd. Det var också så hemskt att höra hur många som har påverkats av vuxna med alkoholproblem. Historierna finns överallt omkring oss. Så du är inte på något sätt ensam. När jag upprepade gånger under förra året fick bekräftelse på att jag inte var galen, att jag inte överreagerade så lyckades jag tillslut stå fast i mitt beslut att lämna. Så när Birka resan hände fanns det inget annat val längre.

Jag fattar precis vad du menar med det där ljudet av en burk som öppnas. Förra sommaren, när jag var på en lekpark med mina barn så hörde jag det där ljudet och hela jag blev på helspänn och jag blev instinktivt förbannad. Hur fasen kan en förälder ta med öl till en lekpark!!! Jag såg mig omkring för att hitta den hemska föräldern. bakom mig stod en pappa med en nyöppnad burk Loka i handen. Det bara snurrade i huvudet på mig när jag insåg det sjuka i min reaktion.

När jag läser din berättelse så tänker jag att här är en mamma och partner som fått nog, men inte vet hur hon tar nästa steg. Din dotter har sagt att hon mår dåligt. Tänker att det ändå är fantastiskt att hon kan uttrycka sig och berätta.
När det gäller din son och orosanmälan, har du någon tanke på vad problemen kan handla om?
Tror du att pappans drickande kan vara en bidragande faktor?
Jag tänker att det kan vara ett jättebra tillfälle att ta hjälp även runt din mans drickande. Ta upp det med dom. Säg att du är orolig och vill ha hjälp. Fråga dem om hur de kan ge stöd till just boendeuppdelning när ena parten dricker.
Du kan till och med pratade med en familjerättsjurist. Jag gjorde det och hon ver helt fantastisk!!
Om du känner oro för att dina bar kan ta skada av honom så har du till och med rätt att ta barnen därifrån. Lagen om egenmäktigt förfarande (bortförande av barn från en vårdnadshavare) gäller inte om det finns en oro för barnen.
Din dotter har sagt att hon mår dåligt och din son har så pass mycket problem att det nu har kommit in en orosanmälan. Ring en familjerättsjurist och berätta detta och be om råd. Det kan man få gratis.

Det jag har lärt mig under min resa är att man måste sätta upp tydliga gränser för den som dricker. Sluta möjliggöra.
Säga, du bestämmer över ditt drickande men nu drar jag gränsen för mig själv och vill inte vara runt dig när du gör det. Barnen ska inte heller vara runt dig när du dricker. Så antingen gör du det utanför hemmet eller så lämnar vi hemmet när du dricker. Både jag och barnen mår dåligt av det. När du är nykter är du en bra partner och pappa.

Det som var jobbigt när jag satte mig in i hur socialen fungerar är att det går inte att ororsanmäla medan man lever med den som dricker. Så länge man är där så har barnen en trygg punkt. Det måste ske när han lever själv och har barnen själv för att man ska kunna dra igång den processen.
Däremot är det inte givet att ni behöver dela lika på tiden med barnen. Det är barnen som har rätt till sin föräldrar inte tvärt om. Det finns ingen lag som säger att varje förälder har rätt till 50% av tiden. Man kan till och med ha delad vårdnad men att barnen bor på heltid hos den ena. Till exempel kan ni ha ett upplägg där han bara har barnen under dagtid varannan helg. Barnen får också komma till tals här. Det första ni kan göra (om du väljer att separera) är att be om ett samarbetssamtal. Kommunen erbjuder det, genom familjerättsenheten, där ni får stöd i att komma överens med hur ni lägger upp det. Du ska känna dig trygg i att barnen mår bra om/när de är med pappan. Ni måste komma överens och gör ni inte det så blir det ett rättsligt ärende. Det är kanske inte en jättetrevlig process men det är ett skydd att ta till om det behövs.

Jag orkade tillslut inte dra det hela den vägen. Men sen hände ju också att han fick två orosanmälningar på honom och då fick jag ju chansen att berätta för dem min historia samt att pappan skrämdes upp rejält och tog hjälp. Jag vågade ge honom en chans. Jag trodde det gick bra men nu då så finns alkoholen där igen. Igår smsade vi och han erkände tillslut att han inte har nolltolerans runt barnen, men att de aldrig överstiger mer än en folköl eller 0,2 promille.
Fast det är ju inte sant då jag hörde på hans röst att han var onykter (för två veckor sen). Så de brutna löftena och lögnerna fortsätter. Så nu börjar processen med familjerätten och kanske socialen. Jag har ingen aning om vart detta slutar. Idag ska jag hämta min barn på förskolan och ha dem i en vecka. Så det ger mig en vecka att komma fram till en lösning och få bollen att rulla.

LitenSkär
mån, 2022-04-25 - 12:53

Idag ringde jag socialen och bad om råd. På morgonen vädjade nämligen en gång till, till pappan, att gå med på sammarbetssamtalet. Han har inte svarat, så då ringde jag socialen för råd. Jag berättade hur det stod till och ville veta från dem om de stödjer min tanke på nolltolerans, i ett sånt här fall, när man är ensam med barnen. Hon svarade att hon höll med och bekräftade min oror. Hon kunde tänka sig att göra en ororsanmälan på basis av det jag berättade. Hon tipsade mig också att prata med kvinnofriden med tanke på pappans bemötande mot mig.
Jag blev både så glad at få bekräftelse på att de också ser att det finns anledning till oro men jag blir också helt slut i hela kroppen av att det är här jag nu är. Jag ser inte hur pappan skulle ändra sig och gå med på ett samtal. Så då blir jag tvungen att denna veckan ringa socialen igen och be dem göra en orosanmälan.
Det är ju ingen som vet än vad den utredning kommer leda till. Förhoppningsvis något som är bra för barnen.

Det som jag inte ens har haft en tanke på är att JAG kanske borde få hjälp och stöd pga hur han behandlar mig.
Han har ju aldrig varit våldsam eller farligt hotfull. Han har sagt elaka saker men inte de vanliga elakheterna som man kan tänka sig. Så tanken har aldrig slagit mig att jag skulle kunna ringa kvinnofridslsinjen till exempel.

Åsa M
mån, 2022-04-25 - 18:02

Ta stöd från alla håll där du kan! Man blir så trött, besviken och nedtrampad som medberoende. Man måste få hjälp att ändra sitt eget beteende också, så man inte trillar dit igen. Lära sig av sina egna personlighetsdrag som gör att man blir medberoende. Önskar dig all lycka till och skickar styrka.

Qiwi
tis, 2022-04-26 - 14:00

@LitenSkär tack för att ditt svar <3 betyder så mycket för mig att känna att någon hör mig!
Allt eskalerade för ca 5 år sedan då hans drickande fick konsekvenser öppet och fler började bli medvetna om problemet. Han bättrade sig som en följd av konsekvenserna han fick, höll sig ifrån drickandet nästan 1 år, sen gick det sakta tillbaka till gamla mönster igen. Han kände och känner att det som hände var mitt och hans föräldrars fel, och inser inte alls (fortfarande) att han har något skuld i det hela. Sedan dess har det sket incidenter som har lett till att vi blivit anmälda till socialen vid 2 tillfällen. Socialen anser , som du skriver, att jag utgör en trygg punkt för barnen och de ber pappan ta tag i sitt problem. Men mer än så blir det inte, när jag pratat med de själv får jag svar att de inte kan göra så mycket för att hjälpa mig i situationen, mer än händer det något mer runt mannen så kommer det bli mig de granskar nästa gång som inte gjort något åt saken. Samtidigt säger de att vi har delad vårdnad så de kan inte göra så mycket åt att barnen måste vara hos honom. Vilket för mig kändes som en käftsmäll, de vill att jag tar mig ur förhållandet om det inte blir bättre, men barnen ska vara kvar! Därav att jag stannat kvar för då kan jag skydda barnen. Samtidigt så är det bra i vårt liv de veckorna som han inte dricker och man försöker förtränga det dåliga för att barnen ska ha det bra, vilket också kväver en sakta, att behöva hålla uppe en fasad.
Men nu har det varit så mycket att jag känner att min ork börjar ta slut, när min dotter öppnade upp sig och även fick mig att berätta för mina systrar vad som pågår kändes det som att mitt hjärta gick i sönder. Jag kan må dåligt i detta förhållande men inte dem. Därför känner jag mig så dum att jag inte lämnat, för hennes skull. När han inte dricker mår hon bra, men samtidigt berättade hon att hon varit orolig häromdagen för han betedde sig konstigt. Och hon ska inte behöva känna den oron att han kanske dricker! Hon har inte valt den oron i sitt liv.
Och när sedan detta med sonen kom upp och mannens enda oro var över hans eget drickande skulle tas upp kände jag att detta går inte. Min son mår dåligt och har problem men jag måste ägna min tid åt min man som inte gör ett skit för att ens försöka, utan öppnar en öl till istället!
Jag vet inte om sonens beteende har med mannens drickande att göra, kanske, kanske inte. Men jag kan inte säga det med säkerhet, mannen är enligt mig väldigt hård mot sonen och det känns som att min son kämpar för att pappa ska tycka han duger och räcker till.
Det som kändes jobbigaste var att mannens reaktion var om sig själv, inte om hur vi ska kunna hjälpa vår son ur detta! Är inte det den första reaktionen man borde ha? Vad händer, vad ska vi göra för att hjälpa?
Jag har flera gånger bett mannen att åtminstone respektera oss så pass mycket att berätta när han har köpt alkohol så att vi kan åka någon annanstans när han är onykter eller att han själv åker någonstans. Förklarat för honom att vi andra inte mår bra av att vara runt det, och inte vill vara runt det. Men det fortsätter i samma spår hela tiden, han börjat smått att dricka, sen eskalerarar det till det att han skriker och gormar om hur fel allt är med mig. En gång skrek han även om sonen, jag vet inte om min son hörde det men då lämnade vi huset för barnen var så rädda. Det var hemskt att se de så rädda och oroliga, vi bodde hos min syster några dagar men efter ett tag ville barnen hem till sitt igen. Vilket jag förstår, därför är det så svårt att se hur jag ska kunna lämna honom. Reagerar han och dricker mer vill jag ta mig därifrån snabbt men till ett ställe där barnen kan känna att det är vårt, inte bara ett besök hos någon annan, så det känns enklare för dem. Men inser att det är omöjligt, och mannen kommer inte lämna.
När jag skriver eller pratar med andra hör jag själv hur fel det låter och tänker varför stannar jag kvar!!!!!!! Är så arg på mig själv! Men sen kommer en liten röst i bakhuvudet "Du överdriver, det är nog ditt fel att allt blev så här" mm. Och jag får inte tyst på rösten. Jag vill inte vara denna mamma som sakta håller på att drunkna i tankar av skuld, rädsla och oro. Jag vill vara en glad mamma som kan leva med sina barn och göra vad jag vill utan att allt ska vara en planering, oro för hur det kan påverka mannen, om vi åker dit kommer han dricka, när vi är där undrar man om han dricker. Konstant oro. Jag har inga vänner kvar, hittar nästan aldrig på något som innebär att jag måste lämna barnen hemma. Och de få gånger jag gör det har man oron konstant och kan aldrig slappna av.
Jag vet inte varför jag inte kan ta steget, eller jo.. så fort han kommer i ånger så har jag så svårt att stå emot hans ord och tänker "okej, en gång till". Men varför!!! Det blir ju inte bättre!

Hur känner du nu när du lämnat och lögnerna och problem återstår på håll? Har det ändå blivit bättre för dig och barnen? Det jag kommit fram till är att det kan inte fortsätta så här, jag vill ägna mitt liv att ta hand och leva med mina barn, inte ta hand om en vuxen som vägrar ändrar sig. Men tanken kommer hela tiden, blir det bättre av att lämna eller sämre för barnen. Barnen är allt för mig, men jag märker mer och mer hur det påverkar barnen att jag inte i heller mår bra längre eller orkar hålla fasaden igång. Min irritation på mannen när han dricker går lät över på barnen, vilket också känns hemskt.

Qiwi
tis, 2022-04-26 - 17:55

@Tofu på besök jag ser till att de har något att göra, vi dukar upp till picknick i sängen, har spelkväll, eller åker iväg och hittar på något och hoppas han ska ha somnat när vi kommer hem igen. Allt för att de inte ska tänka på hur pappa är. Men den äldsta märker det nu när hon blivit äldre på hans tonfall och sett, det gör inte de minsta än.
Men skulle de vara ensama med honom vet jag inte vad som skett, kanske hade han druckit mindre när han vet att han måste ta ansvar. Kanske hade han druckit vad han tycker är lagom med dem och somnat ifrån dem som han gjort när han passat dem tidigare, med mat i ugnen..
Jag upplever att jag gör en skillnad, socialen har kommit fram till att de mindre barnen inte märkt av problemet så mycket mer än att pappa är sjuk ibland, mycket tack vare att jag håller igång dem. Ofta så håller han sig på sitt håll i huset i några dagar när han dricker och har ingen direkt kontakt med oss. Men då vill jag hålla barnen från att störra honom då jag vet att han kan lätt bli arg för mista lilla, då säger jag ofta att han mår dåligt. Och även om han håller sig på håll går det inte att undvika att mötas i sitt hus, och så länge vi gör något tänker de kanske inte på att han sluddrar eller har ett konstigt beteende. Men ju äldre de blir, desto mer förstår det. Och ja kanske 50% är bättre med lugn och ro, men att lämna de själva till det liv jag själv inte vill vara del av, känns fel..

Backen123
tors, 2022-04-28 - 09:07

Åh vad känner med dig, du beskriver det så bra hur det är att leva med en beroendesjuk. Jag har gjort det och lämnat, det tar tid och det gör ont. Du gör helt rätt med att ta reda på allt runt omkring men som du skriver, det kostar för dig och dina barn och ni har hamnat i denna djävulsdans. Han kommer inte börja resan mot tillfrisknande förrän han är redo om någonsin.
Mina råd är, fundera hur du vill leva, om nu inte mannen tar sitt ansvar mot tillfrisknande. Hur vill du bo, hur skulle det bli för dig och barnen. Måla upp en bild och börja drömma, starta en process hos dig själv. Ta kontakt med beroendestöd hos din kommun, i vår kommun har man träffar för anhöriga. Man kan bara sitta och lyssna. Börja klättra, gör saker för dig själv, med barnen. Ta timme out, flytta ut för en period, säg till mannen vi kommer tillbaka när du mår bra igen, börja om. En alkoholterapeut sa, ett års time out utan alkohol för honom, finns kärleken så kommer det bli bra. Det är så ofantligt jobbigt men det kommer hända saker med dig själv. Och skriv här och prata ur dig,som du skrev det kan tom vara skönt för andra som bär på hemligheter. Jag började prata och berätta för barnen, jag har själv en tråd här inne om att berätta för 12 årig son och jag fick fina tips.
Du kommer klara det här ❤

Qiwi
tors, 2022-04-28 - 10:15

@Tofu på besök Ja, det tar all ork, när man redan är trött av att sköta allt med hem, skola, barn och jobb samtidigt.
Jag har börjat inse att jag nog inte hjälper honom genom mitt beteende utan snarare underlättar för honom att fortsätta. När han skriker och är arg orkar/vill jag inte ens försvara mig längre för att jag vet att när jag väl pratar emot kommer det eskalera och han slår i sönder saker eller hotar. Jag gör det för att skydda barnen från det men inser att de ser också att det är okej att bete sig som han gör mot en annan människa. Ja, jag behöver nog bolla det med någon.

Qiwi
tors, 2022-04-28 - 11:32

@Backen123 vad skönt att du tagit dig ur det, hoppas verkligen du och dina barn mår bättre nu <3 Även om man lämnar så kommer man nog inte ifrån mannen helt, speciellt om man har barn ihop eller om barnen fått en relation till mannen. Men tänker, kan man andas och få lugn och ro så har man kanske mer ork att hantera det och kanske ser tydligare hur fel det är? Hur har det gått för din son?
Ju mer jag pratar med andra desto mer börjar jag drömma om ett liv framåt i tiden, jag hör hur andra har det och hur onormal min tillvaro är och tänker att jag vill också har det, lugnet, livet.
Jag har börjat fundera på hur jag vill leva, detta var inte det liv jag ville ha, så mycket vet jag. Jag går förbi lägenheter och kan se bilder framför mig av mig och barnen, utan oron, slappnar av och kan ha mysigt och roligt. Där man kan äta en måltid, spela ett spel, gå och lägga sig utan oron eller ständiga tanken på om det blir idag han dricker eller kommer det bli bråk. Där jag inte behöver tysta barnen från att säga något som jag vet kommer provisera honom eller väcka honom när han däckat. Det låter kanske inte så mycket men min dröm är att kunna leva ett vanligt liv, kunna äta middag, frukost, umgås och skratta med barnen utan oron, kunna gå till lekplatsen utan att behöva fundera på om han börjar dricka när man är iväg eller om han passar på att åka och handla alkohol. Kunna säga till min familj, kom ni hit nu om ni vill!! Det har jag aldrig kunnat, allt måste planeras.
Jag hoppas barnen ska kunna ha en relation till sin pappa, för han är en bra pappa när han är nykter och orkar vara med dem, men känner inte att han är villig till att bli frisk och då kommer det nog aldrig bli bättre. Kanske om jag kommer ifrån så kan jag andas och ge barnen stunder utan oron.
Nu tycker mannen att det är jag som förstör vårt förhållande, att jag är avvisande mot honom. Förklarat hundra gånger att det är för han dricker och ljuger och varje gång skjuter han mig ifrån sig lite. Men enligt honom är det inte alls pga det utan jag som förstör för att jag utan anledning avisar honom. Så nu känner jag bara, jaha, men nej jag har inte fel för mig! Jag är nog rädd för att han ska skylla allt på mig om jag lämnar, men det är nog oundvikligt. Efter han haft sina perioder och alkoholintaget har toppats, har han alltid fruktansvärd ångest efteråt och då förstår han vad som är fel och hur det påverkar barnen. Men en vecka efter så förstår han inte alls det och nu har han inte druckit på en vecka så då kan jag inte klaga på något. Enligt honom kan jag inte lämna honom för något som hände för 1 år sedan eller att han tog en öl för mycket i helgen, han gjorde ju inget dumt den gången.
Måste besluta mig för vad jag ska göra och ta konsekvenserna och våga stå upp för det jag vill ha..

Backen123
tors, 2022-04-28 - 22:47

Ja du det är en sån stor sorg som bara vi som levt med en beroendesjuk kan veta. Därför vi vet innerst inne att dom är sjuka, så när det vänder och är lugnt några dagar så behöver vi få vila från kaoset och sen rullar det på. I mitt fall så gick jag från chock, ledsen, sårad till att känna avsmak för honom även när han var nykter. Vi har en annan historia, en kortare och det gjorde det lättare att säga nej tack. Jag sa också att det blir vi igen när du tillfrisknat och varit nykter 1år, det blev inte så och det är en sorg i livet, en dröm som sprack. Kämpa på, som sagt din process är igång och ja jag lovar dig att känslan att få komma hem till sitt, där ingen oro, ångest finns är obeskrivligt skönt. En dag i taget och bara du vet hur det ska bli, är du inte mogen nu så kommer det säkert tid sen.

LitenSkär
sön, 2022-05-01 - 22:21

@Qiwi, allt du beskrev som du vill kunna ha, alla drömmar du har om hur ditt liv borde vara, precis så kan det vara när du är ute på andra sidan. För mig blev det så. Först då märkte jag av att den där dagliga oron och spänningen inte fanns där längre. För första gången på flera år hade jag ett lugn inom mig. Och mitt hem är min fridfulla plats där han inte får vara. Som någon här sa längre upp, att oavsett hur och när barnen är med honom, så kan du garantera barnen en trygg lugn plats när de är med dig.
Och i ditt fall, med allt du berättat om hur ni har det och att socialen redan varit involverade 2 gånger, så finns det faktiskt inget som säger att du måste gå med på att barnen är med pappan 50% av tiden. Du kan börja med att kräva att de ska bo med dig på heltid, men att pappan får umgås med barnen under säkrare former, som ni kan komma överens om. Du har all anledning att oroa dig över att barnen inte får det bra hos pappan. Börja med ett samarbetssamtal, efter att du tagit steget mot att separera. Om han inte går med på dina "krav" som handlar om att se till att barnen är trygga, så kan du anlita en familjerättsjurist. Jag vet att det kan vara energikrävande men det kan också vara helt värt det. Känn inte att du behöver gå med på 50%. Han har ju som du beskriver somnat pga fyllan när han haft barnen. Din oro är legitim. Även om socialen inte vill hjälpa (vilket är ju helt absurt!!) så kan en familjerättsjurist ha en helt annan uppfattning och perspektiv.

Så som han behandlar dig och barnen är inte okej. Du och barnen förtjänar bättre. Det är svårt att ta steget att separera, jag vet, men det låter som att du också nått en gräns. Och du är inte dum som inte redan gjort det.
Man blir så himla manipulerad och förvrängd i huvudet. Helt galna situationer normaliseras och gränserna för vad som är okej förflyttas rejält. Men jag kan lova dig att när du kommer ut på andra sidan av det, och får uppelva allt det där du listade tidigare, så kommer du äntligen känna dig levande igen och så oerhört glad att du tog dig och barnen ur det.
Om dina barn är lite äldre också så får ju faktiskt de också komma till tals. Om de inte vill bo hos pappan så ska de inte behöva göra det, men de sak ha möjlighet att träffa sin pappa. Det är så lagen är skriven. Barnen har rätt till sina föräldrar. Det är inte föräldrarna som har rätt till sina barn. Så han kan inte kräva något alls faktiskt.

Jag ångrar inte en sekund att jag lämnade. Inte en sekund. Även om lögnerna nu fortsätter. Jag tänker att nu, när jag inte finns där som en trygg punkt, när barnen är hos honom, så kan jag göra något. Nu ligger ansvaret på honom att vara en bra pappa och på mig att agera om jag märker att barnen far illa. Jag vet inte än vad som kommer ur denna process men jag kan bara hoppas att det blir något bra.
Pappan ville ha betänketid på om han vill komma till samtalet eller inte. Han har inte hört av sig och imorgon ska barnen till honom. Där känner jag en oro. Samtidigt försöker jag ta det dag för dag nu. Om jag inte får tag på honom imorgon under dagen så får jag nog göra en orosanmälan ändå. jag hoppas ju att det kommer bli ett samtal och att vi ska komma fram till något bra. Om man bortser från att alkoholen har börjar krypa sig tillbaka igen så verkar ju allt allt går hur bra som helst. Han är verkligen en jättebra pappa och barnen älskar honom. Kanske därför att jag blir ännu mer upprörd på att han vågar riskera att ta in alkohol igen i bilden.

LitenSkär
ons, 2022-05-04 - 20:58

Idag gjorde jag en orosanmälan. Även om jag visste att jag behövde det så var det svårt. Pappan sa tillsut att hsn inte skulle klara det att sitta i rummet med mig.
Han bad så mycket om ursäkt för allt och försäkrade mig att jag inte behöver vara orolig längre. Han tar min oro på största allvar.
Han sa allt jag ville höra. Problemet är bara att jag inte tror på honom. Att han säger allt detta nu känns mer som en sätt att försöka stoppa mig från att göra en orosanmälan. Han säger det han vet att jag vill höra. Så har det varit tidigare också men sen har det visat aig att han inte alls tyckte så eller gjort det som lovades. Fötroendet är förbrukat och det är så jäkla sorgligt.
Samtidigt som jag könde att jag behövde göra anmälan, för att någon ska få insyn, så kände jag mig så himla dum. Som att jag sviker honom och saboterar. Om det nu går utför för honom så kommer jag få skulden för det. För att jag anmälde honom, fast det nu (enligt honom) går hur bra som helst.
Socialen bekräftade att det var jättebra att jag ringde och att jag har ett ansvar som förälder stt göra det. Så nu väntar jag på att de ska ringa honom och att helvetet börjar.

Åsa M
tors, 2022-05-05 - 06:26

Helt rätt av dig att göra orosanmälan. Och det är verkligen inte du som "saboterar". Han har en sjukdom som går att behandla, och som går ut över andra än honom själv. Det är bara naturligt att ta hjälp utanför familjen. För barnen skull, om inte annat, men även för din egen, och i slutändan också för hans. Så många liv förstörs av alkohol. Det är så fruktansvärt onödigt.