Jag är mitt uppe i en separation. Vi har sålt huset och båda har köpt var sin lägenhet. Nu kvarstår att bestämma om barnens boende och det är här det blir jobbigt.
Deras pappa dricker. Genom hela vår relation har han druckit men sen vi fick barn för lite mer än fem år sen var det tydligt att han inte kunde sluta eller bedömma när det var lämpligt eller inte.
Jag har hela tiden försökt skydda barnen. Sen de var bäbisar. Då handlade det mest om att inte låta honom bära runt på dem, eller sova med dem. Han fick ta sängen i barnens rum och barnen sov med mig för det gick aldrig att förutspå när han var full eller inte. Han har alltid haft nära till ångest och oro och det har alltid funnits en anledning till att han behövt vila, komma iväg, sova och dricka. Det ju då i sin tur betytt att jag aldrig får vila. Jag har tagit allt i hemmet och allt med barnen.
Han har aldrig varit våldsam eller dyngrak men varje vecka är han olika nivåer av onykter flera dagar. Han dricker i smyg och gömmer sprit. Dock har öl alltid varit hans första val. Han har större delen av tiden skyllt på mig och vårt förhållande, att det är därför han dricker. Han säger att han är rädd för mig, att jag ska lämna honom och han ska bli ensam. Nu är vi ju där. Jag fick tillslut nog, efter att han varit på Birka (ön) med barnen, sin halvblinda mamma, hans bästa vän och hans son. Jag ringer honom vid 16 tiden och erbjuder mig att hämta dem. Då hör jag att han är onykter. Han erkänner att hsn druckigt tre starköl från lunch tills nu. En var på 8%.
Jag blir helt kall inombords. Jag säger att jag kommer och hämtar dem så vänta vid båten när de går av. Han säger ”nej gör det inte. Jag fixsr detta. Jag är inte plakat”
Jag säger att gränsen för olämplighet går långt innan plakat och att jag kommer och hämtar dem. Jag åker dit och väntar i bilen då jag står dålig till. Jag ser dem gå av och gå åt andra hållet in mot stan.
Här börjar min panik. Han är onykter och går runt på stan med mina barn.
Jag förösker följa efter dem men tappar dem snabbt då jag måste fokusera på att köra. Jag kör hem och får ett ordentligt gråtpanikanfall i bilen. Jag ringer och ringer men han vägrar svara. Tillslut svarar han och ber mig sluta ringa och säger att de är påväg hem. När de väl kommer hem låtsas de som ingenting (han och hans mamma). Jag tar barnen och sätter dem framför TVn och går sen ner och pratar/bråkar med honom. Summa sumarum om kvällen är att han och hans mamma anser att problemet är att jag har kontrollbehov ich är hysterisk. De hade en jättetrevlig dag och inget hände. Jag överdriver. Sen säger han att han älskar att vara full, mina regler gäller inte längre, han kommer dricka hur och när han vill och jag har ingen rätt att säga nått annat (reglerna/gränserna gäller drickande runt barnen). Han tycker att livet är värdellöst, han skulle kunna dö imorgon men endast hans barn håller honom vid liv.
Så där la han korten på bordet.
Dagen efter tog jag med mig barnen över till vän, innan han och mamman vaknat, och ringde runt till socialen, familjerätten, alkoholhjälpens telefonlinje, en jurist och flera vänner. Jag behövde veta vilka möjligheter jag nu har att ta mig ur detta och ha barnen på heltid.
Jag fick bra råd och stöd men summan är att jag i princip måste vänta och se om abrnen faktiskt far illa när de är ensama boendes hos honom.
Vi måste vara överens om barnens boende och om vi inte är det då blir det ett rättsfall.
Jag vill att barnen ska kunna vara med sin pappa men jag vill ha en garanti på att han inte dricker då. Han vägrar göra något alls för att vinna mitt förtroende här och ser rött så fort jag tar upp det.
Sen jag sa att jag ville separera så har han druckigt mer och vid två tillfällen har han blivit verbalt agressiv då jag stoppat honom från att natta barnen. Jag har också märkt vid dåliga nattningar att han har druckigt. Därav barnens oroliga reaktioner.
Han har aldrig under alla åren lyckats hålla sig till sitt ord när det kommer till alkohol och nu kräver han att jag helt enkelt ska lita på honom och att han har rätt till barnen. (Vilket inte är sant. Baren har rätt till sina föräldrar)
När jag säger stt det är omöjligt att lita på hans ord och att vi måste hitta en modell där det finns en garanti på att han inte dricker (typ att han ringer upp på video och blåser) så vägrar han. Han tycker det känns kränkande men jag förklarar att det är ju en konsekvens av hans beteende under alla år. Jag säger att om vi inte kan komma överens så blir detta ett rättsfall. Då börjar hsn förneka sitt problem och han har förvrängt historier runt mig och barnen och får det att låta som att jag gör dem illa (sonen ramlade på cykeln en gång och han återberättade det dom om jag hade kastat ner honom för backen). Så säger han att det är ord mot ord. Jag är livrädd över att gå till rätten då jag faktiskt inte har några direkt bevis på något och om han är villig att direkt ljuga så kan ju resultatet bli att JAG förlorar barnen.
I hela den här snurran så har vi också haft bra samtal och jag vet att han älskar sina barn och vill klara detta. Jag skickade honom massor med forskningsartiklar runt barn och alkohol som han faktiskt läste. Då erkände han faktiskt att han haft fel och gjort fel. Det var första gången. Tidigare har han bara blivit arg och sagt stt det är min åsikt och mitt kontrollbehov. Hans gräns runt alkohol och barnen har varit att så länge inget händer och han inte är redlös så är det okej. Nu verkar han tänka om.
Jag har också sagt till honom att jag inte längre bryr mig om att han dricker. Han får supa skallen av sig om han vill men baren ska inte drabbas. Så om han vill/behöver dricka, fast det är hans kväll/dag med barnen så är det bara att säga till så tar jag dem. Inga problem. Detta har han faktiskt börjat agera på. Så en viss förändring börjar jag se. Det har sen dess inte uppstått några fler onyktra tillfällen med barnen.
Jag är själv så evinnerligt trött och vill bara att allt detta ska vara över och allt allt ska gå bra. Jag vet inte om jag orkar med en lång rättslig process här. Så just nu ber jag till allt som lyssnar (fast jag inte är religiös) att han ska lyckas hålla sig borta från alkoholen när han har barnen.
För jag ser hur väl barnen svarar på hans närvaro när han är nykter och engagerad. Då är han en bra pappa.
Nu i eftermiddag ska vi ta snacket om barnen och försöka komma fram till något.
Baren är hos kompisar.
Han flyttar ut den 1a november så tills dess måste vi vara överens.
Så nu undrar jag. Hur har ni andra gjort när det kommer till detta?
Våra barn är 4 och 5 år.
Jag behöver verkligen få höra andras lösningar här 🙏🌸
Hej! Jag läser din tex och känner med dig, vilken oerhört jobbig sits du sitter i. Tror du kommer sparka dig trött med att du försöker få till hela det där med barngrejjen med honom. Han dricker och iom det så ljuger han. Ta hjälp av socialtjänsten. Gör en orosanmälan vid minsta misstanke om att han dricker när han är med barnen. De har skyldighet att utreda det då. Kontakta dagis osv så de är observanta vid hämtning och lämning. Ring och boka tid med socialtjänsten, berätta redan nu om dina upplevelser och erfarenhet. Då finns det dokumenterat och vid ett alarm ser de att det finns substans för oro. Lycka till!!!
Vill bara skriva att du är otroligt stark och beslutsam. Önskar alla ungar med missbrukande förälder hade en mamma som du. Jag har inget direkt råd att ge. Drack själv på kvällar när barnen var större, lämnade en man som inte slutade dricka. Yngsta barnet var då 13. Han fick välja om han ville vara hos sin pappa. Pappan drack några gånger när sonen var där, då slutade sonen att åka dit. En stor styrkekram till dig. 🤗🤗
Hej
Känner igen dina känslor och vill skicka styrka och kramar, har inga råd att ge tyvärr men känner igen mig mycket i din story men jag är kvar och just nu har vi det hyfsat lugnt men misstänker att det är före stormen!
Känner någonstans att mitt hopp har försvunnit lite och jag går bara och väntar!
Men det viktig är att vi inte är ensamma ❤️
Tack @EsterHanna för bra råd 💛 ja jag borde nog ringa dem igen och berätta oficiellt ”on the record” så att säga.
Det kan säkert gå bra en viss tid i början för att han är motiverad men på sikt så fattar jag att hsn kommer hitta en ny sak som stressar honom och blir hans nya anledning att dricka. Det känns fruktansvärt att behöva vänta på att barnen kanske far illa.
Jag vill få till en garanti att det inte händer.
Men jag försöker ta det en dag i taget nu.
Lösa det jag kan just nu och stå fast i att inte bli navi i detta.
Och tack @miss lyckad för fina ord 💜
Jag är helt klart beslutsam och jag gör sllt jag kan för att se till att mina barn mår bra.
Du har fått en hel del fina svar här, vill ändå titta in och hälsa välkommen och skriva ett litet svar. Du beskriver en tuff separation efter många väldigt tuffa situationer i en lång period innan där du fått panik, vem som helst hade fått det och det låter verkligen inte som du överdriver som du fått höra vid något tillfälle. Det är ett lite tag kvar innan den faktiska separationen fysiskt äger rum, du tippar på äggskal där hemma låter det som. Samtidigt gör du vad du kan just nu för att det ska gå så smidigt det kan gå. Du ser hur han kan vara med barnen när han är nykter och hoppas och önskar han kan vara den pappan nu. Vi alla hoppas på det och att du ska få stöd i din och barnens situation.
Du ringde runt till flera instanser redan dagen efter den senaste situationen som blev droppen som fick bägaren att rinna över om jag förstod rätt. Bra idé att ta kontakt på nytt med kommunen. Kanske finns ytterligare mer stöd och hjälp att få på fler håll vad tänker du?
Han har varit aggressiv mot dig, det låter som risken finns att han kan var aggressiv igen. Kanske en idé om du själv vill och orkar skulle kunna vara att också kontakta Kvinnofridslinjen 020-505050 det är anonymt och kostnadsfritt. Du känner ju och vet bästa själv vad som behövs just nu.
Han verkar må fruktansvärt dåligt minst sagt, hjälp finns att få om han kan ta emot den. Nu är ditt mål och behov att få skydd och hjälp för dig och barnen och du har satt en tydlig gräns. Bra gjort.
Fortsätt såklart också skriva här, vi svarar och stöttar på det sätt som går över internet!
Tack så himla mycket allihop för ett fantastiskt stöd, massa bra tips och bekräftelse på att jag inte är galen. Tack 🙏
Det hjälper mig enormt mycket att vara här och både läsa och skriva av mig.
Som du säger @Tofu så borde jag fortsätta och försöka nå fram hela vägen. Min förhoppning är att han ska lita på mig också. Att jag inte vill ta barnen ifrån honom. Lita Så pass mycket att han vågar vara ärlig med mig och flagga när det håller på att barka så att jag kan ta barnen då. Det måste bli en nolltolerans eunt barnen, precis som han har det runt stt köra full eller vara full på jobbet. Det har han aldrig varit och det verkar skrämma honom mycket att vara det. Samma gräns skulle jag vilja se runt barnen. Och skiter det sig så måste gan säga till att han inte kan ta barnen den helgen. Preics som att han backar på att köra om han blåser och det det utslag. (Han har en alkomätare som han använder flitigt).
Jag kommer absolut tipsa honom om forumet här men trådarna mer för honom.
Ja @Rosette, det finns nog mycket mer hjälp att få. Jag går själv till en psykolog nu och det hjälper. Men jag skulle vilja att vi båda teäffade en barnpsykolog och pratade med dem om barnen och hur de reagerar på allt samt hur vi båda kan vara bra förädrar i allt detta. Jag vill ha en tredje part som kan lyfta viktiga saker till honom. Sånt som han aldrig skulle lyssna på om det kom från mig. Så fort jag säger något så är det bara ”min åsikt” och mitt, enligt honom, kontrollbehov som spökar.
Igår kom vi överens om hur barnen ska bo.
Men jag vill skriva kontrakt på detta samt då få med ett par punkter runt hur vi båda kommer jobba aktivt för barnens trygghet. En punkt blir då att han inte ska dricka när han har barnen. Jag vill ha det på papper och något runt hur han ska kunna visa på det. Jag kommer också skriva under på stt jag kommer jobba aktivt för att barnen ska få vara med sin pappa. Här skulle man ju också kunna lägga till att vi båda skriver under på stt vi kommer ta grmensam proffesionell hjälp som föräldrar.
Så om allt detta uppfylls så är jag okej med att barnen är där på halvtid. Då kör vi varanna helg (fre, lör, sön) sen kör vi två dagar var (mån, tis) (ons, tors). Till stt börja med. Så får vi se hur det går.
Men detta gäller ju bara om han skriver på kontrakt på att jobba aktivt med att sluta dricka och inte dricka runt barnen.
I helgen ska bi berätta för barnen.
Det känns både jättetungt och skönt att äntligen ta tag i just detta.
@LitenSkär känner så väl igen mig i din situation men jag har inte tagit steget att lämna…
Så bra att du kommit dit för det är ett stort steg. Jag har slutat att älska min sambo för länge sedan men kan ändå inte ta mod och lämna
Min sambo dricker också men jobbar borta i veckorna men så kommer han hem och dricker. Jag kan vakna av ljudet när han öppnar en öl tidigt på morgonen elever mitt i natten. Jag hatar de dör klick ljudet av en burk som öppnas såfort jag hör ljudet knyter det sig i magen.
Ibland kan han dricka från torsdag kväll till söndag sedan ibland hålla sig nykter på dagarna när han är hemma
Jag sköter allt här hemma och det är som du skriver otroligt psykiskt jobbigt och man trippar på tå. När min sambo dricker försöker jag hålla mig undan med barnen gå ut eller åka iväg .Har han däckat på soffan säger jag pappa har ju jobbat mycke så han är trött.
Måste även se till att dottern inte tar hem några kompisar så är hela tiden på helspänn
Måste känna som en stor Sten lyfts från dina axlar när du lämnat.
Sedan en lång bit kvar och svårt hur man riktigt ska veta att kommer han vara nykter när han har barnen?
Tycker det var bra att du kan säga till honom att säg bara till så hämta jag dom
Min sambo har länge lidit av depressioner det går upp och ner och är väl just därför jag inte vågar lämna.Hur lämnar man någon som mår dåligt som inte heller har någon familj eller släckt här. De känns som att mig och barnen är allt han har kvar här och lämnar jag honom vet jag inte hur han skulle reagera eller göra…
Har länge tänkt att ringa socialen men vågar inte och även om jag har många fina vänner så vågar jag inte berätta för dom. Mina föräldrar har förstått endel men svårt för dom att säga något det är ju inte deras liv men jag tror att dom väntar på att jag ska säga nej nu får det vara nog.Han har varit full 2-3 gånger när vi varit med dom och det var hemskt jag mådde så dåligt för deras skull.
Livet är alldeles för kort för att gå runt och må dåligt.
Stor kram till dig och alla andra som kämpar
Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.
Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.
Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.
Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.
Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.
Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.
Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.
Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.
P.S
Jag håller helt med om det där med ljudet av en burk som öppnas.
Jag var på en lekpark med barnen och hörde det ljudet. Jag reagerade direkt med stress och ilska. Hur fasen vågar någon ts med sig öl hit tänkte jag. Sen såg jag en pappa som höll i en burk loka bredvid mig.
Vilken jobbig insikt det var.
Kunde inte skaka känslan på resten av dagen.
@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?
Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….
Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.
Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.
I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.
@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?
Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….
Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.
Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.
I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.
Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.
Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.
Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.
Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.
Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.
Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.
@LitenSkär
Tack
Ja de är riktigt jobbigt att en av ens bästa vänner är obotligt sjuk så ledsamt och tungt.
Vilken lättnad att slippa bo ihop och att kunna andas ut för dig. Sen känslan hur kommer barnen ha när dom är hos pappa kan inte ens föreställa mig den
Visst att separationer är jobbiga men för oss med en som missbrukar ska man då gå och vara orolig när man separerar.
Han beter sig verkligen som ett barn och den där offerkoftan är ju så retlig.Min sambo har sagt någon gång varför tror du jag dricker de är ditt fel! Du gör att jag dricker!
Man blir så ledsen…
Festen förra helgen fick ok tills sent på kvällen då sambo blev alldeles för full och vi fick åka hem.Han blev även arg och såg på honom hur han tittade på mig med arg blick och kastade en liten plast grej på mig.Jag fångade den i luften och såg hur hon bredvid mig tittade på honom,en som känner oss båda så undrar vad hon tänkte.
Sen var han arg när vi kom hem jag förstod aldrig för vad utan gick och la mig. Tänkte ta upp den dagen efter hur han hade betett sig men som vanligt sa jag ingenting.
Att prata med sina kompisar skulle vara en lättnad men jag skäms så mycke.Hur kan man tillåta sina barn vara nära någon som är full och arg? Jag vet själv hur jag skulle reagera om någon berättade det för mig men så är man i sitsen själv.Mycke är nog för att en kompis var tillsammans med en kille som drack mycke och nu efteråt har hon sagt jag är så glad att vi inte fick barn hade aldrig låtit mitt barn bo hos honom om vi separerade.
Sen vet jag att dom skulle stötta mig och försöka hjälpa men ändå känns det så svårt att berätta.
Men ska försöka få till att prata med en psykolog men känner att jag kommer bryta ihop totalt.Det är väl ok såklart men skulle nog vilja prata i telefonen för jobbigt att sitta framför något
Skulle vara så skönt att få ur sig allt men skulle jag börja så skulle det aldrig ta slut känns det som. Så många år av den här skiten så mycke som har sagts och hänt.
Säga precis allt som hänt och inte skydda och städa upp efter någon annan
Inte gå med ångest när fredagen kommer utan att få känna som många andra att nu är det helg vad mysigt och härligt.
Inte trippa på äggskal hemma för att när som helst kommer sambon bli arg.
Min sambo har väldigt kort stubin även i vanliga fall så kan bli så elak även när han är nykter.Även arg på barnen och de gör så ont 😞
@Mammatill2
Det är verkligen svårt att ta det däe första steget och böeja berätta. Det finns så mycket skam och oro. Tillslut behöver man ändå släppa ut det. Få bryta ihop. Det rensar. Kanske är det värt att gå på något möte här eller alanon. Det har jag själv tänkt på. Sedan jag började prata om allt som hände hemma så har jag brytit ihop fler gånger än jag kan räkna. Det är så himla mycket dom måste ut och de kommer ut i omgångar. Fortfarande faktiskt, trotts att jag på sätt oc vis nu har kommit ut på andra sidan.
Det är ju ett jäätebra steg också tänker jag, att du har börjat berätta här. Fortsätt med det. ❤️
Här är vi så många som delar samma upplevelse. Samma oro. Samma skamkänslor. Samma kamper.
Nu har x-et flyttat ut helt och bår uppdelning med barnen har börjat. Han flyttade ut för nästan två veckor sen men gjorde det stora flyttlasset i helgen som var. Jag känner hur energin börjar komma tillbaka från att få vara själv i huset. Själv få bestämma över min tid och min energi.
Men vi har haft jäätestora bråk så fort jag taigt upp att jag vill ha garantier/bekräftelser/bevis på att han inte kommer dricka när barnen är där. Han har vägrat och hånat mig tillbaka säger att jag får ta hjälp för mitt kontrollbehov. Jag har problem tycker han. Jag har blivit jättearg och spytt ur mig all galla, allt hat som har vuxit under åren. Han tar ingen som helst notis om det utan undviker bara att svara och fortsätter bara att ttycka på vilka kontrollproblem jag har. Men idag berättade han något som både chockade och lugnade mig på nått sätt.
För två veckor sen, precis innan han flyttade ut, var han ute med rvå jobbarkompisar och söp. Han kom aldrig hem den kvällen. Jag trodde direkt att han hade gått hem med någon och blev arg, för att han själv har gjort en stor grej av att be mig att inte träffa någon förrän han har flyttat ut (han bodde fortfarande i huset då). Detvar väldigt viktigt för honom då han har haft dåliga erfarenheter med det tidigare. Jag har fått med på det och håller ju också med. Känns inte okej alls och jag är djupt ointresserad också. Han har också anklagat mig för att ha börjat träffa andra, fast jag inte har det. Så när han inte kom hem den kvällen och skyllde på en efterfest så trodde jsg inte ett ögonblick på det. Blev skitförbannad och tyckte han var em riktig hycklare.
Idag så berättade han vad som faktiskt hade hänt. Han hade supit ner sig rejält och mådde skit. Gick till tåget för stt åka hem. Där gick han och grät öppet och hade snubblat till på perongen och nästan ramlat ner på spåret. Två personer hade sett honom och fångat honom. De trodde nog stt han tänkte hoppa. De ringde sen polisen. De kom och tog honom till psykakuten. Där fick han ligga över natten och utvärderas. Då de såg att han har barn så gjorde de en orosanmälan. Han tvingades söka sig till beroende centrum och där har han gått nu två gånger i veckan och kommer fortsätta. Socialen har utrett honom och sagt stt de kommer lägga ner anmälan men de måste också prata med mig då jag också har vårdnad av barnen. Imorgon ska de tydligen ringa mig och det var därför han berättade detta för mig så att jag skulle veta varför de ringer mig.
Jag blev både chockad när jsg hörde allt detta, men samtidigt lugn för att nu hände äntligen något som fick honom att tvingas ts hjälp och att socialen nu har ögonen på honom. Jag är såååå glad att det som hände INTE involverade barnen. Jag är samtidigt fly förbannad på stt han har hånat min oror runt alkohol och blankt vägrat gå mig till mötes för stt lugna mig, samtidigt som allt detta har pågått. Så hsn har ena stunden pratat med socialen runt en orosanmälan på honom och sedan skällt på mig för att jag är orolig. Fy faaaaan alltså 🤯🤬😡
Sååå jävla empatibefriad!!
Han har föröskt hålla det från mig hela tiden men nu tvingades han berätta.
Han försäkrar mig om att han nu är på rätt väg och att han har stor framtidstro. Han har inte druckigt sen han lämnade huset och tänker fortsätta så. Han säger att jag kan vara lugn.
Jag försökte förklara för honom att jag verkligen hoppas att han klarar detta. Att jag vvill att barnen ska ha en nykter och trygg pappa. Och att jag samtidigt är välsigt arg över att han inte tar MIN oro på allvar. Jag vill bli inkluderad i detta där det berör mina barns trygghet. Så jag tackade honom för att han berättade.
Så nu står jag inför ett mycket allvarligt samtal imorgon. Jag ska försöka vara väldigt tydlig med att det jag vill mest av allt är att barnen ska ha en nykter och trygg pappa. Jag vill också vara tydlig med summeringen av mina upplevelser genom åren. Jag är ABSOLUT orolig över hur det ska gå. Jag kommer också berätta att jag ringt till socialen tidigare och bett om hjälp och råd. Det jag hoppas händer är att han fortsätter att ta ordenligt med hjälp och verkligen ser sitt problem. Om han lyckas bli helt ren så är det ju helt fantastiskt! Samtidigt så jäkla soegligt stt hsn inte kunde göra det tidigare. Att det alltid behöver gå så jäkla långt innan man tar hjälp. För mellan oss är allt raserat. Jag vill inte ha något med honom att göra helst. Inte mer än nödvändigt.
Barnen verkar trygga med honom just nu. Dottern säger att hon älskar både mamma och pappa. Sonen vill vara med pappa. Så det ger mig mycket lugn och trygghet just nu. Jag vill stt det alltid ska vara så.
Men mitt hat finns kvar. Besvikelsen över hur det blev och hur jag aldrig verksr få någon som helst bekräftelse från honom på min upplevelse av allt. Han fixar inte att se och erkänna. Istället idiotförklarar han mig och lägger över problemet på mig.
Jag måste kunna släppa. Det vet jag.
Jag hsr köpt en massa böcker om att släppa och förlåta samt att vra en närvarande förälder (vilket jag vill läggs fokus på nu).
Hoppa sjag kan lära mig ett och annat för att komma ur det här.
Hans reaktion är klockren projicering och inget annat. Han känner pressen nu och anfall är bästa försvar. Klart det är enklare att anklaga dig för kontrollbehov än att erkänna att han är alkoholist - då behöver han ju inte göra något!
Stå på dig annars gör nån annan det - det har länge varit mitt motto. Känns det fel så är det fel. Låt ingen dumförklara dig. Du har rätt till dina åsikter och till din oro. Det är barn inblandade och hade han haft någon sjukdomsinsikt hade han begripit att det han borde lägga energi på är sig själv.
Gud, vad jag har frågat mig många gånger varför alkoholisten eller den som har psykisk sjukdom är en sån gigantisk egoist. Det är okej att förstöra andras liv för att de själva mår dåligt. Det är okej att anklaga andra för vad som helst. Det är okej att bli stupfull jämt, krisa och kaosa och hota.
Det kanske inte går att hantera sjukdomen på något annat sätt? Vad vet jag. Men acceptera aldrig att din åsikt förminskas av den som är sjuk.
Många kramar till dig!
Tack @Åsa M för fantastisk pepp!
Måste säga att något positivt är pågång just nu. Jag var fruktansvärt nervös inför samtalet och när hon väl ringde så släppte en sten av att kunna berätt min historia. Att få möjlighet att lyfta fram att detta inte är ett engångstillfälle. Jag berättade om allt, så komprimerat jag kunde på dem tiden. Men jag sa också att just nu har jag ingen akut oro för barnen. Jag ser just nu att barnen vill vara med sin pappa. De säger spontant att de älskar honom och de har varit lugna när de kommit till mig efter att ha varit med honom. Han har inte druckigt sen han flyttade ut och jsg tror honom faktiskt. Han går till beroendecentrum, sin psykolog samt har nu socialens ögon på honom. Jag kände då i samtalet att alla dessa faktorer är så pass stabilt och bra det kan vara just nu. Han älskar sina barn och just nu gör han ett ordentligt försök till att vända titanic. Jag vill bidra till den positiva utvecklingen här och inte bidra till ett förfall. Även om jag tycker att hans inställning mot mig är åt helvete, så vet jag stt jag kommer aldrig få något större förlåt. Jag tvingas släppa och låta honom va för att ge honom en chans att lyckas här.
Jag försökte vara tydlig med henne att just nu litsr jag på honom men på sikt har jag en oro. Detta måste ju hålla genom alla hans livskriser. Det är jag inte lika övertygad över. Och om jag behöver orosanmäla sen så finns allt detta kvar i registret.
Ett tillägg till allt detta är att någon har nyligen orosanmält honom. Han berättsd eom detta idag och socialen ringde mig igen. Situationen var att han blev onödigt arg vid en hämtning där sonen vägrade komma med och åka hem. Han sprang runt och busade hela tiden och lekte med ett snnat barn vars mamma inte verkade bry sig så mycket och inte heller hjälpte till direkt att försöka bryta leken. Exet blev arg, skrek åt sonen att komma och lyfte iväg honom till bilen i overollen. Han tror stt det var den andra mamman som anmälde honom. Hon vet om att vi har separerat och att exet dricker (eller drack). Jag har pratat en del med dem jag hsr omkring mig. Både för att jag behövt prata men också som en slags försäkring tror jag. Att fler ska veta och att om de ser nått ska de kunna reagera. Så jag förstår att hon anmälde med tanke på att hon hade en bakgrundsbild. Jag är väldigt tacksam för att hon vågade och att systemet fungerar. Så idag ringde socialen mig igen. Men just i denna situationen så kände jag ingen oror. Jag förstår precis vad situationen handlade om och jag hsr själv varit där. Dock tycker jag stt det var fel av honom att bli arg och stt bli så arg mär andra ser på. Då får han ju liksom skylla sig själv om någon reagerar. Vi pratade om det och kom också överens om att vi borde prata med en barnspykolog om hur vi bättre kan bemöta vår son utan stt allt ska eskalera till bråk. Han är oerhört envis (förskolan har också bekräftat detta) och när han blir nervös så skrattsr han och blir ännu mer flamsig vilket ofta tyvärr eskalersr bråket. Vi måste få lite bättre verktyg för hur vi ska klara av att få med honom på sånt man måste göra, utan att det blir bråk. Så denna händelsen ledde faktiskt till ett av våra mest enade och produktiva samtal vi haft på länge. Vi båda har blivit onödigt arga och det är inte okej. Nu har han till och med anmälts för det och nu kommer jag be om hjälp för oss båda.
Men händer detts igen så kommer jag be socialen att utreda och gräva djupare.
Just nu försöker jag ge honom en chans. Hsn försöker och jag vill bidra positivt till det.
@LitenSkär Vad duktig du är. Man vinner inte kriget om inte situationen med pappa (eller mamma) är oerhört illa. Det ska mycket till. Jag personligen såg till att ge mitt barn verktyg att kunna hantera en komplex pappa, allt kom inte på en gång men att se till att ge verktyg så att OM det någon gång blir illa, klarar barnet av att visa att det behöver stöd och hjälp. Hejja dig!!
Tack @EsterHanna för ditt råd🌸
Ja ”kriget” måste man tänka långsiktigt på för att nå fred och framgång. Just nu innebär det att backa.
Hur gamalt är ditt barn?
Jag har funderat på drt där om jag borde prata med barnen om alkohol och hur vuxna blir då. Att på något vis prata om det lite mer generellt och vara tydlig med att drt är fel av vuxna/föräldrar att bli onyktra när de är med sina barn. Men jag vill inte skrämma dem eller prata så att de kanske missförstår och tror att de har ett ansvar att göra något. Samtidigt vill jag att de ska förstå vad som händer. Att när en vuxen dricker alkohol så blir de så där konstiga och det är fel. Det är okej för dem (barnen) att inte tycka om det och det är okej att säga till.
Mina barn är bara 4 och 5 år så det är svårt att veta vilken nivå jag ska lägga mig på.
Du får gärna dela med dig av din egen erfarenhet här @EsterHanna ☺️
@LitenSkär Jag känner spontant att med så pass små barn hade jag inte pratat alkohol med dom utan sett till att de aldrig behöver uppleva en onykter / full förälder. Hade jag inte klarat av att hålla det borta från barnen hade jag levt rövare på socialförvaltning/vänner och bekanta/föräldrar eller liknande. I den åldern hade jag "bara" skyddat. Men det kostar på din energi. Att skydda...Ta hjälp om du känner att det inte går/blir för övermäktigt .... Min dotter är 16 år. Idag kan jag prata med henne om alkohol. Hon har aldrig upplevt vuxna fulla/redlösa även om det hänt i hennes närområde. Men jag tog stryk. Energin, anspänningen att alltid ha koll och vara ett steg före, aldrig kunna lita på osv kostade. Idag är hon en glad och trygg unge. Tacksam för det. Barn behöver inte veta allt men det dom ska veta ska anpassas efter ålder tycker jag. Att dölja och inte lyckas dölja allt är värre tror jag. Svårt! Ta hjälp om det blir för mycket så du inte går sönder! Kram
Hej igen! @ensam optimist, jag har varit borta från forumet ett bra tag nu. Behövde helt koppla bort allt som hade med alkoholproblemen att göra. Tillslut blev mitt enda alternativ att försöka lita på honom och släppa taget. Låta honom göra sin resa och försöka hålla det han lovat. Så jag backade. Men det var svårt. Speciellt när jag inte litar på honom längst in. Så jag behövde stänga ute allt ett tag. Bara fokusera på att bygga upp det nya.
Mitt nya hem älskar jag!!
Det slog mig någon vecka in att allt var så lugnt här. Jag kände inte längre någon oro och spänning varje dag. Jag behövde inte vara på min vakt. Först nu när jag flyttat så fattar jag hur dåligt jag mådde förut.
Det här är mitt och jag bestämmer över det. Jag har svårt att se hur jag någonsin igen skulle kunna släppa in någon i mitt liv igen, hit i det här hemmet.
Jag och exet fick till ett bra samarbete faktisk och barnen verkade må bättre och bättre. Vi kör veckovis nu och det funkar rätt bra ändå. Minsta, dottern på 4,5 har tagit de hårdast att flytta emellan. Hon gråter alltid kvällen innan hon ska säga hej då. Det är hjärtskärande. Ett tag oroade jag mig för att hon inte hade det bra hos pappan, men en kväll när hon var ledsen och vi pratade så frågade jag henne, "är det så att det egentligen inte är nått fel på pappa, utan du vill bara inte vara ifrån mig?" Jaa aa hulkade hon fram och grät ännu mer. Så hennes smärta ligger verkligen i att behöva släppa taget om mig eller pappa och byta. Det gjorde också att min oro sjönk. Efter det samtalet med henne blev det också bättre hos pappan. Han och dottern fick en finare relation.
men sen en dag för två veckor sen nu så skulle vi reda ut semestern och det gick inte så bra, så han ringde upp mig och jag hör att han är onykter. Mitt hjärta sjönk och hela magen vändes upp och ner. Jag kunde inte riktigt tro det. Hur var det möjligt?? Allt gick ju så bra. Och hur vågar han ringa mig när han är full??
Jag måste höra fel.
Jag ringde honom dagen efter för att göra färdigt semesterplanerna och då hör jag en helt annat person. En nykter person. Då blev jag säker på att jag faktiskt hade hört rätt kvällen innan. har var onykter. Han verkade ändå klara av det han behövde klara av så oron var inte akut på det sättet. Samt att om jag skulle åkt dit och försöka hämta mina barn hade hela helvetet brutit ut. Och det traumat ville jag inte utsätta barnen för heller. Så jag väntade. Jag ringde honom igen på fredag eftermiddag och bad att få prata med barnen. Sa att jag saknade dem oerhört (vilket jag gjorde). Jag ville se att de mådde bra och se om pappan var nykter. Allt verkade bra. När barnen kom till mig märket jag inte av någon som helst oro eller annorlunda beteende så de verkar vara okej. Men faktum kvarstår att han faktisk är onykter igen, när han har barnen.
Jag berättade om min oro för honom och har försökt få till ett samtal men han har vägrat.
Jag pratade med familjerätten på kommunen idag och bad om ett samarbetssamtal och meddelande pappan idag att jag gjort det. Han blev helt tokig och har hela kvällen ömsat med mig och kastat alla möjliga hårda ord och säger att nu har jag verkligen gjort bort mig etc. Han reagerar som att jag polisanmält honom och igen att jag har problem och vill kontrollera honom etc. Jag försöker behålla lugnet och hålla mig till att jag faktiskt bara vill få till ett bra samarbete och att jag är orolig.
Så nu rullar skiten igen....
trodde inte det skulle gå så fort...
Läser din berättelse och känner igen mig och bara gråter. Jag känner att jag vill inte mer, är så trött på att hela tiden lyssna på han lovar att bli bättre men det blir samma sak om och om igen. 1 till 2 månaders nykterhet sen går det åt skogen rejält. Han är aggressiv, inte att han slår mig men slår i sönder saker och skriker elaka saker till mig. Jag vill bara lämna men vet inte hur. Mitt äldsta barn är 11 och hon har börjat berätta att hon också mår dåligt med hans beteende, men när han är nykter känns det bra för henne men hon har börjat lyssna efter saker också. Den mellersta och yngsta har inte visat att de märkt något, men troligen gör det de. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte lämnar, men problemet är att jag vet att vi måste ha delad vårdnad och jag förstår inte varför jag ska komma ifrån förhållandet medan mina barn måste vara kvar på deltid. Jag vill skydda barnen och se till att de har det bra, kan jag ensam ge de ett bättre liv.. Jag vet att jag är sönder manipulerad av honom och det gör så ont. Nu har vi problem med sonen i skolan och fått en orosanmälan till socialen, mannens svar på detta är att hoppas de inte tar upp hans drikande i detta och sedan dricker han (vad han säger 3,5 or) och blir små full. Jag känner bara att, men skit i om de tar upp ditt drickande! Hur ska vi hjälpa sonen! Och att han sen blir berusad får hela mig att må illa. Varje gång jag hör klicket känns det som att något krossar mitt inre och min hjärna direkt tänker på hur ska jag få barnen att inte märka. Men idag känner jag att jag orkar inte, vill finnas för mina barn, ta hand om dem först inte han! Jag är så trött och börjar tappa all ork. Jag känner mig feg och hemsk mamma som inte gör något samtidigt som jag inte vet vad som är rätt, hör hans ord att jag aldrig kommer klara det själv mm. Just nu vet delar av min familj det och kollegor, känns som ett stort steg att dela med sig, skönt men det blir även en press att göra något. Många vill hjälpa mig och ställer upp, jag vet bara inte med vad eller hur det ska gå till. Har aldrig känt mig så värdelös och hemsk.. vad händer om jag bestämmer mig för att separera, kommer han dricka mer? Flippa ut mer? Vill inte att det påverkar barnen mer.. måste jag lämna ifrån mig det jag älskar mest på deltid och som han faktiskt uttryckt inte betyder lika mycket för honom. Jag går sakta i sönder och har gjort länge, vet inte hur mycket som finns kvar. Men känns skönt att läsa att det finns fler som varit igenom det och klarat ta sig ur, ni är otroligt starka och jag beundrar er och önskar er all lycka! Läser det jag skriver och tänker att jag är dum och bara borde lämna, men något i mig stoppar det. Skäms över mig själv, men är tacksam att jag hittat hit och kanske kan finna styrkan i andras berättelse att göra något själv..
@Qiwi, du är absolut inte dum! Känn dig inte dålig 🌼
En av det absolut svåraste man kan göra i livet är att separera från sina barns pappa. Ännu svårare när man inte känner tillit. Man stannar för att man inte vill bryta upp familjen, för att man vill skydda barnen, för att man har hopp, för att man vill hjälpa, för att man är rädd för vad som händer om man gör det etc. Det är många murar att ta sig över och är inte konstigt alls att det är svårt. Det kanske är lätt för dem som inte har upplevt det att säga "det är ju bara att gå", men det är det inte.
Som du säger så är det fantastiskt bra att du hittat hit <3
jag hittade min styrka att bryta mönstret och tillslut lämna för att jag fick stöd och perspektiv här och jag pratade med dem omkring mig. Det som vart extra stärkande var att jag började öppna upp mig för bekanta, arbetskamrater och flera av de nya mammorna jag lärt känna från barnens förskola. Jag behövde prata och behövde att andra visste. Flera av dem berättade då själva om sina egna erfarenheter som barn och jag fick ett enormt stöd. Det var också så hemskt att höra hur många som har påverkats av vuxna med alkoholproblem. Historierna finns överallt omkring oss. Så du är inte på något sätt ensam. När jag upprepade gånger under förra året fick bekräftelse på att jag inte var galen, att jag inte överreagerade så lyckades jag tillslut stå fast i mitt beslut att lämna. Så när Birka resan hände fanns det inget annat val längre.
Jag fattar precis vad du menar med det där ljudet av en burk som öppnas. Förra sommaren, när jag var på en lekpark med mina barn så hörde jag det där ljudet och hela jag blev på helspänn och jag blev instinktivt förbannad. Hur fasen kan en förälder ta med öl till en lekpark!!! Jag såg mig omkring för att hitta den hemska föräldern. bakom mig stod en pappa med en nyöppnad burk Loka i handen. Det bara snurrade i huvudet på mig när jag insåg det sjuka i min reaktion.
När jag läser din berättelse så tänker jag att här är en mamma och partner som fått nog, men inte vet hur hon tar nästa steg. Din dotter har sagt att hon mår dåligt. Tänker att det ändå är fantastiskt att hon kan uttrycka sig och berätta.
När det gäller din son och orosanmälan, har du någon tanke på vad problemen kan handla om?
Tror du att pappans drickande kan vara en bidragande faktor?
Jag tänker att det kan vara ett jättebra tillfälle att ta hjälp även runt din mans drickande. Ta upp det med dom. Säg att du är orolig och vill ha hjälp. Fråga dem om hur de kan ge stöd till just boendeuppdelning när ena parten dricker.
Du kan till och med pratade med en familjerättsjurist. Jag gjorde det och hon ver helt fantastisk!!
Om du känner oro för att dina bar kan ta skada av honom så har du till och med rätt att ta barnen därifrån. Lagen om egenmäktigt förfarande (bortförande av barn från en vårdnadshavare) gäller inte om det finns en oro för barnen.
Din dotter har sagt att hon mår dåligt och din son har så pass mycket problem att det nu har kommit in en orosanmälan. Ring en familjerättsjurist och berätta detta och be om råd. Det kan man få gratis.
Det jag har lärt mig under min resa är att man måste sätta upp tydliga gränser för den som dricker. Sluta möjliggöra.
Säga, du bestämmer över ditt drickande men nu drar jag gränsen för mig själv och vill inte vara runt dig när du gör det. Barnen ska inte heller vara runt dig när du dricker. Så antingen gör du det utanför hemmet eller så lämnar vi hemmet när du dricker. Både jag och barnen mår dåligt av det. När du är nykter är du en bra partner och pappa.
Det som var jobbigt när jag satte mig in i hur socialen fungerar är att det går inte att ororsanmäla medan man lever med den som dricker. Så länge man är där så har barnen en trygg punkt. Det måste ske när han lever själv och har barnen själv för att man ska kunna dra igång den processen.
Däremot är det inte givet att ni behöver dela lika på tiden med barnen. Det är barnen som har rätt till sin föräldrar inte tvärt om. Det finns ingen lag som säger att varje förälder har rätt till 50% av tiden. Man kan till och med ha delad vårdnad men att barnen bor på heltid hos den ena. Till exempel kan ni ha ett upplägg där han bara har barnen under dagtid varannan helg. Barnen får också komma till tals här. Det första ni kan göra (om du väljer att separera) är att be om ett samarbetssamtal. Kommunen erbjuder det, genom familjerättsenheten, där ni får stöd i att komma överens med hur ni lägger upp det. Du ska känna dig trygg i att barnen mår bra om/när de är med pappan. Ni måste komma överens och gör ni inte det så blir det ett rättsligt ärende. Det är kanske inte en jättetrevlig process men det är ett skydd att ta till om det behövs.
Jag orkade tillslut inte dra det hela den vägen. Men sen hände ju också att han fick två orosanmälningar på honom och då fick jag ju chansen att berätta för dem min historia samt att pappan skrämdes upp rejält och tog hjälp. Jag vågade ge honom en chans. Jag trodde det gick bra men nu då så finns alkoholen där igen. Igår smsade vi och han erkände tillslut att han inte har nolltolerans runt barnen, men att de aldrig överstiger mer än en folköl eller 0,2 promille.
Fast det är ju inte sant då jag hörde på hans röst att han var onykter (för två veckor sen). Så de brutna löftena och lögnerna fortsätter. Så nu börjar processen med familjerätten och kanske socialen. Jag har ingen aning om vart detta slutar. Idag ska jag hämta min barn på förskolan och ha dem i en vecka. Så det ger mig en vecka att komma fram till en lösning och få bollen att rulla.
Idag ringde jag socialen och bad om råd. På morgonen vädjade nämligen en gång till, till pappan, att gå med på sammarbetssamtalet. Han har inte svarat, så då ringde jag socialen för råd. Jag berättade hur det stod till och ville veta från dem om de stödjer min tanke på nolltolerans, i ett sånt här fall, när man är ensam med barnen. Hon svarade att hon höll med och bekräftade min oror. Hon kunde tänka sig att göra en ororsanmälan på basis av det jag berättade. Hon tipsade mig också att prata med kvinnofriden med tanke på pappans bemötande mot mig.
Jag blev både så glad at få bekräftelse på att de också ser att det finns anledning till oro men jag blir också helt slut i hela kroppen av att det är här jag nu är. Jag ser inte hur pappan skulle ändra sig och gå med på ett samtal. Så då blir jag tvungen att denna veckan ringa socialen igen och be dem göra en orosanmälan.
Det är ju ingen som vet än vad den utredning kommer leda till. Förhoppningsvis något som är bra för barnen.
Det som jag inte ens har haft en tanke på är att JAG kanske borde få hjälp och stöd pga hur han behandlar mig.
Han har ju aldrig varit våldsam eller farligt hotfull. Han har sagt elaka saker men inte de vanliga elakheterna som man kan tänka sig. Så tanken har aldrig slagit mig att jag skulle kunna ringa kvinnofridslsinjen till exempel.
Ta stöd från alla håll där du kan! Man blir så trött, besviken och nedtrampad som medberoende. Man måste få hjälp att ändra sitt eget beteende också, så man inte trillar dit igen. Lära sig av sina egna personlighetsdrag som gör att man blir medberoende. Önskar dig all lycka till och skickar styrka.
@LitenSkär tack för att ditt svar <3 betyder så mycket för mig att känna att någon hör mig!
Allt eskalerade för ca 5 år sedan då hans drickande fick konsekvenser öppet och fler började bli medvetna om problemet. Han bättrade sig som en följd av konsekvenserna han fick, höll sig ifrån drickandet nästan 1 år, sen gick det sakta tillbaka till gamla mönster igen. Han kände och känner att det som hände var mitt och hans föräldrars fel, och inser inte alls (fortfarande) att han har något skuld i det hela. Sedan dess har det sket incidenter som har lett till att vi blivit anmälda till socialen vid 2 tillfällen. Socialen anser , som du skriver, att jag utgör en trygg punkt för barnen och de ber pappan ta tag i sitt problem. Men mer än så blir det inte, när jag pratat med de själv får jag svar att de inte kan göra så mycket för att hjälpa mig i situationen, mer än händer det något mer runt mannen så kommer det bli mig de granskar nästa gång som inte gjort något åt saken. Samtidigt säger de att vi har delad vårdnad så de kan inte göra så mycket åt att barnen måste vara hos honom. Vilket för mig kändes som en käftsmäll, de vill att jag tar mig ur förhållandet om det inte blir bättre, men barnen ska vara kvar! Därav att jag stannat kvar för då kan jag skydda barnen. Samtidigt så är det bra i vårt liv de veckorna som han inte dricker och man försöker förtränga det dåliga för att barnen ska ha det bra, vilket också kväver en sakta, att behöva hålla uppe en fasad.
Men nu har det varit så mycket att jag känner att min ork börjar ta slut, när min dotter öppnade upp sig och även fick mig att berätta för mina systrar vad som pågår kändes det som att mitt hjärta gick i sönder. Jag kan må dåligt i detta förhållande men inte dem. Därför känner jag mig så dum att jag inte lämnat, för hennes skull. När han inte dricker mår hon bra, men samtidigt berättade hon att hon varit orolig häromdagen för han betedde sig konstigt. Och hon ska inte behöva känna den oron att han kanske dricker! Hon har inte valt den oron i sitt liv.
Och när sedan detta med sonen kom upp och mannens enda oro var över hans eget drickande skulle tas upp kände jag att detta går inte. Min son mår dåligt och har problem men jag måste ägna min tid åt min man som inte gör ett skit för att ens försöka, utan öppnar en öl till istället!
Jag vet inte om sonens beteende har med mannens drickande att göra, kanske, kanske inte. Men jag kan inte säga det med säkerhet, mannen är enligt mig väldigt hård mot sonen och det känns som att min son kämpar för att pappa ska tycka han duger och räcker till.
Det som kändes jobbigaste var att mannens reaktion var om sig själv, inte om hur vi ska kunna hjälpa vår son ur detta! Är inte det den första reaktionen man borde ha? Vad händer, vad ska vi göra för att hjälpa?
Jag har flera gånger bett mannen att åtminstone respektera oss så pass mycket att berätta när han har köpt alkohol så att vi kan åka någon annanstans när han är onykter eller att han själv åker någonstans. Förklarat för honom att vi andra inte mår bra av att vara runt det, och inte vill vara runt det. Men det fortsätter i samma spår hela tiden, han börjat smått att dricka, sen eskalerarar det till det att han skriker och gormar om hur fel allt är med mig. En gång skrek han även om sonen, jag vet inte om min son hörde det men då lämnade vi huset för barnen var så rädda. Det var hemskt att se de så rädda och oroliga, vi bodde hos min syster några dagar men efter ett tag ville barnen hem till sitt igen. Vilket jag förstår, därför är det så svårt att se hur jag ska kunna lämna honom. Reagerar han och dricker mer vill jag ta mig därifrån snabbt men till ett ställe där barnen kan känna att det är vårt, inte bara ett besök hos någon annan, så det känns enklare för dem. Men inser att det är omöjligt, och mannen kommer inte lämna.
När jag skriver eller pratar med andra hör jag själv hur fel det låter och tänker varför stannar jag kvar!!!!!!! Är så arg på mig själv! Men sen kommer en liten röst i bakhuvudet "Du överdriver, det är nog ditt fel att allt blev så här" mm. Och jag får inte tyst på rösten. Jag vill inte vara denna mamma som sakta håller på att drunkna i tankar av skuld, rädsla och oro. Jag vill vara en glad mamma som kan leva med sina barn och göra vad jag vill utan att allt ska vara en planering, oro för hur det kan påverka mannen, om vi åker dit kommer han dricka, när vi är där undrar man om han dricker. Konstant oro. Jag har inga vänner kvar, hittar nästan aldrig på något som innebär att jag måste lämna barnen hemma. Och de få gånger jag gör det har man oron konstant och kan aldrig slappna av.
Jag vet inte varför jag inte kan ta steget, eller jo.. så fort han kommer i ånger så har jag så svårt att stå emot hans ord och tänker "okej, en gång till". Men varför!!! Det blir ju inte bättre!
Hur känner du nu när du lämnat och lögnerna och problem återstår på håll? Har det ändå blivit bättre för dig och barnen? Det jag kommit fram till är att det kan inte fortsätta så här, jag vill ägna mitt liv att ta hand och leva med mina barn, inte ta hand om en vuxen som vägrar ändrar sig. Men tanken kommer hela tiden, blir det bättre av att lämna eller sämre för barnen. Barnen är allt för mig, men jag märker mer och mer hur det påverkar barnen att jag inte i heller mår bra längre eller orkar hålla fasaden igång. Min irritation på mannen när han dricker går lät över på barnen, vilket också känns hemskt.
@Tofu på besök jag ser till att de har något att göra, vi dukar upp till picknick i sängen, har spelkväll, eller åker iväg och hittar på något och hoppas han ska ha somnat när vi kommer hem igen. Allt för att de inte ska tänka på hur pappa är. Men den äldsta märker det nu när hon blivit äldre på hans tonfall och sett, det gör inte de minsta än.
Men skulle de vara ensama med honom vet jag inte vad som skett, kanske hade han druckit mindre när han vet att han måste ta ansvar. Kanske hade han druckit vad han tycker är lagom med dem och somnat ifrån dem som han gjort när han passat dem tidigare, med mat i ugnen..
Jag upplever att jag gör en skillnad, socialen har kommit fram till att de mindre barnen inte märkt av problemet så mycket mer än att pappa är sjuk ibland, mycket tack vare att jag håller igång dem. Ofta så håller han sig på sitt håll i huset i några dagar när han dricker och har ingen direkt kontakt med oss. Men då vill jag hålla barnen från att störra honom då jag vet att han kan lätt bli arg för mista lilla, då säger jag ofta att han mår dåligt. Och även om han håller sig på håll går det inte att undvika att mötas i sitt hus, och så länge vi gör något tänker de kanske inte på att han sluddrar eller har ett konstigt beteende. Men ju äldre de blir, desto mer förstår det. Och ja kanske 50% är bättre med lugn och ro, men att lämna de själva till det liv jag själv inte vill vara del av, känns fel..
Åh vad känner med dig, du beskriver det så bra hur det är att leva med en beroendesjuk. Jag har gjort det och lämnat, det tar tid och det gör ont. Du gör helt rätt med att ta reda på allt runt omkring men som du skriver, det kostar för dig och dina barn och ni har hamnat i denna djävulsdans. Han kommer inte börja resan mot tillfrisknande förrän han är redo om någonsin.
Mina råd är, fundera hur du vill leva, om nu inte mannen tar sitt ansvar mot tillfrisknande. Hur vill du bo, hur skulle det bli för dig och barnen. Måla upp en bild och börja drömma, starta en process hos dig själv. Ta kontakt med beroendestöd hos din kommun, i vår kommun har man träffar för anhöriga. Man kan bara sitta och lyssna. Börja klättra, gör saker för dig själv, med barnen. Ta timme out, flytta ut för en period, säg till mannen vi kommer tillbaka när du mår bra igen, börja om. En alkoholterapeut sa, ett års time out utan alkohol för honom, finns kärleken så kommer det bli bra. Det är så ofantligt jobbigt men det kommer hända saker med dig själv. Och skriv här och prata ur dig,som du skrev det kan tom vara skönt för andra som bär på hemligheter. Jag började prata och berätta för barnen, jag har själv en tråd här inne om att berätta för 12 årig son och jag fick fina tips.
Du kommer klara det här ❤
@Tofu på besök Ja, det tar all ork, när man redan är trött av att sköta allt med hem, skola, barn och jobb samtidigt.
Jag har börjat inse att jag nog inte hjälper honom genom mitt beteende utan snarare underlättar för honom att fortsätta. När han skriker och är arg orkar/vill jag inte ens försvara mig längre för att jag vet att när jag väl pratar emot kommer det eskalera och han slår i sönder saker eller hotar. Jag gör det för att skydda barnen från det men inser att de ser också att det är okej att bete sig som han gör mot en annan människa. Ja, jag behöver nog bolla det med någon.
@Backen123 vad skönt att du tagit dig ur det, hoppas verkligen du och dina barn mår bättre nu <3 Även om man lämnar så kommer man nog inte ifrån mannen helt, speciellt om man har barn ihop eller om barnen fått en relation till mannen. Men tänker, kan man andas och få lugn och ro så har man kanske mer ork att hantera det och kanske ser tydligare hur fel det är? Hur har det gått för din son?
Ju mer jag pratar med andra desto mer börjar jag drömma om ett liv framåt i tiden, jag hör hur andra har det och hur onormal min tillvaro är och tänker att jag vill också har det, lugnet, livet.
Jag har börjat fundera på hur jag vill leva, detta var inte det liv jag ville ha, så mycket vet jag. Jag går förbi lägenheter och kan se bilder framför mig av mig och barnen, utan oron, slappnar av och kan ha mysigt och roligt. Där man kan äta en måltid, spela ett spel, gå och lägga sig utan oron eller ständiga tanken på om det blir idag han dricker eller kommer det bli bråk. Där jag inte behöver tysta barnen från att säga något som jag vet kommer provisera honom eller väcka honom när han däckat. Det låter kanske inte så mycket men min dröm är att kunna leva ett vanligt liv, kunna äta middag, frukost, umgås och skratta med barnen utan oron, kunna gå till lekplatsen utan att behöva fundera på om han börjar dricka när man är iväg eller om han passar på att åka och handla alkohol. Kunna säga till min familj, kom ni hit nu om ni vill!! Det har jag aldrig kunnat, allt måste planeras.
Jag hoppas barnen ska kunna ha en relation till sin pappa, för han är en bra pappa när han är nykter och orkar vara med dem, men känner inte att han är villig till att bli frisk och då kommer det nog aldrig bli bättre. Kanske om jag kommer ifrån så kan jag andas och ge barnen stunder utan oron.
Nu tycker mannen att det är jag som förstör vårt förhållande, att jag är avvisande mot honom. Förklarat hundra gånger att det är för han dricker och ljuger och varje gång skjuter han mig ifrån sig lite. Men enligt honom är det inte alls pga det utan jag som förstör för att jag utan anledning avisar honom. Så nu känner jag bara, jaha, men nej jag har inte fel för mig! Jag är nog rädd för att han ska skylla allt på mig om jag lämnar, men det är nog oundvikligt. Efter han haft sina perioder och alkoholintaget har toppats, har han alltid fruktansvärd ångest efteråt och då förstår han vad som är fel och hur det påverkar barnen. Men en vecka efter så förstår han inte alls det och nu har han inte druckit på en vecka så då kan jag inte klaga på något. Enligt honom kan jag inte lämna honom för något som hände för 1 år sedan eller att han tog en öl för mycket i helgen, han gjorde ju inget dumt den gången.
Måste besluta mig för vad jag ska göra och ta konsekvenserna och våga stå upp för det jag vill ha..
Ja du det är en sån stor sorg som bara vi som levt med en beroendesjuk kan veta. Därför vi vet innerst inne att dom är sjuka, så när det vänder och är lugnt några dagar så behöver vi få vila från kaoset och sen rullar det på. I mitt fall så gick jag från chock, ledsen, sårad till att känna avsmak för honom även när han var nykter. Vi har en annan historia, en kortare och det gjorde det lättare att säga nej tack. Jag sa också att det blir vi igen när du tillfrisknat och varit nykter 1år, det blev inte så och det är en sorg i livet, en dröm som sprack. Kämpa på, som sagt din process är igång och ja jag lovar dig att känslan att få komma hem till sitt, där ingen oro, ångest finns är obeskrivligt skönt. En dag i taget och bara du vet hur det ska bli, är du inte mogen nu så kommer det säkert tid sen.
@Qiwi, allt du beskrev som du vill kunna ha, alla drömmar du har om hur ditt liv borde vara, precis så kan det vara när du är ute på andra sidan. För mig blev det så. Först då märkte jag av att den där dagliga oron och spänningen inte fanns där längre. För första gången på flera år hade jag ett lugn inom mig. Och mitt hem är min fridfulla plats där han inte får vara. Som någon här sa längre upp, att oavsett hur och när barnen är med honom, så kan du garantera barnen en trygg lugn plats när de är med dig.
Och i ditt fall, med allt du berättat om hur ni har det och att socialen redan varit involverade 2 gånger, så finns det faktiskt inget som säger att du måste gå med på att barnen är med pappan 50% av tiden. Du kan börja med att kräva att de ska bo med dig på heltid, men att pappan får umgås med barnen under säkrare former, som ni kan komma överens om. Du har all anledning att oroa dig över att barnen inte får det bra hos pappan. Börja med ett samarbetssamtal, efter att du tagit steget mot att separera. Om han inte går med på dina "krav" som handlar om att se till att barnen är trygga, så kan du anlita en familjerättsjurist. Jag vet att det kan vara energikrävande men det kan också vara helt värt det. Känn inte att du behöver gå med på 50%. Han har ju som du beskriver somnat pga fyllan när han haft barnen. Din oro är legitim. Även om socialen inte vill hjälpa (vilket är ju helt absurt!!) så kan en familjerättsjurist ha en helt annan uppfattning och perspektiv.
Så som han behandlar dig och barnen är inte okej. Du och barnen förtjänar bättre. Det är svårt att ta steget att separera, jag vet, men det låter som att du också nått en gräns. Och du är inte dum som inte redan gjort det.
Man blir så himla manipulerad och förvrängd i huvudet. Helt galna situationer normaliseras och gränserna för vad som är okej förflyttas rejält. Men jag kan lova dig att när du kommer ut på andra sidan av det, och får uppelva allt det där du listade tidigare, så kommer du äntligen känna dig levande igen och så oerhört glad att du tog dig och barnen ur det.
Om dina barn är lite äldre också så får ju faktiskt de också komma till tals. Om de inte vill bo hos pappan så ska de inte behöva göra det, men de sak ha möjlighet att träffa sin pappa. Det är så lagen är skriven. Barnen har rätt till sina föräldrar. Det är inte föräldrarna som har rätt till sina barn. Så han kan inte kräva något alls faktiskt.
Jag ångrar inte en sekund att jag lämnade. Inte en sekund. Även om lögnerna nu fortsätter. Jag tänker att nu, när jag inte finns där som en trygg punkt, när barnen är hos honom, så kan jag göra något. Nu ligger ansvaret på honom att vara en bra pappa och på mig att agera om jag märker att barnen far illa. Jag vet inte än vad som kommer ur denna process men jag kan bara hoppas att det blir något bra.
Pappan ville ha betänketid på om han vill komma till samtalet eller inte. Han har inte hört av sig och imorgon ska barnen till honom. Där känner jag en oro. Samtidigt försöker jag ta det dag för dag nu. Om jag inte får tag på honom imorgon under dagen så får jag nog göra en orosanmälan ändå. jag hoppas ju att det kommer bli ett samtal och att vi ska komma fram till något bra. Om man bortser från att alkoholen har börjar krypa sig tillbaka igen så verkar ju allt allt går hur bra som helst. Han är verkligen en jättebra pappa och barnen älskar honom. Kanske därför att jag blir ännu mer upprörd på att han vågar riskera att ta in alkohol igen i bilden.
Idag gjorde jag en orosanmälan. Även om jag visste att jag behövde det så var det svårt. Pappan sa tillsut att hsn inte skulle klara det att sitta i rummet med mig.
Han bad så mycket om ursäkt för allt och försäkrade mig att jag inte behöver vara orolig längre. Han tar min oro på största allvar.
Han sa allt jag ville höra. Problemet är bara att jag inte tror på honom. Att han säger allt detta nu känns mer som en sätt att försöka stoppa mig från att göra en orosanmälan. Han säger det han vet att jag vill höra. Så har det varit tidigare också men sen har det visat aig att han inte alls tyckte så eller gjort det som lovades. Fötroendet är förbrukat och det är så jäkla sorgligt.
Samtidigt som jag könde att jag behövde göra anmälan, för att någon ska få insyn, så kände jag mig så himla dum. Som att jag sviker honom och saboterar. Om det nu går utför för honom så kommer jag få skulden för det. För att jag anmälde honom, fast det nu (enligt honom) går hur bra som helst.
Socialen bekräftade att det var jättebra att jag ringde och att jag har ett ansvar som förälder stt göra det. Så nu väntar jag på att de ska ringa honom och att helvetet börjar.
Helt rätt av dig att göra orosanmälan. Och det är verkligen inte du som "saboterar". Han har en sjukdom som går att behandla, och som går ut över andra än honom själv. Det är bara naturligt att ta hjälp utanför familjen. För barnen skull, om inte annat, men även för din egen, och i slutändan också för hans. Så många liv förstörs av alkohol. Det är så fruktansvärt onödigt.
@LitenSkär det kändes så skönt att läsa ditt svar att trots allt har det varit värt det, det betydde så otroligt mycket för mig! Det kändes som en sten försvann från min axlar och vägen mot att lämna honom blev lite klarare.
Så starkt av dig att anmäla! Du gör ju det som är bäst för barnen! Men varför har man den skuldkänslan gentemot dem?? De behandlar en som skit och sedan vill man själv inte göra det värre för dem.
Mannen drack förra helgen och blev arg som vanligt och sa själv att vi borde separera och min första tanka var "Ja!!!" men sedan kom det, hans anklagelser om att allt var mitt fel, hans drickande är inte problemet utan mitt beteende. Han kommer berätta för barnen hur det är och förklara för dem hur mycket jag ljuger. Och hela jag kände hur jag föll ihop, matt och trött. Och man går tillbaka till att försöka hålla ihop, orkar inte bråka och få mer skit kastat på sig, för hur det än är får han alltid mig att tro att det är mitt fel där och då.
Han har inte druckit sedan dess (enligt honom, inget jag märkt men sett någon ölburk här och var) och man märker hur han anstränger sig att vara med barnen, ha en perfekt vardag. Vilket får mig att känna mig ännu mindre, för barnen ser lyckliga ut och allt flyter på.
Skillnaden jag känner denna gång är att jag försöker hålla kvar i de känslorna som kommer när han dricker, försöker inte trycka ner dem och gömma dem som jag brukar för att orka gå vidare. Jag känner hela tiden en liten ångest i mig som vill bli fri. Jag börjar inse att jag är värd ett annat liv, att jag måste ta steget oavsett, barnen kommer förhoppningsvis se det själva och förstå varför jag valde att lämna. Men att det ska vara så svårt! Hur man kan känna att man mår så dåligt och att detta inte är hur det ska vara i en relation, men samtidigt tynga ner sig själv med hans ord om att det är ens eget fel, det är jag som orsakar hans drickande. Det känns som en oändlig historia i huvudet som går upp och ner, men jag känner ändå en liten vinst att jag nu behåller känslan och minnena framme hur det är. Och hoppas verkligen att detta är min start att komma ifrån det. Jag känner att jag alltid förträngt allt som hänt för att orka gå vidare, men börjar fundera på om jag ska ta fram dessa minnen och förstå att de är riktiga och att de har hänt och hur sjukt det är. Kanske skriva ner allt för att påminna mig själv om allt som hänt, för att inte kunna trycka undan det..
Jag hoppas du får hjälp av socialen och håller dig stark oavsett hans beteende, du är en otroligt stark kvinna och förebild och du gör rätt!
@Qiwi jag blir så glad att höra att du tar dina steg framåt mot att stå på dig och se verkligheten för vad den är. Jag tycker det låter som en jättebra idé att skriva ner alla dina upplevelser. Skriv en dagbok. Prata med någon du känner dig trygg med. Ju mer du pratar om det, tar ut det i ljuset liksom, ju lättare blir det att se det galna i situationen.
Hans reaktion som du berättar om, att han hotar med att säga till barnen ”hur det är” är ju både en fruktansvärd sak att säga både mot dig och mot barnen. Han drar ju in dem mellan er som en sköld. Väldigt empatibefriat. Inte okej.
Stå på dig! Som du säger, du förtjänar bättre. Du förtjänar ett bra liv. Dina barn också.
Och han måste börja ta ansvar för sitt drickande och konsekvenserna därav. Han har en lång väg framför sig och en separation kan ju också bli en chans för honom att ta tag i det ordentligt. Du är inte där och parerar och hjälper och om han vill att barnen ska VILJA vara med honom så måste han anstränga sig. För efter en separation är det inte givet längre.
Om barnen inte fanns med i bilden,
Skulle du ändå stannat då i den här relationen?
För mig vart svaret att jag skulle gått för länge sen. Då blev det uppenbart för mig att det inte längre fanns något kvar att kämpa för mellan oss så blev det lite lättre att ta nästa steg.
Det känns bra att kunna vara till hjälp Qiwi.
Det är inte alltid givet att en separation är rätt väg, men det måste finnas gränser på hur mycket man kan stå ut med innan nog får vara nog. Nuförtiden är en relation tack och lov inte helig och obrytbar längre. Vi värdesätter ett gott liv också. Och när man försökt med allt och behandlas så illa som du görs så känns det rimligt att säga stop.
När man är mitt i det så ser man inte fullt hur läget faktiskt är. Jag trodde jag såg allt tydligt men det var först när jag kom ur det och några veckor in i livet i min mya lägenhet som jag kände skillnaden i kroppen. Den där konstanta anspänningen. De där gamla oroliga beteendena som jag hade. Allt var borta. Jag märkte inte att de fanns där när jag var mitt i allt kaos. Med lättnaden som släppte när jag var ur det var nog den mest mäekbara förbättringen. Aldrig i livet stt jag skulle byta bort det lugnet nu.
Även om det fortfarande finns problem. Var annan vecka har jag i alla fall ett paradis. Och det är inte heller nödvändigtvis så att det är kris och kaos varje vecka barnen är med sin pappa. Den mesta tiden är ju faktiskt bra nu.
Bara vi lyckas ta oss över den här sprickan som kom.
@LitenSkär om barnen inte fanns med i bilden hade jag stuckit för flera år sedan, helt klart! Men vill göra det rätta och finnas där för barnen, jag har alltid sett det som att så länge jag är där kan jag skydda dem. Men nu börjar jag fundera på om det verkligen är sant. Jag är den som är problemet och som hans ilska riktas mot när han dricker, det kan vara allt från något som hände för 20 år sedan till att där är för mycket mat i kylen, det finns alltid något att bli arg på över mig. Om jag inte finns där kanske han kan hitta sin egen väg, och barnen slipper se hans utfall. Sen finns alltid risken att han hittar någon annan att lägga ilskan på, och rädslan är att det blir barnen.
Jag har alltid fått höra att han är sjuk och han behöver hjälp, jag ska finnas där och ha förståelse. Men hur mycket elaka ord ska man behöva ta? Hur många gånger ska han slå i sönder saker innan man börjar tänka på sig själv? Som han själv säger händer hans stora utfall "bara" ca en gång om året, men det han inte förstår är att efterskalven hos mig och barnen sitter kvar länge. Minnena finns där och det räcker att han dricker lite så kommer rädslan upp att det ska hända igen, när han dricker försöker jag ta mig hemifrån med barnen eller hålla de underhållna för att inte märka något. Men de gånger han väljer att vara med oss och säger sina idiotiska kommentarer sitter jag och skakar konstant. Och då menar jag skakar, hela kroppen, och jag kämpar för att inte visa det. Jag känner mig så färdig med det, det enda svåra är att ta steget nu. Säga att man vill separera, bo kvar till huset är sålt? hur kommer han reagera, kommer han göra det till ett helvete för oss. Helst hade jag bara velat säga det och ta våra saker och flytta direkt till en lägenhet, men det går tyvärr inte så lätt.
Igår skrev han ett sms till mig på jobb och jag blev genast misstänksam, sjukt att det räcker med sättet han skriver på för att jag ska märka det, och mycket riktigt han hade druckit när jag kom hem. Höll sig undan hela kvällen men under natten satt han och lekte med hunden och fick den att börja skälla och jag låg bara vaken och tänkte men för fan, barnen sover! men snälla kom inte upp till mig!
Det tar på en också, jag har ett jobb som kräver mycket (men älskar det vilket också är en bra paus i allt), jag är själv med att ta hand om barnen och huset och trädgården. Att man sen inte får sova i heller för man ligger orolig över om han kommer komma upp och börja bråka eller vad han ska ha för sig, jag är så trött på allt!
Det är så skönt att läsa det du skriver och dina erfarenheter, det är svårt för någon som aldrig varit i situationen att förstå hur det är. Alla säger att man bara ska lämna, men man är så sönder manipulerad och splittrad i sina tankar. Men det jag vet är att jag vill inte dö och aldrig fått leva ett liv utan ångesten som sakta kväver en, en ångest som inte är pga av mig själv utan en annan person, som jag vet jag inte kommer ha om jag blir fri.
Hur har det gått med anmälan, har de kontaktat honom än?
Jag är mitt uppe i en…
Jag är mitt uppe i en separation. Vi har sålt huset och båda har köpt var sin lägenhet. Nu kvarstår att bestämma om barnens boende och det är här det blir jobbigt.
Deras pappa dricker. Genom hela vår relation har han druckit men sen vi fick barn för lite mer än fem år sen var det tydligt att han inte kunde sluta eller bedömma när det var lämpligt eller inte.
Jag har hela tiden försökt skydda barnen. Sen de var bäbisar. Då handlade det mest om att inte låta honom bära runt på dem, eller sova med dem. Han fick ta sängen i barnens rum och barnen sov med mig för det gick aldrig att förutspå när han var full eller inte. Han har alltid haft nära till ångest och oro och det har alltid funnits en anledning till att han behövt vila, komma iväg, sova och dricka. Det ju då i sin tur betytt att jag aldrig får vila. Jag har tagit allt i hemmet och allt med barnen.
Han har aldrig varit våldsam eller dyngrak men varje vecka är han olika nivåer av onykter flera dagar. Han dricker i smyg och gömmer sprit. Dock har öl alltid varit hans första val. Han har större delen av tiden skyllt på mig och vårt förhållande, att det är därför han dricker. Han säger att han är rädd för mig, att jag ska lämna honom och han ska bli ensam. Nu är vi ju där. Jag fick tillslut nog, efter att han varit på Birka (ön) med barnen, sin halvblinda mamma, hans bästa vän och hans son. Jag ringer honom vid 16 tiden och erbjuder mig att hämta dem. Då hör jag att han är onykter. Han erkänner att hsn druckigt tre starköl från lunch tills nu. En var på 8%.
Jag blir helt kall inombords. Jag säger att jag kommer och hämtar dem så vänta vid båten när de går av. Han säger ”nej gör det inte. Jag fixsr detta. Jag är inte plakat”
Jag säger att gränsen för olämplighet går långt innan plakat och att jag kommer och hämtar dem. Jag åker dit och väntar i bilen då jag står dålig till. Jag ser dem gå av och gå åt andra hållet in mot stan.
Här börjar min panik. Han är onykter och går runt på stan med mina barn.
Jag förösker följa efter dem men tappar dem snabbt då jag måste fokusera på att köra. Jag kör hem och får ett ordentligt gråtpanikanfall i bilen. Jag ringer och ringer men han vägrar svara. Tillslut svarar han och ber mig sluta ringa och säger att de är påväg hem. När de väl kommer hem låtsas de som ingenting (han och hans mamma). Jag tar barnen och sätter dem framför TVn och går sen ner och pratar/bråkar med honom. Summa sumarum om kvällen är att han och hans mamma anser att problemet är att jag har kontrollbehov ich är hysterisk. De hade en jättetrevlig dag och inget hände. Jag överdriver. Sen säger han att han älskar att vara full, mina regler gäller inte längre, han kommer dricka hur och när han vill och jag har ingen rätt att säga nått annat (reglerna/gränserna gäller drickande runt barnen). Han tycker att livet är värdellöst, han skulle kunna dö imorgon men endast hans barn håller honom vid liv.
Så där la han korten på bordet.
Dagen efter tog jag med mig barnen över till vän, innan han och mamman vaknat, och ringde runt till socialen, familjerätten, alkoholhjälpens telefonlinje, en jurist och flera vänner. Jag behövde veta vilka möjligheter jag nu har att ta mig ur detta och ha barnen på heltid.
Jag fick bra råd och stöd men summan är att jag i princip måste vänta och se om abrnen faktiskt far illa när de är ensama boendes hos honom.
Vi måste vara överens om barnens boende och om vi inte är det då blir det ett rättsfall.
Jag vill att barnen ska kunna vara med sin pappa men jag vill ha en garanti på att han inte dricker då. Han vägrar göra något alls för att vinna mitt förtroende här och ser rött så fort jag tar upp det.
Sen jag sa att jag ville separera så har han druckigt mer och vid två tillfällen har han blivit verbalt agressiv då jag stoppat honom från att natta barnen. Jag har också märkt vid dåliga nattningar att han har druckigt. Därav barnens oroliga reaktioner.
Han har aldrig under alla åren lyckats hålla sig till sitt ord när det kommer till alkohol och nu kräver han att jag helt enkelt ska lita på honom och att han har rätt till barnen. (Vilket inte är sant. Baren har rätt till sina föräldrar)
När jag säger stt det är omöjligt att lita på hans ord och att vi måste hitta en modell där det finns en garanti på att han inte dricker (typ att han ringer upp på video och blåser) så vägrar han. Han tycker det känns kränkande men jag förklarar att det är ju en konsekvens av hans beteende under alla år. Jag säger att om vi inte kan komma överens så blir detta ett rättsfall. Då börjar hsn förneka sitt problem och han har förvrängt historier runt mig och barnen och får det att låta som att jag gör dem illa (sonen ramlade på cykeln en gång och han återberättade det dom om jag hade kastat ner honom för backen). Så säger han att det är ord mot ord. Jag är livrädd över att gå till rätten då jag faktiskt inte har några direkt bevis på något och om han är villig att direkt ljuga så kan ju resultatet bli att JAG förlorar barnen.
I hela den här snurran så har vi också haft bra samtal och jag vet att han älskar sina barn och vill klara detta. Jag skickade honom massor med forskningsartiklar runt barn och alkohol som han faktiskt läste. Då erkände han faktiskt att han haft fel och gjort fel. Det var första gången. Tidigare har han bara blivit arg och sagt stt det är min åsikt och mitt kontrollbehov. Hans gräns runt alkohol och barnen har varit att så länge inget händer och han inte är redlös så är det okej. Nu verkar han tänka om.
Jag har också sagt till honom att jag inte längre bryr mig om att han dricker. Han får supa skallen av sig om han vill men baren ska inte drabbas. Så om han vill/behöver dricka, fast det är hans kväll/dag med barnen så är det bara att säga till så tar jag dem. Inga problem. Detta har han faktiskt börjat agera på. Så en viss förändring börjar jag se. Det har sen dess inte uppstått några fler onyktra tillfällen med barnen.
Jag är själv så evinnerligt trött och vill bara att allt detta ska vara över och allt allt ska gå bra. Jag vet inte om jag orkar med en lång rättslig process här. Så just nu ber jag till allt som lyssnar (fast jag inte är religiös) att han ska lyckas hålla sig borta från alkoholen när han har barnen.
För jag ser hur väl barnen svarar på hans närvaro när han är nykter och engagerad. Då är han en bra pappa.
Nu i eftermiddag ska vi ta snacket om barnen och försöka komma fram till något.
Baren är hos kompisar.
Han flyttar ut den 1a november så tills dess måste vi vara överens.
Så nu undrar jag. Hur har ni andra gjort när det kommer till detta?
Våra barn är 4 och 5 år.
Jag behöver verkligen få höra andras lösningar här 🙏🌸
Hej! Jag läser din tex och…
Hej! Jag läser din tex och känner med dig, vilken oerhört jobbig sits du sitter i. Tror du kommer sparka dig trött med att du försöker få till hela det där med barngrejjen med honom. Han dricker och iom det så ljuger han. Ta hjälp av socialtjänsten. Gör en orosanmälan vid minsta misstanke om att han dricker när han är med barnen. De har skyldighet att utreda det då. Kontakta dagis osv så de är observanta vid hämtning och lämning. Ring och boka tid med socialtjänsten, berätta redan nu om dina upplevelser och erfarenhet. Då finns det dokumenterat och vid ett alarm ser de att det finns substans för oro. Lycka till!!!
Vill bara skriva att du är…
Vill bara skriva att du är otroligt stark och beslutsam. Önskar alla ungar med missbrukande förälder hade en mamma som du. Jag har inget direkt råd att ge. Drack själv på kvällar när barnen var större, lämnade en man som inte slutade dricka. Yngsta barnet var då 13. Han fick välja om han ville vara hos sin pappa. Pappan drack några gånger när sonen var där, då slutade sonen att åka dit. En stor styrkekram till dig. 🤗🤗
❤️❤️
❤️❤️
Hej Känner igen dina känslor…
Hej
Känner igen dina känslor och vill skicka styrka och kramar, har inga råd att ge tyvärr men känner igen mig mycket i din story men jag är kvar och just nu har vi det hyfsat lugnt men misstänker att det är före stormen!
Känner någonstans att mitt hopp har försvunnit lite och jag går bara och väntar!
Men det viktig är att vi inte är ensamma ❤️
Tack @EsterHanna för bra råd…
Tack @EsterHanna för bra råd 💛 ja jag borde nog ringa dem igen och berätta oficiellt ”on the record” så att säga.
Det kan säkert gå bra en viss tid i början för att han är motiverad men på sikt så fattar jag att hsn kommer hitta en ny sak som stressar honom och blir hans nya anledning att dricka. Det känns fruktansvärt att behöva vänta på att barnen kanske far illa.
Jag vill få till en garanti att det inte händer.
Men jag försöker ta det en dag i taget nu.
Lösa det jag kan just nu och stå fast i att inte bli navi i detta.
Och tack @miss lyckad för fina ord 💜
Jag är helt klart beslutsam och jag gör sllt jag kan för att se till att mina barn mår bra.
Hej och varmt välkommen hit…
Hej och varmt välkommen hit Litenskär,
Du har fått en hel del fina svar här, vill ändå titta in och hälsa välkommen och skriva ett litet svar. Du beskriver en tuff separation efter många väldigt tuffa situationer i en lång period innan där du fått panik, vem som helst hade fått det och det låter verkligen inte som du överdriver som du fått höra vid något tillfälle. Det är ett lite tag kvar innan den faktiska separationen fysiskt äger rum, du tippar på äggskal där hemma låter det som. Samtidigt gör du vad du kan just nu för att det ska gå så smidigt det kan gå. Du ser hur han kan vara med barnen när han är nykter och hoppas och önskar han kan vara den pappan nu. Vi alla hoppas på det och att du ska få stöd i din och barnens situation.
Du ringde runt till flera instanser redan dagen efter den senaste situationen som blev droppen som fick bägaren att rinna över om jag förstod rätt. Bra idé att ta kontakt på nytt med kommunen. Kanske finns ytterligare mer stöd och hjälp att få på fler håll vad tänker du?
Han har varit aggressiv mot dig, det låter som risken finns att han kan var aggressiv igen. Kanske en idé om du själv vill och orkar skulle kunna vara att också kontakta Kvinnofridslinjen 020-505050 det är anonymt och kostnadsfritt. Du känner ju och vet bästa själv vad som behövs just nu.
Han verkar må fruktansvärt dåligt minst sagt, hjälp finns att få om han kan ta emot den. Nu är ditt mål och behov att få skydd och hjälp för dig och barnen och du har satt en tydlig gräns. Bra gjort.
Fortsätt såklart också skriva här, vi svarar och stöttar på det sätt som går över internet!
Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet
Tack så himla mycket allihop…
Tack så himla mycket allihop för ett fantastiskt stöd, massa bra tips och bekräftelse på att jag inte är galen. Tack 🙏
Det hjälper mig enormt mycket att vara här och både läsa och skriva av mig.
Som du säger @Tofu så borde jag fortsätta och försöka nå fram hela vägen. Min förhoppning är att han ska lita på mig också. Att jag inte vill ta barnen ifrån honom. Lita Så pass mycket att han vågar vara ärlig med mig och flagga när det håller på att barka så att jag kan ta barnen då. Det måste bli en nolltolerans eunt barnen, precis som han har det runt stt köra full eller vara full på jobbet. Det har han aldrig varit och det verkar skrämma honom mycket att vara det. Samma gräns skulle jag vilja se runt barnen. Och skiter det sig så måste gan säga till att han inte kan ta barnen den helgen. Preics som att han backar på att köra om han blåser och det det utslag. (Han har en alkomätare som han använder flitigt).
Jag kommer absolut tipsa honom om forumet här men trådarna mer för honom.
Ja @Rosette, det finns nog mycket mer hjälp att få. Jag går själv till en psykolog nu och det hjälper. Men jag skulle vilja att vi båda teäffade en barnpsykolog och pratade med dem om barnen och hur de reagerar på allt samt hur vi båda kan vara bra förädrar i allt detta. Jag vill ha en tredje part som kan lyfta viktiga saker till honom. Sånt som han aldrig skulle lyssna på om det kom från mig. Så fort jag säger något så är det bara ”min åsikt” och mitt, enligt honom, kontrollbehov som spökar.
Igår kom vi överens om hur barnen ska bo.
Men jag vill skriva kontrakt på detta samt då få med ett par punkter runt hur vi båda kommer jobba aktivt för barnens trygghet. En punkt blir då att han inte ska dricka när han har barnen. Jag vill ha det på papper och något runt hur han ska kunna visa på det. Jag kommer också skriva under på stt jag kommer jobba aktivt för att barnen ska få vara med sin pappa. Här skulle man ju också kunna lägga till att vi båda skriver under på stt vi kommer ta grmensam proffesionell hjälp som föräldrar.
Så om allt detta uppfylls så är jag okej med att barnen är där på halvtid. Då kör vi varanna helg (fre, lör, sön) sen kör vi två dagar var (mån, tis) (ons, tors). Till stt börja med. Så får vi se hur det går.
Men detta gäller ju bara om han skriver på kontrakt på att jobba aktivt med att sluta dricka och inte dricka runt barnen.
I helgen ska bi berätta för barnen.
Det känns både jättetungt och skönt att äntligen ta tag i just detta.
@LitenSkär känner så väl…
@LitenSkär känner så väl igen mig i din situation men jag har inte tagit steget att lämna…
Så bra att du kommit dit för det är ett stort steg. Jag har slutat att älska min sambo för länge sedan men kan ändå inte ta mod och lämna
Min sambo dricker också men jobbar borta i veckorna men så kommer han hem och dricker. Jag kan vakna av ljudet när han öppnar en öl tidigt på morgonen elever mitt i natten. Jag hatar de dör klick ljudet av en burk som öppnas såfort jag hör ljudet knyter det sig i magen.
Ibland kan han dricka från torsdag kväll till söndag sedan ibland hålla sig nykter på dagarna när han är hemma
Jag sköter allt här hemma och det är som du skriver otroligt psykiskt jobbigt och man trippar på tå. När min sambo dricker försöker jag hålla mig undan med barnen gå ut eller åka iväg .Har han däckat på soffan säger jag pappa har ju jobbat mycke så han är trött.
Måste även se till att dottern inte tar hem några kompisar så är hela tiden på helspänn
Måste känna som en stor Sten lyfts från dina axlar när du lämnat.
Sedan en lång bit kvar och svårt hur man riktigt ska veta att kommer han vara nykter när han har barnen?
Tycker det var bra att du kan säga till honom att säg bara till så hämta jag dom
Min sambo har länge lidit av depressioner det går upp och ner och är väl just därför jag inte vågar lämna.Hur lämnar man någon som mår dåligt som inte heller har någon familj eller släckt här. De känns som att mig och barnen är allt han har kvar här och lämnar jag honom vet jag inte hur han skulle reagera eller göra…
Har länge tänkt att ringa socialen men vågar inte och även om jag har många fina vänner så vågar jag inte berätta för dom. Mina föräldrar har förstått endel men svårt för dom att säga något det är ju inte deras liv men jag tror att dom väntar på att jag ska säga nej nu får det vara nog.Han har varit full 2-3 gånger när vi varit med dom och det var hemskt jag mådde så dåligt för deras skull.
Livet är alldeles för kort för att gå runt och må dåligt.
Stor kram till dig och alla andra som kämpar
Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud…
Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.
Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.
Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.
Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.
Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud…
Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.
Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.
Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.
Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.
P.S Jag håller helt med om…
P.S
Jag håller helt med om det där med ljudet av en burk som öppnas.
Jag var på en lekpark med barnen och hörde det ljudet. Jag reagerade direkt med stress och ilska. Hur fasen vågar någon ts med sig öl hit tänkte jag. Sen såg jag en pappa som höll i en burk loka bredvid mig.
Vilken jobbig insikt det var.
Kunde inte skaka känslan på resten av dagen.
@LitenSkär Hur har det gått…
@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?
Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….
Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.
Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.
I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.
Stor kram
@LitenSkär Hur har det gått…
@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?
Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….
Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.
Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.
I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.
Stor kram
Fina @mammatill2! Vilken…
Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.
Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.
Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.
Fina @mammatill2! Vilken…
Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.
Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.
Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.
@LitenSkär Tack Ja de är…
@LitenSkär
Tack
Ja de är riktigt jobbigt att en av ens bästa vänner är obotligt sjuk så ledsamt och tungt.
Vilken lättnad att slippa bo ihop och att kunna andas ut för dig. Sen känslan hur kommer barnen ha när dom är hos pappa kan inte ens föreställa mig den
Visst att separationer är jobbiga men för oss med en som missbrukar ska man då gå och vara orolig när man separerar.
Han beter sig verkligen som ett barn och den där offerkoftan är ju så retlig.Min sambo har sagt någon gång varför tror du jag dricker de är ditt fel! Du gör att jag dricker!
Man blir så ledsen…
Festen förra helgen fick ok tills sent på kvällen då sambo blev alldeles för full och vi fick åka hem.Han blev även arg och såg på honom hur han tittade på mig med arg blick och kastade en liten plast grej på mig.Jag fångade den i luften och såg hur hon bredvid mig tittade på honom,en som känner oss båda så undrar vad hon tänkte.
Sen var han arg när vi kom hem jag förstod aldrig för vad utan gick och la mig. Tänkte ta upp den dagen efter hur han hade betett sig men som vanligt sa jag ingenting.
Att prata med sina kompisar skulle vara en lättnad men jag skäms så mycke.Hur kan man tillåta sina barn vara nära någon som är full och arg? Jag vet själv hur jag skulle reagera om någon berättade det för mig men så är man i sitsen själv.Mycke är nog för att en kompis var tillsammans med en kille som drack mycke och nu efteråt har hon sagt jag är så glad att vi inte fick barn hade aldrig låtit mitt barn bo hos honom om vi separerade.
Sen vet jag att dom skulle stötta mig och försöka hjälpa men ändå känns det så svårt att berätta.
Men ska försöka få till att prata med en psykolog men känner att jag kommer bryta ihop totalt.Det är väl ok såklart men skulle nog vilja prata i telefonen för jobbigt att sitta framför något
Skulle vara så skönt att få ur sig allt men skulle jag börja så skulle det aldrig ta slut känns det som. Så många år av den här skiten så mycke som har sagts och hänt.
Säga precis allt som hänt och inte skydda och städa upp efter någon annan
Inte gå med ångest när fredagen kommer utan att få känna som många andra att nu är det helg vad mysigt och härligt.
Inte trippa på äggskal hemma för att när som helst kommer sambon bli arg.
Min sambo har väldigt kort stubin även i vanliga fall så kan bli så elak även när han är nykter.Även arg på barnen och de gör så ont 😞
@Mammatill2 Det är verkligen…
@Mammatill2
Det är verkligen svårt att ta det däe första steget och böeja berätta. Det finns så mycket skam och oro. Tillslut behöver man ändå släppa ut det. Få bryta ihop. Det rensar. Kanske är det värt att gå på något möte här eller alanon. Det har jag själv tänkt på. Sedan jag började prata om allt som hände hemma så har jag brytit ihop fler gånger än jag kan räkna. Det är så himla mycket dom måste ut och de kommer ut i omgångar. Fortfarande faktiskt, trotts att jag på sätt oc vis nu har kommit ut på andra sidan.
Det är ju ett jäätebra steg också tänker jag, att du har börjat berätta här. Fortsätt med det. ❤️
Här är vi så många som delar samma upplevelse. Samma oro. Samma skamkänslor. Samma kamper.
Nu har x-et flyttat ut helt och bår uppdelning med barnen har börjat. Han flyttade ut för nästan två veckor sen men gjorde det stora flyttlasset i helgen som var. Jag känner hur energin börjar komma tillbaka från att få vara själv i huset. Själv få bestämma över min tid och min energi.
Men vi har haft jäätestora bråk så fort jag taigt upp att jag vill ha garantier/bekräftelser/bevis på att han inte kommer dricka när barnen är där. Han har vägrat och hånat mig tillbaka säger att jag får ta hjälp för mitt kontrollbehov. Jag har problem tycker han. Jag har blivit jättearg och spytt ur mig all galla, allt hat som har vuxit under åren. Han tar ingen som helst notis om det utan undviker bara att svara och fortsätter bara att ttycka på vilka kontrollproblem jag har. Men idag berättade han något som både chockade och lugnade mig på nått sätt.
För två veckor sen, precis innan han flyttade ut, var han ute med rvå jobbarkompisar och söp. Han kom aldrig hem den kvällen. Jag trodde direkt att han hade gått hem med någon och blev arg, för att han själv har gjort en stor grej av att be mig att inte träffa någon förrän han har flyttat ut (han bodde fortfarande i huset då). Detvar väldigt viktigt för honom då han har haft dåliga erfarenheter med det tidigare. Jag har fått med på det och håller ju också med. Känns inte okej alls och jag är djupt ointresserad också. Han har också anklagat mig för att ha börjat träffa andra, fast jag inte har det. Så när han inte kom hem den kvällen och skyllde på en efterfest så trodde jsg inte ett ögonblick på det. Blev skitförbannad och tyckte han var em riktig hycklare.
Idag så berättade han vad som faktiskt hade hänt. Han hade supit ner sig rejält och mådde skit. Gick till tåget för stt åka hem. Där gick han och grät öppet och hade snubblat till på perongen och nästan ramlat ner på spåret. Två personer hade sett honom och fångat honom. De trodde nog stt han tänkte hoppa. De ringde sen polisen. De kom och tog honom till psykakuten. Där fick han ligga över natten och utvärderas. Då de såg att han har barn så gjorde de en orosanmälan. Han tvingades söka sig till beroende centrum och där har han gått nu två gånger i veckan och kommer fortsätta. Socialen har utrett honom och sagt stt de kommer lägga ner anmälan men de måste också prata med mig då jag också har vårdnad av barnen. Imorgon ska de tydligen ringa mig och det var därför han berättade detta för mig så att jag skulle veta varför de ringer mig.
Jag blev både chockad när jsg hörde allt detta, men samtidigt lugn för att nu hände äntligen något som fick honom att tvingas ts hjälp och att socialen nu har ögonen på honom. Jag är såååå glad att det som hände INTE involverade barnen. Jag är samtidigt fly förbannad på stt han har hånat min oror runt alkohol och blankt vägrat gå mig till mötes för stt lugna mig, samtidigt som allt detta har pågått. Så hsn har ena stunden pratat med socialen runt en orosanmälan på honom och sedan skällt på mig för att jag är orolig. Fy faaaaan alltså 🤯🤬😡
Sååå jävla empatibefriad!!
Han har föröskt hålla det från mig hela tiden men nu tvingades han berätta.
Han försäkrar mig om att han nu är på rätt väg och att han har stor framtidstro. Han har inte druckigt sen han lämnade huset och tänker fortsätta så. Han säger att jag kan vara lugn.
Jag försökte förklara för honom att jag verkligen hoppas att han klarar detta. Att jag vvill att barnen ska ha en nykter och trygg pappa. Och att jag samtidigt är välsigt arg över att han inte tar MIN oro på allvar. Jag vill bli inkluderad i detta där det berör mina barns trygghet. Så jag tackade honom för att han berättade.
Så nu står jag inför ett mycket allvarligt samtal imorgon. Jag ska försöka vara väldigt tydlig med att det jag vill mest av allt är att barnen ska ha en nykter och trygg pappa. Jag vill också vara tydlig med summeringen av mina upplevelser genom åren. Jag är ABSOLUT orolig över hur det ska gå. Jag kommer också berätta att jag ringt till socialen tidigare och bett om hjälp och råd. Det jag hoppas händer är att han fortsätter att ta ordenligt med hjälp och verkligen ser sitt problem. Om han lyckas bli helt ren så är det ju helt fantastiskt! Samtidigt så jäkla soegligt stt hsn inte kunde göra det tidigare. Att det alltid behöver gå så jäkla långt innan man tar hjälp. För mellan oss är allt raserat. Jag vill inte ha något med honom att göra helst. Inte mer än nödvändigt.
Barnen verkar trygga med honom just nu. Dottern säger att hon älskar både mamma och pappa. Sonen vill vara med pappa. Så det ger mig mycket lugn och trygghet just nu. Jag vill stt det alltid ska vara så.
Men mitt hat finns kvar. Besvikelsen över hur det blev och hur jag aldrig verksr få någon som helst bekräftelse från honom på min upplevelse av allt. Han fixar inte att se och erkänna. Istället idiotförklarar han mig och lägger över problemet på mig.
Jag måste kunna släppa. Det vet jag.
Jag hsr köpt en massa böcker om att släppa och förlåta samt att vra en närvarande förälder (vilket jag vill läggs fokus på nu).
Hoppa sjag kan lära mig ett och annat för att komma ur det här.
@LitenSkär hur gick det med…
@LitenSkär hur gick det med samtalet? Kändes det skönt att kunna prata med någon utomstående? Blev det av? Berätta gärna mer
Hans reaktion är klockren…
Hans reaktion är klockren projicering och inget annat. Han känner pressen nu och anfall är bästa försvar. Klart det är enklare att anklaga dig för kontrollbehov än att erkänna att han är alkoholist - då behöver han ju inte göra något!
Stå på dig annars gör nån annan det - det har länge varit mitt motto. Känns det fel så är det fel. Låt ingen dumförklara dig. Du har rätt till dina åsikter och till din oro. Det är barn inblandade och hade han haft någon sjukdomsinsikt hade han begripit att det han borde lägga energi på är sig själv.
Gud, vad jag har frågat mig många gånger varför alkoholisten eller den som har psykisk sjukdom är en sån gigantisk egoist. Det är okej att förstöra andras liv för att de själva mår dåligt. Det är okej att anklaga andra för vad som helst. Det är okej att bli stupfull jämt, krisa och kaosa och hota.
Det kanske inte går att hantera sjukdomen på något annat sätt? Vad vet jag. Men acceptera aldrig att din åsikt förminskas av den som är sjuk.
Många kramar till dig!
Tack @Åsa M för fantastisk…
Tack @Åsa M för fantastisk pepp!
Måste säga att något positivt är pågång just nu. Jag var fruktansvärt nervös inför samtalet och när hon väl ringde så släppte en sten av att kunna berätt min historia. Att få möjlighet att lyfta fram att detta inte är ett engångstillfälle. Jag berättade om allt, så komprimerat jag kunde på dem tiden. Men jag sa också att just nu har jag ingen akut oro för barnen. Jag ser just nu att barnen vill vara med sin pappa. De säger spontant att de älskar honom och de har varit lugna när de kommit till mig efter att ha varit med honom. Han har inte druckigt sen han flyttade ut och jsg tror honom faktiskt. Han går till beroendecentrum, sin psykolog samt har nu socialens ögon på honom. Jag kände då i samtalet att alla dessa faktorer är så pass stabilt och bra det kan vara just nu. Han älskar sina barn och just nu gör han ett ordentligt försök till att vända titanic. Jag vill bidra till den positiva utvecklingen här och inte bidra till ett förfall. Även om jag tycker att hans inställning mot mig är åt helvete, så vet jag stt jag kommer aldrig få något större förlåt. Jag tvingas släppa och låta honom va för att ge honom en chans att lyckas här.
Jag försökte vara tydlig med henne att just nu litsr jag på honom men på sikt har jag en oro. Detta måste ju hålla genom alla hans livskriser. Det är jag inte lika övertygad över. Och om jag behöver orosanmäla sen så finns allt detta kvar i registret.
Ett tillägg till allt detta är att någon har nyligen orosanmält honom. Han berättsd eom detta idag och socialen ringde mig igen. Situationen var att han blev onödigt arg vid en hämtning där sonen vägrade komma med och åka hem. Han sprang runt och busade hela tiden och lekte med ett snnat barn vars mamma inte verkade bry sig så mycket och inte heller hjälpte till direkt att försöka bryta leken. Exet blev arg, skrek åt sonen att komma och lyfte iväg honom till bilen i overollen. Han tror stt det var den andra mamman som anmälde honom. Hon vet om att vi har separerat och att exet dricker (eller drack). Jag har pratat en del med dem jag hsr omkring mig. Både för att jag behövt prata men också som en slags försäkring tror jag. Att fler ska veta och att om de ser nått ska de kunna reagera. Så jag förstår att hon anmälde med tanke på att hon hade en bakgrundsbild. Jag är väldigt tacksam för att hon vågade och att systemet fungerar. Så idag ringde socialen mig igen. Men just i denna situationen så kände jag ingen oror. Jag förstår precis vad situationen handlade om och jag hsr själv varit där. Dock tycker jag stt det var fel av honom att bli arg och stt bli så arg mär andra ser på. Då får han ju liksom skylla sig själv om någon reagerar. Vi pratade om det och kom också överens om att vi borde prata med en barnspykolog om hur vi bättre kan bemöta vår son utan stt allt ska eskalera till bråk. Han är oerhört envis (förskolan har också bekräftat detta) och när han blir nervös så skrattsr han och blir ännu mer flamsig vilket ofta tyvärr eskalersr bråket. Vi måste få lite bättre verktyg för hur vi ska klara av att få med honom på sånt man måste göra, utan att det blir bråk. Så denna händelsen ledde faktiskt till ett av våra mest enade och produktiva samtal vi haft på länge. Vi båda har blivit onödigt arga och det är inte okej. Nu har han till och med anmälts för det och nu kommer jag be om hjälp för oss båda.
Men händer detts igen så kommer jag be socialen att utreda och gräva djupare.
Just nu försöker jag ge honom en chans. Hsn försöker och jag vill bidra positivt till det.
@LitenSkär Vad duktig du är…
@LitenSkär Vad duktig du är. Man vinner inte kriget om inte situationen med pappa (eller mamma) är oerhört illa. Det ska mycket till. Jag personligen såg till att ge mitt barn verktyg att kunna hantera en komplex pappa, allt kom inte på en gång men att se till att ge verktyg så att OM det någon gång blir illa, klarar barnet av att visa att det behöver stöd och hjälp. Hejja dig!!
Tack @EsterHanna för ditt…
Tack @EsterHanna för ditt råd🌸
Ja ”kriget” måste man tänka långsiktigt på för att nå fred och framgång. Just nu innebär det att backa.
Hur gamalt är ditt barn?
Jag har funderat på drt där om jag borde prata med barnen om alkohol och hur vuxna blir då. Att på något vis prata om det lite mer generellt och vara tydlig med att drt är fel av vuxna/föräldrar att bli onyktra när de är med sina barn. Men jag vill inte skrämma dem eller prata så att de kanske missförstår och tror att de har ett ansvar att göra något. Samtidigt vill jag att de ska förstå vad som händer. Att när en vuxen dricker alkohol så blir de så där konstiga och det är fel. Det är okej för dem (barnen) att inte tycka om det och det är okej att säga till.
Mina barn är bara 4 och 5 år så det är svårt att veta vilken nivå jag ska lägga mig på.
Du får gärna dela med dig av din egen erfarenhet här @EsterHanna ☺️
@LitenSkär Jag känner…
@LitenSkär Jag känner spontant att med så pass små barn hade jag inte pratat alkohol med dom utan sett till att de aldrig behöver uppleva en onykter / full förälder. Hade jag inte klarat av att hålla det borta från barnen hade jag levt rövare på socialförvaltning/vänner och bekanta/föräldrar eller liknande. I den åldern hade jag "bara" skyddat. Men det kostar på din energi. Att skydda...Ta hjälp om du känner att det inte går/blir för övermäktigt .... Min dotter är 16 år. Idag kan jag prata med henne om alkohol. Hon har aldrig upplevt vuxna fulla/redlösa även om det hänt i hennes närområde. Men jag tog stryk. Energin, anspänningen att alltid ha koll och vara ett steg före, aldrig kunna lita på osv kostade. Idag är hon en glad och trygg unge. Tacksam för det. Barn behöver inte veta allt men det dom ska veta ska anpassas efter ålder tycker jag. Att dölja och inte lyckas dölja allt är värre tror jag. Svårt! Ta hjälp om det blir för mycket så du inte går sönder! Kram
Hur går det med ditt nya…
Hur går det med ditt nya boende?
Hej igen! @ensam optimist,…
Hej igen! @ensam optimist, jag har varit borta från forumet ett bra tag nu. Behövde helt koppla bort allt som hade med alkoholproblemen att göra. Tillslut blev mitt enda alternativ att försöka lita på honom och släppa taget. Låta honom göra sin resa och försöka hålla det han lovat. Så jag backade. Men det var svårt. Speciellt när jag inte litar på honom längst in. Så jag behövde stänga ute allt ett tag. Bara fokusera på att bygga upp det nya.
Mitt nya hem älskar jag!!
Det slog mig någon vecka in att allt var så lugnt här. Jag kände inte längre någon oro och spänning varje dag. Jag behövde inte vara på min vakt. Först nu när jag flyttat så fattar jag hur dåligt jag mådde förut.
Det här är mitt och jag bestämmer över det. Jag har svårt att se hur jag någonsin igen skulle kunna släppa in någon i mitt liv igen, hit i det här hemmet.
Jag och exet fick till ett bra samarbete faktisk och barnen verkade må bättre och bättre. Vi kör veckovis nu och det funkar rätt bra ändå. Minsta, dottern på 4,5 har tagit de hårdast att flytta emellan. Hon gråter alltid kvällen innan hon ska säga hej då. Det är hjärtskärande. Ett tag oroade jag mig för att hon inte hade det bra hos pappan, men en kväll när hon var ledsen och vi pratade så frågade jag henne, "är det så att det egentligen inte är nått fel på pappa, utan du vill bara inte vara ifrån mig?" Jaa aa hulkade hon fram och grät ännu mer. Så hennes smärta ligger verkligen i att behöva släppa taget om mig eller pappa och byta. Det gjorde också att min oro sjönk. Efter det samtalet med henne blev det också bättre hos pappan. Han och dottern fick en finare relation.
men sen en dag för två veckor sen nu så skulle vi reda ut semestern och det gick inte så bra, så han ringde upp mig och jag hör att han är onykter. Mitt hjärta sjönk och hela magen vändes upp och ner. Jag kunde inte riktigt tro det. Hur var det möjligt?? Allt gick ju så bra. Och hur vågar han ringa mig när han är full??
Jag måste höra fel.
Jag ringde honom dagen efter för att göra färdigt semesterplanerna och då hör jag en helt annat person. En nykter person. Då blev jag säker på att jag faktiskt hade hört rätt kvällen innan. har var onykter. Han verkade ändå klara av det han behövde klara av så oron var inte akut på det sättet. Samt att om jag skulle åkt dit och försöka hämta mina barn hade hela helvetet brutit ut. Och det traumat ville jag inte utsätta barnen för heller. Så jag väntade. Jag ringde honom igen på fredag eftermiddag och bad att få prata med barnen. Sa att jag saknade dem oerhört (vilket jag gjorde). Jag ville se att de mådde bra och se om pappan var nykter. Allt verkade bra. När barnen kom till mig märket jag inte av någon som helst oro eller annorlunda beteende så de verkar vara okej. Men faktum kvarstår att han faktisk är onykter igen, när han har barnen.
Jag berättade om min oro för honom och har försökt få till ett samtal men han har vägrat.
Jag pratade med familjerätten på kommunen idag och bad om ett samarbetssamtal och meddelande pappan idag att jag gjort det. Han blev helt tokig och har hela kvällen ömsat med mig och kastat alla möjliga hårda ord och säger att nu har jag verkligen gjort bort mig etc. Han reagerar som att jag polisanmält honom och igen att jag har problem och vill kontrollera honom etc. Jag försöker behålla lugnet och hålla mig till att jag faktiskt bara vill få till ett bra samarbete och att jag är orolig.
Så nu rullar skiten igen....
trodde inte det skulle gå så fort...
Läser din berättelse och…
Läser din berättelse och känner igen mig och bara gråter. Jag känner att jag vill inte mer, är så trött på att hela tiden lyssna på han lovar att bli bättre men det blir samma sak om och om igen. 1 till 2 månaders nykterhet sen går det åt skogen rejält. Han är aggressiv, inte att han slår mig men slår i sönder saker och skriker elaka saker till mig. Jag vill bara lämna men vet inte hur. Mitt äldsta barn är 11 och hon har börjat berätta att hon också mår dåligt med hans beteende, men när han är nykter känns det bra för henne men hon har börjat lyssna efter saker också. Den mellersta och yngsta har inte visat att de märkt något, men troligen gör det de. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte lämnar, men problemet är att jag vet att vi måste ha delad vårdnad och jag förstår inte varför jag ska komma ifrån förhållandet medan mina barn måste vara kvar på deltid. Jag vill skydda barnen och se till att de har det bra, kan jag ensam ge de ett bättre liv.. Jag vet att jag är sönder manipulerad av honom och det gör så ont. Nu har vi problem med sonen i skolan och fått en orosanmälan till socialen, mannens svar på detta är att hoppas de inte tar upp hans drikande i detta och sedan dricker han (vad han säger 3,5 or) och blir små full. Jag känner bara att, men skit i om de tar upp ditt drickande! Hur ska vi hjälpa sonen! Och att han sen blir berusad får hela mig att må illa. Varje gång jag hör klicket känns det som att något krossar mitt inre och min hjärna direkt tänker på hur ska jag få barnen att inte märka. Men idag känner jag att jag orkar inte, vill finnas för mina barn, ta hand om dem först inte han! Jag är så trött och börjar tappa all ork. Jag känner mig feg och hemsk mamma som inte gör något samtidigt som jag inte vet vad som är rätt, hör hans ord att jag aldrig kommer klara det själv mm. Just nu vet delar av min familj det och kollegor, känns som ett stort steg att dela med sig, skönt men det blir även en press att göra något. Många vill hjälpa mig och ställer upp, jag vet bara inte med vad eller hur det ska gå till. Har aldrig känt mig så värdelös och hemsk.. vad händer om jag bestämmer mig för att separera, kommer han dricka mer? Flippa ut mer? Vill inte att det påverkar barnen mer.. måste jag lämna ifrån mig det jag älskar mest på deltid och som han faktiskt uttryckt inte betyder lika mycket för honom. Jag går sakta i sönder och har gjort länge, vet inte hur mycket som finns kvar. Men känns skönt att läsa att det finns fler som varit igenom det och klarat ta sig ur, ni är otroligt starka och jag beundrar er och önskar er all lycka! Läser det jag skriver och tänker att jag är dum och bara borde lämna, men något i mig stoppar det. Skäms över mig själv, men är tacksam att jag hittat hit och kanske kan finna styrkan i andras berättelse att göra något själv..
@Qiwi, du är absolut inte…
@Qiwi, du är absolut inte dum! Känn dig inte dålig 🌼
En av det absolut svåraste man kan göra i livet är att separera från sina barns pappa. Ännu svårare när man inte känner tillit. Man stannar för att man inte vill bryta upp familjen, för att man vill skydda barnen, för att man har hopp, för att man vill hjälpa, för att man är rädd för vad som händer om man gör det etc. Det är många murar att ta sig över och är inte konstigt alls att det är svårt. Det kanske är lätt för dem som inte har upplevt det att säga "det är ju bara att gå", men det är det inte.
Som du säger så är det fantastiskt bra att du hittat hit <3
jag hittade min styrka att bryta mönstret och tillslut lämna för att jag fick stöd och perspektiv här och jag pratade med dem omkring mig. Det som vart extra stärkande var att jag började öppna upp mig för bekanta, arbetskamrater och flera av de nya mammorna jag lärt känna från barnens förskola. Jag behövde prata och behövde att andra visste. Flera av dem berättade då själva om sina egna erfarenheter som barn och jag fick ett enormt stöd. Det var också så hemskt att höra hur många som har påverkats av vuxna med alkoholproblem. Historierna finns överallt omkring oss. Så du är inte på något sätt ensam. När jag upprepade gånger under förra året fick bekräftelse på att jag inte var galen, att jag inte överreagerade så lyckades jag tillslut stå fast i mitt beslut att lämna. Så när Birka resan hände fanns det inget annat val längre.
Jag fattar precis vad du menar med det där ljudet av en burk som öppnas. Förra sommaren, när jag var på en lekpark med mina barn så hörde jag det där ljudet och hela jag blev på helspänn och jag blev instinktivt förbannad. Hur fasen kan en förälder ta med öl till en lekpark!!! Jag såg mig omkring för att hitta den hemska föräldern. bakom mig stod en pappa med en nyöppnad burk Loka i handen. Det bara snurrade i huvudet på mig när jag insåg det sjuka i min reaktion.
När jag läser din berättelse så tänker jag att här är en mamma och partner som fått nog, men inte vet hur hon tar nästa steg. Din dotter har sagt att hon mår dåligt. Tänker att det ändå är fantastiskt att hon kan uttrycka sig och berätta.
När det gäller din son och orosanmälan, har du någon tanke på vad problemen kan handla om?
Tror du att pappans drickande kan vara en bidragande faktor?
Jag tänker att det kan vara ett jättebra tillfälle att ta hjälp även runt din mans drickande. Ta upp det med dom. Säg att du är orolig och vill ha hjälp. Fråga dem om hur de kan ge stöd till just boendeuppdelning när ena parten dricker.
Du kan till och med pratade med en familjerättsjurist. Jag gjorde det och hon ver helt fantastisk!!
Om du känner oro för att dina bar kan ta skada av honom så har du till och med rätt att ta barnen därifrån. Lagen om egenmäktigt förfarande (bortförande av barn från en vårdnadshavare) gäller inte om det finns en oro för barnen.
Din dotter har sagt att hon mår dåligt och din son har så pass mycket problem att det nu har kommit in en orosanmälan. Ring en familjerättsjurist och berätta detta och be om råd. Det kan man få gratis.
Det jag har lärt mig under min resa är att man måste sätta upp tydliga gränser för den som dricker. Sluta möjliggöra.
Säga, du bestämmer över ditt drickande men nu drar jag gränsen för mig själv och vill inte vara runt dig när du gör det. Barnen ska inte heller vara runt dig när du dricker. Så antingen gör du det utanför hemmet eller så lämnar vi hemmet när du dricker. Både jag och barnen mår dåligt av det. När du är nykter är du en bra partner och pappa.
Det som var jobbigt när jag satte mig in i hur socialen fungerar är att det går inte att ororsanmäla medan man lever med den som dricker. Så länge man är där så har barnen en trygg punkt. Det måste ske när han lever själv och har barnen själv för att man ska kunna dra igång den processen.
Däremot är det inte givet att ni behöver dela lika på tiden med barnen. Det är barnen som har rätt till sin föräldrar inte tvärt om. Det finns ingen lag som säger att varje förälder har rätt till 50% av tiden. Man kan till och med ha delad vårdnad men att barnen bor på heltid hos den ena. Till exempel kan ni ha ett upplägg där han bara har barnen under dagtid varannan helg. Barnen får också komma till tals här. Det första ni kan göra (om du väljer att separera) är att be om ett samarbetssamtal. Kommunen erbjuder det, genom familjerättsenheten, där ni får stöd i att komma överens med hur ni lägger upp det. Du ska känna dig trygg i att barnen mår bra om/när de är med pappan. Ni måste komma överens och gör ni inte det så blir det ett rättsligt ärende. Det är kanske inte en jättetrevlig process men det är ett skydd att ta till om det behövs.
Jag orkade tillslut inte dra det hela den vägen. Men sen hände ju också att han fick två orosanmälningar på honom och då fick jag ju chansen att berätta för dem min historia samt att pappan skrämdes upp rejält och tog hjälp. Jag vågade ge honom en chans. Jag trodde det gick bra men nu då så finns alkoholen där igen. Igår smsade vi och han erkände tillslut att han inte har nolltolerans runt barnen, men att de aldrig överstiger mer än en folköl eller 0,2 promille.
Fast det är ju inte sant då jag hörde på hans röst att han var onykter (för två veckor sen). Så de brutna löftena och lögnerna fortsätter. Så nu börjar processen med familjerätten och kanske socialen. Jag har ingen aning om vart detta slutar. Idag ska jag hämta min barn på förskolan och ha dem i en vecka. Så det ger mig en vecka att komma fram till en lösning och få bollen att rulla.
Idag ringde jag socialen och…
Idag ringde jag socialen och bad om råd. På morgonen vädjade nämligen en gång till, till pappan, att gå med på sammarbetssamtalet. Han har inte svarat, så då ringde jag socialen för råd. Jag berättade hur det stod till och ville veta från dem om de stödjer min tanke på nolltolerans, i ett sånt här fall, när man är ensam med barnen. Hon svarade att hon höll med och bekräftade min oror. Hon kunde tänka sig att göra en ororsanmälan på basis av det jag berättade. Hon tipsade mig också att prata med kvinnofriden med tanke på pappans bemötande mot mig.
Jag blev både så glad at få bekräftelse på att de också ser att det finns anledning till oro men jag blir också helt slut i hela kroppen av att det är här jag nu är. Jag ser inte hur pappan skulle ändra sig och gå med på ett samtal. Så då blir jag tvungen att denna veckan ringa socialen igen och be dem göra en orosanmälan.
Det är ju ingen som vet än vad den utredning kommer leda till. Förhoppningsvis något som är bra för barnen.
Det som jag inte ens har haft en tanke på är att JAG kanske borde få hjälp och stöd pga hur han behandlar mig.
Han har ju aldrig varit våldsam eller farligt hotfull. Han har sagt elaka saker men inte de vanliga elakheterna som man kan tänka sig. Så tanken har aldrig slagit mig att jag skulle kunna ringa kvinnofridslsinjen till exempel.
Ta stöd från alla håll där…
Ta stöd från alla håll där du kan! Man blir så trött, besviken och nedtrampad som medberoende. Man måste få hjälp att ändra sitt eget beteende också, så man inte trillar dit igen. Lära sig av sina egna personlighetsdrag som gör att man blir medberoende. Önskar dig all lycka till och skickar styrka.
Tack @Åsa M 🌼
Tack @Åsa M 🌼
@LitenSkär tack för att ditt…
@LitenSkär tack för att ditt svar <3 betyder så mycket för mig att känna att någon hör mig!
Allt eskalerade för ca 5 år sedan då hans drickande fick konsekvenser öppet och fler började bli medvetna om problemet. Han bättrade sig som en följd av konsekvenserna han fick, höll sig ifrån drickandet nästan 1 år, sen gick det sakta tillbaka till gamla mönster igen. Han kände och känner att det som hände var mitt och hans föräldrars fel, och inser inte alls (fortfarande) att han har något skuld i det hela. Sedan dess har det sket incidenter som har lett till att vi blivit anmälda till socialen vid 2 tillfällen. Socialen anser , som du skriver, att jag utgör en trygg punkt för barnen och de ber pappan ta tag i sitt problem. Men mer än så blir det inte, när jag pratat med de själv får jag svar att de inte kan göra så mycket för att hjälpa mig i situationen, mer än händer det något mer runt mannen så kommer det bli mig de granskar nästa gång som inte gjort något åt saken. Samtidigt säger de att vi har delad vårdnad så de kan inte göra så mycket åt att barnen måste vara hos honom. Vilket för mig kändes som en käftsmäll, de vill att jag tar mig ur förhållandet om det inte blir bättre, men barnen ska vara kvar! Därav att jag stannat kvar för då kan jag skydda barnen. Samtidigt så är det bra i vårt liv de veckorna som han inte dricker och man försöker förtränga det dåliga för att barnen ska ha det bra, vilket också kväver en sakta, att behöva hålla uppe en fasad.
Men nu har det varit så mycket att jag känner att min ork börjar ta slut, när min dotter öppnade upp sig och även fick mig att berätta för mina systrar vad som pågår kändes det som att mitt hjärta gick i sönder. Jag kan må dåligt i detta förhållande men inte dem. Därför känner jag mig så dum att jag inte lämnat, för hennes skull. När han inte dricker mår hon bra, men samtidigt berättade hon att hon varit orolig häromdagen för han betedde sig konstigt. Och hon ska inte behöva känna den oron att han kanske dricker! Hon har inte valt den oron i sitt liv.
Och när sedan detta med sonen kom upp och mannens enda oro var över hans eget drickande skulle tas upp kände jag att detta går inte. Min son mår dåligt och har problem men jag måste ägna min tid åt min man som inte gör ett skit för att ens försöka, utan öppnar en öl till istället!
Jag vet inte om sonens beteende har med mannens drickande att göra, kanske, kanske inte. Men jag kan inte säga det med säkerhet, mannen är enligt mig väldigt hård mot sonen och det känns som att min son kämpar för att pappa ska tycka han duger och räcker till.
Det som kändes jobbigaste var att mannens reaktion var om sig själv, inte om hur vi ska kunna hjälpa vår son ur detta! Är inte det den första reaktionen man borde ha? Vad händer, vad ska vi göra för att hjälpa?
Jag har flera gånger bett mannen att åtminstone respektera oss så pass mycket att berätta när han har köpt alkohol så att vi kan åka någon annanstans när han är onykter eller att han själv åker någonstans. Förklarat för honom att vi andra inte mår bra av att vara runt det, och inte vill vara runt det. Men det fortsätter i samma spår hela tiden, han börjat smått att dricka, sen eskalerarar det till det att han skriker och gormar om hur fel allt är med mig. En gång skrek han även om sonen, jag vet inte om min son hörde det men då lämnade vi huset för barnen var så rädda. Det var hemskt att se de så rädda och oroliga, vi bodde hos min syster några dagar men efter ett tag ville barnen hem till sitt igen. Vilket jag förstår, därför är det så svårt att se hur jag ska kunna lämna honom. Reagerar han och dricker mer vill jag ta mig därifrån snabbt men till ett ställe där barnen kan känna att det är vårt, inte bara ett besök hos någon annan, så det känns enklare för dem. Men inser att det är omöjligt, och mannen kommer inte lämna.
När jag skriver eller pratar med andra hör jag själv hur fel det låter och tänker varför stannar jag kvar!!!!!!! Är så arg på mig själv! Men sen kommer en liten röst i bakhuvudet "Du överdriver, det är nog ditt fel att allt blev så här" mm. Och jag får inte tyst på rösten. Jag vill inte vara denna mamma som sakta håller på att drunkna i tankar av skuld, rädsla och oro. Jag vill vara en glad mamma som kan leva med sina barn och göra vad jag vill utan att allt ska vara en planering, oro för hur det kan påverka mannen, om vi åker dit kommer han dricka, när vi är där undrar man om han dricker. Konstant oro. Jag har inga vänner kvar, hittar nästan aldrig på något som innebär att jag måste lämna barnen hemma. Och de få gånger jag gör det har man oron konstant och kan aldrig slappna av.
Jag vet inte varför jag inte kan ta steget, eller jo.. så fort han kommer i ånger så har jag så svårt att stå emot hans ord och tänker "okej, en gång till". Men varför!!! Det blir ju inte bättre!
Hur känner du nu när du lämnat och lögnerna och problem återstår på håll? Har det ändå blivit bättre för dig och barnen? Det jag kommit fram till är att det kan inte fortsätta så här, jag vill ägna mitt liv att ta hand och leva med mina barn, inte ta hand om en vuxen som vägrar ändrar sig. Men tanken kommer hela tiden, blir det bättre av att lämna eller sämre för barnen. Barnen är allt för mig, men jag märker mer och mer hur det påverkar barnen att jag inte i heller mår bra längre eller orkar hålla fasaden igång. Min irritation på mannen när han dricker går lät över på barnen, vilket också känns hemskt.
@Tofu på besök jag ser till…
@Tofu på besök jag ser till att de har något att göra, vi dukar upp till picknick i sängen, har spelkväll, eller åker iväg och hittar på något och hoppas han ska ha somnat när vi kommer hem igen. Allt för att de inte ska tänka på hur pappa är. Men den äldsta märker det nu när hon blivit äldre på hans tonfall och sett, det gör inte de minsta än.
Men skulle de vara ensama med honom vet jag inte vad som skett, kanske hade han druckit mindre när han vet att han måste ta ansvar. Kanske hade han druckit vad han tycker är lagom med dem och somnat ifrån dem som han gjort när han passat dem tidigare, med mat i ugnen..
Jag upplever att jag gör en skillnad, socialen har kommit fram till att de mindre barnen inte märkt av problemet så mycket mer än att pappa är sjuk ibland, mycket tack vare att jag håller igång dem. Ofta så håller han sig på sitt håll i huset i några dagar när han dricker och har ingen direkt kontakt med oss. Men då vill jag hålla barnen från att störra honom då jag vet att han kan lätt bli arg för mista lilla, då säger jag ofta att han mår dåligt. Och även om han håller sig på håll går det inte att undvika att mötas i sitt hus, och så länge vi gör något tänker de kanske inte på att han sluddrar eller har ett konstigt beteende. Men ju äldre de blir, desto mer förstår det. Och ja kanske 50% är bättre med lugn och ro, men att lämna de själva till det liv jag själv inte vill vara del av, känns fel..
Åh vad känner med dig, du…
Åh vad känner med dig, du beskriver det så bra hur det är att leva med en beroendesjuk. Jag har gjort det och lämnat, det tar tid och det gör ont. Du gör helt rätt med att ta reda på allt runt omkring men som du skriver, det kostar för dig och dina barn och ni har hamnat i denna djävulsdans. Han kommer inte börja resan mot tillfrisknande förrän han är redo om någonsin.
Mina råd är, fundera hur du vill leva, om nu inte mannen tar sitt ansvar mot tillfrisknande. Hur vill du bo, hur skulle det bli för dig och barnen. Måla upp en bild och börja drömma, starta en process hos dig själv. Ta kontakt med beroendestöd hos din kommun, i vår kommun har man träffar för anhöriga. Man kan bara sitta och lyssna. Börja klättra, gör saker för dig själv, med barnen. Ta timme out, flytta ut för en period, säg till mannen vi kommer tillbaka när du mår bra igen, börja om. En alkoholterapeut sa, ett års time out utan alkohol för honom, finns kärleken så kommer det bli bra. Det är så ofantligt jobbigt men det kommer hända saker med dig själv. Och skriv här och prata ur dig,som du skrev det kan tom vara skönt för andra som bär på hemligheter. Jag började prata och berätta för barnen, jag har själv en tråd här inne om att berätta för 12 årig son och jag fick fina tips.
Du kommer klara det här ❤
@Tofu på besök Ja, det tar…
@Tofu på besök Ja, det tar all ork, när man redan är trött av att sköta allt med hem, skola, barn och jobb samtidigt.
Jag har börjat inse att jag nog inte hjälper honom genom mitt beteende utan snarare underlättar för honom att fortsätta. När han skriker och är arg orkar/vill jag inte ens försvara mig längre för att jag vet att när jag väl pratar emot kommer det eskalera och han slår i sönder saker eller hotar. Jag gör det för att skydda barnen från det men inser att de ser också att det är okej att bete sig som han gör mot en annan människa. Ja, jag behöver nog bolla det med någon.
@Backen123 vad skönt att du…
@Backen123 vad skönt att du tagit dig ur det, hoppas verkligen du och dina barn mår bättre nu <3 Även om man lämnar så kommer man nog inte ifrån mannen helt, speciellt om man har barn ihop eller om barnen fått en relation till mannen. Men tänker, kan man andas och få lugn och ro så har man kanske mer ork att hantera det och kanske ser tydligare hur fel det är? Hur har det gått för din son?
Ju mer jag pratar med andra desto mer börjar jag drömma om ett liv framåt i tiden, jag hör hur andra har det och hur onormal min tillvaro är och tänker att jag vill också har det, lugnet, livet.
Jag har börjat fundera på hur jag vill leva, detta var inte det liv jag ville ha, så mycket vet jag. Jag går förbi lägenheter och kan se bilder framför mig av mig och barnen, utan oron, slappnar av och kan ha mysigt och roligt. Där man kan äta en måltid, spela ett spel, gå och lägga sig utan oron eller ständiga tanken på om det blir idag han dricker eller kommer det bli bråk. Där jag inte behöver tysta barnen från att säga något som jag vet kommer provisera honom eller väcka honom när han däckat. Det låter kanske inte så mycket men min dröm är att kunna leva ett vanligt liv, kunna äta middag, frukost, umgås och skratta med barnen utan oron, kunna gå till lekplatsen utan att behöva fundera på om han börjar dricka när man är iväg eller om han passar på att åka och handla alkohol. Kunna säga till min familj, kom ni hit nu om ni vill!! Det har jag aldrig kunnat, allt måste planeras.
Jag hoppas barnen ska kunna ha en relation till sin pappa, för han är en bra pappa när han är nykter och orkar vara med dem, men känner inte att han är villig till att bli frisk och då kommer det nog aldrig bli bättre. Kanske om jag kommer ifrån så kan jag andas och ge barnen stunder utan oron.
Nu tycker mannen att det är jag som förstör vårt förhållande, att jag är avvisande mot honom. Förklarat hundra gånger att det är för han dricker och ljuger och varje gång skjuter han mig ifrån sig lite. Men enligt honom är det inte alls pga det utan jag som förstör för att jag utan anledning avisar honom. Så nu känner jag bara, jaha, men nej jag har inte fel för mig! Jag är nog rädd för att han ska skylla allt på mig om jag lämnar, men det är nog oundvikligt. Efter han haft sina perioder och alkoholintaget har toppats, har han alltid fruktansvärd ångest efteråt och då förstår han vad som är fel och hur det påverkar barnen. Men en vecka efter så förstår han inte alls det och nu har han inte druckit på en vecka så då kan jag inte klaga på något. Enligt honom kan jag inte lämna honom för något som hände för 1 år sedan eller att han tog en öl för mycket i helgen, han gjorde ju inget dumt den gången.
Måste besluta mig för vad jag ska göra och ta konsekvenserna och våga stå upp för det jag vill ha..
Ja du det är en sån stor…
Ja du det är en sån stor sorg som bara vi som levt med en beroendesjuk kan veta. Därför vi vet innerst inne att dom är sjuka, så när det vänder och är lugnt några dagar så behöver vi få vila från kaoset och sen rullar det på. I mitt fall så gick jag från chock, ledsen, sårad till att känna avsmak för honom även när han var nykter. Vi har en annan historia, en kortare och det gjorde det lättare att säga nej tack. Jag sa också att det blir vi igen när du tillfrisknat och varit nykter 1år, det blev inte så och det är en sorg i livet, en dröm som sprack. Kämpa på, som sagt din process är igång och ja jag lovar dig att känslan att få komma hem till sitt, där ingen oro, ångest finns är obeskrivligt skönt. En dag i taget och bara du vet hur det ska bli, är du inte mogen nu så kommer det säkert tid sen.
@Qiwi, allt du beskrev som…
@Qiwi, allt du beskrev som du vill kunna ha, alla drömmar du har om hur ditt liv borde vara, precis så kan det vara när du är ute på andra sidan. För mig blev det så. Först då märkte jag av att den där dagliga oron och spänningen inte fanns där längre. För första gången på flera år hade jag ett lugn inom mig. Och mitt hem är min fridfulla plats där han inte får vara. Som någon här sa längre upp, att oavsett hur och när barnen är med honom, så kan du garantera barnen en trygg lugn plats när de är med dig.
Och i ditt fall, med allt du berättat om hur ni har det och att socialen redan varit involverade 2 gånger, så finns det faktiskt inget som säger att du måste gå med på att barnen är med pappan 50% av tiden. Du kan börja med att kräva att de ska bo med dig på heltid, men att pappan får umgås med barnen under säkrare former, som ni kan komma överens om. Du har all anledning att oroa dig över att barnen inte får det bra hos pappan. Börja med ett samarbetssamtal, efter att du tagit steget mot att separera. Om han inte går med på dina "krav" som handlar om att se till att barnen är trygga, så kan du anlita en familjerättsjurist. Jag vet att det kan vara energikrävande men det kan också vara helt värt det. Känn inte att du behöver gå med på 50%. Han har ju som du beskriver somnat pga fyllan när han haft barnen. Din oro är legitim. Även om socialen inte vill hjälpa (vilket är ju helt absurt!!) så kan en familjerättsjurist ha en helt annan uppfattning och perspektiv.
Så som han behandlar dig och barnen är inte okej. Du och barnen förtjänar bättre. Det är svårt att ta steget att separera, jag vet, men det låter som att du också nått en gräns. Och du är inte dum som inte redan gjort det.
Man blir så himla manipulerad och förvrängd i huvudet. Helt galna situationer normaliseras och gränserna för vad som är okej förflyttas rejält. Men jag kan lova dig att när du kommer ut på andra sidan av det, och får uppelva allt det där du listade tidigare, så kommer du äntligen känna dig levande igen och så oerhört glad att du tog dig och barnen ur det.
Om dina barn är lite äldre också så får ju faktiskt de också komma till tals. Om de inte vill bo hos pappan så ska de inte behöva göra det, men de sak ha möjlighet att träffa sin pappa. Det är så lagen är skriven. Barnen har rätt till sina föräldrar. Det är inte föräldrarna som har rätt till sina barn. Så han kan inte kräva något alls faktiskt.
Jag ångrar inte en sekund att jag lämnade. Inte en sekund. Även om lögnerna nu fortsätter. Jag tänker att nu, när jag inte finns där som en trygg punkt, när barnen är hos honom, så kan jag göra något. Nu ligger ansvaret på honom att vara en bra pappa och på mig att agera om jag märker att barnen far illa. Jag vet inte än vad som kommer ur denna process men jag kan bara hoppas att det blir något bra.
Pappan ville ha betänketid på om han vill komma till samtalet eller inte. Han har inte hört av sig och imorgon ska barnen till honom. Där känner jag en oro. Samtidigt försöker jag ta det dag för dag nu. Om jag inte får tag på honom imorgon under dagen så får jag nog göra en orosanmälan ändå. jag hoppas ju att det kommer bli ett samtal och att vi ska komma fram till något bra. Om man bortser från att alkoholen har börjar krypa sig tillbaka igen så verkar ju allt allt går hur bra som helst. Han är verkligen en jättebra pappa och barnen älskar honom. Kanske därför att jag blir ännu mer upprörd på att han vågar riskera att ta in alkohol igen i bilden.
Idag gjorde jag en…
Idag gjorde jag en orosanmälan. Även om jag visste att jag behövde det så var det svårt. Pappan sa tillsut att hsn inte skulle klara det att sitta i rummet med mig.
Han bad så mycket om ursäkt för allt och försäkrade mig att jag inte behöver vara orolig längre. Han tar min oro på största allvar.
Han sa allt jag ville höra. Problemet är bara att jag inte tror på honom. Att han säger allt detta nu känns mer som en sätt att försöka stoppa mig från att göra en orosanmälan. Han säger det han vet att jag vill höra. Så har det varit tidigare också men sen har det visat aig att han inte alls tyckte så eller gjort det som lovades. Fötroendet är förbrukat och det är så jäkla sorgligt.
Samtidigt som jag könde att jag behövde göra anmälan, för att någon ska få insyn, så kände jag mig så himla dum. Som att jag sviker honom och saboterar. Om det nu går utför för honom så kommer jag få skulden för det. För att jag anmälde honom, fast det nu (enligt honom) går hur bra som helst.
Socialen bekräftade att det var jättebra att jag ringde och att jag har ett ansvar som förälder stt göra det. Så nu väntar jag på att de ska ringa honom och att helvetet börjar.
Helt rätt av dig att göra…
Helt rätt av dig att göra orosanmälan. Och det är verkligen inte du som "saboterar". Han har en sjukdom som går att behandla, och som går ut över andra än honom själv. Det är bara naturligt att ta hjälp utanför familjen. För barnen skull, om inte annat, men även för din egen, och i slutändan också för hans. Så många liv förstörs av alkohol. Det är så fruktansvärt onödigt.
❤️@Åsa M
❤️@Åsa M
@LitenSkär det kändes så…
@LitenSkär det kändes så skönt att läsa ditt svar att trots allt har det varit värt det, det betydde så otroligt mycket för mig! Det kändes som en sten försvann från min axlar och vägen mot att lämna honom blev lite klarare.
Så starkt av dig att anmäla! Du gör ju det som är bäst för barnen! Men varför har man den skuldkänslan gentemot dem?? De behandlar en som skit och sedan vill man själv inte göra det värre för dem.
Mannen drack förra helgen och blev arg som vanligt och sa själv att vi borde separera och min första tanka var "Ja!!!" men sedan kom det, hans anklagelser om att allt var mitt fel, hans drickande är inte problemet utan mitt beteende. Han kommer berätta för barnen hur det är och förklara för dem hur mycket jag ljuger. Och hela jag kände hur jag föll ihop, matt och trött. Och man går tillbaka till att försöka hålla ihop, orkar inte bråka och få mer skit kastat på sig, för hur det än är får han alltid mig att tro att det är mitt fel där och då.
Han har inte druckit sedan dess (enligt honom, inget jag märkt men sett någon ölburk här och var) och man märker hur han anstränger sig att vara med barnen, ha en perfekt vardag. Vilket får mig att känna mig ännu mindre, för barnen ser lyckliga ut och allt flyter på.
Skillnaden jag känner denna gång är att jag försöker hålla kvar i de känslorna som kommer när han dricker, försöker inte trycka ner dem och gömma dem som jag brukar för att orka gå vidare. Jag känner hela tiden en liten ångest i mig som vill bli fri. Jag börjar inse att jag är värd ett annat liv, att jag måste ta steget oavsett, barnen kommer förhoppningsvis se det själva och förstå varför jag valde att lämna. Men att det ska vara så svårt! Hur man kan känna att man mår så dåligt och att detta inte är hur det ska vara i en relation, men samtidigt tynga ner sig själv med hans ord om att det är ens eget fel, det är jag som orsakar hans drickande. Det känns som en oändlig historia i huvudet som går upp och ner, men jag känner ändå en liten vinst att jag nu behåller känslan och minnena framme hur det är. Och hoppas verkligen att detta är min start att komma ifrån det. Jag känner att jag alltid förträngt allt som hänt för att orka gå vidare, men börjar fundera på om jag ska ta fram dessa minnen och förstå att de är riktiga och att de har hänt och hur sjukt det är. Kanske skriva ner allt för att påminna mig själv om allt som hänt, för att inte kunna trycka undan det..
Jag hoppas du får hjälp av socialen och håller dig stark oavsett hans beteende, du är en otroligt stark kvinna och förebild och du gör rätt!
@Qiwi jag blir så glad att…
@Qiwi jag blir så glad att höra att du tar dina steg framåt mot att stå på dig och se verkligheten för vad den är. Jag tycker det låter som en jättebra idé att skriva ner alla dina upplevelser. Skriv en dagbok. Prata med någon du känner dig trygg med. Ju mer du pratar om det, tar ut det i ljuset liksom, ju lättare blir det att se det galna i situationen.
Hans reaktion som du berättar om, att han hotar med att säga till barnen ”hur det är” är ju både en fruktansvärd sak att säga både mot dig och mot barnen. Han drar ju in dem mellan er som en sköld. Väldigt empatibefriat. Inte okej.
Stå på dig! Som du säger, du förtjänar bättre. Du förtjänar ett bra liv. Dina barn också.
Och han måste börja ta ansvar för sitt drickande och konsekvenserna därav. Han har en lång väg framför sig och en separation kan ju också bli en chans för honom att ta tag i det ordentligt. Du är inte där och parerar och hjälper och om han vill att barnen ska VILJA vara med honom så måste han anstränga sig. För efter en separation är det inte givet längre.
Om barnen inte fanns med i bilden,
Skulle du ändå stannat då i den här relationen?
För mig vart svaret att jag skulle gått för länge sen. Då blev det uppenbart för mig att det inte längre fanns något kvar att kämpa för mellan oss så blev det lite lättre att ta nästa steg.
Det känns bra att kunna vara till hjälp Qiwi.
Det är inte alltid givet att en separation är rätt väg, men det måste finnas gränser på hur mycket man kan stå ut med innan nog får vara nog. Nuförtiden är en relation tack och lov inte helig och obrytbar längre. Vi värdesätter ett gott liv också. Och när man försökt med allt och behandlas så illa som du görs så känns det rimligt att säga stop.
När man är mitt i det så ser man inte fullt hur läget faktiskt är. Jag trodde jag såg allt tydligt men det var först när jag kom ur det och några veckor in i livet i min mya lägenhet som jag kände skillnaden i kroppen. Den där konstanta anspänningen. De där gamla oroliga beteendena som jag hade. Allt var borta. Jag märkte inte att de fanns där när jag var mitt i allt kaos. Med lättnaden som släppte när jag var ur det var nog den mest mäekbara förbättringen. Aldrig i livet stt jag skulle byta bort det lugnet nu.
Även om det fortfarande finns problem. Var annan vecka har jag i alla fall ett paradis. Och det är inte heller nödvändigtvis så att det är kris och kaos varje vecka barnen är med sin pappa. Den mesta tiden är ju faktiskt bra nu.
Bara vi lyckas ta oss över den här sprickan som kom.
@LitenSkär om barnen inte…
@LitenSkär om barnen inte fanns med i bilden hade jag stuckit för flera år sedan, helt klart! Men vill göra det rätta och finnas där för barnen, jag har alltid sett det som att så länge jag är där kan jag skydda dem. Men nu börjar jag fundera på om det verkligen är sant. Jag är den som är problemet och som hans ilska riktas mot när han dricker, det kan vara allt från något som hände för 20 år sedan till att där är för mycket mat i kylen, det finns alltid något att bli arg på över mig. Om jag inte finns där kanske han kan hitta sin egen väg, och barnen slipper se hans utfall. Sen finns alltid risken att han hittar någon annan att lägga ilskan på, och rädslan är att det blir barnen.
Jag har alltid fått höra att han är sjuk och han behöver hjälp, jag ska finnas där och ha förståelse. Men hur mycket elaka ord ska man behöva ta? Hur många gånger ska han slå i sönder saker innan man börjar tänka på sig själv? Som han själv säger händer hans stora utfall "bara" ca en gång om året, men det han inte förstår är att efterskalven hos mig och barnen sitter kvar länge. Minnena finns där och det räcker att han dricker lite så kommer rädslan upp att det ska hända igen, när han dricker försöker jag ta mig hemifrån med barnen eller hålla de underhållna för att inte märka något. Men de gånger han väljer att vara med oss och säger sina idiotiska kommentarer sitter jag och skakar konstant. Och då menar jag skakar, hela kroppen, och jag kämpar för att inte visa det. Jag känner mig så färdig med det, det enda svåra är att ta steget nu. Säga att man vill separera, bo kvar till huset är sålt? hur kommer han reagera, kommer han göra det till ett helvete för oss. Helst hade jag bara velat säga det och ta våra saker och flytta direkt till en lägenhet, men det går tyvärr inte så lätt.
Igår skrev han ett sms till mig på jobb och jag blev genast misstänksam, sjukt att det räcker med sättet han skriver på för att jag ska märka det, och mycket riktigt han hade druckit när jag kom hem. Höll sig undan hela kvällen men under natten satt han och lekte med hunden och fick den att börja skälla och jag låg bara vaken och tänkte men för fan, barnen sover! men snälla kom inte upp till mig!
Det tar på en också, jag har ett jobb som kräver mycket (men älskar det vilket också är en bra paus i allt), jag är själv med att ta hand om barnen och huset och trädgården. Att man sen inte får sova i heller för man ligger orolig över om han kommer komma upp och börja bråka eller vad han ska ha för sig, jag är så trött på allt!
Det är så skönt att läsa det du skriver och dina erfarenheter, det är svårt för någon som aldrig varit i situationen att förstå hur det är. Alla säger att man bara ska lämna, men man är så sönder manipulerad och splittrad i sina tankar. Men det jag vet är att jag vill inte dö och aldrig fått leva ett liv utan ångesten som sakta kväver en, en ångest som inte är pga av mig själv utan en annan person, som jag vet jag inte kommer ha om jag blir fri.
Hur har det gått med anmälan, har de kontaktat honom än?