Har sedan september förra året varit mer eller mindre övertygad om att jag både vill och bör lägga ner det här med alkohol. Klipper med alkoholbeteendet då och då i en vecka eller två, och upplever då i överlag en påtaglig lättnad och förnöjsamhet, men är sedan förbluffande snabb på att ”tacka ja till mig själv” när jag plötsligt bjuder in mig själv till att börja om igen?! Och då håller jag igång var och varannan dag igen en stund. Blir galen på detta!!

Har läst i det närmaste alla trådar i detta forum och igenkänning med många är naturligtvis enorm. Är brutalt avundsjuk på (och imponerad av) er som håller över tid och grunnar på vad som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er...? Hur i h-vete kan jag låta mig själv dricka igen, lite hastigt och lustigt, när jag några dagar/några veckor innan är så sagolikt säker (gång på gång) på att det fan räcker nu! Det är inte inte värt det! Alls!!

Både mängd och frekvens är oroväckande och osunt, även om själva dryckestillfällena inte medför några direkt negativa upplevelser eller tokigheter. Slutar dricka ”i tid” (men har då eg druckit för mkt), gör inga märkliga eller oöverlagda handlingar och har aldrig typ somnat i soffan eller lagt mig utan att tvätta mig o borsta tänderna. Men dagen efter - skjut mig stenhårt alltså... Så vidrigt... Ångest och ofattbart dåligt mående på alla fronter. Om jag har druckit tex tors-lör (aldrig dagtid), blir det en ackumulerad vansinnes-baksmälla/abstinenskänsla som jag hatar och inte kan stå ut med!

Mitt liv är ganska intensivt och jag vet att jag oftast ”bjuder in mig själv till dryckestillfällen” när jag är lite överbelastad och samtidigt speedad och trött. Jag blir då stormglad när jag plötsligt kommer på att ”nämen nu tar vi och piffar upp den här aftonen med vin o bubbel!” ”JAPP” säger jag då DIREKT och tveklöst till mig själv utan att vara ett dugg intresserad av att identifiera något i HALT-modellen (som jag lärt mig om här 😊), eller att ”spela hela filmen”. Där och då vill jag inte hjälpa mig själv till en mental punkt där jag inte vill styra upp en festlighet, så att säga... Jag skiter då fullständigt i att jag typ några dagar/veckor innan fattat ett högst rimligt och klokt beslut att ge fan i att dricka, av den enkla anledningen att det definitivt inte är värt det.

Har som sagt läst här en längre tid och nu skriver jag mitt första inlägg, för att utforska om det kan vara medverkan här, som är en faktor som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er som finns här och som håller över tid 🙂.

Hej förresten 😊! Jag heter (inte 😅) Annabell, jag är 42 år och har ett jättebra liv med superfina relationer till barn och familj (lever utan partner), ett jobb som är givande och jag vill INTE dricka alkohol mer. 🤗

@Annabell Härligt med en nykter vecka och att semestern börjar. Har också köksrenoverat en semester för några år sedan, både jobbigt och roligt men det blev ett fint resultat😁. Henne fin nykter tripp, det kommer att vara så värt det!

Ha det gott!🌞❤️

Hej igen 👋 alla fina forum-människor 💖! Jag tittar in för att jag vill se hur ni har det, skriva till er hur läget är för mig och också för att dela en tanke om återfall och hästar 😊!

När det gäller alkohol och upprepade återfall/snedsteg (dag 1 igen och igen… som det ju varit för mig) och det här med ”bara-att-hoppa-upp-på-hästen-igen!” vill jag bara dela med mig av hur jag har känt och tänkt (alltså utifrån hur JAG har upplevt det)… Så här ser jag på det (inte så här ÄR det): Att bara ”hoppa-upp-på-hästen” när det gäller alkohol och återfall är nästintill omöjligt. Det handlar om att desperat och typ blind kräla sig fram till hästen, få en spark, grina, gräva en tunnel fram till hästen och försöka smyga sig upp på den bakifrån, flyga rakt av, skita i hästen fullständigt en stund, böna och be till hästen att man ska få komma upp, hästen kutar iväg fem km, bestämma sig som satan för att man ska upp!, åla sig fram fem km i sitt allra sämsta skick mot hästen och sen inte ens orka klättra upp på den, komma upp tillslut, hästen rör sig inte ur fläcken, tröttna och självmant hoppa ner i leran igen, desperat och typ blind kräla sig fram till hästen…etc etc - på repeat. Och allt det här slitet med att komma upp på hästjäveln ska göras parallellt (helst omärkbart), med att det övriga livet ska pågå och man utåt sett verkar helt normalglad och powerful. Det är egentligen ofattbart att man nånsin kan glömma hur jäkla svår hästkampen är och hur dåligt man mår medan man håller på med den…😞.

Efter tre månader nykter hoppade jag av hästen i mars och gick tillbaka till gropen. Sedan dess har jag hållit på med hästkampen på repeat länge… GÖR inte det misstaget om du är en av dem som hållit dig på hästryggen ett tag! Gör det bara inte! Det. Kommer. Sannolikt. Inte. Att. Gå. Bra. Att-ba-dricka-lite-vin. Då hade du inte varit här på forumet. (Måste nämna att Kennie är undantaget, men du kommer aldrig att kunna göra som Kennie för hon dricker typ nästan aldrig och isf bara ett (på riktigt 1 alltså) glas - det vill inte du egentligen, erkänn! (Eller okej, om du nu på riktigt vill eller redan kan/gör det så kan du bara bortse från det här snacket 😊)).

Nu har jag tagit mig upp på hästen igen för ett (för mig betydande och avgörande) antal dagar sedan (okejdå, det är bara 17 😄). Jag tänker göra vad som helst för att sitta kvar på hästen nu och aldrig mer behöva göra hästkampen!! Till dig som kanske precis håller på som värst med hästkampen - försök kämpa dig förbi tio dagar på rad till att börja med! Då har du skapat en liten, men viktig, lucka mellan dig som den du vill vara, och dig som den som ofta tvärbestämmer sig för att dricka trots att du hade bestämt dig för nej. I och med luckan kan så smått en annan sorts ”kamp” börja. Den skriver jag inget om nu för den är nystartad och i sin linda här hos mig (känns mycket ljust, fint och ganska o-kämpigt än så länge, men en slags medveten, beslutsam rörelse pågår)😄, men de som vet har ju berättat att det handlar mycket om att lära sig leva och ta hand om livet - som det är.

Massor av stora kramar till alla 🥰!! Och styrka och pepp 💖✨. 🦆

(Ps. Och såklart - uppriktigt grattis om du är en sån som faktiskt KAN hoppa-upp-på-hästen med enkelhet😀! Det här ⬆️ med hästkampen är som sagt bara min uppfattning om- och erfarenhet av hur det blir när man tänker ”äh, jag tar väl lite vin som vem som helst för bövelen”. Och kanske några känner igen sig ❤️)

@Annabell Vad bra att du har 17 dagar ”i bagaget” nu, man känner sig alltid lite bättre då (själv dag 14). För mig handlar hoppa upp på hästen att bryta drickande, att återgå till att leva nykter igen. Jag vill aldrig mer trilla av för det är precis så jävligt som du beskriver det. Ett rent helvete utan omskrivningar. Som ett stöd kan jag förutom att skriva/läsa här rekommendera Annie Grace och Craig Beck - deras böcker och på youtube. Läser själv återigen Annie för att samla fakta o kunskap om alkoholen. Kram och styrka till dig och alla🥰💪❤️

@Annabell Jag är ju rädd för hästar men jag ska till mig den där hästkampen ändå👍🏻 Min dotter ska bli med katt i slutet av augusti. Är hundmänniska så det där m katter är lite svårt. Nu får jag ta till mig både hästkampen och bli ”kattmormor”💪🏻

Grattis t 17 dagar❤️

@Annabell Härligt att höra att du sitter på hästryggen sedan 17 dagar!💪. Spänn fast dig ordentligt och sätt fötterna stadigt i stigbyglarna. Kämpa på, det kommer att gå bra! Kram❤️

Du är för underbar, AnnaBell. Ja, stanna kvar på hästryggen nu. Kan se dig rida bort i solnedgången i lagom maklig takt. 17 dagar är riktigt bra, då har du och hästen hittat varandra ordentligt.

@Annabell
Ridning är verkligen inte min grej, inte hästar heller! Kanske därför jag har såna problem med att stanna kvar på hästryggen. Kastas av med jämna mellanrum och det tar mig då en dag eller två att ta mig upp igen.
Hoppas du har det bra nu. Tänker på dig ibland, även om jag inte är här så mycket nuförtiden. Har inte helt orken att följa med i allas trådar tyvärr, fast jag vill. Jag hejar på dig, det kommer jag alltid göra.
Mot solnedgången skumpar vi på på våra hästar!
🤗

Hej igen och tack för inspel 🥰💗! Typ en månad på hästen nu🐴😊. Räknar inte så vansinnigt noga, men ändå💃✨! Fy farao vad svårt det var att ta sig upp ordentligt igen 🥵🥶. Månader av upp och ner (den sk hästkampen…⬆️).

Precis som Kaveldun (och fler) varit inne på i dagarna, så är det sammanhållen nykterhet som har betydelse - för mig! Annars är det bara ”inte-dricka-just-idag-dagar” som ligger här och där och skvalpar i ett, på det stora hela, kidnappat liv. Naturligtvis är det bättre, för framförallt kroppen, med vita dagar än att dricka varje dag! Men - för mig - är livet ändå mycket av en hästkamp då, och det vill jag inte ha!! Och precis som jag såg att majken_r varit inne på, känner jag att det den här gången handlar mer om att välja att vara i det ljusa, än att akta sig för gropen… Jag vill ju inte dricka för det blir så jäkla mycket mörkare och jävligare än om jag inte dricker - om jag inte dricker är jag nästan alltid ljus i sinnet😊!

Som jag skrev flera gånger under våren ”om jag bara tar mig tillräckligt långt igen så…” Och nu har jag tagit mig så långt så att jag fan inte tänker göra om det idiotiska misstaget att hoppa av hästen och gå till gropen och halka runt under hästen igen! ”Testa att dricka lite igen” existerar inte. Inte om jag vill ha det fina liv jag har nu.

Många kramar till er 🦆💞!

majken_r

@Annabell Hej, vad fint att ”se” dig igen! En månad på hästryggen är grymt! Klart bättre i ljuset och i livet, än att kravla runt gropen🙌🏼Kram🥰

@Annabell Hej dig! Du sitter allt stadigare på hästryggen märker jag. När hästen krumbuktat klart så får den en makligare takt, faller in i en rofylld lunk. Då finns det gott om tid att ta in omgivningen och bara njuta 🥰

KrM 🐘

@Annabell Vill bara säga hej och grattis till dina 50 dagar!🥳. Det glädjer mig extra mycket att det går så bra för dig att vara nykter. Känslosvackor kommer och går men det leder alltid framåt.

Ha det så gott och var stolt över dig själv! Ta hand om dig själv, du gör det så bra!💪❤️❤️