Har sedan september förra året varit mer eller mindre övertygad om att jag både vill och bör lägga ner det här med alkohol. Klipper med alkoholbeteendet då och då i en vecka eller två, och upplever då i överlag en påtaglig lättnad och förnöjsamhet, men är sedan förbluffande snabb på att ”tacka ja till mig själv” när jag plötsligt bjuder in mig själv till att börja om igen?! Och då håller jag igång var och varannan dag igen en stund. Blir galen på detta!!

Har läst i det närmaste alla trådar i detta forum och igenkänning med många är naturligtvis enorm. Är brutalt avundsjuk på (och imponerad av) er som håller över tid och grunnar på vad som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er...? Hur i h-vete kan jag låta mig själv dricka igen, lite hastigt och lustigt, när jag några dagar/några veckor innan är så sagolikt säker (gång på gång) på att det fan räcker nu! Det är inte inte värt det! Alls!!

Både mängd och frekvens är oroväckande och osunt, även om själva dryckestillfällena inte medför några direkt negativa upplevelser eller tokigheter. Slutar dricka ”i tid” (men har då eg druckit för mkt), gör inga märkliga eller oöverlagda handlingar och har aldrig typ somnat i soffan eller lagt mig utan att tvätta mig o borsta tänderna. Men dagen efter - skjut mig stenhårt alltså... Så vidrigt... Ångest och ofattbart dåligt mående på alla fronter. Om jag har druckit tex tors-lör (aldrig dagtid), blir det en ackumulerad vansinnes-baksmälla/abstinenskänsla som jag hatar och inte kan stå ut med!

Mitt liv är ganska intensivt och jag vet att jag oftast ”bjuder in mig själv till dryckestillfällen” när jag är lite överbelastad och samtidigt speedad och trött. Jag blir då stormglad när jag plötsligt kommer på att ”nämen nu tar vi och piffar upp den här aftonen med vin o bubbel!” ”JAPP” säger jag då DIREKT och tveklöst till mig själv utan att vara ett dugg intresserad av att identifiera något i HALT-modellen (som jag lärt mig om här 😊), eller att ”spela hela filmen”. Där och då vill jag inte hjälpa mig själv till en mental punkt där jag inte vill styra upp en festlighet, så att säga... Jag skiter då fullständigt i att jag typ några dagar/veckor innan fattat ett högst rimligt och klokt beslut att ge fan i att dricka, av den enkla anledningen att det definitivt inte är värt det.

Har som sagt läst här en längre tid och nu skriver jag mitt första inlägg, för att utforska om det kan vara medverkan här, som är en faktor som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er som finns här och som håller över tid 🙂.

Hej förresten 😊! Jag heter (inte 😅) Annabell, jag är 42 år och har ett jättebra liv med superfina relationer till barn och familj (lever utan partner), ett jobb som är givande och jag vill INTE dricka alkohol mer. 🤗

@ananbell du är saknad här av många- du är mycket betydelsefull 🥰Hurra hurra och kram för dig och dina dagar, stadig trav, eller galopp eller vad man nu gör med hästar när de går rakt på och utan att låta sig störas 🎠🐎🐴 💫