@Andrahalvlek Vet du vad problemet med 'utan text' är? Jo, att många körsångare inte fattar att man inte kan stirra ner i noterna. Detta gör alla gubb- o kärringkörer - jag vill inte sjunga i en sådan. Så då förbjuds notblad totalt, vilket gör inövandet så mycket svårare. Inget fel i att använda notblad om man övar upp strukturen, och samtidigt kollar dirigenten - man ska inte missa ens dennes lilla smygfis, och det gör jag heller inte. Annars skulle jag inte våga mig upp på estraden.

En liten vits från en nykommen, nybliven alkis: Hur många kördirigenter krävs för att skruva i en glödlampa? Ingen vet; ingen kollar på dem.

Idag ska jag hem till min yngsta dotter. Vi ska promenera och sen ska vi köpa fika i affären, det senare har min dotter bestämt. Först promenad, sedan fika. Okej då. Sen ska jag rensa hennes garderober. Ta bort allt som hon har vuxit ut. ”Den är för små för mig” säger hon om en hel del kläder. Gillar hennes tänk. Det är kläderna det är fel på, inte henne 🥰

Men givetvis måste vi motivera henne till att röra på sig mer. Förbättra sin kondis, bygga lite muskler. Men det är svårt att motivera sig själv till det, hur ska jag lyckas motivera min dotter med utvecklingsstörning? Hon har ju noll konsekvenstänk. Suck.

Den 19/10 ska jag och hennes pappa ha ett möte med boendet för att diskutera just den frågan. Just nu gör jag det som jag vet funkar. Efter en promenad på 30 min får hon en guldstjärna ⭐️ Som jag sätter i hennes väggalamanacka, väl synligt för henne och alla andra. Och idag är tydligen fika en belöning också, och det brukar jag locka med. Och jag tänker att det blir en mysig stund ihop - först promenera och sedan fika.

Annars tror jag att rolig gruppträning är modellen för henne. Jag tipsade boendet om Friskis & Svettis gympa med lätta rörelser, får se om de anammar det. Min dotter har svårt att förstå regler i fotboll och innebandy, så det funkar inte för henne. Det får inte heller vara för svårt motorisk, då blir hon jätteledsen och besviken. ”Det är för svårt för mig”. Om mammahjärtat gråter 😢

Hon kan liksom inte ”härma” en rörelse som någon annan gör. Absolut inte spegelvänt och knappt rättvänt heller. Då får rörelsen vara på nivån lyft ett knä i taget. Knappt det funkar faktiskt. Bäst funkar det om hon får frispejsa lite och i bästa fall få till rätt rörelse då och då. Jag vet att övning ger färdighet, men om man inte tycker att det är kul, och hela tiden tycker att man gör fel, så är det inte motiverande att ”träna”. Jag fattar det. Promenader funkar dock, vi ligger kvar på den nivån tills boendet knäckt nästa nöt.

Det blir en aktiv söndag. Efter besöket hos dottern ska jag först handla och sedan tvätta. Jag fortsätter tömma frysen så jag slipper matlagning i alla fall.

Imorgon börjar jag jobba 50 procent, kl 13-17. Det ska gå bra. Jag är inställd på att jag kommer att bli väldigt trött, men allt man övar på behärskar man efter ett tag.

Kram 🐘

@Andrahalvlek I min kommun finns det en man som arbetar med aktiviteter för barn, ungdomar och vuxna. Eftersom jag jobbar på en habilitering brukar jag få en del mail av honom med saker som händer/aktiviteter som finns att göra i kommunen som jag lägger i väntrummet. Finns även på kommunens hemsida. Det finns även fysiska aktiviteter. Vet att det finns parasport i flera kommuner där våra patienter bor. Finns det något sådant i din kommun ? Har fått för mig att din yngsta dotter bor i samma kommun som du.

Ha en fin söndag🤗

@Varafrisk Det finns det säkert. Men nu när hon bor på ett LSS-boende så är det personalens sak att ta tag i det tycker jag. Vanlig tantgympa i grupp hade passat henne. Eller ännu hellre barngympa med lite rolig musik. Vi får se vad mötet utmynnar i. Idag blev det i alla fall 30 min promenad och guldstjärna ⭐️

Kram 🐘

@Varafrisk Det är ett privat boende, så de famlar lite i personalgruppen kan jag tycka. Men mötet på onsdag blir bra, då kan vi föräldrar berätta om dotterns styrkor och svagheter vad det gäller fysisk aktivitet. Det är boendet som har initierat mötet.

Kram 🐘

Idag visade vågen -2 kg, tjoho! Det tog bara 6 veckor. Men de senaste två veckorna har jag ökat stegmängden till i snitt 9.000 steg/dag och medvetet minskat på portionerna lite - och äntligen börjar fettet röra på sig i rätt riktning. Nu håller jag i det här!

Tills vidare blir det ingen daglig gympa, just nu promenerar jag på ”gympatiden”. Jag har dock börjat med att svinga kettlebell igen, för att stärka ryggen. Jag har fortfarande lite ont av revbensskadan. När jag känner mig helt smärtfri ska jag fundera ut en annan lämplig gympatid, kanske inte dagligen men 2-3 gg/vecka.

Idag börjar jag jobba 50 procent så den här veckan är mitt huvudfokus att klara av det, samtidigt som jag vill träffa mina ex-svärföräldrar och min yngsta dotter, och sjunga med kören. Plus zoom-möte med tjejjouren ikväll. Jag måste bevaka mina gränser, men ändå tänja lite på komfortzonen - och prioritera vila när tillfälle ges.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Grattis! Precis trägen vinner, bra jobbat! Framgång ger motivation till att fortsätta😁. Lycka till med 50% arbetstid och ta vara på dig❤️

Tack ❤️ Härligt med hejarop! Känner mig ännu mer taggad då.

Än så länge är ju mina förmiddagar ograverade, om jag inte ska på läkarbesök eller dyl. Kl 9.30 larmar mobilen. Då är det dags för 30 min promenad. Direkt när jag kommer hem blir det kettlebell, jag svingar 8 kg med dubbelfattning mellan benen medan jag böjer och sträcker benen. Idag utökade jag till 10 x 4. Efter det stretch av vader och lår. Efter det 20-30 min sångövning medan jag eftersvettas. Så nice 🥰

Gympan får jag ta upp igen efter körens konsert den 26/11. Jag måste träna så att sångerna sitter som berget, även utan textpapper. Då får en helt annan del av hjärnan övning, och mina stämband också. Plus att det är helt omöjligt att släppa in en enda annan tanke medan man sjunger, så det är en slags sångmeditation också. Rekommenderas!

Kram 🐘

Två dagar med fyra timmars arbete vardera är gjort. Två dagar med många raska steg i benen. Zoommöte med tjejjouren i måndags kväll och besök hos ex-svärisarna igår tisdag, inklusive långpromenad och mat. Det känns bra. Jag lyckas varva ner på kvällen, med hjälp av ett varmt bad. Jag lyckas komma i säng senast 22.30. Det enda som minskat är skärmtid och tv-tid, och det klarar jag mig utmärkt utan.

På jobbet gör jag fortfarande samma sak som jag har gjort från och med den 1/9. När den sysslan är klar tar jag en fika och tjötar med kollegor en stund, och sen åtar jag mig nästa syssla. Jag har skriftligt planerat exakt vad jag behöver göra varje dag för att hinna med under veckan. Planen är detaljerad och hållbar - och jag känner ett lugn i magen för att jag kommer att hinna. Redan efter två dagar låg jag före tidsplanen.

Det är fascinerande hur kunskapen liksom ligger där inne i skallen och väntar på att plockas fram. Dels handlar det ju om en kunskap som erfarenhet skapat under 30 år i yrket, men också relativt ny kunskap i form av både teknik och rutiner som jag lärde mig för första gången förra hösten.

För ett år sedan lärde jag mig ju mitt nya jobb på löpande band, moment efter moment skulle tragglas in. Var jag hittar de olika sakerna, var och hur de ska bearbetas och användas. Mycket teknik och många olika moment. Det skedde på distans dessutom och jag hade endast skriftlig kontakt med min närmaste kollega. Att jag sen har passerat 50-sträcket, och att det tar längre tid att lära sig vissa saker ju äldre man blir, var också en komponent som jag behövde ta hänsyn till. Det krävdes några fler repetitioner.

Inför jobbstarten i höst var jag så oerhört rädd att all den kunskap som jag hade lärt mig förra hösten var som bortblåst. Att kunskapen var så pass färsk och inte nedtankad i det automatiska minnet, så att det skulle krävas i princip en ny upplärning. Det var min allra största farhåga. Så mycket annat har ju liksom försvunnit spårlöst - mitt minne är oerhört fläckvis, mest vad det gäller namn faktiskt.

Men mina farhågor stämde inte. Kunskapen sitter där den ska. När jag väl behöver plocka fram den så behöver jag bara koncentrera mig lite mer, rota runt i skallen lite, men sen när jag väl börjat med momentet så kommer det fram i sin helhet. Voilà - det känns som ren magi! Ytterst få frågor har jag behövt ställa till kollegorna.

Jag förstår att jag kommer att vara helt slut på fredag kväll. Jag var beredd på att det skulle kännas tufft att öka från två till fyra timmars jobb per dag. För mig har det dock varit viktigt att bibehålla mina rutiner på fritiden. Jag behöver fylla på med energi. Att träffa ex-svärisarna en kväll per vecka, och att idag onsdag åka hem till yngsta dottern och ta med mig mat från McDonalds. Gå till kören imorgon torsdag.

Någon skrev om vikten av rutiner, och det kan jag bara skriva under på. God planering och rutiner är stommen i mitt liv. Om 80 procent av mitt liv är planerat och inbyggt i en vana så orkar/vill jag frispejsa de sista 20 procenten 🥰

Kram 🐘

Tack fina forumvänner 🥰 Det känns bra idag också, trots att dagen har varit lång. Den började med ett möte på dotterns boende kl 10 och först kl 19.30 var jag hemma och kunde hoppa (nåja) i badkaret. Jag längtar efter den vilan som ett varmt bad ger mig.

Kram 🐘

PS. Mötet pågick förstås inte så länge, men sen inföll alla möjliga åtaganden slag i slag resten av dagen.

@andrahalvlek jag vill reclaima ordet och egenskapen (?) duktig och ge det till sig. Fasiken vad du är just- duktig. Så himla envis och bestämd. Nu tänker jag inte främst på nykterheten- den kräver inte så mycket duktighet längre- men att leva ett nyktert liv och dessutom med ditt bagage av depressioner och utmattning. Om det inte är duktigt det du gör nu, då vet jag inte.
Jag har också ett yrke som kräver omställning- vilket innebär många nya moment och att lära sig nytt, hela tiden.
Vi är några i min ålder, men fler yngre förstås. Jag har tex en medarbetare som är ”typisk” kvinna 55+ på så vis att hon tror att hon ”är efter med allt nytt” medan hon u själva verket har blivit en superuser.
I morse skulle vi ha planeringsmöte men har tänkt så mycket på hennes stress över att inte räcka till- så jag föreslog promenad och fika och prata mer fritt. Och jag berättade precis hur jag såg det- och att hon ska känna som en riktigt tung insikt ib sig över allt nytt hon inte bara klarar- utan för med bravur. Att i vår ålder kan man också känna osäkerhet för att ”slla andra” verkar klara allt så bra.
Vi grät en skvätt båda två på vår promenad. Jag blev berörd av att hon blev så- lättad och glad- över något så enkelt som en god och helt rimlig återkoppling. Hon blev så glad att få bekräftelse- och välförtjänt beröm. Svinduktig är hon!
Det blev en för lång utvinkling i din tråd, men det kändes som det hörde ihop. Lite grann. Duktiga kvinnor bär stora delar av arbetslivet (nån enstaka man också @torn och ni andra 😍)

En sak jag inte skulle orka efter mina heltids-dagar är att orka så mycket socialt. Har världens behov av tystnad och lugn. Socialt liv är på ett minimum just nu, men det är okej.
Kram forumbff 🥰🍂

Tack @Se klart ❤️ Min fina forumvän ❤️ Jag kämpar faktiskt med att bibehålla mitt självförtroende och min självkänsla på jobbet, trots att jag inte kan tävla med de yngre. Eller så kan jag det, fast på ett annat sätt.

Missunnsamhet är dock en känsla som aldrig har fått fäste i min kropp och hjärna - och det är en superkraft att inte låta den känslan styra en i livet. Jag har sett på nära håll hur svårt det kan skada både avsändare och mottagare.

Jag började vikariera som chef när jag var 23-24 år gammal. Då skulle jag chefa över bland annat gubbar 55+ och det var den allra bästa chefsskola jag kunde få. Min inställning var glasklar: Du har erfarenheten, jag kan tekniken och har tempot - tillsammans gör vi stordåd.

Nu befinner jag mig delvis på andra sidan. Jag kan tekniken och jag har ett bra tempo, men högst tempo har jag inte längre. Och det är okej. Det är mer än okej med tanke på att jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression tre gånger. Och alla gånger har jag gått tillbaka till samma jobb. Förhoppningsvis lite klokare.

Kram 🐘

Jag känner att jag behöver ha mina ”sjukskrivna” förmiddagar rätt så rena. Inte boka upp mig på mer än det nödvändigaste typ läkarbesök, massage och tid hos psykologen. Inte tvinga mig att göra ”måsten” här hemma heller. Idag tänkte jag diska, men sen tänkte jag att disken springer fan inte ifrån mig. Lust att göra även ”måsten” är en mycket bättre drivkraft än upplevt tvång.

Man måste inte göra speciellt mycket egentligen, mer än att jobba. (Om man inte är sjukskriven, då måste man inte ens det.) Och nu är prio ett att faktiskt orka jobba 4 tim/dag och orka att göra något lite socialt på kvällen. I måndags zoom-möte med tjejjouren, i tisdags besök hos ex-svärisarna, igår besök hos yngsta dottern, och ikväll blir det kören 🥰

Sen ska jag vila från sociala aktiviteter fre-lör, för på söndag ska vi hålla kalas för mig och ex-svärmor. Äta ihop allihop åtminstone - och det är äldsta dottern som är kocken. Givetvis är hon grym även på att laga mat, min äldsta dotter har superkrafter inom alla områden ❤️

Kram 🐘