Min sambo och jag har varit tillsammans i sex år. Jag märkte direkt att han drack för mycket och det har eskalerat mer och mer. I början träffades vi bara på helger och då var det ju lite mer ok att det blev en del alkohol - det var ju fest när vi träffades. Hans pappa var alkoholist och han är medveten o att han är i riskzon med sitt drickande. När pandemin bröt ut flyttade han hem till mig och sedan dess har vi levt tillsammans. Han har kvar sin lägenhet med bor hos mig. Alkoholen flödade mer och mer och jag försökte ta tag i problemen gång på gång. Han lovade och bättrade sig en period men sedan var det detsamma igen. Det svåra var att jag blev medberoende och ökade mitt drickande också. Jag mådde definitivt inte bra av detta med ångest och depression som resultat. Min sambo drack dagligen men förnekade hela tiden. Luktade alk när jag kom hem från jobbet och jag hade en klump i magen inför varje möte med honom om han var alk påverkad eller ej . Jag hittade flaskor på hans kontor och när jag konfronterade honom bedyrade han under tårar att han skulle sluta - han ville inte förlora mig. Det fungerade inte utan han luktade fortsatt alk på dagarna men förnekade. Till slut bestämde jag mig att nu får det vara nog. Jag vill leva nyktert och har inte druckit något på över ett halvt år och mår jättebra i detta. Jag gav honom ultimatum- vill du leva med mig så är det nyktert annars får du flytta, Han slutade också dricka och gick in med liv och lust och letade alk fria alternativ. Tycker det fungerat sådär med honom… misstänker att han dricker under tiden men han förnekar. Han sitter med alk fri öl men luktar starkt av alkohol och när jag konfronterar honom är han helt oförstående och jag känner mig slutligen dum och skäms att jag inte litar på honom..men jag litar verkligen inte på honom och letar flaskor i smyg..jag förstår att hans motivation inte är så stark som min..han gör det för min skull..Idag har jag varit borta med döttrarna hela dagen och när jag kommer hem sover han i soffan…ett tecken att han inte är nykter.Jag konfronterade honom och han erkände att han druckit ….på min fråga varför svarade han att han hade lust bara. Då sa jag till honom att jag vill leva nyktert och om han vill leva med mig skall det också vara nyktert. Om han nu valt att dricka igen så vill jag att han flyttar tillbaka till sin lägenhet. Han sa ja och håller nu på att packa på ovanvåningen. Nu har jag ångest och vet inte hur jag känner egentligen.Jag är så stolt över mina sex månader som nykter och jag vill inte leva med en alkoholist. Står jag inte fast vid mitt beslut att han skall flytta ok:ar jag att han dricker och jag vill absolut int gå tillbaka till hur det var förut. ,,, han kan inte bli en måttlighetsdrickare men han tycker inte det är något problem med alkoholen. Nu sitter jag här och känner mig rädd och osäker..har jag överreagerat och ställt krav som är för stora..om jag vill leva nyktert kan jag tvinga honom till det också när han inte är motiverad ett dugg..jag är också rädd för att bli ensam ! Barnen( de är vuxna) älskar honom och han är så fin och hjälpsam mot dem och även mot mig…men väljer han alkoholen före mig så kan jag inte annat än låta honom gå .. jag känner att jag är värd bättre ! Hoppas någon orkar läsa mina tankar och att det vore så fint att fången feedback …för jag är så vilsen och rädd för vad jag satt igång….