Har funderat rätt mycket i dag på varför ingen säger något när man dricker för mycket. Jag har kännt ganska länge som om jag håller på att drukna och att alla står på stranden och tittar.
När vi pratat i dag så är det omtanke om mig som gör att ingen sagt något och jag tror dom, för jag vet att dom verkligen bryr sig.
Vet inte riktigt hur jag skall klara mig utan att dricka när jag vill fly från mig själv eller livet, men jag vet att jag verkligen vill vara nykter.
Fick en dikt i dag av en riktig god vän, tänker dela den med er så här Kent Anderssons
Steget
Jag måste ge mig själv en dag, då min tanke strövar fritt,
en dag då jag tar mitt första steg och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum och resa mig upp, och stå på golvet
en stund och fråga mig själv åt vilket håll jag ska gå.
Ett steg i sänder!
Sedan ett steg till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!
Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd om mitt liv står därutanför.
Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag: -Vänta en stund!
Idag vill jag följa min egen röst. Idag är ingens hund!
Ett steg i sänder!
Och sedan ett till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!