Jag har haft alkoholproblem något år. Mitt största problem tror jag är att även partnern är törstig. Vi har försökt att vara nyktra några veckor och leva hälsosamt. Oftast har det lyckats. Nu den senaste tiden har det spårat ur med alkoholen. Vi har skött jobbet båda 2 men druckit så gott som var och varannan kväll. Det är ofta jag varit rädd att polisen ska stoppa mig på morgonen på väg till jobbet. Jag har varit rädd att jobbarkompisar ska känna lukten av fylla. Det har även synts i ansiktet, svullnad, trötthet, bakfylle-ögon. . Jag tycker jag har fått lite krämpor som förmodligen varit alkoholrelaterade. Kramper och domningar, högt bltr. yrsel. Jag har barn äldre och yngre. Ett av barnen har jag diskuterat mycket med om alkohol, alkoholism osv. Hon har frågat mig när jag ska söka hjälp? Jag har svarat lite vagt och försökt att komma undan med olika svar. Min bakgrund är som många andras alkoholism i släkten. En pappa som var väldigt charmig och glad, men beroende av alkohol. Jag minns tillbaka på barndomen som ändå var fin och trygg mestadels p g a en stark och trygg mamma. En mamma som ställde upp på oss ungar till 100%. En mamma som aldrig drack när vi var barn. Mamma gav oss självkänsla genom att ge beröm och styrka. Hon gav mig kraft för att ge mig ut i livet med nyfikna ögon. Ändå trillade jag dit. Jag har varit medveten om faran och även sagt till mina syskon att jag kan bli alkoholist, jag vill inte men ibland blir det inte som man vill. Flera av mina syskon har problem med A. 2 har slutat helt, en med hjälp av bl a AA. Min nya chef som har jobbat med missbruk har pratat med mig, efter att ha fått ett mail av min dotter. Dottern skrev att jag behöver hjälp med mitt alkoholproblem. När chefen sa detta kändes det som om någon dragit ner byxorna på mig... Chefen var förstående inte alls fördömande. Det märktes att hon var van att hantera detta. Efter samtalet drack jag 2 planerade pubkvällar. Sedan dess har jag varit nykter snart 4 veckor!! Det känns fantastiskt, men jag vet att faran lurar bakom hörnet. Känslorna går lite upp och ner. Ibland har jag känt mig euforisk, andra gånger har jag tänkt på separation och andra jobbiga saker. Vet ej hur det blir med mig och sambon som nu försöker hålla sig nykter, efter påtryckningar från barnen. Vi är så olika när det gäller A. Jag har för första gången i mitt liv tänkt att leva helt nykter!! Jag har aldrig förr tagit orden i min mun. Nu efter mycket tänkande, läsande om A, hört berättelser om A och hur barn påverkas av förälders missbruk, känns det som det enda rätta för mig.Jag tänker även på andra som har lyckats sluta med A som varit långt ner i träsket. Dessa starka människor, då vill jag också vara stark!! Kram på er:)

@miss lyckad Jag beklagar sorgen❤️

Det är verkligen hemskt hur vi blir beroende och många av oss inte lyckas sluta dricka. Det är svårt att förmedla kunskap till den som inte kan ta till sig den. Man behöver lära om grundligt, genomskåda alkoholromantiken, förstå att alla leker med ett beroendeframkallande medel ända sedan första glaset. Vissa blir beroende andra inte. Men att vi blir lärda från start att alkoholen gör guldkanten på allt är så felinlärt, guldkanten är allt det trevliga, alkoholen har tyvärr bara hamnat där som något vi trott behövds.

Kram❤️

Ja drömmar är utvecklande, vare sig man ändrar åsikt, eller gör slag i saken Vår och Sattva❤️. Jag håller fullständigt med dig HH, felinlärning från start. ” Meningar man hört genom åren angående alkohol och ” firande”. Ska du köra din stackare?, Synd att jag är på tjocken, längtar så efter en bläcka., Och så gräl om vem som ska köra, när par är på fest..😳. Det som jag tycker är otäckt är förvandlingen som sker på många, från välkammad, fin, ordentlig person, till en ovårdad, sluddrande, fumlande, illaluktande, alkoholindränkt varelse. Inte konstigt att barn blir otrygga av fulla föräldrar.

Det var längesedan jag skrev här. Livet har gått framåt. Renovering här hemma pågår. Det skulle vara renovering först av köket, sedan vidare till badrum. Tyvärr, så var det fel på bänkskivan, så allt med vatten, häll, ugn osv, får vänta. Jag har varit utan kök i flera veckor, nu även utan Wc, och vatten inne. Det är inte det värsta, det är ju bara materiellt. Det jobbigaste var att vår vackra, fina rävliknande hund, fick åka till hundhimlen. 🥲🐕. Jag känner mig ledsen, arg, jag har skuldkänslor, och jag tycker stundtals att livet känns lite meningslöst. Vi har kvar vår lilla hund som tur är, men saknaden efter vår andra hund är tung. ❤️❤️.. Just nu är jag lättad att jag inte har en partner, för de flesta hade inte förstått. Att man kan sörja en hund så mycket. Jag kan nästan bli förbannad för att jag ens dejtat män, som inte var riktiga djurvänner. Jag blir även äcklad av folk som jagar, och visar upp döda djur på bilder. Usch, så osmakligt. Det har alltid äcklat mig, men ännu mer nu. Tiden kommer säkert att läka det tunga med sorgen. Men just nu känns inget roligt, eller betydelsefullt. 🌟🐕

@miss lyckad Beklagar sorgen❤️. Jag förstår hur det känns för dig. Vi fick ta bort vår älskade hund som inte hade hunnit fylla 6 år och det gick så fort. Det är snart ett år sedan. Det var vår första hund och det kändes så oerhört tungt att ta farväl och så oerhört tomt efteråt. Sorgen tog sin tid och precis som du är jag glad för att vi hade en hund kvar. Andra, förutom hundägare, upplevde jag inte riktigt kunde förstå den sorgen man kan ha efter en hund. Man liksom växer ihop och den tilliten, samspelet och relationen som jag hade med min hund och har med mina nuvarande hundar, är något alldeles speciellt och det uppstår så starka band. Inte alla som kan förstå, men vi som gör det, förstår hur din sorg känns. Vi har skaffat en valp som nu är fem månader och det är underbart att knyta dessa band igen. Nu är det inte lika tyst längre🐕🐕🥰. Det tog sin tid att ens kunna se på foton utan att gråta, men det blir bättre och nu tittar jag på foton och minns många fina stunder vi hade tillsammans. Han finns med mig när jag är ute i skogen med mina hundar och han säger att han har det bra. Det blir bättre. Kram❤️❤️❤️

@miss lyckad Åh så tungt🥲Vilken sorg och vilken tomhet🥲Har själv en hund som blir 13 år om ca tre månader och jag vill inte tänka på den dagen hon inte längre finns. Hon är den mest trofasta vän jag har❤️

Kram av styrka t dig❤️

Tack alla för jättefina kommentarer. ❤️🐕. Ni förstår verkligen hur sorgen kan kännas. Andra Halvlek, HimmelochHelvette, Vår22, Vara frisk, Fina Lisa och Sattva. 🌟 Både jag och dottern, som ” ägde” vår hund mest, läste om sorgen på nätet. Hon kom hem från Norge, för att vara med och begrava vår hund. Jag och x- maken grävde graven ihop. Dottern plockade blommor, och hon smyckade graven även med stenar. Jag har många gånger under de 2 senaste åren undrat hur länge vår hund ska kunna leva. Hon hade autoimmun sjukdom Pfemfigus. Det hade väl din hund också Vår22? Dom sista veckorna var hon fin utan sår. Men inre organen tog ju stryk av cortisonet. Jag har flera gånger klappat henne och gråtit när hon varit dålig. Nu denna Onsdagsmorgon, pratade jag med henne, och trodde kanske att hon skulle repa sig igen. Men det fanns inget att göra. Hon hade lidit nog. 🥲🐕..Livet blir sig aldrig likt igen. Jag känner mig inte glad för renoveringen heller. Troligen kommer det bättre dagar. Jag har redan skrattat och skojat. Men sorgen kommer över mig, och jag har en del dåligt samvete. Det läste jag att alla hundägare har, när hunden dör. Det kändes ändå bra. Men det känns tomt och jobbigt, samtidigt vet jag ju att det blev bäst för vår hund att slippa smärtan. Döden är jobbig, och oåterkallelig. 🐕🌟🍃❤️

@miss lyckad Min hund hade också en autoimmun sjukdom (SRMA) och insjuknade första gången vid 1 års ålder. Åt cortison resten av sitt liv efter det. Vet inte hur mycket undersökningar vi gjorde innan man kunde konstatera exakt vad det var. Det kom i skov när han blev sämre, men vi lärde oss att häva skoven genom att höja dosen cortison. Han mådde bra, pigg och alert, tunn i pälsen och sårskorpor bara vid något tillfälle. Vi visste också att det kan komma en dag när det inte går längre. Vi tänkte också att så länge han ser ut att må bra, pigg, alert och matglad så får han vara kvar, men visar det sig att han inte är levnadsglad tar vi bort honom. Det gick fort, vi kunde inte häva skovet som vanligt och åkte in akut. Jag trodde att han kommer hem nästa dag. Det blev istället ett samtal om att ta bort honom eller att göra en stor operation. Vi visste att dagen var kommen, men det var så oerhört svårt att ta beslutet, men det var tvunget att tas snabbt, över telefon. Vi åkte in på sjukhuset och han låg i min famn och somnade in. Jag blir så rörd och tårögd när jag tänker tillbaka, men han somnade in så stilla och fick sin vila. Alla våra barn kom hem och vi grät och sörjde ihop. Jag planerade en begravning där alla skulle kunna vara med, men har inte hittat den rätta platsen. Vi har fortfarande kvar hans fina urna på en fin plats hemma med en minnessten. Har inte kommit dit än att begrava honom i jorden, kanske blir det inte av. Det känns fint att ha honom på sin plats och jag pratar med honom lite då och då.

Många gånger har jag tänkt att det är så orättvist att just han skulle få denna sjukdom och om vi gjort rätt som haft honom kvar. Men, vi tänkte så länge han mår bra så är det rätt och ett värdigt liv för honom och vi har gjort allt för att han ska må bra. Han har kostat oss massor av sjukhusbesök och pengar, men det har varit värt allt. Gränsen kom vid hans sista skov och då var det inte värdigt att gör en operation för att försöka rädda hans liv. Den osäkra och riskfyllda rehabiliteringen var inte något någon av oss skulle orka med att gå igenom.

På kvällen, samma dag han somnade in, uppstod en stor och vacker regnbåge hemma. Vi tänkte att det var vår kära kompis som tog farväl av oss och sade att att vi inte skulle vara alltför ledsna, att han hade det bra, att hann hade haft ett bra liv med oss och att han finns med oss vart vi än går❤️. Vi gav honom all vår kärlek och omvårdnad som var värdig och det är min tröst. Det är jag helt säker på att du också gjort❤️. Vår saknad och sorg visar också hur betydelsefulla våra hundar varit för oss och det gör ont, men det blir bättre. Kram❤️

@miss lyckad En sak till som jag och min man pratat om, var att när vi kom in på sjukhuset, så såg vi att hans själ hade gått vidare. Han var liksom inte där och det har vi inte upplevt tidigare. Han var redo att gå vidare och att vi fattat rätt beslut att låta honom göra det. På något sätt känns det därför rätt alla gånger vi beslutat att ha honom kvar, att det funkat bra med rätt medicinering och han har velat vara kvar. Denna gång ville han gå vidare❤️

Ja Vår2022, så var det nog för vår älskade vän också. Hon var som en trasdocka i min famn, när jag bar in henne till veterinären. Jag har lyft och burit henne några gånger innan, och då har hon spretat med benen, nu var dom slappa. Vi har ju en liten hund kvar, som bara är året yngre. Hon har dock alltid varit frisk. Det blir troligen min sista hund. Samvetskvalen för mig handlar om att jag varit lite stressad när jag åkt hem på rasten för att rasta. Den stora hunden drog åt ett håll, den lilla åt ett annat. Jag blev irriterad, sånt tänker jag på nu. Jag visste ju att den stora inte orkade gå så långt. Ofta tog jag den lilla på längre promenader, då stod den stora och väntade på oss när vi kom hem. ❤️🐕. Världens finaste hund. Tålig, snäll, klok och så vacker.

@miss lyckad Ja, förstår. Min var pigg in i det sista, men jag kunde irritera mig på att han alltid stod vid diskmaskinen och höll på eller att han drog så mycket på promenaderna. Nu saknar jag honom vid diskmaskinen, hans svans som lät tapp, tapp mot golvet när han ville ha mat. Mina andra hundar har inte denna typ av svans. Saknar också att dras ner mot diken som han hela tiden ville undersöka😂. Han var en annan ras än de jag har nu, och han fick också vara hemma ibland när den andre var iväg. Det hade jag ofta dåligt samvete för, men försökte hitta på annat till honom. Det är lite som med barn, man måste vara väldigt rättvis för att det ska kännas bra❤️

Lite skönt att du också har lite dåligt samvete Vår2022. Jag önskar ingen något ont, men att man inte ensam känner sig som en elak matte. Jag vet innerst inne att jag gjorde mycket för min hund. Jag betalade många tusenlappar också till specialist, och dyr medicin, men skulle göra det igen. Vår första Chowchow var frisk hela livet, i 13 år, så jag var inte van vid hundsjukdomar, som tur var. Min son bar på hunden förr-förra vintern, när hon skulle ut och kissa, för vi hade bandagerat hennes såriga tassar. Jag tittar på bilder och någon filmsnutt jag har, men blir ledsen då. Jag har inte haft så mycket dåligt samvete för mina barn, för trots drickandet så har jag inte lovat dom saker jag inte hållt. Förutom några gånger i fyllan, då jag svor på att skilja mig, när x- mannen bråkade, och jag hade glömt löftet nästa dag. När jag blev nykter fullföljde jag det löftet till slut. Men med hundarna, eftersom jag jobbar, och sonen inte är hemma, så har jag haft en hel del dåligt samvete. Framförallt mot Stjärnan som nu är i himlen🌟🐕..Vi får tro att hon tyckte jag var en bra matte i det stora hela ändå. ❤️

@miss lyckad Jag tänker att det är skönt att få höra att man inte är ensam om att ha jobbiga känslor, precis som i detta forum, att man inte är ensam om att ha alkoholproblem och som ofta liknar varandra. Att det är mänskligt att känna så. Det är verkligen bra att sätta ord på sina känslor istället för att kapsla in dem.

Jag tänker att det kanske kan vara så att en förlust eller separation som vi gått igenom med våra hundar, kan trigga tidigare separationer i våra liv. Vet egentligen inget om din separation, men att känslor därifrån kan blandas in i denna situation och separation. Dessutom var separation från hunden inget som man valt själv och som i mitt fall var jag helt oförberedd, i alla fall att det skulle ske där och då. Kan det finnas kopplingar mellan dessa händelser som skapar dåligt samvete eller skuldkänslor?

En annan sak jag tänker på i min nykterhetsprocess som hjälpt mig är förlåtelse, medkänsla med mig själv och andra. Det är så mycket som jag kan ångra som skedde när jag var onykter, som jag har skuldkänslor för. Det jag har nått fram till är medkänsla med mig själv och att jag kan förlåta mig själv för det som skett. Det har gjort att jag kunnat komma vidare utan alltför mycket destruktiva känslor som håller mig kvar i det förgångna. Handlingarna var många gånger inte bra och dem har jag bett om ursäkt för, till dem det berör. Tänker att det är därför jag kan tänka om min hund att jag gjorde mitt bästa, han hade det bra och nu var det dags att ta farväl. Jag tänker på honom ofta och saknar honom, det kommer jag alltid att göra. Nu vet jag att han har det bra och inte lider mer❤️

Att du var den bästa matte man kan ha, är jag helt säker på❤️

Vad fint att läsa om din förlåtelseprocess Vår2022. 🌻Jag gick ju några gånger på AA möten, vilket inte var rätt för mig, pga jag sökte nyktra stabila personer, och jag träffade mest ostabila. Sådana människor hade jag redan runt mig på jobbet, inom psykiatrin. Men däremot läste jag just om förlåtelsen, i AA böcker, och att man ska be om förlåtelse, till dom man orsakat oro, eller annat. Jag diskuterade mycket med mina barn, just om beroende, och vad det ställer till med. En av mina döttrar sa att, mamma nu får du gå vidare, vi mår bra, och du har varit en fin mamma ändå. ❤️. Du är inte bara en person med beroende, utan tänk på vad du vill med ditt liv nu. Du har ställt upp och kört oss, och aldrig varit full dagtid. Hon räknade upp fler saker jag lyckades undslippa trots missbruket, och då kändes det bra. 🌟. Just nu är det kaos hemma. Renoveringen av badrummet blir förmodligen klar till på Fredag. Köket skulle jag viljat ha klart nu! Men jag har inte haft kök på 4 veckor, och väntar på ett utlåtande om en köksbänk som jag har reklamerat. Hundarna fick ju bo i byggdammet. Tur att vi har ett storarum, där vi mest höll till. Nu är det bara jag och Lill-hunden. Tur att jag har henne. ❤️🍃

Det är längesedan jag skrev nu. Livet rullar på. Ofta har jag en hel del att göra, både med huset, resor och annat. 😅. Det andra är en ungdomskärlek jag har börjat träffa. Det känns toppen. Vi har kvar kemin sedan ungdomen. Han var min första kärlek. Så nu när vi träffades hade vi inte varit tillsammans på över 40 år! Vi har dock träffats på en tillställning för 23 år sedan. Det är lätt att prata med honom för att han känner min familj och jag känner hans. I början så pratade vi en hel del om missbruk och beroende. Vi har även kollat på sådana dokumentärer ihop. Jag tycker det är intressant. Vi träffas på helgerna, för han bor en timma från mig. Vi plockar svamp, bastar, lagar mat, och pratar. Jag känner mig väldigt trygg med honom, det har jag alltid gjort. Han tycker mycket om min hund, vilket är jätteviktigt. Alla runtomkring är glada för vår skull. Renoveringen är fortfarande inte klar, köksbänken har anlänt, men snickaren har varit sjuk. Det ordnar sig. Livet känns väldigt harmoniskt, och jag ser på framtiden med ljust sinne. Önskar alla på Forumet allt gott❤️