Hej! Jag skulle behöva lite hjälp med min alkoholkonsumtion från ett utifrånperspektiv. Jag behöver hitta en metod och motivation och undrar om någon varit i en liknande situation.
Jag dricker 2-3 gånger i veckan, oftast en 1-3 glas öl/vin tilsammans med måltid på helgen. Ibland i festsammanhang kan det dock dra iväg. Jag är medveten om att jag har en genetisk predesposition för alkoholproblematik då jag inte har någon spärr i mig och kan fortsätta dricka tills jag i princip somnar. Jag blir dock sällan bakis eller har ångest dagen efter då jag blir glad och sen zonar ut när jag blir så full. Men när jag får dålig artikulation, balans och inte kan hänga med i konversationen och får minnesluckor påverkar jag människor omkring mig som inte tycker det är särskillt roligt att hänga med mig. Min pojkvän och familj blir orolig när detta händer såklart och har uttryckt detta.
Jag trivs med mitt "vanliga" drickande med ta ett par glas och tycker det är rätt mysigt att bli lite småberusad ibland ihop med familj och vänner. Jag är i 30 års åldern utan barn och med mycket socialt liv i en storstad. Kanske här problemet ligger också, jag mår bra, äter bra, tränar mycket och mår inte dåligt efter jag dricker. Jag ligger så himla mycket på gränsen till problematik så jag får svårt att hitta nått bra fack att sätta mig in i. Dock kommer det så mycket festsammanhang nu på sommaren och jag är rädd att jag kommer komma in i mitt redlösa drickande. Senaste gången var en väns fest 6 maj.
Skulle ni rekommendera att prata med någon om jag är i någon slags förnekelse? Hur kan jag motiveras att internalisera min pojkväns och familjs oro? Jag kanske redan dricker för mycket och är beroende utan att jag vet det, tack vare min sociala kontext? Jag ser ju aldrig själv hur jag blir när jag blir full... Har någon varit i detta stadiet innan? Tack!