av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Uppgiven
ons, 2012-02-01 - 23:01

Blir förtvivlad när jag hör att du tänker lämna forumet. Klart att du ska göra det om det känns rätt för dej, men för min del läser jag varje dag, kommenterar sällan. Men när namnet Berra dyker upp läser jag två gånger. När jag skrev mitt första inlägg i mars, skrev du ett svar som jag tagit till mej, läst om och om igen. Har sedan sett hur det du skrev fallit in, som om du kunde se in i framtiden. Det va precis vad jag behövde. Du kanske inte behöver skriva för din egen skull, men ger så mycket till andra.
Orkar du lite till så blir jag glad.....

Fenix
ons, 2012-02-01 - 23:49

Intressant med ditt filosoferande över livet, Berra. Här kommer ett av min favoritcitat på sistone:
"Nästan allt du gör, kommer att visa sig vara meningslöst,men det är ändå väldigt viktigt att du gör det."
Mahatma Gandhi

mariamagdalena
tors, 2012-02-02 - 01:40

Gör vad då!

Gör vad som helst,, då kan vi supa o bete oss
för då gör vi ngt.

Det är kanske inte filosofens tankar som
brister utan annat,

det finns msk med biokemiska brister

Stora journalister vars lilla lya
växt till sophög
pga djupa depressioner

Det var inget fel på huvet där inte
men lyckan gick inte att lura fram

fanns ingen jädrans terapi i världen
som hjälper den stackarn

Ibland finns inga svar i pratet
ibland behöver tid gå, o ibland
behövs elstötar,

Ibland kan inte relationer läka
precis som det finns medberoende
som av skadan som skett inte kan förlåta

Kanske finns det handlingar som inte ska
förlåtas hur mkt än AA lär få sina anhängare
att tro att man inte kan leva om man inte kan
förlåta

judeutrotningen, kan den förlåtas pga
färnekandet hos de som utrota?

Lite tankar i natten/mariamagdalena

mariamagdalena
tors, 2012-02-02 - 02:16

känsla av lycka har mkt lite
samband med utbildningsnivå
och karriär,

Dock finns ett samband mellan utnildningsnivå
och upplevd lyckonivå o hälsa,

människors själsliv är komplext, Visste du t.ex.
att deprimerade folk på tester
visat sig vara mer illusionslösa

De stackarna bedömer egen insats mer realistiskt,

Me andra ord klokt att leva
i viss dimma

frågan är hur man skapar sig rätt
form av dimma?

Satt o undra om du skulle pröva
meditation, Berra`?
Munkar som mediterar dagligen har ju
bevisligen via hjärnröntgen större områden
i hjärnan som styr känslor av lycka

du känner säkert till serotonin
ges till deprimerade via anti-depressiva
ämnet som finns i kroppen
men är lägre hos deprímerade o styr
mkt av allmänna välbefinnandet,,

jaja, ibland får man ta till
vad som helst,
när ångest o bitterhet
inte står i relation
till vad vanligt folk hämtar
vardagsnöjje från,,

Ångest o bitterhet kan låta klokt
o du är klok som få,

Vem kan via logik förklara känslan
av att vara förnöjd
o varför man bör känna detta?

tänker på dig inatt Berra, du är
min o mångas favoritpoet,

du bringar stadga åt drömmar
o sätter ord på liv o livlöshet,,, mm

Mmagdalena

Dompa
tors, 2012-02-02 - 16:15

Så ska vi inte färlåta de som var deltagande i judeutrotningen. Men de flesta är döda nu. Vi som finns kvar måste försöka hitta vårat sätt att överleva. Mitt i lunchentankar från Dompa som säkert behöver en elstöt själv:(

Berra jag ser hur du trasslar och för mig är du en slags förebild. Jag fattar inte allt, har tex, svårt för räknandet av views. Men jag läser och jag imponeras/Dompa

Flera timmar senare går jag in här för att redigera, att göra det gjorda ogjort men nu slår det mig att jag måste skörda den skit jag sått. Så den nasty felstavade kommentaren om judeutrotningen får bli kvar. Spydigheten om att räkna views också. Men jag vill poängtera att jag är medveten om att hissen inte går hela vägen upp hos mig. Och jag vill be om ursäkt; Räkna på Berra, bara du mår ok så är det ju oförargeligt. /R

Berra
tors, 2012-02-02 - 16:51

Kanske låter klyschigt eller rent oförstående...
En som har varit full och gjort bort sig vill ha all världens förlåtelse,
För vad den har sagt och gjort...

En vän förstår sammanhanget, och vet att denne skäms...
Inga bortförklaringar behövs, endast den som känner sig osäker eller hotad kan missbedöma situationen.

Jag behöver inga ombedda förlåtelser av mina vänner, det ingår i kit'et vänner att man förstår...

Däremot känner jag mig hotad på min arbetsplats och jag förstår inte vad som händer...

Oups måste dra!, hörs

Berra

UnderIsen
tors, 2012-02-02 - 21:49

Är oxå oerhört imponerad av din resa Berra, men när jag läser dina senaste inlägg så får jag en känsla av att du saknar något. Vet inte om det är i forumet eller ngt annat, men det är inte samma Berra.

Oavsett vad tycker jag att du skall fortsätta skriva underbföritsättning att ditt skrivande inte blir samma besatthet som vi lätt kan få och som Emma drabbades av.......man måste vara bäst o störst.

UnderIsen
tors, 2012-02-02 - 21:49

Är oxå oerhört imponerad av din resa Berra, men när jag läser dina senaste inlägg så får jag en känsla av att du saknar något. Vet inte om det är i forumet eller ngt annat, men det är inte samma Berra.

Oavsett vad tycker jag att du skall fortsätta skriva underbföritsättning att ditt skrivande inte blir samma besatthet som vi lätt kan få och som Emma drabbades av.......man måste vara bäst o störst.

PiL
sön, 2012-02-05 - 10:11

Berra, det verkar inte vara en vanligt osund arbetsplats du spenderar dina dagar på. Hoppas du kan hitta något bättre alternativ, för detta känns ju direkt ohållbart.

Berra
sön, 2012-02-05 - 23:14

Det är en "osund" arbetsplats, jag vet det...
Men om man brinner för teknologin och arbetsuppgifterna i synnerhet,
så blir det svårt att orka lämna det man har byggt upp under 15 år...

Jo jag är en envis rackare, har alltid varit det...
Min arbetsplats ligger långt framme inom teknologin, en av de främsta troligen,
men marknaden har gått upp och ner med konjukturerna, vi har haft kniven på strupen de senaste 8 åren, och nu äntligen börjar det lossna lite...men ännu en ny ägare
De har delat firman och låtit den andra delen kursat osv..

Vi som har varit med länge och hängt igenom de värsta åren är lite trasiga i själen,
för vi tror inte ännu på att det ska bli så mycket bättre, det kommer nog snabbt ett ras igen..
Vi har ju varit med om det så många gånger förr, vi tar inte fart och springer rakt in i väggen igen.
Vi ser på framtiden med tillförsikt, och med en ny chef som inte riktigt kan motivera sina medarbetare, utan tvärs om väljer en urskiljningsmetod att sakta försöka få de som inte håller med honom till fullo att "mobbas" ut av de som håller med honom...
Det är en hemsk situation och man kallas ofta till personliga samtal där man får höra hur dålig man är hela tiden, så det sker i grupp och på ett personligt plan också..

Jag har idag isolerat mig i min egna lilla bubbla för jag vet inte vilka som vill mig illa eller inte, kan inte heller delge någon något på ett personligt plan för de kommer den andra gruppen till vetskap och jag lovar det missbrukas...haha hörde att bilen gått sönder igen..!
Varför gottar de sig i andras olycka, istället för att känna empati?

Känner mig fruktansvärt otrygg i den miljö'n jag befinner mig i, men håller mig kvar och hoppas på att det sätt de behandlar andra på skall uppdagas så småningom...

Jag tror på någon sorts rättvisa här i livet, och hoppas på att få uppleva den.

Min familj säkrar upp det som känns jobbigt och svårt, utan dem hade jag aldrig klarat av det.
Så visst finns det lite guldklimpar kvar här i livet, allt är inte nattsvart...

Mycket har kommit fram i dagsljus sedan jag slutade fly ifrån verkligheten med alkoholen,
jag visste att det var illa, men inte så illa...
Bara den rädslan över att upptäcka allt i min närmiljö var så olikt sig,
i ett helnyktert tillstånd, fick mig att besluta mig att fortsätta vara alkoholfri...

Den här helgen träffade jag mina vänner i herrföreningen, det krökades på rätt hårt som vanligt.
Jag såg alla stadierna, den strama tysta personen, till den pratsamma till synes glada människan.
Den väldigt högtalande och burduse mannen till den sluddrande oförstående mannen med kort stubin.
Alla fanns de med, och ofta var de samma person men i lite olika stadier...

Är jag förvånad?, nej inte det minsta, börjar bli van att se mannen mantlad av berusningen...
Tilltalar den mig, nja i ett ytterst kort ögonblick där man bara ser fördelarna med alkoholen,
men det är övergående och väldigt flyktigt, resten av tiden visas en inre biofilm i deras huvuden med väldigt lite förankring i verkligheten..
Borde de skämmas?, nja varför inte...?
Vill de inte visa samma personlighet hela tiden, varför då ändra den?

Är alkoholen en legal ursäkt för att bete' sig på ett annat sätt?
Är det okey att nypa en kvinna i häcken och ursäkta sig med både då och senare att man var ju full?

Jag har också gjort det, men det förutsätter inte att man fortsätter med det..

Vet inte vad jag vill ha sagt med allt detta bludder,
men människors sätt att bete'sig slutar aldrig att förvåna mig..

Jag vill inte på något sätt moralisera om vad som är rätt eller inte, bara påskina skillnader!
Skapa funderingar och eftertanke på saker som kan anses vara självklara, är det så?

Kommer inte så mycket längre i mina tankar, än att jag upptäcker...

Att jag är en ensam själ vandrande i en värld av en massa medmänniskor..
jag inte alltid förstår mig på.
Sans och logik blir mer främmande ju mer jag försöker lära mig av det...

Skrattet är en rad av okontrollerade kramper i mellangärdet...
Tårar är är ett överflöd av ögonvätska orsakat av starka emontionella känslor...
Man kan tänka att det är deras motparter, men inte allt för sällan kommer de båda i sällskap..
Man är elak när man skrattar på fel ställe, t.ex en begravning...
Man är vek när man gråter allt för ofta...

Vem har satt alla levnadsregler?

/Berra

Berra
tors, 2012-02-09 - 22:01

Nu förväntar ni er gammalt groll och någon som spyr galla över livet som suger alltjämnt...

HAHA, lurad!

Är inte ett dugg nere för tillfället, har haft hela TVÅ dagar där ingenting stöter sig med mig...
Det rullar alltså på, och dessutom bra...'

Vadandetta då'rå'?

Just nu så ler livet åt mig, jag mår jättebra för tillfället...

Hur ska jag förklara???

Jobbet, ja'rå, varför???

Jag har slagit mig ihop men en nyanställd (förvisso ung och ganska så söt) tjej...
Vi jobbar ihop med ett projekt på nästan heltid, och det är verkligen tajt...
Nu tror ni att jag är smått förälskad, fy dig!, inte alls..

Men om jag ska försöka förklara, så är det så här...
Hon har bara hunnit jobba ett par månader, och har ingen aaning om vem Berra är,
hon har alltså inga som helst förutfattade meningar om mig som firmans slagpåse, ingen har hunnit berätta det för henne, och hon behandlar mig med helt vanlig vettig människovärdig respekt.

Jag känner mig glad för att "någon" inte skiter i mig och behandlar mig som en vanlig kollega.
Vi jobbar ihop och löser ett ganska så stort problem som tar väldigt lång tid att utvärdera,
det är knöligt men roligt, och vi gör ett ganska så bra resultat ifrån oss...
Jag har alltså fått "ledigt" från mina vanliga pöblar och är utlånad till en annan grupp.

Och jag bara växer som människa, blir glad och t.om visslar på jobbet, hejjar på andra...
Känner mig för tillfället stark och har suttit i två möten som jag normalt hatar, men har varit delaktig och faktiskt lett ett par gånger..
Detta kan låta fundamentalt urlöjligt, men det är stort för mig.
Jag vill bara bevisa att jag kan få leva om de ger mig ett utrymme..

Bilen krånglar och ekonomin haltar något, men det bekommer mig inte för tillfället,
just nu måste jag bara få njuta av ett problemfritt liv, och jag bara älskar det...

Har gjort en del pin'tji grejor, och gått förbi min chef direkt till VD'n i ett förbättringsförslag per mail, jag vet inte vad han har sagt om mig, men vill visa att jag kan, och jag är beredd att gå förbi de som sätter käppar i hjulen för mig, får se vad reaktionen blir på detta...
Känner jag honom rätt så kommer det att bli ett j*vla liv, men det kommer bara att rätta min farhågor att det är han som har ställt till det, och inte jag..
Tänker dra det så pass långt att att ska få falla på eget bevåg, om han sätter sig emot det..

Det kan bli en personlig motgång, men jag är nog lite smartare än vad han vill utge mig för,
på jullunchen så jag hur min chef följde VD'n i hans fotspår och smörjde sitt egna krås,
och då var det inte mat jag menade, utan mer betoning på smörjning..

Livet är fortfarande inte rättvis, men jag lever ett liv jag kan stå ut med,
och tack till den lilla flicksnärta som är bara hälften så gammal som mig,
men som gav mig chans att visa vem jag egentligen är, en duktig medarbetare som finns....

Vet att jag fortfarande identifierar mig med mitt yrkesval, men det är min proffesion...

Och ingenting är så pass lyckat att jag kan lura mig att fira detta med att anta att alkoholen kan hjälpa mig att fira i medgång, tanken har slagit mig, men förnuftet har återigen segrat...

Jag är inte tråkigt, jag bara lever..!

/Berra

Stigsdotter
fre, 2012-02-10 - 15:13

Nu när allt känns positivt och känslan att människovärdet ditt stiger, behåll den känslan och se sedan till att försöka ta till dig det: DU ÄR BRA! Man växer som människa när andra ser en men det är också viktigt att se sig själv, att kräva att bli sedd och respekterad på något vis.

Låter lite luddigt och jag vet inte om jag kan förklara riktigt men jag tycker mig märka att ju bättre något är, desto bättre blir det. Ett exempel: folk som har gott om pengar lyckas ofta få dem att växa ännu mer medan det inte är lika lätt för en som har lite. Om jag känner mig glad och trevlig, kanske till och med går omkring och småler - då får jag leenden tillbaka till och med av folk jag inte känner. Om jag har piffat extra mycket och känner mig snygg - då får jag uppskattande blickar. Fast, jag kanske skulle behöva det mer när jag känner mig som mest nere. Tyvärr är det nog så att det är lättare att sparka på en som ligger. En människa som mår dåligt och visar det, medvetet eller inte, drar inte till sig det positiva. Sorry, lite bluddrigt blev det visst. Hej svejs!

Berra
sön, 2012-02-12 - 23:41

Underisen och Stigsdotter, och alla andra...

Kan inte låta bli, Söndagskrönikan från Berra hör lite till mina traditioner...
Min tid på jorden att reflektera över vad som är verkligen viktigt i mitt liv,
och att reflektera på det som är viktigt ÄR viktigt för mig...
Någon sorts återkoppling till varför jag är och gör som jag är...

Ni vet, jag hade ju tidigare ett sorts beronde av att vara just..beroende,
av berusningen från alkoholen...
Den täppte till mina läckande hål på ett sjunkande fartyg, mitt liv...
Ett fartyg som förlorat sig... i sig självt, kapsejsat i stora vågor och starka strömmar,
på drift någonstans helt okontrollerat..
Jag var förlorad i mig själv, starka känslor och en kapten som aldrig var nöjd med sin besättning,
det inre gjorde ett sorts myteri att inte lyda order, för de var instängda, frihetsberövade...

Idag har jag försökt finna orsakerna till vad läckorna kommer ifrån, grundstötningar???
Vad fick mig att välja alkoholen istället för det verkliga livet, vad var mina fallgropar?

Att söka orsaken till sitt drickande kan vara helt avgörande, för sin framtida konsumtion...
Varför dricker jag???, en enkel fråga på många svåra svar, och val...
För det handlar mycket om val, vi har alltid ett val, att dricka eller inte dricka...
Det svåraste kan vara att vara förutan berusningen, bedövningen från livet, det man väljer bort..

Och när flykten ifrån flykten i sig blir ett självändamål, vad är då det första målet?
Vad var det första skälet till att jag valde bort det verkliga livet, sång och kärlek?
Men när det inte uppstod, varför åter försöka finna det som inte fanns?

Jag tänker mycket, en del hävdar FÖR mycket, varför slösa energi på sådant du inte förstår..?
Jag VILL förstå, eller åtminstone försöka förstå, vad är min livsuppgift?
Om det inte är att ständigt berusa mig, att söka sig bort...

Vad ville jag söka mig bort ifrån, och varför?
Om mitt nyktra liv är felaktigt, varför inte ändra på det...

Någon försökte säga mig något häromkvällen....
Frugan och jag fick en däckexplosion på framhjulet en fredagsnatt mitt på motorvägen,
glansisen var förädisk, och vi kunde ha slutat våra liv i en snödriva eller en lyktstolpe...
Jag kan inte enbart beskylla min egna körskicklighet och reaktionsförmåga, den var normal utan att hamna i panik, dock mycket bättre för någon som hade chansat med en enda kör-öl...
Någon ville säga mig att mitt liv är flyktigt och begränsat, och inte att ta för givet...
Det kan närsomhelst tas ifrån mig, och jag behöver se över vad som är viktigt i mitt liv...

Har ännu inte bestämt mig för vad, men att tro på sin övertro att man på vägen hem från ett par krogrundor skulle ha klarat sig chansande på bara lite alkohol, det hade varit mig överstiget...

Jag får mer klarhet i att alkoholen inte längre har i MITT liv att göra,
vad den gör med andras kan jag inte rå på...

Jag drack bara alkoholfria öl och GT minus G hela kvällen, släppte loss precis så mycket jag kände för, och mådde bra resten av kvällen, och klarade oss turligt nog helskinnade hem...

Och så påstår folk att de inte förstår sig på MIG!
När det känns som om jag vore ständigt omgiven av en massa dårar, fulla och tokiga...

Framför mig står jag inför nya utmaningar, det börjar med en Måndag, håhåjaja!

/Berra

Berra
tis, 2012-02-14 - 18:40

..skänka er alla en tanke så här på alla hjärtans dag..
Ni har en inmutad zon där hos mitt hjärta, ni med förutan ansikten men många fina ord....

/Berra