Ny medlem, men har surfat runt på forumet i flera år. Jag har nu kommit till insikten att det bara finns en enda väg framåt där som inte innebär åtminstone någon form av katastrof.
Förbered dig på en längre text....

Bakgrund:
Uppvuxen med alkoholiserad far, mina föräldrar skilde sig när jag var 15 år. Ingen av dem hade välavlönade jobb eller pengar från sina föräldrar men min mor valde att behålla huset enbart för att vi barn verkligen bad om det, trots att hon ekonomiskt gick på knäna.
Bodde ofta hos min far under ett par år av medlidande, jag mådde illa över att han var ensam. Mina yngre syskon förstod inte alls varför. Han tog med mig till en av de lokala pizzeriorna och jag fick köpa vilken pizza jag ville, köpa hur mycket läsk jag ville osv. Jag fattade inte riktigt då att vi bara umgicks med andra alkoholister och det var därför han ville dit. Jag har i efterhand förstått att jag till och med gillade hans andedräkt när han hade druckit öl för att han blev en snäll pappa då (fram till en viss berusningsgrad naturligtvis). Det var han sällan annars. När han var nykter blev man i bästa fall ignorerad, i värsta fall fick man en utskällning för att man inte åt upp all mat, eller blev hånad för att man inte nådde upp till någon standard han själv naturligtvis inte heller nådde upp till ("Du måste sluta vara så mesig" satte sig ganska djupt).
Jag fortsatte dock att bo där ganska ofta.
Vid ett tillfälle berättade han att han hade tagit fram ett av sina jaktgevär och stoppat det i munnen, men inte förmått trycka av. Jag beslutade då efter ett tag att flytta hem till honom på heltid. Resultatet: en hånskratt följt av "då kan jag sluta betala underhåll för dig". Den självklara följden av detta hade varit att min mor inte hade haft råd att ha kvar huset och det klarade jag inte av så jag genomförde inte flytten. Relationen till min far är därefter lite mer suddig, kanske av självbevarelsedrift. Jag vet inte hur ofta jag var där, om alls.

Ett senare minne av min far: vi är på den lokala puben. Min syster är där med sitt livs kärlek. Han är andra generationens invandrare och mer "svensk" än jag är. Min far är också där. Min syster, naturligtvis lite berusad men upp över öronen förälskad, vill visa upp honom för sin far (trots den dåliga relationen). Vår far luftar sin unkna åsikt om hur illa det är för en svensk kvinna att umgås med ett så lågt stående djur. Jag sitter bredvid och hör detta samt ser hur hennes ögon tåras. Jag säger då till min far att om han säger något liknande igen så ska jag sänka honom med ett välriktat slag. Min syster tar därefter min han och leder bort mig.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, men det känns ändå rimligt att ge en tydlig bakgrund och motivering till mitt beslut. Jag är idag 45 år och har två fantastiska barn (en kille på 10 är och en tjej på 6 år). Dessa barn, tillsammans med min fru, är mitt allt. Jag älskar dem över allt annat.

En tydlig insikt är att när jag är bakfull så har jag väldigt kort stubin. När jag verkligen vill dricka men inte "får" (har möjlighet) att dricka så är det samma sak. Jag är kort i tonen, vill inte umgås med min familj utan bara dra mig tillbaka. Jag dricker för mycket och för ofta. Att inte dricka alls kan jag i någon mån kontrollera, men när jag tar första glaset är det som en liten demon sätter sig på min axel och säger till att jag måste uppnå en viss grad av berusning, vilket motsvarar minst ca 5-6 stycken 33-cl starköl (men helst kanske 7-10 sådana). En vanlig semester är jag inte ens nykter en dag per vecka. Jag är full på julafton och midsommarafton (barnens högtider enligt mig).

För övrigt är jag en "fungerade alkoholist", har bra jobb och där till och med min fru ber mig överväga om jag inte klarar av att begränsa intaget hellre än att sluta helt (vilket visar på att jag är ganska duktig på att "smyga med det"). Jag inser dock att det inte fungerar för mig. Jag vill inte ligga i sängen på kvällen och inse att jag i bakfylleångesten ha sagt till min son att vara tyst bara för att han beter sig som en tioåring. Eller min dotter att jag inte vill att hon klättar och kramar på mig för att jag kollar på telefonen (det finns ju inget bättre i hela världen än att få en spontan, kärleksfull kram av sina barn!). Jag vill inte att mina barn ska växa upp med en hel- eller halv-taskig relation till mig, deras far. Jag vill att de ska tycka om mig och jag vill vara deras förebild. Min son visar dessutom upp tecken på "beroendepersonlighet" som skrämmer mig extremt mycket. Han älskar mat, läsk, godis, chips osv. Jag vill visa att det går att hantera lockelser.

Som ni kanske förstår så är min avsikt att sluta dricka helt. Jag har satt ett datum, från och med den 20 augusti är det stopp.... för evigt. Är det naivt av mig? Vilken hjälp kan jag få? Jag är livrädd för AA då det verkar fokusera så mycket på gud. Jag är själv civilingenjör och sätter all min tillit till vetenskapen, och har redan sedan barnsben tyckt att själva idén med en gud är (förlåt till er som tror) löjlig. Jag känner till Alkoholprogrammet här på AH och det kommer jag definitivt prova.

Det som allt kokar ner till: kommer jag klara vara nykter efter nästa helg eller är detta ett luftslott? Vad ska jag göra? Hur klarar jag av mina svagaste stunder?

God sen kväll och vad fint att läsa ditt inlägg. Du avslutar med att du inte vet vad du ska säga och om du alls kommer klara att bli nykter.
Det kan du, det behöver du inte tvivla på. Men såklart är det ett arbete den första tiden. Och tufft stundtals för att du behöver ställa om hjärnan, och så småningom ta itu med skälen till att du dricker.
Mina bästa råd: forumet, och forumet.
Läs och skriv. Gör programmet här. Hör av dig till admin så kan du få hjälp med det praktiska (och annat också)
Läs massor av trådar, och kanske främst de som är i takt med dig, många är nya som du just efter sommaren som kanske inte blev så bra eller lagom som tänkt.
Sätt ett mål på 3 månader till att börja med, men börja inte tänk på fester och aw-tillfällen som känns omöjliga att genomföra nykter. Det finns en massa knep och strategier för sånt, du kommer att få råd och stöd här.
Mitt andra bästa råd: ta en dag i taget när det känns tufft. ”Idag dricker jag inte, imorgon vet jag inte, eller nästa år. Men idag dricker jag inte.”
Jag behöver inte tänka så längre, för så småningom vill man dricka mika lite som jag vill sörpla i mig en jäst burk surströmming.
Nu har jag varit nykter i dryga 3,5 år.
Kan jag så kan du! 🌱

Gör en grej av att slänga ut alla spår av alkohol. Drinkblandare, mått etc. Har du vinglas i köket, placera dem högst upp eller ta bort dem. Där ställer du istället något du har positiva associationer till så som bakbunke. Varje gång du hämtar något att dricka ser du och familjen något du har positiva associationer till. Det hjälper en att på gammal vana undvika att man tar ett vinglas.

Överväg att berätta för några du känner dig trygg med. Vet folk är det svårare att ta en återställare / ett glas. Iaf om man drivs av prestation. Man vill helt enkelt inte visa att man misslyckats. Det blir en spärr.

Aktivera dig. Hitta på något så du får utlopp för all tid du plötsligt får tillgänglig.

Njut av att varje dag vakna nykter. Ta dig tid att känna efter varje dag hur fantastiskt det är att vakna nykter.

Var beredd på att det är svårt att hantera ilska så som du beskriver ovan innan man hittat egna verktyg att låta irritation flyga över och förbi. Försök hitta sätt att avleda ilska när det dyker upp, för det kommer att dyka upp i början. Ex, gå ett varv runt huset, spring 15 min, lyssna på avslappningsövningar innan du tar dig an pressade situationer etc. Vad som nu fungerar för dig. Se det som ett kall att hitta dessa verktyg. Testa dig fram tills du hittar din egen melodi. Var ok med att allt inte går som på räls gällande detta. Rom byggdes inte på en dag. Se dock till att ha fokus på målet. Att hitta dina sätt att hantera känslor som inte längre kan bedövas. Så du kan uppleva livet på riktigt och inte på låtsas. Att hitta sätt att hantera sina känslor i med och motgång är en riktig egokick så ge inte upp!

Jag hade egentligen inte tänkt logga in idag (skäms lite över att jag skrev på fyllan, men hade inte skrivit alls utan att vara full så kanske var det något positivt)
Jag skrev ganska mycket men raderade sedan då jag insåg att det blev lite osammanhängande. Enormt stor tack till er två som svarade på min tråd. Jag har för avsikt att fortsätta skriva här om min planerade resa mot nykterhet går som tänkt. Den börjar dock inte förrän nästa söndag.

@Jolle Hej! Jag gråter när jag läser din inledning av denna tråden. Jag kan sätta mig in i precis hur det sett ut när din syster vill visa sin pojkvän och jag kan se din pappa framför mig och jag kan känna känslorna du och din syster har.
Jag har sett denna situation och många därtill så många gånger, jag har känt så mycket. Det är så hemskt och sådan smärta.

Ditt mål är nästa söndag, när jag startade min nyktra resa viste jag två veckor innan exakt datum för när den skulle börja. Jag har nu varit nykter i ett år. Följ din plan, jag tror att du kommer känna dig färdig nästa söndag och redo för ett liv i nykterhet❤️

Kram

Hej @Jolle! Jag är också ganska ny här, fyra veckor. Välkommen 🤗! Som övriga skriver, se till att läsa och skriva mycket här. Att läsa ger insikter, inblickar, igenkänning och verktyg. Att skriva hjälper att få ordning på tankar och känslor som snurrar runt.
Som @Se klart skrev, gör programmet här. Jag tycker det är till enormt stor hjälp att genom det få möjlighet att formulera mål, tänka över motivation, risksituationer och hitta knep och tricks för att avstå. Vi är många som kämpar!
Ha en fin fredag och helg 🌻

Jag har varit inaktiv på forumet ett tag, fullt upp med livet och vardagen, därför har det inte blivit någon uppdatering här sen jag faktiskt påbörjade resan mot ett nyktert liv.
Lite kortfattat: jag har varit nykter sen 20 augusti, helt enligt plan. Än så länge har det gått oförskämt bra, de få tillfällen som suget har slagit till har gått att hantera.
Istället för att säga att jag ska vara nykter livet ut så har jag ändå satt ett mål:
Att vara nykter så länge att mitt alkoholberoende inte riskerar att smitta av sig på mina barn (mer än det eventuellt redan har gjort förstås).
Alltså är mitt mål att vara nykter i minst ca 14-15 år. Om jag lyckas med det så misstänker jag att det inte kommer falla sig särskilt naturligt att börja igen, men det får framtiden utvisa.
Min högsta prioritet är att inte mina barn ska få växa upp på det sättet jag själv gjorde.

@Jolle Så fint att ta del av , har också läst ditt första inlägg som jag berördes av. Blir också berörd av hur starkt och fint det är att vilja och kunna bryta både alkoholberoende men också mönster som går i generationer . Du vill ge något annat till dina barn . Det är stort 💪❤️

@Jolle

Hej,

Otroligt rörande att läsa det du skriver, jag kan inte ens förstå hur jobbigt det måste ha varit för dig som barn att genomgå detta(förmodligen detsamma som mina barn har fått genomgå med min alkoholism..... =( )

Stor eloge till dig att du hittills har hållt dig till din plan och är beslutsam att ge dina barn andra förutsättningar än vad du själv hade som barn! Jag hade samma inställning som du till AA innan jag började gå där och det ÄR mycket prat om gud men på senaste mötet sa faktiskt han som höll i mötet att "äntligen har jag hittat en sida i boken "en dag i taget" som inte handlar om gud, jag tycker det är för mycket text om gud i boken" så det var skönt då jag uppfattar pratet om gud som jobbigt då jag själv är uppvuxen med en extremt religiös familj.

Nog om mig!

Kämpa vidare och vi alla finns här om du behöver oss, finns extremt mycket positivitet i denna grupp att ta tillvara på när saker och ting är tungt.