av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

Dompa
tis, 2012-02-28 - 04:42

Det är så sant. Trots allt jag har läst så har jag inte fattat att ni inte orkar. Jag undrar om jag har druckit mig korkad? Jag vet - hybris? - att jag inte föddes dum. Så jag står tillrättavisad; Självklart orkar ni inte. Men jag står fast vid att både du mt och Lelas är ena djävla skitstarka kvinnor!!!

mulletant
tis, 2012-02-28 - 05:32

vi - det tror jag du har rätt i:) Och därför hade vi kraft att ge upp... att inte orka, som vi skrev både Lelas och jag (hihi på dej Lelas). Kanske framför allt VILLE jag INTE leva med alkoholen som en del i vår relation. När det gäller hur man har det i livet och vad man gör av det - har förmåga att göra av det - kan man inte jämföra mellan människor. Ha en bra dag! / mt - också kattvän

mulletant
ons, 2012-02-29 - 05:13

hos mannen i förrgår. Orkade formas till ord igår. Omärkvärdigt men stort.

Ofta ser jag situationer där han kunde valt att -trösta-sig-eller-straffa-mig med att dricka. Ofta ser jag stunder där vi kunde flytt ett bekymmer eller en tråkig kväll med ett-glas-vin - som lätt skulle blivit två eller kanske tom tre. Att förändra sitt levnadsmönster är ett stort och pågående arbete. / mt

Dompa
ons, 2012-02-29 - 18:45

Det gör ont att inte kunna hjälpa dem man älskar. Så jag förstår att sorgen även tidvis bor hos dig. Fan mt, livet är så skört och att det fortfarande inte alltid är på topp trots alkoholstopp? Ja, det är så vi känner att vi lever. Själv har jag fått tillbaka "min stund" före maten. Bara idag då min våldgästande syster vill laga mat åt oss. Jag tror hon gör det för att visa...visa att hon kan bättre än jag, mycket syskonrivalitet där :) Men jag bjuder på det, för hon bjuder på ett dukat bord!!! Så vem vann? "Min stund" idag går dock inte till flaskan, istället har jag surfat runt här. /R

mulletant
tors, 2012-03-01 - 05:41

ofta... men fan Dompa - livet är inte alls alltid på topp fast det är nyktert. Allt jag bär med mig i min ryggsäck finns kvar och allt mannen bär i sin finns också kvar. Skillnaden i hur vi möts när något gammalt eller nytt eller bara vardagsledan skaver är det som (kanske) är den största förändringen ... Jag har gjort många noteringar här om märkvädigt underbara stunder när skitsaker och/eller verkliga utmaningar bara löst upp sig... Sånt som redan efter ett par glas vin skulle blivit svårhanterligt och växt sig större och större... och utmynnat i långa försök att reda upp utan att ha förmågan att tänka klart, stanna upp, att för en stund lägga de egna känslorna åt sidan och se från den andres håll OCKSÅ. Men lätt och roligt är det minsann inte hela tiden - hur skulle hela det jävla komplicerade livet kunna vara det:)?
Ha en fin dag innesluten i ditt fantastiska nätverk. Ni gör ett storartat jobb - inte minst du som har förmågan att söka hjälp och ta emot. Stort, mycket stort! Kram / mt

mulletant
fre, 2012-03-02 - 05:23

måste också få följa med hit

Färgerna är så klara nu, kanterna skarpare och hörnen vassare. Ingen dimma längre utan en klar ren obarmhärtig tydlighet. Jag ser dig nu - och mig... i ett annat ljus. Det gör lite ont i mina ögon med all denna skärpa, som att jag vill kisa lite. Men jag kanske vänjer mig? Kanske ljuset tillslut inte längre gör ont i mina ögon och då kanske jag hittar vägen, jag som levt i våra dunkla rum så länge.

Kvinna-mamma46
fre, 2012-03-02 - 07:37

berätta om gropen om du vill. Vi lyssnar och stöttar.

kram

mulletant
lör, 2012-03-03 - 04:14

dunderförkyld och ännu lätt omtumlad efter "fallet". Det djupa hålet bestod av en tom - och visade det sig dammig - spritflaska som på ett ögonblick startade hela processen av tvivel... Då gick det inte att "dissa" fast jag annars är ganska bra på det. (Googlade fram en artikel om det efer Pias inlägg.) Nej, nej - totalt uppfylld av känslor som jag inte kunde sortera ut och inte kunde hantera. Mannen hanterade, förtvivlat men bra, vilket (än en gång) övertygade mig om hans nykterhet - han förstod helt min reaktion... men blev ledsen. Vi talade direkt i situationen och mer igår om hans nykterhet och hans vilja att vara nykter. Att det går bättre och bättre, att han alltmer sällan tänker på att dricka.

Det här har hänt några gånger och det är min egen reaktion som skrämmer mig mest - att jag så totalt, på ett ögonblick, tappar fotfästet. Tvivlet, tänker jag just nu, kommer alltid att finnas kvar - och det kan väl tom vara sunt - eftersom risken för återfall alltid kommer att finnas. Förvissningen om magkänslans tillförlitlighet stärks alltmer. De gånger jag haft konkret oro utan magkänsla har han varit nykter. De gånger jag haft magkänsla utan "bevis" har han druckit - om än mycket lite.

Jag har ännu inte fått mitt deltidspensionsbesked. Situationen på jobbet har varit väldigt pressad denna vecka, omorganisationer och förändringar som skapar stor oro.

Jag påverkas också en del av att se hur jävla svårt det är för de flesta att sluta dricka och hitta vägen till ett nyktert liv. Vilket fruktansvärt gift alkoholen är.

Det känns hoppfullt att det är så mycket lättare att prata om alkohol och nykterhet nu. Jag inser också att jag inte kan ta ansvar för hans nykerhet, den känslan har förändrats mycket det här året och blir alltmer självklar. / mt

mulletant
lör, 2012-03-03 - 07:51

ett år sen jag skapade min tråd "Att vara medberoende". Följande dag, 4 mars skrev Lelas:

Hej, mullegullet!
Jag vet precis hur det där är... Rädslan för att bli sviken, igen.
Men när jag grubblade som mest på det så fick jag rådet att spara den oron tills den är befogad. Alltså... Om du både oroar dig just nu och dessutom när det eventuella sveket inträffar - då ägnar du dubbelt så mycket tid och kraft åt att oroa dig... Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men klarar du att spara oron tror du?
Jag insåg dessutom att det jag egentligen oroade mig mest för var att bli "idiotförklarad" (inte minst av mig själv) för att jag skulle ha litat på någon och blivit lurad och sviken igen... Jag vill inte vara så "dum" och lättlurad, liksom. Men, vet du... Det är faktiskt inte så farligt. Jag tar den smällen om det behövs, om det gör att jag kan slappna av och må bra under tiden. Kram! /H.

Ha ha - de orden är precis lika rätt idag! Kollar bakåt hur livet såg ut då - 24-25 februari och 13 mars var svarta dagar i vårt då nynyktra liv. Då var det smärtsamma uppgörelser... Kollar min räkneramsa 24+53+15+173+60+122(idag) och ser att för ett år sen var ett kritiskt skede. Jag har väldig nytta av min räkneramsa:) Den ger mig perspektiv.

Så befriande att Lelas formulerat oron för att vara lättlurad - det är också det som känns värst för mig - fast det känns lite billigt, lite lågt, på nåt vis. Men - att låta sig luras - Usch! Men också... således mitt problem och jag som äger rätten att lösa det - jag ska öva mig på att ta till mig det som Lelas skriver: "Det är faktiskt inte så farligt. Jag tar den smällen om det behövs, om det gör att jag kan slappna av och må bra under tiden." Och de allra flesta dagar tänker jag inte ens på alkohol längre, det är andra livs- och vardagsbekymmer som gör sig påminda. I det stora hela lever jag trygg med att mannen är nykter även om det är för att jag krävt det och står fast vid kravet. Han hänvisar ofta till sin starka vilja och den känner jag så väl. Jag konstaterar att jag kan inte bestämma vad han ska tycka, kanske det är att acceptera vad jag inte kan förändra. Han frågade i somras varför hans nykterhet "inte duger"... När jag tänker på "Att vara medberoende" är det medberoendet JAG kan göra något åt. Och jag ger mig själv ganska gott betyg:)

Läste i mina kopierade inlägg hur livet såg ut för ett år sen - så tacksam jag är för allt jag skrivit. Ger verkligen perspektiv att gå tillbaka. Och än en gång, vilken lycka att jag hittade hit. Utan forumet hade jag inte haft kraft att stå fast vid kravet på total nykterhet. Då skulle vi varit tillbaka där vi var - troligen skulle jag bott någon annanstans idag.

Att bli fri från medberoende och missbruk är ett pågående och ihärdigt arbete! Så är det bara.

Nu har mannen stigit upp, kaffet är klart och det ser ut att bli en fin dag. Det känns till och med som om förkylningen är på tillbakagång. Idag ska jag köpa en stor bukett tulpaner i många olika färger. / mt

Lelas
lör, 2012-03-03 - 15:40

Åh, mullegullet! :-)

Grattis på "födelsedagen" då! ;-)

/H.

mulletant
sön, 2012-03-04 - 06:36

att man KAN vara mer alkoholkänslig och -ängslig än "de flesta", dvs oroa sig mycket utan att det "objektivt" finns problem, och detta på basen av tidigare livserfarenheter. Iofs bara styrker det min tanke att det måste handla om hur-JAG-vill-leva långt mer än om hur-mycket-DU-dricker och är-det-normalt. Tänkte på det inatt när jag oroat mig kolossalt för ett barn (inte vårt barn) och där mannen inte alls uppever samma oro. Jag är övertygad om att han har "rätt" men kan ändå inte sluta oroa mig utan snarast växer oron när han inte delar den. Jag har nära till katastrofkänslor i vissa andra sitauationer också, tror det har rötter i hemska situationer med min berusade far. Och att tillvaron i barndomslandet till vissa delar inte var förutsägbar och därmed inte trygg. I vissa situationer lärde jag mig (omedvetet) att den var förutsägbart o-trygg och hotfull. Inatt när jag inte kunde - nej inte vågade - låta förnuftet ta överhanden - för jag kunde lätt argumentera omkull förnuftets röst, tänkte jag på att det nog kan vara lika med alkohol - även om det säkert inte är vanligt - dvs är man orolig för missbruk finns OFTAST skäl till det.

Men, om jag är en särskilt otrygg och benägen-att-oroa-mig människa faller alla resonemang om den andres drickande är normalt eller inte. Då måste jag (också) sätta fokus på mig. Det är viktigt, tänker jag just nu, att se sin del i allt, att i en relation påverkar man varandra. Sent igårkväll var en situation när mannen inte alls kunde möta min oro - skulle jag ha känt mig lika oförstådd häromdagen, då när jag föll handlöst, skulle det blivit helt annorlunda - katastrofen hade varit nära. I det som hände nu tror jag inte alls att han inser vidden av vad jag upplever i stunden.

Att jag skriver det här betyder på intet sätt att jag ändrar mig ang alkoholens plats i vårt liv. Där känner jag mig orubblig.

Jag vill däremot göra något åt min närhet till rädslan för katastrof - den rädslan begränsar mig mer än jag gillar. / mt

Dompa
sön, 2012-03-04 - 06:47

Jag har läst dina senaste inlägg om och om igen. Jag fattar inte allt, men jag tror att Lelas - och även jag själv, haha, inte direkt - kan vara en del på spåret. Din rädsla för att slappna av, eftersom du "kan" bli lurad. Den rädslan kanske kan vara förödande; jag menar att du tar ut olyckorna innan de har hänt, kanske kan det få själva olyckan att hända. Att du hela tiden strävar mot vad som inte får ske, kanske kan få själva händelsen att ske. Mycket luddigt, svårt att förklara. Fråga hellre än att bli ledsen på mig. Det sista jag vill är att såra dig. Gör en enkel jämförelse. Jag personligen är otroligt höjdrädd. Ibland när jag befinner mig för högt upp, så får jag en känsla av att; "Det är bäst jag hoppar nu och slår ihjäl mig...så att jag slipper falla...och slå ihjäl mig". Hittills har jag undvikit att hoppa, vilket ju har varit bra, då jag inte heller fallit ner från någon höjd. Nu pratar jag fysiska höjder. Din höjd kanske är psykiskt, så hoppa inte! Kanske bron inte rasar, kanske fönstret inte spricker. Kanske överlever du? Förstår du ett uns av vad jag försöker säga? Kram på dig och Tack för allt du ger. /R

mulletant
sön, 2012-03-04 - 09:40

jag blir inte ledsen. Och jag tror jag förstår, ganska bra i alla fall... Du beskriver (risken för) det som brukar kallas självuppfyllande profetia - förstår jag dig rätt då?

Och här klistrar jag in visdomsordet: I´m only responsible for what I say - not for what yoy understand.

Jag har ägnat mycket tid i livet åt att förstå mig själv och lära känna mina sår och sprickor... Att läsa, skriva och få respons här har faktiskt varit lika bra om en del annat, långt "mer exlusivt" har varit:) Att skriva och ha tid och utrymme att tänka passar mig bra, likaså att gå tillbaka och reflektera över sånt som passerat.
Apropå din höjdrädsla - jag hoppar inte, varken fysiskt eller psykiskt men jag vill ge mig själv ökade frihetsgrader i livet. Mina rädslor begränsar mig och har även begränsat mannen i vissa avseenden. Det blev tydligt inatt (igen) då jag var orolig på ett sätt han inte kan förstå och det i en situation som berör oss båda. Jag har redan talat med honom om det. Att han idag förstår (som jag upplever det) min hållning och rädsla (respekt?) för alkohol har gjort att vi kan tala om den delen på ett bra sätt vilket inte gått tidigare. Jag skulle hellre känna respekt än rädsla för alkohol men rädsla är nog tyvärr ett sannare ord. Rädsla är väl aldrig bra... men det är bäst att vara ärlig så långt man förmår. Och min katasrofrädsla hör till mig och det är jag som måste jobba med att övervinna den - eller åtminstone töja gränserna. Den lär också finnas kvar här, med mig, när du kommer tillbaka, nymarinerad och med nya erfarenheter. Vi får se var vi står då, på vilken höjdnivå:) Önskar dig en skön söndag och att din inläggning :) gör dig gott, mycket gott! / mt - ska fylla på med ett visdomsord snart...(se i texten)

mulletant
sön, 2012-03-04 - 19:19

till alkoholister kan känna igen sig i detta:

1.Söker du ideligen uppskattning och godkännande?
2.Har du svårt att se dina egna förtjänster?
3.Är du rädd för kritik?
4.Pressar du dig själv för hårt?
5.Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?
6.Är du perfektionist?
7.Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?
8.Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?
9.Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för alkoholmissbrukaren i ditt liv?
10.Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?
11.Isolerar du dig från andra människor?
12.Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?
13.Känner du dig utnyttjad av andra människor och av samhället i allmänhet?
14.Har du problem med intima förhållanden?
15.Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?
16.Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att ha ett tvångsmässigt beteende?
17.Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd för att vara ensam?
18.Misstror du ofta dina egna och andras känslor?
19.Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?
20.Tror du att en förälders alkoholmissbruk kan ha påverkat dig?

På den sista frågan svara jag tveklöst "ja" och på flera av de ovriga också. Kom att tänka på den här listan när Mullegubben och jag samtalde om min katastrofrädsla. Den passar här. / mt

Länken: http://www.al-anon.se/Al-Anon-Vuxna-Barn/

mulletant
sön, 2012-03-04 - 18:07

är under avslutning. Slutet gott allting gott!
Jag har varit gräsligt förkyld, genomlidit världens katastrofångest, känt mig icke-hörd-och icke-förstådd, känt vanmakt över min oförmåga och hela mig, känt mig ensam med mina bekymmer... Men också haft roligt, tillfrisknat, motvilligt gått på promenad på uppmaning, känt hur jag blir allt helare - från botten och längst inifrån, talat om mina egna, helt sjuka begränsningar, känt mig hörd och förstådd, fått mina tårar torkade, talat om såren från min barndom, funderat vem som tröstat mig, när har jag fått vara svag? ... när har jag kunnat visa mig svag (!), talat om min stora sorg över en trasig relation - och delat med Mm... Lyssnat på mannen Mm som berättar om sina inre resor, vilken som är den största - det är inte alkoholen - och det tror jag. Fått se en helt otroligt bild när en nallebjörn formades i bastuspisluckan... Torkat tvätt ute i solen, städat byggdamm, fått utsikt över ett nytt fågelholkkvarter.

Nu har jag hjälp att minnas - nu ska jag bada bastu så att också kroppen blir alldeles skrubbad och ren och ett värdigt omslag till min renade själ. / mt

viktoria
sön, 2012-03-04 - 18:19

Mt tack för listan! Väcker mycket tankar och känslor hos mig. För några år sedan, skulle faktiskt kunna specificera det till innan 2009, så skulle mitt ärliga svar (om jag skulle tordats vara ärlig då, jag är inte säker) varit ja på nästan alla ovanstående punkter. Det är sorgligt att se så där svart på vitt, men glädjande är att jag också kan se att flera av de instämmande svaren skulle bli nekande idag, pga flera goda val och förändringar jag gjort i mitt liv. Jag kan idag svara nej på några av dem, och blev nu motiverad att fortsätta sträva efter att kunna svara uppriktigt nej på resten också. Jag ska banne mig skriva ut denna lista och ha i min almanacka som påminnelse och som ett faktiskt mål. Kram och tack för allt du delar med dig av! Är också glad att du känner dig lyssnad på och kan låta dig tröstas, det är en ljuvlig känsla, jag vet hur förlösande det kan kännas.

mulletant
mån, 2012-03-05 - 18:29

en påminnelse om livets ändlighet. En bekant har hastigt och helt oväntat dött och jag tänker att hon inte fick en enda dag som pensionär... Jag hade nyligen ett långt samtal med hennes man som är pensionerad sen en tid. Ofattbart att han nu ska ta emot kvällen och natten i medvetenhet om att hon aldrig mera kommer hem... Så viktigt på vilket sätt man skiljs åt... ifall den ena ska leva med det minnet som det sista. Säkert helt fel plats att skriva detta, här där människor lever i så svåra och besvikelsefyllda relationer... men det har blivit en vana att jag fäster mina tankar här.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag / och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag / men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henrikssons dagsvers som vissa dagar kryper in under skinnet på alldeles ett särskilt sätt.

Lilja-12
mån, 2012-03-05 - 19:24

Hej Mt-

vet inte om du minns mig men jag var aktiv här i somras och fick hjälp och har sen dess levt i förnekelse men är nödgad att återkomma.

Ville bara skriva några rader angående ditt dödsbud. VIsst måste man få skriva även sån't här? Naturligtvis.

Det är ju så starka känslor om hur snabbt våra liv försvinner när någon nära går bort. Helet plötsligt får hela ens liv en annan dimension och man kan bli tacksam över de nära och kära man själv har omkring sig. Man kommer så nära livets kärna vid dödsfall, hur motsägelsefullt det än kan låta.

SÅ viktigt att inte kasta bort våra liv på strunt eller fylla-hinna reflektera över glädje och framförallt få känna och ta emot kärlek.

Vad jag förstått av din livssituation och det du skriver här så har du mycket av den varan, en person som ger mycket värme och kärlek och stöd; såväl i din familj, bland vänner som här på forumet.

Hoppas du kan få en fridfull stund ikväll och kanske tända ett ljus för din vän eller vad som nu känns bra.

Skickar dig mitt varma deltagande.

Hälsningar Lilja