Hej, jag är en tjej på 19 år som är tillsammans med en 23-årig kille och vi har varit tillsammans i ungefär 6 månader nu. I början märkte jag att han kunde dricka väldigt mycket även stora mängder stark sprit utan att han blev vare sig påverkad eller ens i närheten till full. Sedan gjorde han det till en vana att alltid köpa viner till när vi skulle umgås och det slutade med att jag drack ett till två glas och han drack upp resten. Det räckte aldrig för honom med ett fåtal glas och han drack det som om det vore läsk. Jag började också upptäcka nya tomma flaskor som vi inte hade druckit av tillsammans både whisky och vin och han berättade en gång att han hade druckit en whiskey flaska själv en kväll. Upptäckterna av nya tomma flaskor som inte jag tagit del av blev fler mer tiden och jag mer orolig. När jag snällt konfronterade honom så sa han att det han visste att det inte var bra men att det inte var någon fara och att han gjorde det för att han mådde dåligt eller var stressad och ångestfylld. När jag märkte att det blev värre inom kort tid och därav började prata om det med honom mer, så tog han åt sig och sa ifrån och menade på att han var vuxen och kunde bestämma och kontrollera sitt drickande själv. Han gjorde alltid ursäkter för sitt drickande att han förtjänade det är efter en lång dag på jobbet eller för att vi skulle fira eller bara för att vi var tillsammans. Vissa ursäkter var så märkliga så att jag ifrågasatte. Tillexempel så sa han att han hade det som tradition att dricka öl på söndagar och börja på morgonen eller att man dricker så till den maten medmera. I varje fall blev drickandet mer omfattande och det märktes tydligt på han att han mådde sämre. Innan jag sade ifrån på riktigt var morgonen efter en kväll då han hade köpt en dyr whiskey som han drack (mycket av) och skulle bjuda på och då morgonen därpå gömde han sig i rummet intill och drack direkt ur flaskan varav jag kom på han och han försvarade sig med att han var tvungen att ta en återställare. Eftersom jag har en bakgrund av svår alkoholism och droger nära i familjen tyckte jag att det var väldigt jobbigt och pratade med honom om det. Jag satte nästan ett krav på att han skulle sluta om vi skulle fungera och det lovade han att han skulle göra vilket jag också trodde att han skulle hålla. Men så i helgen insåg jag att han smygdricker. Jag har tyckt att det varit konstigt att han flyttat på sin stora träningsväska hela tiden och att jag alltid hört den öppnas och stängas när han går på toa och stänger dörren till sovrummet där jag är i. Jag har misstänkt något ett tag men så blev det lite väl tydligt sist jag var hos honom att han gömde något i träningsväskan samt gjorde något i hemlighet mellan köket och toan. När jag hörde klirret av flaskor och att träningsväskan stängdes innan han gick på toa bestämde jag mig för att titta i den i smyg och jag behövde inte ens öppna den för att veta vad som låg i: vinboxar och säkerligen någon starksprit i två flaskor. Jag konfronterade honom och han skämdes men samtidigt tonade ner det. Sedan blev han mycket ledsen och grät för att jag blev så besviken och faktiskt arg på honom. Han sa att det var ett misstag ett snedsteg och att han visste det men inte tänkte på det i stunden. Jag blev arg över att han ljugit för mig återigen och inte hållit sitt löfte. Det som gjorde mig som mest arg var att han trodde jag var dum nog för att jag inte skulle märka något. Den här gången var jag mer tyst än argumenterande men han lovade mig återigen att inte dricka. När han för första gången lovade mig att sluta, så kom vi överens om att han inte klarar att dricka något alls inte ens en öl och beviset blev då han gick på en finmiddag och drack ett fåtal glas öl och fick en panikångestattack efteråt och svimmade. Innan min nyliga upptäckt drack han en öl när vi åt ute men jag tänkte inte så mycket mer på det. Nu behöver jag hjälpt, hur ska jag göra? Kan jag lita på honom eller ska jag göra något mer? Det jag vet som kan få honom att inte börja igen är att han är så rädd för att förstöra mellan oss och att jag ska slut älska honom. Det är det han fått panik över efter varje gång. Jag älskar honom mest av allt och ser verkligen en framtid med honom och vi planerar att flytta ihop inom en snar sådan men det kommer inte gå och jag kommer inte klara det om han fortsätter. Kan ju inte skaffa ett liv och kanske någon gång en familj men någon som har sådana problem. Vet också att det skulle vara helt oacceptabelt i min familj just pga våran bakgrund och därav våran syn på det. Hur ska jag göra? Snälla hjälp mig. Kan inte direkt gå och vakta honom heller.