Hej!
Jag vet knappt var jag ska börja. Jag är en kvinna, i egnetligen mina bästa år. Med barn och man. Vi har en väldigt skakig relation och det hjälper inte mig speciellt i denna sits. Men jag tror jag behöver hjälp. Min syn på alkohol har alltid varit bra, vad ska man säga, gillar inte starksprit och har alltid druckit med måtta.Tidigare när det äldre barnen var yngre så kunde jag dricka några glas vin efter att dem lagt sig en fredags eller lördagskväll. Framtill 10-12 års åldern såg mina barn aldrig mig hålla i ett glas med alkohol. Tendensen ändrades. Under pandemin, när jobbet jobbade hemma och jag och min man hade en för jäkla tråkig vardag kunde det hända att vi tog något glas en vanlig vardag. Jag mådde dåligt på morgonen, luktade som en vinbox men vad gjorde det? Jag jobbade ju hemma. Barnen var i skolan och förskolan och min man, han luktade lite likadant. Min man har i grund och botten ett spelmissbruk och jag, dumma naiva jag trodde ju att alla vinster är mina så började också spela för det var tråkigt att sitta och titta på honom. Med spelandet kom ett nytt missbruk och ännu större problem. Jag tror att om jag hade kunnat backa och stoppa mig själv där för 2 år sedan men jag gjorde aldrig det. Jag och min man har liksom dragit ner oss själva och den andra i skiten. Han ville spela, jag vill dricka så vi kompromissade. Det var också där vår relation började få sprickor.
Jag berättade för honom om mina rädslor men ja, jag tror även han ansåg samma. Han sa några gånger att vi måste sluta, men så blev det en annan gång. Det var fredag, eller dagen hade varit fantastisk eller dagen hade varit skit. Den ena korkade anledningen efter den andra. Med drickande följde även spelandet och med det kom det ena efter det andra ekonomiska problemet. Idag 2 år från allt startade så räckte det för min man, han åkte utomlands och har varit borta ett par månader detta var ett gemensamt beslut och vi kanske kan hitta tillbaka till varandra Jag kände på något sätt en befrielse, tänkte att jag kommer inte dricka iallafall inte så ofta nu när han är borta då jag har barnen att se efter jobbet, kommer heller inte att spela då det oftast var hans stora intesse. Men hans resa har öppnat mina ögon helt. Jag spelar bort pengar när jag dricker för det är tråkigt att dricka. Men i nyktert tillstånd har jag inga som helst tankar på spel. Mitt grundproblem är mitt drickande. Jag dricker i snitt mellan en halv till en hel flaska vin var 3-4 dag. Redan andra dagen efter min vinkväll börjar jag sakna känslan. Jag har aldrig sett mig själv som en alkoholist. Min pappa som jag inte växte upp med var alkoholist. En nära släkting till mig är alkoholist. Pia på torget med en folköl i handen är alkoholist, men jag ser inte ut så? Det är mitt problem. Jag är ung, fräsch med fin familj och uppskattad som person bland nära och kära. Mina barn går hela och rena och jag finns där för dem alltid. Både som mamma , lekkamrat till den minsta och bästa vän. Jag bakar kakor och bullar, har ett fint och städat hem. Den fasaden har lurat alla runtomkring mig men mest av allt mig själv. Jag har tappat lite, det är svårt att sköta jobbet kl 8 på morgonen om man druckit vin till 2-,3 på natten. Så jag är borta oftare än vanligt .Mitt liv är totalt kaos, jag är ett uppstressad vrak inombords och jag har väl känt att mitt i allt elände så förtjänar jag att dricka lite vin och slappna av. När jag är nykter har jag vid ett par tillfällen tänkte att om jag dog så skulle det bli så skönt. Speciellt när min man är iväg och jag är ensam med alla problem och allt annat. Men sen slår jag bort dem tankarna. Jag skulle aldrig gjort så mot mina barn. Jag skulle aldrig utsätta dem för en förlust av en mamma som i grund och botten är en bra människa. Jag älskar egentliigen livet men det sista halvåret har livet knockat mig flera gånger om Jag behöver hjälp. Jag tror att jag kan klara det på egen hand. Men jag vet också hur enkelt det är att känna att man har rätt att " unna " sig den där extra flaska vin denna vecka. Dem senaste 2-3 månaderna har drickandet eskalerat. Jag kan ta 2 glas vin och stoppa där, men det har också hänt att 2 blir till 4 som blir till en halv- hel flaska. Jag vet inte om jag redan är en alkoholist. Jag skakar inte när jag inte har alkohol i kroppen men dem senaste veckorna blir jag sugen oftare och oftare var 3-4 dag. Det jag vet är att jag inte vill bli en alkoholist. Jag vill inte fördärva mitt liv men just nu så känns alkohol som det enda som kan minska den enorma smärtan jag känner inom mig. Dock är alkoholen och även spelandet i sig också en ångest och smärta. Jag vågar inte berätta detta för någon. Eller egentligen jag har ingen att prata med. Därför vänder jag mig hit. Till er. Vet inte vad jag vill ha för svar. Eller respons. Jag behöver nog bara ventilera ut det. Få det skrivet och läst. Så att även om ni inte känner mig så vet jag att fler än jag vet. Som sagt, jag har ett spelmissbruk inte spelberoende. För spelandet gör jag aldrig nykter. Men det har så jävla bedrövliga konsekvenser. Sen har jag ett alkoholmissbruk, men vet inte om det inte redan blivit ett beroende. Jag vet att om jag slutar med drickandet så slutar spelandet . Jag tror helt enkelt jag vill skrika på hjälp. Jag vet att det finns AA möten men dels har jag ingen möjlighet att gå just nu och i ärlighetens namn så är jag just nu så svag i min själ att jag inte vet om jag hade vågat. Jag vet att den inte nedbrutna jag. Den riktigt hon är så självdisciplinerad och bestämd att hon klarar att sluta med allt. Men hon jag råkat bli nu, hon känner sig som en värdelös och knäckt människa. Totalt nedbruten av sina idiotiska val. Snälla vill någon råda mig? Eller stötta mig? Jag tror jag behöver en knuff på vägen. Som ett barn som ska ta sina första steg. Jag vill bli mig själv igen. Jag vill verkligen lägga av med mina laster inte bara för mig själv men för mina barn. Även om dem inte vet så har jag sådana skuldkänslor över att jag sviker dem. Jag hade i vilken sekund som helst kunnat slita ut mitt hjärta för dem men jag är så svag att jag trots det sviker dem ett par gånger i veckan. Till Saken hör att mina barn aldrig sett mig påverkad. Och även om jag inte går till jobbet och mår värre än värst så ändras inte mina barns rutiner. Jag går upp och förbereder dem inför dagen med frukost och kläder. Men jag är ändå inte den mamman dem så mycket förtjänar. Så känner jag. Har du läst enda hit. Så tack för det. Jag är så vilsen och vet vart jag vill gå men vet inte hur man börjar.