av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
tis, 2012-03-06 - 05:36

dina ord värmer. Även om den här personen inte var en nära, personlig vän är det tillräckligt nära för att kännas mer än nån "man hör talas om". Och livssituationen kommer nära och berör. Det är så sant att jag har mycket kärlek och närhet omkring mig och frågar mig allt oftare vad som är viktigt den tid jag har kvar av mitt liv. Det här är en verklig påminnelse.

Annars Lilja, jag minns dig och är glad att du sökt dig tillbaka. Ni som kämpar hårt mot alkoholmonstret har gett mig många värdefulla insikter. Ha en bra dag, allt gott! / mt

Kvinna-mamma46
ons, 2012-03-07 - 05:16

Vad mycket tänkvärt du skriver om Mulletant. Jag slås återigen av hur väldigt medberoende jag har varit hela livet, först till min mamma och sedan min son. Listan du skrev om att vara barn till en alkoholist stämmer delvis in på att vara barn till en obalanserad, auktoritär och neurotisk förälder. Min mamma var i och för sig helnykterist under hela min uppväxt, hon säger inte varför men jag kan ana att det beror på att min morfar var alkoholist och tog livet av sig som pensionär. Och att hon själv inte kunde hantera alkoholen i sin ungdom...

Den här känsligheten eller vad man ska kalla den finns i hela släkten, och många dricker för mycket.

När min son insjuknade i sin ångest-tvångs sjukdom så blev jag så klart medberoende med en enda gång, mönstret satt djupt rotat hos mig. Tillika var jag den som alla sökte stöd hos, eller också så erbjöd jag mig självmant att stötta. Och så blev jag sjuksköterska.. ha ha. Så kunde jag ju vårda och ta hand om även på jobbet. Så tydligt jag kan se nu hur känslomässigt utarmad jag måste ha varit. Vinet blev det jag styrkte mig med, min trygghet, avslappning och energi-kick.

Så mycket man har lärt sig under dessa år och så lika vi är allihopa. Det viktigaste för mig när jag slutade dricka var egentligen inte att bara vänja mig av med alkoholen, det allra viktigaste var att lära mig leva, släppa taget, ändra mitt sätt och våga låta andra ta ansvar för sina egna liv. Som jag skrivit många ggr i andra trådar så krävs det övning, övning o övning. Små saker som att be sinnesrobönen om och om igen när tankar och känslor vill rusa iväg. Fokusera på det som är bra. Försöka att inte reagera på impulser direkt (då de aktiverar gamla minnen i amygdala, en kärna i hjärnan som lagrar känslor i samband med minnen för då blir reaktionen ofta för stark, felaktig, feltolkad) utan låta impulsen nå upp till pannloben och då kan vi se relevant på situationen.

På jobbet häromdagen så dissade jag den situation som var så jobbig förra veckan. Och jag såg att 50 procent av all personal gjorde samma "fel" som jag, alltså var glada, skämtade lite, pratade några meningar extra i samband med rapporten. Varför blev jag då så arg och ledsen över sur medpersonal. Jo jag var astrött efter 10 timmars stressande,en läkare som sprang efter mig, inte en paus för varken mat eller vila, OCH för att jag är överkänslig för kritik... Och efter hemska arbetspass var det vinet jag tröstade mig med förr, nu är jag tvungen att se mina egna känslor och ta ansvar för vad jag tänker, tycker och känner. Jobbigt ibland men givanade, intressant och framför allt så mår jag tusen ggr bättre i själen och kroppen.

Nu är det så härligt ute, ljust om kvällarna, fågelsång, hög luft, sol. Glöm inte att njuta mina vänner. Kram

Lilja-12
ons, 2012-03-07 - 08:14

Vad jag känner igen detta duktighetssyndrom och denna otrygghet i relationer,detta fixande för andra som till slut gjorde mig utbränd,och bara vinet tröstade. Bara DÄR fann man stöd, hur absurt det än låter!

Ja, Mulletants lista läste jag och jag,precis som du, ser så väl hur min uppväxt med alkoholism bidragit till mina psykiska tillkortakommanden, och trots detta har jag ändå kämpat mig till en yrkesexamen.

Men historien gör sig alltid påmind där min överkänslighet och vilja att vara alla till lags och ta hänsyn till alla, till slut gör att jag inte orkar.

Jag hade bara ett värde när jag fanns för andra, precis som jag varit ett stöd för min mor sen barnsben.

Sen som vuxen orkar man inte riktigt.

Hoppas du kan njuta av vårsolen idag!

Lilja

mulletant
ons, 2012-03-07 - 16:25

jag kunde vara ni, alla tre, Viktoria, Pia och Lilja. Så mycket jag känner igen i livsmönster och livshållning. Så tunn är gränsen.. Det känns gott i mig att medberoendelistan är till nytta, jag har sett den tidigare och sökte upp den igen när jag tänkte på min barndom häromdagen. Har tänkt ibland att jag skulle vilja starta en grupp för vuxna barn (*skrattar* t ex i 60-årsåldern) till missbrukare och just nu känner jag igenkännandet och delaktigheten här.

Tack för din formulering Pia: "lära mig leva, släppa taget, ändra mitt sätt och våga låta andra ta ansvar för sina egna liv." Det övar jag på och tar ofta sinnesrobönen till hjälp,... Jag ryser lite när jag hör om ditt arbetsskift - jag har lämnat sjuksköteriet men är kvar i stress och ansvar.

Så tunn är gränsen, skrev jag nyss, mellan missbruk och medberoende - jag såg framför mig att vi går längs samma väg möjligen på var sina sidor om den streckade mittlinjen... men det kändes inte som nån bra metafor. Just nu tänker jag att vi går i samma livets skola. En norsk psykiater, Svein Haugsgjerd har skrivit att de som varit psykotiska har gått i livets högskola för de har gått närmare avgrunden än de flesta. Vi här är nog på högskolenivån vi också.. har tittat ner i avgrunden, eller Helvetesgapet... och kämpar för att hålla balansen. Vilken hjälp jag haft och har här att hålla taget... / mt

Lilja-12
ons, 2012-03-07 - 17:35

Och Naturligtvis ska du också ha samma virtuella ompyssling som Viktoria, nu när du också känt dig klen och sjuk!Speciellt med tanke på att ditt liv med all sannolikhet kretsat mycket kring att ta hand om andra! Jag gör soppa till dig med!

Jag visst är gränsen hårfin mellan medberoende och missbruk.

Jag var den otroligt "duktiga" dottern, systern, hustrun och tog ut mig fullständigt på att vara alla till lags, hjälpa alla,visa en säker och trygg fasad. Mycket orkade jag men när mitt äktenskap blev svårt, där jag inte kunde ställa krav på en krävande man,hittade jag ingen annan utväg än den jag kände igen hemifrån,smussel med fLaskor.Självbedrägeriet började ta form.

Det gick "bra" i många år men när makens beteende tilltog började jag braka.
Denna förbannade historia man bär på som vuxet barn till alkoholist! Din lista sitter som en smäck..

Nu har jag det så mycket lugnare som skild men det var nästan omöjligt att skiljas-trodde mig inte om att stå på egna ben,vilket ingen kunde fatta.
Det var fruktansvärt svårt att uppbåda styrkan att bryta sig loss ur ett destruktiv äktenskap men jag är så tacksam över att jag orkade. han får nu ta ansvar för sitt eget liv och kan inte suga livskraft ur mig längre.

Jag skulle vilja vara med i en grupp för vuxna barn men då måste jag ha tagit itu med mitt eget missbruk först..(blink)

Jag gick på din sida Mulletant, i många många år. Men för 12 års sen började jag långsamt glida över på missbrukarsidan.

Nu försöker jag bli frisk och forma min egen identitet, den Lilja som aldrig fått ta plats egentligen, och det var då själva f..n om alkoholen skulle få förstöra för mig, den har förstört tillräckligt!

Javisst är gränsen tunn..så sant så sant

Många varma Krya-på-dig kramar från Lilja

Kvinna-mamma46
ons, 2012-03-07 - 17:56

Ja vi är medsystrar och mitt i eländet så slår det mig att vi faktiskt är fulla med kvinno-kraft och det ska vi vara stolta över!

Kram

Lilja-12
ons, 2012-03-07 - 18:04

Men kanske ska vi försöka använda kraften på oss själva först och främst?
Det finns så många energitjuvar ute där..

Kram/Lilja

viktoria
fre, 2012-03-09 - 16:24

Hej min vän MT. Hur har du det - frisk nu? Här vill det inte ge sig. Hostar och snörvlar, men har det ändå ok. Jag har ju lite fördel av att i det som är min huvudsakliga sysselsättning (yrkesmässigt) är jag frigående (haha, kan man säga så? Som en höna!) och jag jobbar hemifrån, så jag känner aldrig den där pressen, som jag gjort på tidigare arbetsplatser, att gå till jobbet sjuk - laddad på alvedon. Ingen blir lidande direkt av att jag ligger i sängen tills jag är frisk, nåja förutom att jag får ta igen en del nästa vecka då förstås.
Önskar er en fin helg, kanske med något extra gott?! Varm Kram

mulletant
fre, 2012-03-09 - 18:39

jag har repat mig bra, för en vecka sen var jag halvt mevetslös men nu är det bra.

Jag fick ett gott skratt åt dig som frigående höna - vi har så fina hönor; t ex islandshönan Sigridur, stor och ståtlig, brunröd med skiftningar i koppar och snygg mörkbrun tofs och Goldie, en tjinuskifärgad dvärghöna, också med guldblond tofs. De hade kycklingar i somras båda två. Det är fantastiskt att se hönsmammor ta hand om sina barn och visa dem världen. Sen ett tu tre lämnar de kycklingarna och flyttar tillbaka till hönshuset (och tupparna) igen. Men, det ska sägas, de är duktigt trötta på tupparna emellanåt.

Det känns som det kan bli en fin helg, det ska städas och röjas, det nya duchrummet är färdigt och fint - sista listen kommer på plats nu. Jag har en del jobb som mäste göras men det känns ok - satte punkt i en rapport idag och det är alltid skönt. Väntar på pensionsbeskedet som fastnat i nåt datatrassel. Men, har också tänkt att jag kan välja att tänka positvt om mitt jobb - det finns mycket gott där och det händer att jag får värmande ord av folk som är viktiga för mig. På jobbet är jag vanligen den som går rakt in i konflikter (när det skaver på insidan) och då försöker jag prata "giraff" - det är nästan magiskt hur mycket gott det kan komma ur det. Vi har haft en sån uppgörelse nyligen och idag fick jag så varma ord av en kollega.
Det blir sallad nu, avocado och kyckling och dressingen med vit balsamvinäger, vitlök o persilja. Favorit. Framför brasan. Mineralvatten med bubblor. Kram till dig och ha det gott! / A

mulletant
sön, 2012-03-11 - 07:23

med radio, katt och soluppgång långt borta i öster.

Städade igår, njuter just nu av att ha det vackert omkring mig. Ska ta itu med ett annat utrymme idag. Ska också ägna dagen åt att på djupet fundera över ansvaret i en relation, i vår relation och andra relationer som är viktiga för mig. Det ÄR förvisso det viktigaste att ta ansvar för sig själv och sitt mående-välbefinnande men jag är ingen ö, jag är en halvö med ett brett och djupt fäste till ett sammanhang. Det här året har Mm verkligen visat sin vilja och tagit ansvar för att vår relation ska fortsätta. Också jag.

Jag berördes starkt av det Lisamari skrev om att fly med missbruket in i sin bubbla ... Min bubbla är delvis arbetet som jag kan försjunka i långt utanför vad som är rimligt. Andra bubblor är flykten in i böcker och skrivande. Mina viloplatser men också där jag blir, gör mig, otillgänglig för omvärlden. Vktoria skrev till någon att det starkaste i missbrukte var flykten (jag minns så) ...

Det är viktigt för mig att skilja medberoendebeteenden från mänsklig omsorg. Det är viktigt för mig att det inte blir enögt. Å ena sidan är jag övertygad om att våld och missbruk inte kan/ska lösas i familjeterapi (då det finns en maktproblematik) å andra sidan är man alltid två i en relation. Om den jag lever med har destruktiva beteenden är det inte mitt fel/mitt ansvar. Den andre kan jag inte ändra.... Men jag har ansvar för mig och min del i relationen. Så smal den eggen är ... och så väsentlig för mig. Jag vill inte leva som medberoende men jag vill abslolut inte leva som egoist.

Jag tror att det var Scott Peck som först, för många år sen, utmanande mig genom att ifrågasätta uttrycket "det är tanken som räknas" - kanske Stefan Einhorn har tagit upp det också. Kärlek kommer inte andra till del genom tankar, kärlek visas i handling. Åh vad jag har plågats av den insikten emellanåt. När jag inte haft kraften att handla, när lättjan och egoismen tagit överhanden. När jag handlat emot mitt hjärta - eller när jag underlåtit att handla. När jag flytt in i mitt. Och det jag skriver om nu handlar inte om medberoende. Även om det är på eggen...

Idag är en ny dag med nya möjligheter. Idag, just nu, är jag tacksam för allt jag har. En nykter, klok, kärleksfull man. Fina barn och barnbarn. Ett jobb som jag ofta(st) trivs med och nedtrappningsmöjligheter som skymtar. Några nära vänner. Möjlighet att förändra det jag vill förändra. Att bidra med det jag kan till det som är viktigt för mig. / mt

mulletant
mån, 2012-03-12 - 05:18

Kanske att det bland de beroende finns de som i grunden, primärt, är medberoende? Som tidigt "lärt sig" att läsa av omgivningen, att tolka obefintliga signaler, ta hand om, ta ansvar för. Som bär tunga bördor...

Kanske att det bland de de beroende, de som vuxit upp med missbruk och kan ha fått "genen" i arv, ligger nära till hands att när bördan av egna och andras bekymmer blir för tung söka den tillfälliga vilan i glaset? Och så är den medberoende en av de beroende med dubbla bördor att bära och frigöra sig ifrån.

Kanske - om det är så - att detta är vanligare bland kvinnor som (ännu) är uppfostrade till omsorg och ansvar för andras väl och ve?

När en medberoende-beroende ändrar sitt mönster, som måste ändras från "två håll" påverkar det sannolikt omgivningen på flera sätt, från flera vinklar... / mt

Lilja-12
mån, 2012-03-12 - 17:49

Tror du är sanningen på spåret här att många beroende även är medberoende, framförallt kvinnor.
Ingen vetenskaplig fakta har jag som backar detta men tror att kulturellt och/eller genetiskt är kvinnor mer benägna att utveckla ett medberoende.

Jag är ju Vuxet Barn till Alkoholist och gick tidigt in i ett Medberoende för att läsa av, skanna av, kolla stämning, vara stöd åt min mor då min Far och Bror drack.

En lyhördhet som ofta blir självutplånande även om det genererar ett gillande hos andra och man får den så eftersökta Bekräftelsen och Kärleken!!

Jag "klarade det" med bravur i många år men till slut blev jag för illa ansatt i mitt äktenskap och med flaskan som en Stor Ventil och Tröstare, blev det ett Stort Problem.

Visst finns det i många beroende en dubbel problematik mt, alldeles säkert, och jag har sedan jag bröt mig ur detta destruktiva äktenskap fått mycket tid att tänka på vad som drev mig att göra allt jag gjorde, hjälpa alla som jag gjorde, lyssna in alla, tro att jag kunde lösa allas problem?
Svar: Ett oerhört stort behov av att vara omtyckt, se till att tillgodose andras behov.

Tycker dock att trots att man riskerar vara med i "De Snällas Men Dummas klubb" att den lyhördhet en medberoende utvecklar kan vara av godo.
En omsorg om andras välmående är väl en fin egenskap?
Bara den inte överutnyttjas av energitjuvar, som ju ofta tyvärr luktar sig till denna lättillgänglighet.

Jag kan se idag att jag var naiv i min tro att bara man ger andra med problem (missbrukare, förtryckare, alla med märkliga personlighetsdrag) massor av kärlek och stöd kan man "rädda" dom!!
Och Att dom en dag ska inse och ge tillbaka.

Det finns naturligtvis såna fall där "syndaren vaknar" men jag tror tyvärr att det är mycket vanligare att man blir utnyttjad för sin godhets skull, för sin lojalitets skull, för sin oförtröttliga uthållighets skull! Tills man själv brakar.

Att jobba med ett medberoende och beroende är svårt, framförallt när det gäller gränssättning.
Först ska man sätta gränser mot omgivningen och sen mot sig själv för att inte fylla den Stora Tomheten med Alkohol..

Men jag TROR verkligen på allas vår inneboende Kärna av Styrka och längtan efter ett gott och drägligt liv. Bara man vägrar ge upp och försöker vara lite mer på sin vakt, inte fullt så medgörlig och snar att hjälpa, utan VÄRNAR om sig själv, den omsorg man kanske aldrig fick som liten, så TROR jag att det kan gå vägen!

Ja du ser kära mulletant, vad dina rader om medberoende/beroende väckte hos mig!
Hoppas din dag varit fin i Solen och att du känt Glädje!

Tack för alla dina fina inlägg!

Kram, Lilja

Adde
mån, 2012-03-12 - 18:34

vad bra skrivet Lilja !!!

Jag kan bara komplettera med att det inte är ovanligt att alkisar som jobbat med sig själva blir lite fundersamma över varför livet inte blir bättre nån gång. När de då börjar studera sin barndom lite närmre så hittar de ofta ett missbruk i familjen som de förträngt. Om de då behandlar sitt medberonde så släpper mycken gammal ångest och livet blir så bra som de hoppats på.

Jag har flera vänner som gått igenom den utvecklingen och som hittat sin plats i livet nu.

Jag själv kör fortfarande på principen att jag naivt litar på folk istället för den gamla misstänksamheten, det känns lite bättre att göra så.

Lisamari
mån, 2012-03-12 - 19:01

Nu gick det rysningar i hela kroppen.

Vilka kloka inlägg och så mitt i prick på något vis.

Jag känner mig så träffad av det du skriver Lilja, och även av det ni andra skriver.
Jag har hela sommaren funderat på varför jag liksom går genom livet och är tillags, nästan som om jag vore mindre viktig än andra och att andras välmående är viktigare än mitt. En glad pajas och mehe utan åsikter.

Jag vet inte ens vad jag tycker om, bestäm du, mig spelar det ingen roll är en fras som jag ofta använder. Vad bekvämt, slippa tycka, slippa rikera att välja fel.

Att lyssna på rådet (av dig Adde) att i början koncentrera mig på min egen nykterhet, har varit till hjälp. Jag har verkligen gjort det, även om jag kännt mig lite ego trippad emellanåt. Vill så gärna ge tillbaka, hjälpa.

Kan det vara så enkelt att jag är rädd, rädd för att göra fel, rädd för att såra, rädd för att inte vara omtyckt, rädd för att inte synas.

Ja fantastiskt att läsa det ni skriver och ja, det väckte mig också
Tack
Kram
Lisamari

Lilja-12
tis, 2012-03-13 - 07:41

Jag blir glad att du kunde känna igen dig och att det kunde betyda något det jag skrev!
JAA! Du ska definitivt vara mer "ego" och sätta dig själv i centrum nu, man FÅR ta den platsen!

Men det är ett arbete det likväl som kampen med Nykterheten.

Och Adde! Tack för din feedback!
Och Naturligtvis ska man tro på människors Godhet, det var inte så jag menade utan det var mer ur perspektivet när man varit/är EXTREMT inkännande och hjälpsam och då måste lära sig att värna mer om sig själv och SEDAN kanske hjälpa andra.
Att hitta sig själv först och sin egen styrka.
Våga ta Plats och se att man har rätt att ta emot utan att känna press att ge tillbaka.

Varma vårkramar till ER!
Lilja

mulletant
fre, 2012-03-16 - 05:40

veckan har jag inte skrivit sen jag började skriva på forumet för mer än ett år sen. Läser gör jag varje dag. Hämtar ♥ från början av denna tråd, och min räkneramsa. Konstaterar att den igår slutade på 134, alltså 24+53+15+173+60+134. Nykterheten just nu är vardag. Igår var jag på arbetsmöte med efterföljande middag på krogen. I sällskapet var det faktiskt någon utan bil som valde vatten trots att det bjöds vin - men jag noterade också samtalet - hur "normalt och givet" det är att dricka en flaska vin till helgen. Kulturen är stark men besvärar mig inte. Ska bli verkligt skönt med helg!

Fortsatte tänka - så fungerar skrivandet för mig - på hur mycket inarbetad tid jag har att ta ut, hur jag ska planera inför min nedtrappning. Tänker på hur sträng jag är mot mig själv i vissa avseenden. Verkligen sträng. Inte hemma dock, min viloplats - numera helt min viloplats. Ser mig omkring och kommer på att jag ska gå spana efter ny matta idag - blir glad! / mt

mulletant
fre, 2012-03-16 - 05:44

på varför man inte bör skriva här påverkad var så bra och så långt mer generellt än alkohol så jag klistarar in det så att jag kan fundera vidare över det:

"När jag är full så är inte mina tankar speciellt smarta eller fyndiga. Mitt fyllesnack tillhör ju inte Nobelnivå om jag säger så. Dessutom finns ju en väldigt stor risk att jag säger saker som jag inte menar och som ger mig ångest dagen efter. Om jag kommer ihåg vad jag sagt.

Jag vet också att det finns många som triggar igång sitt sug genom att känna att de på sätt och vis är med i fyllan på ett känslomässigt vis.

Behållningen av ett fyllesnack är ju inte speciellt stor för läsaren eller lyssnaren och inte heller för den som är packad. För att komma nånstans i det nyktra livet så lär vi oss av nyktra alkoholister, den fulla alkoholisten är vi ju själva mästare på."

mulletant
lör, 2012-03-17 - 08:51

timmar åt forumet, läst tråden som V tipsade om. Forumet måste ha varit nytt då men Lisamari, Adde, Pia, Mie och Fenix fanns med redan då - och V som beskriver att hon "kröp" in. Jag funderar vad jag gjorde 2008-2009, hur jag tänkte då, vad jag kände då. Jag kan titta i min "svarta bok" som faktiskt är just svart, en ringbok från en konferens där jag började skriva vid sidan av det jag skrev på datorn. Jo, nu vet jag - anledningen till att jag är kvar här var ett bröllop som planerades ingående ett år på förhand och som jag inte kunde tänka mig att trasa sönder. Det var ett mycket lyckat bröllop - men jag minns en (1) uppgörelse som endast jag och mannen vet om. Jag visste redan då vilket illavarslande tecken som visade sig när ett tillfälle gavs. Annars var allt genomlyckat.

Känner mig ganska ordlös just nu, förstår dem som slutar skriva när livet rullar på sin gilla gång. Tänker att det kan ligga en fara i det (för mig) och tycker mig ha sett det här.

Brukar tänka att man inte kan ta ifrån en människa något innan h*n fått något istället. Jag har inget som skulle ersätta forumet för mig i nuläget. Det skulle kunna vara en grupp levande människor att möta - men jag är så nöjd med att få vara hemma när arbetsdagen och -veckan är slut. Och jag vet inte var jag skulle hitta den gruppen, de personerna i min närmiljö. Så jag är bara innerligt tacksam för att forumet finns - och finns på mina villkor, när jag behöver och den tid på dygnet det passar mig. Låter egoistiskt i mina öron och känns ego att skriva så - men så är det ju:) och det är jag tacksam för.

Har förmånen att delta i en faktiskt väldigt bra utbildning just nu. "Faktiskt väldigt" för att jag gått många av varierande innehåll och kvalitet... Hade 1½ timme coaching häromdagen med en rejäl och mycket humanistisk karl som har sin bakgrund i ett mycket manligt yrke. Hade aldrig valt nåt sånt själv, män är "i princip" ganska hotfulla för mig. Jag deltar med öppet sinne och i syfte att göra ett bra avslut på mitt nuvarande jobb - som sannolikt är mitt sista. Coachingen gav en omtumlande efterkänsla. Det är ytterst sällan jag har utrymme att prata fritt om mitt jobb så länge utan bli avbruten och fr a utan att behöva tänka på vad jag säger. Det är en bra coach. Ska ta vara på det här också för min egen skull. Känner att jag gjort mig förtjänt av det - ja det har jag!

Ska fundera över klädsel till ett annorlunda kalas - som samtidigt i sin vanlighet kan bli likt det vännen V ska delta i. Mannen hör inte till sammanhanget och ska inte delta. Jag är mycket frestad att stanna hemma i soffhörnet med honom. Vi ska se hur det tar sig under dagen...

Ha en fin dag alla som läser och skriver här i forumets olika trådar. Tänkte idag på hur lika vi är, medsyskon skrev axel på 3xL-tråden... Tänk så fint att vi har varandra och att den här platsen finns! / mt

viktoria
lör, 2012-03-17 - 08:59

Ja det är fint att vi har varandra A♥ Det är inte alltid jag känner för att skriva, eller ens har något att skriva i dessa dagar, men som du påminner jag mig om vad forumet gjort för mig, och att jag faktiskt behöver den här platsen, utrymmet. För detta är ju den största enskilda anledningen till att jag mår bra och är fri från alkoholen idag. För jo, jag känner mig fri fast maken inte är helnykter, och omgivningen erbjuder ett och annat tillfälle med påminnelser om varför "aldrig mer..." är mitt enda alternativ. JAG är inte bunden till det. Jag finns här, existerar här, men känner inte igen mig i ett medberoende- knske eftersom jag faktiskt inte ser att maken har ett Problem. Han dricker, som många andra i min närhet, ibland. Men det renderar inte i problem direkt. Irritation från mig ibland - javisst. Men jag kan se skillnaden till medberoende och alkoholproblem/beroende, även om den är svår att förklara. Det är en sida jag ogillar, men den tar ingen större plats i vårt liv.
Detta skulle ju kunna vara ett försvarstal och skrivet i förnekelse kan jag själv se om jag läser det och låtsas att någon annnan skrivit det. Må så vara...jag kan inte förklara bättre just nu!

mulletant
lör, 2012-03-17 - 09:59

förklara, och svårt att dra gränslinjer. Ja. Ska fundera ett varv, eller några över det du skriver. Mest för att det är så intressant - inte för att analysera ev förnekelse:)

Det finns mycket i medberoendet jag inte kan känna igen hos mig själv - å andra sidan är jag inte prövad till det ytterstas gräns, inte tillnärmelseis. Jag känner däremot tydligt igen vissa missbrukartendenser och läser nu Jaget och missbrukaren med fokus på mig själv.

Precis exakt nu minns jag att min mamma berättade att pappas chef en gång hade ringt henne ang hans alkoholproblem - alkoholism och bett henne se till något vad-det-nu-var. Hon berättade att hon sagt "snälla herr A det kan jag inte" - jag tror inte hon var genuint medberoende, hon tog inte ansvar, sopade inte undan vad jag kan se nu. Jag vet att hon levde i enlighet med ett löfte och gjorde det hon trodde var rätt och bäst. När hon lämnade skapade hon ett rikt eget liv.

Så här fungerar forumet för mig, väcker minnen och impulser som jag själv kan välja vad jag gör med och av... Så klart jag kan välja att förneka eller försköna ... men jag ser att det hela tiden för framåt och det gör inget att det sker i min egen takt. Jag har inte bråttom.

Å ena sidan ser jag många likheter, åt olika håll, å andra sidan är jag fortfarande övertygad om varje människas komplexitet och unikhet.

Åh vad jag har svamlat - men här får jag ju göra det, som jag vill:) Idag känner jag att jag äger :)))