Hej! Jag har läst. Och läst.
Ser en gemensam nämnare hos er som lyckats på er resa. Nämnaren är; Ni har oftast en partner och vänner. Ni är egentligen inte särskilt ensamma, och just därför skäms ni och känner att ni gör bort er. Jag är nog rätt ensam. Ingen hör av sig till mig, men jag uppskattas på jobb och i mer formella sammanhang. Så ingen lider av mitt drickande. Ingen ser. Ingen bryr sig. Utom jag själv. Jag kan hantera det hela och är inte kliniskt beroende. Men jag har ett behov att bedöva mig i mitt liv. Såsom många här inne gör av olika skäl. Ni har min fulla medkänsla och respekt.
Vet inte om mitt inlägg är adekvat? Men budskapet är; vad gör vi fullt fungerande men ödsligt ensamma människor åt en alkoholkonsumtion som faktiskt inte skadar någon eller gör oss själva till åtlöje?
Utom rädslan att det kanske går överstyr. Då vi inte bara är ekande ensamma utan dessutom alkoholberoende? För de som bara är ensamma brukar man rekommendera att gå med i lite föreningar och höra av sig till folk som man förvisso känner men som själva aldrig hör av sig. För de med alkoholberoende finns det mediciner och program att följa. Och sen kan man förstås få lite gemensamhet på AA möten. Men där är ju inte jag.

@Denlillamänniskan
Åh vad spännande läsning, allt, ska googla på denna art of suffering, och blir nyfiken på om det är någon särskild tidsepok av Bruce S du lyssnar på?
Härom dagen flaxade den gamla låter ”Stuck in a moment” av U2 in i min hjärna- krävs ej Einstein för att fatta varför- men lyssnade iaf på den ett par gånger och sen gled jag över i Springsteen som nog är min allra största musikaliska ikon och jag lyssnade en halv eftermiddag medan jag gick igenom fakturor och annan admin som är längst ner på listan av sånt jag gillar, eller snarare högst upp på listan av vad jag inte gillar.
Nog om det, bara ett sammanträffande.
Kram till dig.

@Se klart Du kan kolla på Youtube. Sök på Thic Nath Hanh, eller Plum Village.
Det är ingen speciell epok av Springsteens långa karriär som fångar mig. Tog upp en färdig spellista från nätet och lyssnade.
Kram, vännen!

God Morgon, vänner!
Varit uppe en god stund. Först ägnat mig åt mitt eget och sedan läst lite på forum
Hjärtat i kalendern är på plats. Men idag är det ju snorenkelt för systemet är ju stängt.
Men man ska väl få ha några sådana där dagar, när man bara glider lite skönt i sin nykterhet.

Idag tror jag visst att det blir en fin dag. Önskar att ni också känner så!

God Morgon!
Vid närmare eftertanke är det ingen Bergodalbana jag har åkt. Snarare en Vikingagunga. Där kan man bli rejält åksjuk, samtidigt som man gillar det hissnande suget i rörelsen. Mellan ytterlighetslägena finns det en punkt där gungan är i total balans. Jag pendlar in mig mot den punkten. Man kan lätt misstaga sig och tro att där är tomhet.

Det blir en fin dag.

Ytterligare en dag i livet, halvvägs till nattens vila.

Dags för sista episoden om Simhallen;

Jag och apan har tagit oss upp på kanten av bassängen. Jag upptäcker nu att apan har försvunnit. Men inte ut genom några dörrar utan in i mig själv. Jag står ensam där nu och upptäcker en sak;

Jag, personalen, de som simmar. Samma lugna ansiktsdrag. Det slår mig att jag kanske ändå kan göra lite nytta innan jag går. Så jag skyler de döda alkoholisternas kroppar med stora frottehanddukar från Relaxen. Innan jag gör det så vänder jag dem med ansiktet uppåt. De har samma anletsdrag som jag och alla andra. Intill varje död kropp ställer jag en glasburk med en Beroendehjärna. Det måste bli ett avslut, nu när vi vet att vi alla har samma ansikte.

Det är det ansikte vars blick vi ber om; Gud vände sitt ansikte till mig och give mig frid. Eller som Zenmästaren Suzuki skriver; To know the Original Face.

Jag är inte någon huvudperson längre. I det här sammanhanget är jag Du. Och Du är Jag.
Badmästarens ansikte är också The Original Face.

Jag är fri att gå nu. Och utan större åthävor så klär jag på mig och går. Med lätthet passerar jag jönsarna Alkoholdjävulen och The Evil Clown. De har det verkligen besvärligt med att verka avspända, sköna partysnubbar. Det blåser kallt och det snöar idag. De har min största medkänsla i sin nöd. Även deras ansikten är exakt samma som mitt. Men de försöker fortfarande se skälmska och självsäkra ut. Det går inte så bra.

Så. Det var det.

Uppvaknande, kapitulation eller Satori. Välj det ord som ligger dig närmast hjärtat.
För mig är det inte så stor skillnad mellan ensamhet och frihet längre. Det verkar vara ungefär samma sak.
Men det känns fint att kunna se in i en annan människas ansikte och se sig själv.

God Morgon!
Idag har vinden stillat sig något.
Funderar över jämnvikt. Ett tema som är intressant ur många aspekter. Jag tänker på mitt mål med att göra alkohol till en oviktigt faktor i mitt liv. Kom att tänka på hur laddat det är med alkohol. Både negativt och positivt, men alkohol berör många känslor. Vi har alkoholen som en central del i fina middagar, högtider och firanden. Det är vackra glas och förpackningarna är prydda med designade etiketter. Det är guldfolie runt bubblet, behagliga former på flaskorna och det är noga vilken temperatur dryckerna har.

Sen är det också mycket negativa känslor; Överkonsumtion och familjetragik. Aktiviteter som aldrig blir av, relationer som pajar, lukten och upplevelsen av en äcklig bakfylla. Alla pengar och tid som gick åt till något som skulle vara roligt, men slutar med hjärnsläpp, tårar och ångest. Ja, ni vet.

Jag ska nu dra en liknelse;
När man är på brukshundsklubben med sin hund, så "laddar" man föremål för att fånga hundens fokus och intresse för föremålet. Det kan vara belöningsleksaker, apportbockar och olika dummies (används när hunden ska söka föremål i terrängen). Vi "laddar" föremålet med förväntningar hos hunden om rolig lek och utmanande övningar. Så vi leker som illbattingar med föremålet och hunden, för att göra detta attraktivt och åtråvärt. När hunden fattat det hela så blir det "BRA! RÄTT DÄR", godis och smekningar. Likadant laddas alkoholförpackningarna med förväntningar, men det går ju såklart lite annorlunda till än att busa och leka och dra lite dragkamp med dem. Men när alkoholen dricks så förstärks akten med belöningar! SKÅL och VÄLKOMMEN, vi äter fina snittar och kramar varandra. Samma sak alltså.

Hos några av oss blir det fullt fokus på alkoholen, vi går loss som stövare på jakt. Ett glas till! Finns det mer? Räcker alkoholen? Vi söker och jagar tills vi stupar i terrängen.

Att "ladda" av något som tidigare gjorts som åtråvärt är tyvärr lite svårare. För både människor och hundar vill ju att det ska hända grejer och vara roligt!

Först har jag försökt "straffa bort beteendet" genom att anklaga mig själv, genom att t.ex. tvångsminnas fyllor där man tappat all heder och sans. Tänka på allt dåligt som alkoholen fört med sig. Det har varit en startpunkt, men själva laddningen runt alkohol och nykterhet har ju varit densamma. Alltså bara andra änden på snöret, men lik förbannat samma snöre.

Så nu är vi tillbaka till utgångspunkten för resonemanget. Jämnvikt.
Jag vill verkligen komma till punkten där alkohol är neutralt. På brukshundsklubben gör man på följande vis; Först ett bestämt NEJ! när hundens intresse går mot föremålet på marken. Sen går man förbi många vändor. Först kanske man behöver avleda med godis och mjukt tilltal, men avladdningen är först klar, när man går förbi och hunden avspänt bara följer.

Det är tid, upprepning och avspänning som gäller, för att uppnå den neutrala jämnvikten. Självklar sak för er som redan är där. En påminnelse för mig som är på väg.

Hjärtat i kalendern.
Ha en fin dag!

Målet kan också formuleras; Vila i sig själv i trygghet, fri från begär som drar och pockar på. Hur ska det då bli med nikotinet? Jag vet inte ännu, men det är begäret, som visat sig svårast att släppa. Jag kan konstatera att kreativitet i ord och bild samt vistelse i naturen har varit bra sätt för mig för att nå jämnvikt.

@Denlillamänniskan Helt rätt. Jag tänker på det som en upptrampad stig i skallen. Vi har gått den så ofta att vi nästan kan gå den i sömnen. Nu ska vi gå på andra sidan berget, genom högt gräs och sly. Tro fan att det känns både obekvämt och kanske även lite onödigt. Men tids nog är den nya stigen upptrampad och den andra växer igen. I början gjorde jag tvärtom med mycket. Gick andra vägar, handlade i andra affärer osv. Vände upp och ner på mina vanor och lät dem ramla på plats på ett nytt sätt.

Kram 🐘

Hemkommen från morgonpromenaden som blev 15 km lång idag.
Det slog mig att hopp och tvivel knappt kan skiljas åt. Tankeväckande. Jag försöker vila i mitten av det snöret. I osäkerheten.

Phil Stutz uttrycker det så här;
Life is Pain, Uncertainty and Hard Work.

För mig är det vackra ord.

Ja, det är ju väldigt intressant denhär temat med jämnvikt och att ladda av. Jag kan utan att tveka säga att alkoholen för mig är avladdad så till vida att jag inte reflekterar över om andra dricker, att jag aldrig längtar efter ett glas, eller ens tänker på det inför tex en middag.
Ev viktig del i den processen har varit att verkligen förstå skillnaden mellan mig och ”alla andra”. Jag ägnade mycket tid i början åt att snirkla mig runt resonemang och tankar som handlade om det. Kanske att jag skulle kunna dricka lagom efter en tids uppehåll. Jag har ju sällan modererat eller ”räknat enheter”, mest druckit på och skött allt omkring mig samtidigt.
När det verkligen gick upp för mig att jag faktiskt är en person som inte kan dricka. Så blev det enklare att inte vilja.
Men det jag däremot aldrig tycks bli klar med är den där jämvikten? Begär och stillhet- roligheter och allvar. Jag stannar med stigande ålder allt oftare just i någon sorts ”intighet” - kanske är det mitten, eller åtminstone ett tillstånd av att varken veta eller vara säker. Det är ett tillstånd jag hade haft väldigt svårt att parera som ung, och nog rent omöjligt att vara i när man dricker- eftersom drickande i sig är att kasta sig över till ena eller andra strandkanten- en mycket bedräglig säkerhet, trygghet.
Det finns nog många som tycker att det är skönt att kika in på forumet en gång om året och minnas hur det var. Men mitt liv är i nån sorts rörelse och även om alkoholen som sådan inte kan skada mig eller ens nå mig längre. Så fortgår ju- eller snarare fortsätter nykterheten genom nya faser och utmaningar- utan att ha med promille att göra.
Lite snurrigt låter det kanske men jag behöver ju inte skärpa mig så mycket med stringensen- eftersom jag är spiknykter för jämnan! 😆 kram

@Se klart Ja, att man inte är som andra, när det gäller alkoholen, är något som jag tänkt på och det är lite knepigt. I ett kontinuum från helt oproblematiskt sällandrickande med noll missbrukstendenser till kliniskt gravt alkoholberoende, finns det ju en lång sträcka gråtoner. Enligt den artikeln som lade en länk till tidigare så skulle jag befinna mig i gråzonen. Översatt från engelskan så skulle jag vara en "Nästanalkis". Hej, jag heter X och är Nästanalkis! Låter som ett humorinslag på TV. Det påstås att man kan förflytta sig både bakåt och framåt på detta kontinuum.

Det har ju varit relativt lätt och smidigt för mig att sluta dricka. Att moderera har jag ju hållit på med av och till, men jag gillar inte det planerande och det räknande som det innebär. Man tänker bara ännu mer på alkohol, och det är ju tvärtemot vad jag vill. Kunde konstatera att jag tyckte nyktra kvällar var rätt sköna. Uppehåll på två veckor i stöten gjorde heller inte ont. Konstaterade att jag inte blev lyckligare av att vara berusad. Insåg att jag med stadigt jämna mellanrum hade svårt att stoppa och drack mer än vad jag tycker är städat. Gjorde såklart bort mig tidigare vid några tillfällen och valde efter det att hålla mig nykter eller dricka ytterst försiktigt i sällskap. Drack hellre själv. Smart lösning, eller hur??

Tanken ligger och guppar någonstans i hjärnan; Mitt liv kanske inte ska innehålla alkohol? Det är ett litet frö till tanke, men jag vet inte hur det blir ännu och hur jag resonerar längre fram. Hur var det nu; I am a passenger and I ride and I ride.

Slutligen; Du valde orden Begär och stillhet. Roligheter- Allvar. De är inte ens ändar på samma snöre, så det är inte konstigt att det blir svårt att tänka i jämnvikt.
Får jag föreslå Begär - Upplösande av det falska jaget. Roligheter- Tristess. Allvar passar bättre mot Lekfullhet. Stillhet passar bättre mot aktivitet. Jag provar nu att sätta ihop dem; Det äkta jagets strävan. Roligheter utan hysteri utan med en dos sans och vett. Lekfullhet med en liten ton av allvar. Stillhet med ett rörligt och kreativt inre.

Det slår mig att ovanstående tankelekar beskriver det nyktra livet. Absolut ingen intighet. Var det dessa tankar du ville väcka hos mig du intelligenta och underbara människa?

Nu känns det skönt att bara tuffa på och inte ta några beslut om hur länge jag kommer att vara nykter. Då har jag inte heller något datum dit jag ska komma och kanske undermedvetet bygga upp någon AlkoBurnout. Som jag tidigare nämnt kommer jag inte heller försöka att dricka måttligt. Antingen dricker man måttligt eller inte, tänker jag. Då sker det av sig självt för att man är nöjd så, men det tillståndet kanske inte är möjligt för mig. Jag vet inte. Det där med att hålla igen och föra räkning känns passerat.

Balansen, balansen, balansen.
Den eviga balansen. Själv har jag varit sjukskriven för utmattningsdepression fyra gånger: 2007, 2018, 2020 och 2022. För att jag inte kunde hålla balansen.

Nu har jag bytt arbetsuppgifter och har inte längre hemmavarande barn. Tackar inte ja lika frekvent, ser till att sköta motionscykel sömn och nu på senare tid även kost.

Jag är min egen värsta fiende. Ibland kan jag gå igång på alla cylindrar och då finns ingen hejd. Det drivet mår jag bra av, men samtidigt riskerar det min hälsa.

Eftertanke och att alltid sova på saken är viktigt för mig.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Bra att du är varse om din lust att känna drivet, samtidigt som du är mån om att stanna upp och att få vila och återhämtning.

Skulle drivet kunna existera i ett glasklart lugn? Tänker mig ett lågintensivt laserfokus. Jag kan göra så när jag ska gå in i synnerligen krävande arbetsuppgifter. Man blir inte så utmattad då. Tror att den rätta termen är "hyperfokus". Du kan testa att växla mellan hyperfokus och vila i övningssyfte. Då blir du rejält skärpt, men samtidigt mycket lugn. Det som omöjliggör det hela är om du känner dig stressad. Det är då drivet leder till utmattningsdepression. Trust me, I know this. Har provat den kraftlösa deppigheten.

Med medkänsla och värme!