av Exhale

Exhale
ons, 2020-05-20 - 20:42

Nordäng ❤ skönt att höra. Var inte beredd på bakslaget riktigt. Kram

MalmMia

Klart du ska. Igenkänning är allt. Det är så galet läkande. Kram ❤

Jag ska acceptera min ilska. Och jag ska skrika ut den nästa gång den väcks. Lite kändes den som en snuttefilt för mig. I min oro för allt det nya. Och jag kämpar på med att trampa vidare. Vidare mot nytt.

Exhale
fre, 2020-07-03 - 16:48

Gamla sår som öppnas i det nya. Ödmjukhet inför hur djupa dem är. Övergivenhetskänslor. Hade glömt hur ont de gör. Hur knivskarpa de är.

Överrumplades imorse. Tårarna strömmar.

Varit på resa och är trött. Då kommer dem. Gamla hjärnspöken sipprar ut.

Och så rädsla. Han är aktiv. Ingen större mängd och på lämpliga dagar, tillfällen. Men tänk om. Tänk om jag missbedömt.

Han har substansen på prio 8 ungefär. Det är möjligt att leva med. Men. Tänk. Om.

Bara en väg ut dock. Framåt sakta. Mot nästa dag. Skulle vilat idag. Men ska nog distrahera mig istället. Jag kan denna smärtan. Jag har känt den förr. Den behöver inte lära mig ngt. Den är som skuggor. Jag har redan lärt mig.

Nordäng67
fre, 2020-07-03 - 11:35

Hjärnspökena som sipprar ut...Har du tittat dom i ögonen nån gång? Vad är dom egentligen och vad står dom för? Har också hjärnspöken och har börjat titta på dom ordentligt när dom kryper fram, synar dom i sömmarna. En vacker dag kanske dom aldrig kryper tillbaka in i mitt huvud utan typ går upp i rök. Det är målet i alla fall. Du skriver "tänk om jag missbedömt". Vad är du rädd att du missbedömt... egentligen? För egen del har det varit så att jag trott att jag missbedömt men i själva verket har det varit så att jag hoppats på att det inte ska vara som jag tror. Hoppats så mycket att det blir en typ av sanning och förväntning. Som sen leder till känslor av att jag missbedömt. Men egentligen visste man från början. Många kramar

Exhale
fre, 2020-07-03 - 17:07

alkohol i sina liv som aktiva. Oavsett mängd. För det är en ansträngning att leva med för mig.

Även med någon som har alkohol som låg prio. Låg prio betyder ändå alkohol i vardag. Ska jag ha den anspänningen eller inte. Det är knepigt.

Kanske är det rädsla. Måste fundera vidare. Som jag ser det tänker jag långt fram. Ända till pension. Då man är fri att göra vad man vill varje dag. Vad väljer man då. Seglar det upp i priolistan då. Har jag gett massor år av mitt liv till någon som jag sen måste lämna då. Än så länge har jag val. Än så länge har jag murar.

Tack Nordäng. Jag behöver fundera helt enkelt.

Exhale
sön, 2020-07-26 - 20:47

den perioden i månaden. Då allt ska vridas och vändas på. Vet inte om detta hör hemma här i eller i Det vidare livet. För första gången i mitt liv har jag ett nyktert sexliv. Det tog mig ända tills 40 års åldern. Lite ledsamt är det allt. Det är som att vara i början av livet igen. Vilket det på många sätt också är. Jag är nykter. Jag lider inte längre lika mycket av min pmdd. Och jag arbetar för sunda relationer i mitt liv.

Men jag är nybörjare på att vara sund mot mig själv. Och det rullar på. Men så kommer dem där stunderna av vilsenhet. Och eftersom jag tror på igenkänning så skriver jag här. Även om det känns läskigt.

Jag har fortfarande svårt att koppla ihop kropp med min hjärna. Det går långsamt att bygga nya banor. Det går långsamt att våga fokusera på mig. Jag är trygg så länge jag kan ge och bidra. Så är det på alla plan i mitt liv. Men jag känner mig otrygg så fort jag måste ta emot.

Men jag kan inte ha nära relationer utan båda delarna. Jag kan inte ha nära relationer utan att ibland våga bli omhändertagen, både känslomässigt och kroppsligt. Jag vet bara inte hur jag ska våga. Hur jag ska stå ut med känslan av osäkerhet. Men jag jobbar på det.

Exhale
sön, 2020-10-18 - 16:24

Så jädrans vaksam man måste vara. Har det bra just nu. Kommit igång med studier och det fungerar faktiskt väldigt väl. Nyförälskelsen med plugget över och kämpandet börjat. Men det är befriande att ha mål och fokus.

Kroppen mår bra. Iallafall bättre än ngnsin tidigare. Det var rätt illa kan jag konstatera.

Jag balanserar. Söker inte flow. Vilar och väntar in. Det är mitt nya sätt.

Jag trivs bra som särbo. Det är det bästa av två världar. Litar inte riktigt på att jag kan manövrera mer än så. Brist på självförtroende eller god självmedvetenhet? Jag väljer det senare. Jag styr båten i vilket fall som helst. Behöver inte utmana bortom mina gränser för att känna mig stark. Jag får vila i det här. För det är bra. Knepigt och lätt om vart annat.

Jag har rätt att vila. För jag har inte bråttom. Och jag finns inte för att ge mer än ngn bett mig om, för att förutspå, förekomma, underlätta, styra eller mästra. Jag finns för att ge till mig. Ge DET JAG HAR ÖVER till mina barn, min familj, min särbo och mina vänner.

Men fy fan. Det är inte lätt. Det är vad jag fokuserar på idag. Det är inte lätt. Och det är OK.

Exhale
mån, 2020-10-19 - 15:29

En sak som tidigt kom upp med min särbo var en önskan om att relationen ska vara en guldkant i livet. Den tanken dök upp i mig idag igen.

Hur kan man göra en relation till en guldkant? Till viss del är en relation ett ständigt pågående arbete. Något man förtjänar och underhåller, något som innefattar både krav och ansvar. Men att vara en guldkant för varandra. Det är något utöver jag älskar dig där jag tidigare funnit att det finns någon slags rättmätighet för att bara vara. Bara för att det finns kärlek.

Jag kan välja vad mer tydligt ett sätt att agera på om jag tänker så. Främjar det här sättet eller den här handlingen mer guldkant i tillvaron för honom och mig. Eller gör det saker svårare. Att vara särbo är en märklig upplevelse. När man levt i sammanboende tvåsamhet mellan i 16 år. Det här med närheten och känna varandra på djupet kommer inte lika snabbt. Men man får längta och man får frihet till sitt eget.

Vet inte riktigt vart jag ville komma. Men iallafall.

Ullabulla
mån, 2020-10-19 - 16:25

Kommer råd.
Jag var särbo i 3.5 år i min nuvarande relation innan vi flyttade ihop.
Om du som jag i grunden är en medberoendetyp så behövde iaf jag all den tiden för att hitta tillbaka till jaget inom mig.
Jag ville ta en massa genvägar och slippa att göra jobbet.

Men jag gjorde det och nu har vi varit sambo i snart två år.

gros19
mån, 2020-10-19 - 21:50

Det svåraste är skulden över att du drar in andra i ditt mörker skriver du. Det är inte din sak att ta ansvar för det, var och en får ta ansvar för sitt mörker och man är fri att välja vem man vill umgås med.

För min egen del har jag inga problem med andras mörker, utan problemet är människor som försöker hålla en fasad av glättighet. Då känner jag att något inte stämmer och jag upplever nog mer då att jag dras in i deras mörker som dom själv förnekar.

Exhale
tis, 2020-10-20 - 12:30

gros19 hmmm...det du skrev hamnade rakt in och tumlade runt. Ibland när en relation rör sig mer på ytan så börjar jag rota och peta och hålla på. För känner mig otrygg. Vad döljer sig därinne liksom? Har den här personen jag möter koll på dem delarna osv.

Gjorde det häromdagen mot särbon. Började prata om mina känslor inför att barnen börjar bli stora. Hur jag vill prioritera dem även nu när jag ska byta arbete. Som en nudge till honom att inte glömma att hans tid är begränsad också. De är yngre, slösa inte.

Utan att våga säga det rakt ut. Jag har massor av samtal jag behöver ha. Men ännu inte vågat. Eftersom jag helst kör kringelkrokar och föreläser om mitt istället för att ha genuina djupa utbyten av upplevelser.

Men ska samla mod. För det är vad jag vill göra. Ha genuina samtal om livet. Och utvecklas tillsammans med. Problemet med män är att jag ofta upplever att de inte gått tillräckligt långt ner på djupet och är otrygga där nere.

Exhale
fre, 2020-10-23 - 09:22

är supertriggade. Drabbades av övergivenhetskänslor och kan inte stoppa in dem i lådan de hör hemma. Helt förtvivlad.

Inte råd med den terapi jag skulle behöva för att reda i sånt här. Vet att det är gamla sår som triggats men det gör ju inte mindre ont för det.

Exhale
tors, 2021-06-10 - 17:04

När försommaren kommer och grönskan bäddar in tillvaron i något mjukare...
då ligger förväntan i luften. Förväntan om ro och förväntan om glädje.

Men trots all tid som flytit. Är det som en liten sticka under fotsulan. Tvivlet.

Så dags för en utvärdering.

Saker jag gör för mig själv nu som jag inte gjorde förut:
- jag avleder grubblerier
- jag vilar massor och stressar sällan
- jag unnar mig och bygger på min framtid, en stillsam framtid, en förnöjsam framtid med nya små spänningsmoment i form av upplevelser och nya lärdomar, sådana behöver jag alltid
- jag säger nej
- jag säger ifrån
- jag försöker inte förstå något som ingen bett mig förstå
- jag tittar på händelser utifrån handlingarna i dem inte utifrån känslorna kring dem
- jag säger högt det där är inte okej, utan att försöka analysera ett varför
- jag söker inte flow och jag stannar inte däri om det händer

Saker jag behöver göra ännu mer för mig själv:
- jag behöver röra mig mer
- jag behöver lyssna ännu mer, den goda rådgiverskan vill alltid så gärna vara med och hon gillar fortfarande att ta plats, mycket plats...
- jag behöver våga välja mig ännu oftare och låta energin gå åt till att bekräfta dem valen snarare än ursäkta dem
- jag behöver släppa taget om den gamla striden, jag kan bara vara, så var då...
- jag kan låta tid visa väg

Jag har firat skolavslutning med mina barn. Vi har ätit glass och jordgubbar. Vi mår bra. Vi är på väg framåt. Just nu går vi dessutom stadigt. En pincett och så är det klart. Behövs inte ens någon läktid. Det blir ingen blodutgjutelse. Det blir en fot framför den andra. Steget kanske till och med kommer vara skuttande.

Backen123
tors, 2021-06-10 - 23:09

Åh vad fin text och en aha grej, den där med rådgiverskan, det är ju jag också. Imorgon har mina barn skolavslutning, rätt häftig känsla att mysa och konstatera vi mår bra.
Så många punkter som jag måste jobba med, men jag har börjat 🙏

Exhale
fre, 2021-06-11 - 11:48

@Backen123 härligt att höra att den gav det. Det är en lång resa. Jag har rest sen någon gång runt 2014. Det var då jag öppnade mina ögon och det är en liten bit i taget hela vägen. Men det är en väldigt häftig resa och så värd. Mys och mys och mys lite till.

Exhale
tors, 2021-11-18 - 14:55

Hamnade ute i snårskogen igen...som tur är föregicks denna snurra av en lång period vila, lugn och ro, i själen såväl som i familjen. Men så plötsligt var dagen här. Dagen då mina drulingar måste fatta sina beslut eller jag måste fatta beslut åt dem. Beslut kring vad dem ska få vara med om. Beslut kring vad dem ska lära sig identifiera som ett gott liv.

För första gången kunde jag få uppleva kontrasten. Det som tidigare varit ett ständigt pågående kaos med gungfly under fötterna blev istället en ny period av instabilitet. En avvikelse. Jag fick en ökad respekt för hur det är att leva när grundplåten inte är stadig. Tänk om det är så dem har det. Mina hjärtan.

Jag är stolt för vi har öppna och raka samtal kring hur saker och ting är. Samtal utan krusiduller. Samtal kring rimligt och orimligt. Så här brukar människor leva för att må bra. Det där är inte bra osv.

Jag måste fatta beslut och det är så många aspekter som måste tas hänsyn till. Min kloka äldsta druling, hon sa säg som det är bara, va fan, inte som att han inte vet. Han får skylla sig själv, han som gör dem valen. Så stolt så jag nästan spricker.

Men jag vet ju vad den styrkan kostar. Jag som behöver ta ansvaret för stoppet. Ett barn ska inte behöva säga till sin förälder att gå och sova eller att sluta störa. Det ska vara föräldern som säger till barnet. Det finns ingen förhandling kring det. Och även om det bara sker en gång så är otryggheten ändå för mycket.

Eller ska jag lära dem hur man sätter den gränsen för sig själva och hjälpa dem förmedla den. Att det faktiskt räcker med att säga jag vill inte vara med om det här. Det känns inte bra. Och sen kan man bara gå. Man har inte ansvar för mer än det faktiskt. Inte egentligen. Det behöver inte ens vara varje helg eller varannan eller what ever. Man har all rätt i världen att säga. Stopp. Nej. Jag förtjänar ostörd sömn. Jag förtjänar lugn och ro. Jag vill aldrig lyssna på upprörda röster på natten. Eller känna mig ensam på morgonen för att min förälder sover bort halva dagen.

Tittade på Behandlingen på tv:n. Som det smärtade det där med en vuxen som inte är vaken på dagarna.

Exhale
sön, 2022-01-09 - 18:00

Så påbörjar jag mitt 6 år.
2019 skrev jag: Depression, kris och konstant kaos har blivit mitt normaltillstånd. Jag kommer inte längre ihåg hur det är utan. Jag har ingen erfarenhet av det.
2022 skriver jag: Ett liv utan depression, utan kris och utan konstant kaos. Så ovant det är. Men det är möjligt. Och jag har erfarenhet utav det nu.

Det är annorlunda på så många sätt. Först behövde jag lära mig att stå ut med balans. För att uppnå balans krävs en tolerans för det stillsamma. Toppar kräver dalar och vice versa. Min förnöjsamhet är ju medicinskt inducerad och det är inte för alla men för mig är det plattformen. Sen kom mat och sömn insikten. Jag tar inte ut mig fysiskt eller psykiskt för något och inte för någon. Jag behöver inte leta efter potential eller styrka i utmaningar. Min tid av utmaningar av den sorten är förbi.

För många år sen satt jag i en stol mittemot min samtalsterapeut och hon frågade mig: hur mår du? Det blev tomt i mitt huvud. Jag kunde inte svara. Jag flydde därifrån och det blev startskottet på min resa. Genom separation, in i depression och ut till ett sökande sen in i en tillvaro på andra sidan. Andra sidan kaos. Lika stilla som i stormens mitt är det här. Fridfullt mestadels.

Jag sitter här och försöker sammanfatta vad som gjort störst skillnad för mitt sätt att tackla livet nu. Jag vet hur jag mår nästan varje minut av min dag, jag vet också hur min kropp mår och anpassar mig efter den. När den har ork gör jag något, när den vill vila så lägger jag den på soffan. Jag förhåller mig annorlunda till lidandet. Det är en del av livet men lidandet har inte som syfte att tala om för mig längre vad jag behöver förändra för att slippa det. Jag trodde det var något jag kunde undslippa och att det var något man kunde hjälpa andra undkomma. Men det som behövdes var ett annat förhållningssätt och det fick jag genom Byron Katie. Svar finns inte där i lidandet, tro mig jag letade länge och väl.
Skrockar lite gott åt hur noga jag faktiskt letat.

Det är spännande att se var jag hamnar. Jag ser framemot resan. Jag är här. Och i ett här och nu är det mesta gott nog. Jag ska lägga till ett år av mitt liv med gott nog som ledord.

Gott nog 2022.

Inte så dumt. Till och med ganska så odumt.

Kennie
sön, 2022-01-09 - 23:06

Tolerans för det stillsamma - väldigt bra formulerat. Det är exakt vad jag behöver jobba med. Tack för fint inlägg, det låter som att du är på god väg mot ett liv i balans!

Exhale
tors, 2024-02-08 - 21:28

"Är väl där jag börjar befinna mig nu. I livet efter det omedelbara kaoset. Trodde aldrig det skulle kunna kännas såhär att leva. Jag är inte lycklig särskilt ofta, strävar inte efter det heller, men jag är i lugn och ro. I eftertanke inte ältande. Jag tar dem små stegen ansvarsfullt gentemot mig själv. Livet utan är mycket enklare än jag kunde föreställa mig. Jag har ansvar för mig själv, mina barn och mina nära relationer.

När jag var där på botten och allt handlade om att sova och att äta. Så kändes det inte som att det skulle kunna bli såhär.

Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden.

När vi sätter dem där första gränserna för vad vi vill vara med om, för vad vi vill hantera. Då kommer dem andra som en följd. Om vi låter dem. Om vi vågar. Den friheten. Den är värd. Den är värdefull.

Du är. Jag är. Vi är.

Ensamhet. Den är inte farlig. Den är jobbig. Men den är inte statisk. För sen sträcker vi ut våra händer igen."

Snudd på exakt 4 år sedan dem här orden nu. Mina barn är tonåringar på väg ut i sina egna liv. Dem har också fått sätta dem där gränserna några gånger i sina relationer. Dem har fått smak på kärleksrelationer och har många vänskapsrelationer. Är en stolt mamma. Det blev två kloka omtänksamma varelser. Dem pratar öppet. Vi pratar öppet och rakt. Vi sätter gränser och vi går därifrån. Därifrån dem platser vi inte ska vara kvar på eller i. Vi väljer lugn, ro och nöjen. Vi är rätt nöjda. Vi är glada och vi är stökiga. Vi kämpar på. Vi är trötta. Vi letar glädjeämnen. Och satan som vi vilar när det behövs. Alla tre. ❤️ Det vidare livet. Inte dumt. Inte dumt alls. Välkommen 2024.