av Lillemor-E

Lillemor-E
mån, 2024-03-18 - 21:51

I helgen tog jag första steget och vågade öppna upp mig för barnen (vuxna) angående deras pappas beroende. De hade anat det redan innan, men har aldrig förstått vidden och mängderna han dricker varje dag. Det blev en chock för dem. Jag har försökt säga till honom: ”Behöver du verkligen det där glaset”, ”har du inte druckit tillräckligt ikväll”, ”varför gömmer alltid glaset när jag kommer”. ”Kan du inte bara låta bli att dricka ikväll”. Alltid samma svar: jag har koll, jag dricker mindre än förut, vin är ok att dricka dagligen utomlands så varför inte i Sverige. Sedan är det är det slockna på soffan, ”dagen-efter-lukten”. Inte kunna göra något före lunch pga tillnyktring. Det var så skönt att få ur sig. Jag har känt mig så ensam och inte vetat vad jag skulle ta mig till, men sedan började jag läsa på nätet och hittade denna sida och där står det att man måste försöka prata med någon. Jag förstår att jag är medberoende i allt detta och försöker aktivera mig för att må bra. Vi gick igenom liknande situation för cirka 10 år sedan och då lyckades han med hjälp dra ner på sitt drickande till en normal nivå enligt riktlinjerna då och fungerande, men nu senaste året har det eskalerat. Nu har barnen och jag pratat om att vi ska konfrontera honom eller ha en intervention, Är det någon som har erfarenhet av detta, Som skulle kunna ge lite tips. Har det hjälpt?

has
mån, 2024-03-18 - 22:56

Jag känner med dig @Lillemor-E! Så bra att du tagit ett första steg och öppnat upp för de vuxna barnen.

Har inte egna erfarenheter av fungerande intervention men vet att jag läst att det är viktigt att få stöd (gärna proffesionellt) för att öka möjligheterna till en lyckad intervention (tror jag läste det på en beroendemottagnings hemsida). Hoppas att någon annan har goda erfarenheter och kan ge input.

Skickar omtanke och styrka!

ChangedMe
tis, 2024-03-19 - 06:33

@Lillemor-E Hej❤️ Jag har erfarenhet av en vad man skulle kalla intervention. Min man har druckit dagligen i över tio år, varit mycket de senaste 5-6 åren och riktigt illa var det 2022-2023. Jag har försökt så många gånger att få honom att dra ner eller helst sluta helt men inget har fungerat, förrän i höstas när jag för första gången på allvar sa att nu flyttar jag. Då skulle han minsann sluta men gjorde det ändå inte. Våra tre barn i 20-årsåldern hade också fått nog för länge sen och var dessutom oroliga för hans hälsa så de tog med sig farfar hem en lördagskväll i slutet av november och konfronterade sin pappa (som för tillfället lägligt nog hade druckit). Ett nästan 3 timmar långt samtal (utan mig, jag orkade inte vara med) resulterade i att de skulle hjälpa honom söka hjälp. Han var hos läkare redan på måndagen och blev direkt insatt på Antabus. Han går på det sedan dess, två gånger i veckan är han hos läkare och får den medicinen och har dessutom en del annat mot blodtryck och leverskador och mot lite annat smått och gott långvarigt bruk av alkohol ställer till med. Han bor inne hos sin far i veckorna och kommer hem på helgerna för att hjälpa mig med gården. Jobbar, tränar och sover typ. Och håller sig nykter. Han mår rätt okej, något låg, kylig och avtrubbad. Har inte börjat jobba på den mentala biten, vilket får mig att undra hur hållbart det blir i längden med bara medicin. Men det var inte det du undrade över, utan om erfarenhet av intervention och det kan som du ser fungera❤️ Tror att det var bra att blanda in någon annan närstående, i vårt fall hans pappa då. Jag mår inte alls bra i detta (vill fortfarande att vi delar på oss) så jag valde att inte vara med. Barnen hade större inverkan på honom, förmodligen för att mitt "tjat" (som han sa) har han hört i tio år redan. Jag säger så här att det kan inte skada att försöka er på detta, prata ihop er innan om hur och när, ta ett samtal med ödmjukhet och kärlek. Anklagelser hjälper inte alls. Utan mer "hur kan vi hjälpa dig, vi är oroliga för dig". Det tror jag var vad som fick min man att verkligen lyssna för första gången. Lycka till, kram❤️

Tröttiz
tis, 2024-03-19 - 20:01

@Lillemor-E
Hej.
Fint att du pratat med barnen. Detta med intervention, konfrontation ja. För mig är begreppet "konfrontation" så laddat, låter som att man går till attack mot personen, vilket ju inte är syftet med samtalet.

Jag var tillsammans med en missbrukare, och vi anhöriga hade inget sådant här. Då jag nu tänker på det, hade han tagit rysligt illa upp tror jag, och det hade inget kommit något bra ur det. Mycket på grund av att han inte var mottaglig, åtminstone inte just då. Dessutom hade jag bristfällig kunskap om beroende (vilket jag insåg efter att vi bröt), så det hade inte blivit lyckat har jag en känsla av. Men, jag har tankar kring ämnet och vill gärna dela med mig.
Så här tänker jag :

Det jag tänker är att man försöker få fram budskapet, att hata alkoholen och vad den gör och inte lasta själva personen. Som jag någonstans läst "hata sjukdomen, inte personen".

Att gå försiktigt fram, men vara rak, förstående samtidigt som man inte går på ursäkter. Finns sådan kraft i ett beroende. En hel del att tänka på liksom ...

Kanske en idé vore att ta med någon som haft missbruk, men kommit ur det? Kan tänka mig att sådant möjligen kan ha lite mer kraft än "bara ett gäng anhöriga" som ordnar en intervention/konfrontation.

Berätta gärna hur det gick om du fattar beslut om sådant.
Sköt om dig, glöm inte Dig själv i all destruktivitet.
KRAM.

Åsa M
tis, 2024-03-19 - 21:23

Jag har inte erfarenhet av regelrätt intervention, men raka samtal om vanor kring drickande, oro över hälsa osv. Det fungerade inte alls för mitt ex ville inte erkänna sina problem. Det enda som fungerade var att jag pratade med hans chef som i sin tur pratade med honom. Då sattes behandling in, han blev sjukskriven, när han var åter i arbete blev han fråntagen sin chefstjänst, och omplacerad. Det är nu tre-fyra år sedan och han är fortfarande i samma läge.
Min bild är att det inte alltid fungerar om det är närstående som tar upp problemet.